För några jular sedan uppmanades vi av statsministern att köpa svenska mellanmjölksprodukter i upplevelsebranschen och lägga under granen, istället för digital teknologi som gulingarna framställer – även om han inte riktigt uttryckte sig på det sättet.
Poängen var tydlig. Köp svenskt! Tänk på naturen! Varen svenske! Polen åt polackerne. Nordpolen åt nordpolackerne. Etc.
Vi var några som ironiserade över detta, hur det oppositionella individualistiska frihetspartiet efter några år vid makten började åberopa de nationella symbolerna för att mana till enighet och sammanhållning. Och vi konstaterade att detta följer av makten – när det passar dem så försöker de uppfostra folket med hjälp av att hänvisa till kollektivistiska symboler. Tänk inte på dig själv och dina egna anförvanter när du köper julklappen, tänk på nationen, gemenskapen, enigheten och vår historia/framtid och öde etc.
Men vad som än hände så kom den reinfeldska köp-svensktlinjen att inte bli speciellt framträdande. Han droppade argumentationslinjen om den gula faran/varan.
Frågan är vad som händer nu, när statsministern säger att vi i Sverige, strikt taget, om vi ser till de etniska svenskarna i arbetsför ålder, går ganska bra.
Är det en tillfällig analytisk utsaga, som rent faktamässigt kanske har visst fog för sig, eller är det ett skifte i den politiska analysen och ansatsen?
Vi kan i analysen av exempelvis arbetslöshet, social oro och skolans förfall använda oss av en ”sverigedemokratisk” ansats där vi pekar på den stora invandringen och luftlandsättningen av hundratusentals flyktingar som en förklaring till samhällsproblemen.
Ofta har vi dock undvikit detta sätt att förstå samhällsproblemen.
Jag håller för tillfället på med en undersökning av skolorna och det är uppenbart att väldigt få av dem jag intervjuar – och väldigt få av de texter jag läser – försöker lyfta in det multikulturella argumentet. Även om det skulle låta sig göras för att delvis nyansera bilden av varför skolorna går sämre, så drar sig folk för detta.
Vilket jag kan förstå.
Kanske ser vi nu en förändring av denna försiktighet. Egentligen är det bara en annan infallsvinkel på ”integrationsproblematiken” som statsministern tar upp. Men det är en infallsvinkel som får politiska konsekvenser, i värsta fall en ”danskifiering” av svensk politik, i bästa fall en nyansering av vad det egentligen är vi har att ta itu med.
En positiv tolkning av statsministerns prat är att han försöker skapa en problembild för att kunna ta till nya politiska lösningar för att minska utanförskapet. En negativ tolkning är att han nu försöker beröva
Sverigedemokraterna deras politiska privilegium att skylla allt på invandrarna.
Således. Ska vi i fortsättningen säga ungefär så här, att vi har det väldigt bra i Sverige, jämfört med exempelvis grekerna, att det ändå finns problem beror på att vi tagit emot så många från andra länder som har svårt att anpassa sig.
Frågan är i så fall vad folk drar för slutsatser av detta. Och om det också är det som regeringens främste företrädare tänker sig att hantera.
Är det så, att Fredrik Reinfeldt kollar om isen håller?