Anders Isaksson skrev 1983 en klassisk artikel i Tiden (1983:4) under rubriken ”Ett parti utan inre kompass”. Den förtjänar faktiskt att läsas än idag.
Isaksson inledde med att beskriva det socialdemokratiska mantrat:
Det finns bara en Hjalmar och Per Albin är hans profet. Det finns bara en Per Albin och Tage är hans profet. Det finns bara en Tage och Olof är hans profet. Det finns bara en Olof.
Ungefär så kan man beskriva det socialdemokratiska partiets utveckling, en jämn och stadig lunk under snart 100 år: som drev i en växellåda hakar partiledarna in i varandra, mjuka, smidiga övergångar utan stora och uppslitande strider. Den spänning som emellanåt uppträtt mellan ideologins ideal och det praktiskt nödvändiga och genomförbara, har ledarna skickligt hanterat genom att omformulera gamla myter till nya och fräscha, nya vägvisare mot det dunkla men hägrande framtidsland som genom alla år varit rörelsens strävan och mål.
Men idag finns ingen underliggande framtidstro, ingen självklar marschriktning som skänker styrka och tillförsikt. Den framtid, som för socialdemokraterna alltid varit ett löfte, har nu snarare blivit ett hot, i vilket fall bär den inget gott med sig. På arbetarrörelsens arkiv berättar man, att allt fler kvinnoklubbar, arbetarekommuner och ungdomsklubbar söker sig dit för att kopiera gamla fanor och standar: historien blir således en tröstnapp, man förgyller dagen genom att återuppliva gårdagens symboler i stället för att skapa nya och egna.
Isaksson menade att det fanns mycket av socialdemokratins då nästan 100-åriga historia att vara stolt över. Partiets ”historia ter sig märkligt rätlinjig, en nästan organisk utveckling sedan de mer revolutionsromantiska grupperna öppnat eget efter 1917 års partisprängning. Om man med reformism menar parlamentarism, välfärdspolitik och en stark offentlig sektor, så är det ingen svårighet att hitta en rak linje från Brantings Gävle tal 1886 till Olof Palme”, skrev Isaksson och fortsatte:
I denna rätlinjighet finns emellertid den illusion som följer av att socialdemokratin – med segrarens rätt – präglar vår syn på vad som har hänt. Hur futtiga verkar inte de borgerligas invändningar under tidigare decennier, hur blåögt idealistiska ter sig inte 30-talets nedrustningsivrare och troende socialister, hur självklart tonar inte Saltsjöbadsavtalet fram i stället för den lagstiftning om tredje mans rätt som så länge tycktes ofrånkomlig? När ett beslut väl är taget, en inriktning fastlagd, inkorporeras den också i ideologin, blir en del av den uppsättning myter och föreställningar som är rörelsens egen världsbild.
Poängen, som jag tolkar Isaksson, är att socialdemokratin haft en fantastisk förmåga att göra partiideologi av allt de företagit sig. Även växlingar i inriktningen kunde alltid motiveras ur partiets ideologiska skafferi.
Isaksson skrev:
De stora striderna i partiet fram till sprängningen handlar i grunden om synen på den borgerliga demokratin: var riksdagen blott och bart en plattform för agitation eller var den ett instrument i samhällsomvandlingen? För Branting var svaret givet: kravet på allmän rösträtt innebar också en förpliktelse att acceptera parlamentarismens spelregler. Det utopia som han trodde väntade vid vägens slut, skulle förverkligas med röstsedeln i handen.
Fram på scenen kliver sedan Per Albin:
En som tidigt insåg att statsmakten skulle erövras inifrån var Per Albin Hansson; i sin tidning Fram skrev han att ”staten stödjer den som har inflytande i parlamentet”. Som partiledare vidareutvecklade han arvet från Branting till en formlig trosbekännelse och från att ha varit ett medel bland andra att nå socialismen, blev nu demokratin ett mål i sig självt, ty demokrati och socialism betingade varandra. ”Våra mål kunna vinnas endast genom obrottslig trohet i alla skiften mot demokratin”, är en formulering som Per Albin ofta använder under 30-talet.
