Strategisk idealism

14 juni, 2015
Jag skrev i ett tidigare inlägg här på bloggen om begreppet ”strategisk idealism”, alltså övertron på politisk vilja, förhoppningen att den ideologiskt besatte kan besegra verkligheten.
Utvecklade temat i Piteå-Tidningen för ett par veckor sen.
Så här såg den texten ut:
Werner Schmidt använder ett intressant begrepp, ”strategisk idealism”, i antologin Det långa 1990-talet. När Sverige förändrades av Anders Ivarsson Westerberg, Ylva Waldemarson och Kjell Östberg (Boréa 2014).
Med ”strategisk idealism” menas uppfattningen att samhället förändras efter politikernas vilja. Vare sig vi vill feminism, rasism eller liberalism så kommer vi också att kunna genomföra vad vi önskar, bara vi vill tillräckligt mycket.
Politik är att vilja. Om något saknas oss beror det på att politikerna inte har velat tillräckligt. Tron kan försätta berg. Övertygelsen är en kraft som gör att ingen politisk uppgift blir för stor… Och idag är det många inom arbetarrörelsen som tycker att de senaste tjugo trettio åren har varit fyllda av reträtter och nederlag just på grund av att denna idealism falnade under åttiotalet. De tror sig kunna erövra utvecklingens centrum igen och dana samhället efter fornstora ideal. Om partikongresser, ledare och andra rörelsepampar bara bestämmer sig så kan de förflytta berg, hävdar dessa strategiska idealister.
Schmidt är tveksam till detta. Politik är inte att enbart vilja utan också att förmå. Det går att spinna vidare på Werner Schmidts text. Vi som är kritiska till den strategiska idealismen påpekar gärna att verkligheten, inte ideologin, bestämmer utvecklingen.
Det som har hänt oss är att det tillverkningsindustriella samhället – som krävde full sysselsättning, var styrbart på nationell nivå, gav ett stort överskott som kunde användas för reformer – nu trängs undan av ett tjänste- och servicesamhälle, digitaliserat och globaliserat. Och anorektiskt när det gäller att hitta pengar till nya politiska satsningar. Vi har försökt köpa oss tid genom att staten lånade pengar, sen när det inte gick länge, fick hushållen ta lån för att upprätthålla den industriella livsstilen. Men nu lever vi i ”Asiens århundrade”. Tiden vänder blad. Oavsett vad vi tycker om detta så är det föga mening att käfta emot historiska nödvändigheter.
På samma sätts om traktorn ersatte dragdjuren kommer maskinerna att tränga undan människorna som arbetskraft. Ta den bransch som förser läsaren med papperstidningar. Den är, kan vi utan överdrift säga, utsatt för en strukturomvandling. Makthavarna blir akterseglade när det teknologiskt språng öppnar för andra samhällslösningar. Alla samhällsordningar är av övergående natur. Så även det ljuva sjuttiotalets socialdemokratiska politik.
Men samtidigt som Werner Schmidt kritiserar naiviteten i den strategiska idealismen så konstaterar han att samhällskiften inte automatiskt leder fram till det ena eller andra resultatet. Inom ramarna för förändringarna finns det möjligheter att agera för att påverka utvecklingen.
”Påverka” skrev jag, inte ”styra”. Vilket är en viss skillnad. Exempelvis kom förändringarna på 80- och 90-talet att i hög grad utnyttjas av ”nyliberalerna” därför att ”vänstern” försökte försvara det bestående istället för att smida på framtidens lösningar. Vänstern retirerade in i det förgångna, blev en gnäll- och intressevänster istället för en radikal omvandlare. Av detta går det att lära sig något. För den som inte tror att politik enbart att vilja utan också agera utifrån verkligheten.