Den svenska modellen som välfärdssystem

30 januari, 2015

Den svenska modellen som välfärdssystem, hur håller sig då den ordningen för tidens tand?

Låt oss ta punkterna, en efter en:

1. Generösa och generella välfärdsprogram, från vaggan till graven

I huvudsak gäller detta fortfarande, men det är uppenbart att generositeten minskat och att generaliteten är ifrågasatt genom olika krav på prövningar från det allmännas sida gentemot medborgarna.

En av poängerna med den generella välfärden är att det ska vara enkelt och obyråkratiskt förfarande, att tilldelningen ska ske efter lätt begripliga normer som upplevs som lika för alla.

Vad vi kan se är en ”juridifiering” av systemet. Exempelvis har policyutvecklingen omformats från att som tidigare skapa nya reformer med hjälp av utredningar, försöksverksamhet och upprättande av professionellt bemannade institutioner – till att allt oftare handla om lagstiftning och domstolsförfarande när medborgare söker sina rättigheter.

2. Ersättningsnivåerna kopplade till inkomsterna, inkomstgaranti inte jobbgaranti

Gäller bara delvis, eftersom allt fler medborgare kommer över ”taket” och därför är ersättningarna gradvis på väg att förvandlas till en slags grundtrygghet, där folk själva förväntas skaffa sig privata försäkringar över välfärdsstatens miniminivå.

3. Höga skatter

Gäller fortfarande. Skattenivåerna har drivits neråt, men statens inkomster är alltjämt relativt höga. Sverige tillhör fortfarande ett av de länder som har störst offentlig sektor.

Frågan är i vilken utsträckning de lägre skatterna växlats mot högre avgifter och kostnader för välfärdstjänster. Om en sådan förändring sker är det inte i linje med den svenska modellens grundtankar.

4. Inkludering av alla sociala grupper i välfärdsprogrammen

Inkluderingen är fortfarande hög, även om den sätts under prövningar bland annat genom ett allt mer permanentat utanförskap som följd av att näringslivets produktionsvillkor förändrats, samt på grund av höga migrationsströmmar som ställer delvis nya krav på välfärdssystemets utformning.

5. Hög grad av fördelningspolitik

Riktningen på fördelningspolitiken är ifrågasatt, men Sverige tillhör alltjämt en av de mest jämlika länderna i världen.

Poängen med den svenska modellens fördelningspolitik är bara skenbart en överföring av pengar från de rika till de fattiga, huvudpoängen har varit att skapa en kombination av försäkringssystem och kollektivt sparande – pengar fördelas över generationer mer än mellan ”klasser”. Medborgarna får hjälp av välfärdsstaten som unga och som äldre, och i medelåldern förväntas de betala räkningen för detta – dels i efterskott, dels i förskott.

6. Fokus på samarbete, rationalism och pragmatism mellan partierna för att upprätthålla välfärdsstatens grunddrag

Välfärdsstaten har snarare stärkts under senare år, sedan en av de främsta kritikerna, moderaterna, förkunnat sig stå bakom den svenska ordningen. Kanske är en förklaring till den ökade anslutningen till välfärdsstatens grunddrag att dessa förändrats i en mindre radikal riktning. Välfärdsstaten uppfattades av många under sextio- och sjuttiotalet som en del av en socialistisk omvandlingsstrategi. Idag är det snarare en stor politisk konsensus om att det välfärdsindustriella komplexet snarare är ett slags socialförsäkringssystem baserat på den moderna kapitalismens förutsättningar.

*

Slutsats: Den svenska modellen som välfärdsordning är alltjämt kvar i sina huvuddrag, men på flera punkter sker förändringar som drivna till sin spets kommer att förändra modellen i grunden.