Riksdagen som plakatpolitisk samlingsplats

30 september, 2014

Sverigedemokraterna har hystat hem typ 800 tusen röster. Många av dem är fd socialdemokratiska väljare som antingen gått direkt från moderpartiet, via soffan eller moderaterna, till detta skämmiga alternativ som mer eller mindre med rätta beskrivits som främlingsfientliga, rasistiskt, styggt, fascistiskt, nazistiskt, brunt, nationalsocialistiskt och så vidare.

Hur bör vi reagera på detta?

  1. Ett alternativ är att tjuta som ulvar, vifta med små röda fanor (eller andra beläten) och beklaga utvecklingen, prisa världen såsom den var på farfars tid och honungen och mjölken flöt hemma i Fylke.
  2. Ett annat alternativ är att anpassa sig till utvecklingen, i synnerhet om det kan ge bibehållen makt hemma i kommunen.
  3. Ett tredje alternativ är att, som det heter, ”ta tag i frågorna”.

Det senare handlar om att lyfta PK-påbudet, vidga åsiktskorridoren och låta folk vädra sina åsikter om tiggare, islam och omvänd rasism, eller vad det nu kan vara, utan att bli utstämplad redan i första diskussionsrundan. Och framförallt komplettera detta med ett politiskt program som ger utanförskaparna en chans att komma in i produktiv verksamhet.

Jag kan förstå att det är frestande att köra alternativ 1 och 2. Att trean är mer riskabel.

Alternativ 1 bygger på den rätt enkelspåriga, ofta vänsteristiska idén om att ropa ”ner med skiten”, att vara främst samhällskritiker. Det är den dogmatiska, populistiska och dekonstruktiva vägen. Det handlar inte om samhällsBYGGANDE. Bullen smakar illa, men jag kan inte baka den bättre. Men fy fan för allt. Riksdagen är ett utrymme för plakatpolitik om inget annat hjälper.

Alternativ 2 är den administrativa, ”bussiness as usual”-vägen, som ser reproduktionen av den egna positionen som viktigare än risken att förlora fotfästet i försörjningsbalansen. Här är politik som ”blame avoidance” dominerande.

Alternativ 3 kräver någon form av statsmannaskap, om det ordet får användas. Och om det får användas, är det ens relevant att använda?

Sen är jag förstås intresserad av om vänsterpartisterna tycker att behandlingen av dem under deras kommunistiska epok, när de inte fick vara med i de fina salongerna, om den var berättigad? Och om behandlingen av dem som paria var lyckad?

Men det kanske vi får återkomma till.