Vad var det så som var ”våra mål”? Isaksson beskriver det som ”välfärden, bättre bostäder, pensioner, mödravårdscentraler, arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag och semester för att nämna några av de sociala reformer och den politiska inriktning som Tage Erlander ärvde från den föregående generationen. När själva tanken på sociala trygghetsreformer vunnit allmänt burskap etablerar Tage Erlander det starka samhället som riktpunkt, den offentliga sektorn blir trygghetens pelare.”
Den offentliga sektorn var sen den plattform på vilken Olof Palme fick utveckla partiets linje:
Tron på denna sektors välsignelse var den stafettpinne som Olof Palme fick föra vidare och snart famnar den offentliga sektorn hela människan: från moderlivet till livets slut, överallt står samhället redo, hjälpande, stödjande, ingripande och förmanande. De vidsträckta ambitionerna formuleras i 1975 års partiprogram i ett avsnitt om den sociala planeringens arbetsfält, vilket sägs rymma stadsbyggande, bostadspolitik, trafikförsörjning, arbetsliv, sjuk- och hälsovård, övrig vård och omvårdnad, skola, utbildning, kulturpolitik samt fritid och förströelseliv.
Isaksson menade att det hos ”äldre socialdemokrater fanns en sorts enkel barndomstro, att partiet var i pakt med förändringen och marscherade i takt med tiden själv.” och att sådant som krispolitik och sociala reformer kunde lyftas fram i hygglig enighet förklarades av Per Albin med att ”de allmänna tänkesätten hava socialiserats”. Det var, menade Isaksson, ”en självklar slutsats eftersom socialismen representerade nästa fas i utvecklingen; i samhällskroppens gener fanns redan socialismen inkodad. Dagens kapitalism var ett övergångsstadium, ty socialismen representerade ett vida effektivare sätt att producera och fördela såväl varor som tjänster.”
Men om partiet på Per Albins tid hade denna tro, kom nästa generation socialdemokrater att bli ”mindre ödesbunden men lika framstegstroende”. För dem gällde ”tekniskt framåtskridande, naturvetenskaplig forskning och samhällelig kapitalbildning hävstängerna mot framtiden.”
Isaksson exemplifierar med skriften ”Framstegens politik” med vilken partistyrelsen 1955 gjorde ”den helt korrekta spådomen att levnadsstandarden skulle fördubblas under de kommande tjugo åren. Samhället sades befinna sig mitt i en ’väldig omdaningsprocess, kanske väldigare än då industrialiseringen bröt fram’”.
Isaksson menade att här fick ”politikerna en roll som närmast liknar processteknikerns, att tämja och reglera de väldiga krafter som skulle omforma samhället. Socialdemokraterna skulle garantera ’de nödvändiga betingelserna för att framåtskridandet skall komma till stånd’ och sen till att de enskilda medborgarnas ’trygghet och trivsel inte kommer i kläm’”.
Detta var vad som kom att kallas ”det starka samhället”, vilket enlig Isaksson innebar att ”30-talsledarnas ogrumlade tro på utvecklingens egen logik övergår i insikten om att all förändring också har ett pris. Så småningom hörs ett allt starkare mummel från folkdjupen och successivt avklingar tron på förändringens dynamik: människor flytt int’, sönderbrutna livsmönster uppväger inte förändringens vinster, för enskilda kommer trygghet och trivsel i kläm utan påtagliga fördelar.”
Det som hände var följande, beskriver Isaksson:
I stället skjuts fördelningspolitiken i förgrunden och den offentliga sektorns expansion blir socialdemokraternas nästa frontlinje, snart ett mål i sig själv och i partiets föreställningsvärld lika stark och central som tidigare den allmänna rösträtten, demokratin och välfärdspolitiken. Idag /alltså 1983/ är den offentliga sektorn inte bara trygghetens utan också sysselsättningens pelare, mera räddningsplanka än ett medel i förändringens tjänst som kunde man klara besvärliga situationer genom att lyfta sig själv i håret.
