Det är sossarnas fel

28 oktober, 2014

Jag har ännu inte hört någon från Alliansen hävda att ebolan är sossarnas fel, men det är säkert en tidsfråga innan den anklagelsen kommer.

Innan dess kan vi roa oss med att höra vad intresse- och gemenskapsvänstern har att anföra när det gäller det gamla statsbärande partiets skuldfråga.

Som bekant är det sossarnas fel att Sverigedemokraterna har framgångar. Inte så att sossarna gett Jimme Åkesson & Co livsluft genom att öppna gränserna för invandring, utan genom att inte upprätthålla traditionen från Tage Erlanders tid – genom att ta ungefär hälften av rösterna genom att strikt upprätthålla den nationella gemenskapen.

Den senaste i denna sossebashing framförs av Henrik Arnstad som i en mycket intressant artikel på Dagens Arena diskuterar behovet av ett alternativ att rösta på för alla missnöjda.

En allmän reflektion är att socialdemokraternas dilemma är att om de blir det förlorades Sveriges främsta företrädare så kommer de som skottar längst fram – och upplever sig som bärare av framtiden mer än dåtidens närmast sörjande – att rösta på andra partier.

Vänsterpartiet är ett ganska bra exempel på hur det kan gå. Ett alltför gnälligt nostalgiskt parti lyckas inte vinna sina potentialer bland de framtidsmissnöjda, utan de får gå till Feministiskt Initiativ.

*

Men på en annan punkt är Arnstad mer intressant att diskutera, han skriver:

”Socialdemokrati har blivit nyliberalism light vilket resulterat i en konsekvent vägran hos de svenska socialdemokraterna under Löfven att ens ta med tång i sådant som luktar för mycket socialdemokrati (som folkhemmet) – eller ännu värre ”socialism”. Resultatet blev att Socialdemokraterna, genom att inte fylla upp utrymmet för den missnöjde, i stället skapade plats åt SD.”

Jag tror nog det är riktigt att beteckna socialdemokraterna som ”nyiberalism light”, men att den beteckningen gäller alla svenska partier. Även vänsterpartiet måste väl ändå sägas ha krupit till korset eftersom de inte längre betecknar sig som kommunister. Snacka om högersväng, in mot trängseln i mitten!

Men att socialdemokraterna inte skulle ta i folkhemmet ens med tång är fel. I sitt tal till socialdemokratiska partikongressen i Göteborg när han valdes i april 2013 spann Löfven rätt duktigt på folkhemstemat, även om han inte använde ordet. Jag har kommenterat detta tidigare här på denna blogg.

Allt fanns en uppsjö av ”F-ord” som Löfven talade om:

F-öretagande= han VET hur det är, dels som arbetare, dels som fackföreningsaktiv.

F-olkbildning = demokrati kunskap studiecirkel. Återkommande kunskaps- och kompetenshöjning.

F-ramåt = framsteg, en bländande tilltro till linjär framstegsoptimism, vilket kräver:

F-orskning = All Välfärds Moder om den kan omsättas i F-öretagande!

Och på detta

F-olket = alla i vårt avlånga land, ska F-örverkliga sina drömmar, känna F-ramtiden som ett löfte, inte ett hot.

Och på detta F-red, F-rihet och F-örskola!

Slutligen, således, återanvände han Per Albins folkhemsmetafor genom att prata om F-amiljen. Men bara som en intelligent blinkning, på samma sätt som Per Albin Hansson i sitt foklhemstal 1928 blinkade till den kristna traditionens dröm om en mänsklig gemenskap.

*

Problemet för socialdemokratin – och sannolikt också för folkgemenskapare som Arnstad – är att hitta en samlande metafor för vad folkhemmet ska vara för något.

Per Albin Hansson använde alltså familjen som folkhemsmetafor – det goda samhället ska fungera som den goda familjen, det goda hemmet, utan kelgrisar eller styvbarn.

Men ganska snart kom denna metafor att ändras. När vi idag talar om folkhemmet är det ofta ett hus vi ser framför oss. Det är därför de som pratar om folkhemmet ofta använder språk som ”vi ska återuppbygga folkhemmet” och liknande.

Men vad ska dagens fragmentiserade, individualiserade samhälle ställa som kyrkan mitt i byn för att återupprätta folkgemenskapen? Vad har vi för annan gemensam berättelse att ta till som slår självförverkligandets evangelium?

Visst, det går att se några sådana möjligheter. Obligatorisk skola upp till myndighetsåldern, därefter en allmän värnplikt med ett par års tjänstgöring vid fronten eller i det välfärdsindustriella komplexet? Vid pass 20 år får medborgarna gå ut i frihet. Och har folkuppfostran lyckats väl kommer de inte att åka till Bauhaus efter jobbet utan anmäla sig till någon kvällskurs om hur de framtida löntagarfonderna ska utformas.