Politiska anteckningar 2, om partiernas profiler, för starka eller för svaga

27 augusti, 2016

Det är förvisso sant att en organisation måste ha ett tydligt varumärke, stå för något konkret och tydligt, helst av den typ som gör att en anhängare inte behöver gå på en veckoslutskurs för att förstå budskapet.

Av de politiska partierna är det väl främst vänsterpartiet som har den tydliga profilen idag? Ingen vinst i välfärden! Höj skatten! Mer bidrag! Typ.

Men kanske är det samtidigt ett exempel på att om budskapet är alltför snävt – eller kontraintuitivt – så leder det snarare till att anhängarna blir färre, om än mer övertygade och aktivistiska.

Alltså vänsterpartiet.

De håller sina programpunkter så stränga att partiet bara får kring 5-6 procent. Moderaterna däremot har vidgat sina programskrivningar och är därför betydligt större, uppåt 20. Framförallt har de begravt det som är deras punkt nummer 1, sänk skatterna!, ordentligt i en annorlunda utformad berättelse.

Förr var det moderata mantrat 1) Sänk skatten!, 2) då blir det fler företag, 3) och vi får ökad sysselsättning och tryggad välfärd.

Idag låter det ungefär så här: 1) Vi måste häva utanförskapet och sätta folk i arbete om vi vill trygga välfärden, 2) därför måste näringslivet få bättre villkor; och som alla förstår: 3) Sänk skatten!

Socialdemokraterna har sedan länge försökt vara ett parti som alla ska kunna rösta på, vare sig de tycker vinster i välfärden är åt helvete, eller tvärtom gillar privata vård- och skolentreprenörer. De vill ha öppna gränser för flyktingar – och en reglerad invandring. Och önskar kvoterad föräldraförsäkring samtidigt som barnfamiljerna ska få ha ett visst mått av frihet att bestämma sin tillvaro själva.

Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti vars aktivister talar om att avskaffa den ruttna kapitalismen, men förväntar sig samtidigt att denna kapitalism med diverste lock och pock ska frodas så att vi även i fortsättningen har välfärd i världsklass.

Socialdemokratin försöker således famna hela svenska folket, med undantag för de elakaste herrarna. Partiet har därför fått hitta på metoder att väga samman alla tänkbara intressen under samma paraply.

Det bästa sättet att klara detta är att öka kakan som ska delas så att alla får en släng av sleven. Eller i svåra tider se till att alla får bära lika stora bördor. Och sedan, när krisen är över, se till att alla får kompensation för sina uppoffringar.

Viktigt för sammanhållningen är också att det finns en fiende att skrämmas med. Precis som Ryssland måste ha en hotbild för att bromsa sönderfallet tvingas partier framkalla spöken för att sporra de egna.

Moderater och socialdemokrater har på detta sätt upparbetat ett samarbete där de skrämmer de sina med varandra.

Sammanhållningen kan också åstadkommas genom att driva ett gemensamt projekt, typ ”rättvisa” eller ”full sysselsättning”.

Men möjligheterna till denna sorts gemensamma berättelse har länge försvagats av globalisering, av individualism, och minskad förmåga från statens sida att fullfölja löftet till alla medborgare om en industriell livsstil.

Därför är det nu många som söker efter en ny gemenskap. Sverige retirerar just nu in i det nationella, precis som i många andra länder. Politiska rörelser som hävdar att framtiden handlar om att återupprätta det förgångna får allt starkare väljarstöd.

Socialdemokratin tvingas därför profilera sig i samma riktning eftersom de vill fortsätta vara ett brett parti. Det är ett skäl till det myckna talet om ”den svenska modellen”. Det handlar såväl om det svenska – vårt gemensamma nationella öde – som modellen i meningen den ordning som gör att LO-kollektivet kan bibehålla sin starka samhällsposition.

Det senare är bäst symboliserat av årets 1-majmärke: ”Tillsammans för Sverige”. Det är första gången partiet använder Sverige på detta sätt. Vilket vittnar om att problemet med partiets reproduktion blivit allvarligare.

Min gissning är att socialdemokraterna den närmaste tiden kommer att krydda sina tal mer med ”Sverige” och ”svenskarna” än någon ärkebiskop nuförtiden nämner Gud.