Isaksson sammanfattade sin bakgrundsbeskrivning:
Fyra partiledare, fyra centrala politiska samlingspunkter: som i alla scheman finns renodlingens förenkling, ty de olika faserna går naturligtvis inte att särskilja; det finns inga definitiva brytpunkter under denna långa resa. Det väsentliga är egentligen ett annat och mycket mera svårfångat element, nämligen de mentala och psykologiska stämningarna i partiet och deras betydelse för tron och tillförsikten i att den väg man vandrar också bär mot något mål.
Hjalmar Brantings långa, behagligt suddiga vision av framtiden är lätt att förstå, likaså Per Albins relativt okomplicerade utvecklingsoptimism medan det intryck som Tage Erlander efterlämnar i sina memoarer är vankelmodet, en ständig brottning med känslor av osäkerhet om partiets kurs. Utan att för ett ögonblick betvivla att Erlander verkligen upplevde vardagen på det sätt han beskriver, så fanns ändå under hans tid tydligt avläsbara framtidsmål, konkreta förändringar som att bilen skulle bli var mans egendom, man ville ha fler och rymligare bostäder, bättre pensioner, bättre sjukförsäkring, jämnare inkomstfördelning osv. Hela välfärdsbyggets finsnickeri pågick och skänkte en sorts grundläggande förtröstan.
Frågan var då, funderade Isaksson, om den svenska modellen kanske gått i baklås:
Här finns socialdemokratins grundläggande problem idag, frånvaron av den inre kompassen: för första gången på snart 100 år ser inte partiet något självklart mål att sträva mot, saknar föreställningar om välfärden bortom välfärden. Trots talet om demokratins tredje steg så beledsagas inte heller medbestämmande i arbetslivet och löntagarfonderna av några eggande drömmar om framtiden utan har snarast karaktären av uppehållande försvar, ytterligare ett par fördelningspolitiskt motiverade finjusteringar.
Isaksson fortsatte:
Man kan fråga sig om inte organisationer, partier, politiker och kanske rent av partiledare lyder under de vanliga psykologiska mekanismer som gör karaktären mera helgjuten om det finns en överensstämmelse mellan vad man innerst inne tror och vad man utåt säger. Om man som Branting, Per Albin och säkerligen också Erlander synes bära på en grundövertygelse om att kompassriktningen är den rätta, kan man förstås tillåta sig avvikelser från kursen samtidigt som det politiska handlandet och de utåtriktade manifestationerna präglas av denna själens trygghet. Man behöver varken hötta med näven eller ikläda motståndarna ondskans gestalt för att på så vis bekämpa tvivlet i sin egen själ, förtränga det svarta hål som tidigare generationer uppenbarligen saknade. ”Känslan av att arbeta i takt med utvecklingen skänker oss tillförsikt”, sade Per Albin en gång, en replik som dagens socialdemokrater aldrig skulle kunna ge trovärdighet.
Det var inte konstigt att det blivit så, menade Isaksson, eftersom ”socialdemokratin idag lever i en mer komplicerad ekonomisk omvärld, beroendet av andra länder är långt större och de tekniska förändringarna oändligt snabbare. I en internationell lågkonjunktur som den nuvarande manövrerar Sverige lika självständigt som korken på vågen, hör man ofta ekonomiskt ansvariga sucka. Men vi måste rimligen jämföra oss med oss själva, inte med andra. När de internationella förutsättningarna var mer gynnsamma lyckades Sverige på marginalen bättre än andra, nu klarar vi oss sedan snart tio år på marginalen sämre än andra. Tio års marginella produktionsförluster blir sammantaget en riktigt hygglig summa.”
Isaksson konstaterade att Sverige ”efter cirka 45 procents nedskrivning av kronvärdet och ett löneläge som i många branscher” trots allt ”ligger väsentligt lägre än i viktiga konkurrentländer inte fått bättre fart på produktionen”. Det tyder på, menade han, att problemen ” ligger hos oss själva mer än i omvärlden.”
Han fortsatte med att fråga sig:
Kan det möjligen vara så att den organisation och de institutioner och värderingar som präglar socialdemokratins samhällsbygge någonstans på vägen blivit bromsande, snarare främjar stagnation än ekonomisk tillväxt?
Det var den problemställning som fanns på åttiotalet, och en hel del har hänt sen dess. Åtminstone när det gäller Sveriges förmåga i förhållande till andra länder. Men den förlorade kompassriktningen finns kvar.
Isaksson hade en del funderingar kring partiets vilsenhet, som trots att det skrevs för nästan 30 år sedan, är värt att reflektera över:
l socialdemokratins framgångar i det förflutna lurar den ironi som alltid väntar den alltför lyckosamme: i själva styrkan finns svagheten, ty den föder reaktioner, motkrafter organiseras. Moderaterna växer nu som en reaktion på det socialdemokratiskt präglade samhället och samlar – precis som socialdemokratin själv en gång i världen i ett annat samhälle – människor, som tror sig vinna på en förändring. Hos moderaterna finns nu en dynamik som socialdemokratin faktiskt bör avundas dem, ty den bärs just av övertygelsen att partiet marscherar i takt med utvecklingen. Målet är också lagom luddigt för att kännas eggande: friheten.
Isaksson fortsatte:
Biträdande statsministern Ingvar Carlsson gjorde för en tid sedan ett föga framgångsrikt försök att både riva slöjorna av det moderata frihetsbegreppet och att återerövra socialdemokratins gamla roll som frihetens bärare. Maktens språk och attityder är sig förunderligt lika genom decennierna, ty de tillmälen som i dag slungas mot moderaterna bär en tydlig släktskap med vad som en gång sades om socialdemokratin: uppluckring av samhällsmoralen, egoismens evangelium och liknande variationer kan alla fiskas upp ur historien.
Poängen är inte huruvida Ingvar Carlsson har rätt eller fel i sina påståenden att den moderata friheten döljer ett ”försvar för små, välbeställda gruppers privilegier” (han har rätt, naturligtvis) utan att de friheter han själv ställer upp är så allmängiltiga att man rycker på axlarna, en predikotext så menlös att den kunde vara hämtad ur pastor Janssons postilla. Vem vill inte frihet från materiell knapphet, från arbetslöshet och otrygghet, från samhällets varbölder eller från maktlöshet?
Isaksson konstaterade att ”Slagkraften i moderaternas frihetsbegrepp ligger i att frihetens motståndare har ett namn och ett ansikte, ty den friflygande måsen på affischerna representerar friheten från myndigheterna, från den socialdemokratiska välfärdsstaten helt enkelt. På samma sätt kunde socialdemokratin en gång ställa sitt frihetskrav mot en tydlig relief: ett vrångt samhällssystem, feta kapitalister, dryga patroner och högdragna ämbetsmän stod alla hindrande i vägen.”
Isaksson skrev därefter:
Det medges att välfärdssamhällets frihetsdiskussion är mera komplicerad och dessutom rejält smärtsam eftersom den kräver en självanalys, ett självkritiskt förhållningssätt till centrala myter och väletablerade intressen inom socialdemokratin, både i fråga om den offentliga sektorn och fördelningspolitiken. Sådana situationer har partiet tidigare genomlevt, när det hårt och brutalt tvingats överge traditionstunga föreställningar för att bryta låsta lägen eller skapa ekonomiskt utrymme för den politik man velat föra. Med krisuppgörelsen 1933 accepterades dem livsmedelstullar som partiet bekämpat alltsedan sin tillkomst och 1959 övergavs en lika ålderstigen doktrin, att indirekta skatter inte kunde accepteras eftersom de missgynnade lägre inkomsttagare; varuskatter vände den tunga ändan neråt, som man sade.
Isaksson fortsatte med att resonera kring några av uppluckringarna av den offentliga sektorns monopolliknande situation som då, i början av 80-talet, var på tapeten, och som väckte starka känslor hos många inom socialdemokratin, exempelvis att det började skapas alternativa aktörer till vilka vårdsökande kunde leta sig:
Den offentliga sektorn producerar visserligen mycket frihet men också mycket vanmakt och maktlöshet, en attityd där människan mera blir klient än kund och medborgare. Vid diskussionerna om den nyöppnade City-Akuten i Stockholm har de socialdemokratiska uttalandena avspeglat en sådan hållning, monopolistens omfamning av organisationsformen istället för anpassningen till människornas önskemål, t ex att väntetiderna är överblickbara.
Även om offentlig tjänsteproduktion även framgent måste vara en hörnsten i den socialdemokratiska politiken, så är det ingen bjudande plikt i alla lägen, inget självändamål som det idag tycks ha blivit, parat med en seg beslutsamhet att undvika konkurrens på lika villkor från privata eller kooperativa intressenter. I praktiken reserveras nu privat tjänsteproduktion för dem som antingen har pengar eller är villiga till ekonomiska uppoffringar, t ex de som sätter sina barn i alternativa skolor. Om konkurrens på varumarknaden anses bra för konsumenterna borde samma attityd gälla offentlig tjänsteproduktion och politikerna istället för att värna offentliga monopol inrikta sin strävan på att säkra samma service för alla oavsett organisationsform. Socialdemokratin skall inte vara någon ombudsman för den offentliga sektorn (det finns tillräckligt många ändå) utan dra upp en klar och tydlig rågång mellan det politiska ansvaret och de anställdas sätt att sköta ålagda uppgifter.
Således, menade Isaksson:
Det båtar också föga att moralisera över moderaternas ovilja att definiera solidaritet på samma sätt som socialdemokraterna, ty det är inte alldeles självklart att s k privata lösningar ter sig särskilt avskräckande om de kollektiva innebär en dags väntetid på akutmottagningen och de privata en kvart till en timme. Solidaritet har heller aldrig varit något absolut begrepp och kommer knappast att bli det: människor är solidariska när det gäller att undvika sådant som de själva kan råka ut för – eller att främja något som de själva kan ha nytta av.
Isaksson noterade:
Arbetarrörelsens egen kamp för strejksolidariteten är belysande, eftersom det tog mer än ett halvsekel innan den lyckades bygga upp så starka tabuföreställningar kring strejkbryteriet att det upphörde. Idag har den skam som en gång vidlådde strejkbrytaren övergått i en allmän moralföreställning; förbudet iakttas med den pliktkänsla som människor bemöter tvingande regler, inte sällan uppblandad med lite fariseisk formalism kring frågeställningar som inte var aktuella förr i världen, t ex om hemresan från en tjänsteförrättning kan företas efter arbetstidens slut eller om man måste ligga kvar på hotell för att inte bryta mot gällande övertidsblockad.
Anders Isaksson diskuterade kring temat ”Att forma verkligheten – och att bli formad av den”:
Socialdemokratin har med stor framgång lyckats genomsyra samhället med sitt solidaritetsbegrepp, helt enkelt därför att vinnarna under så lång tid var så oerhört många fler än förlorarna. Problemet med dagens sociala säkerhetssystem är att det förutsätter en mycket sträng privatmoral eftersom det är lätt – och ibland frestande – att åka snålskjuts. Den attraktion som moderaternas fördelningspolitiskt tvivelaktiga lösningar åtnjuter är bara den synliga delen av en allmän erosion av den moral och samhällsanda som en gång vägledde systemets konstruktörer. I dag är villkoren annorlunda, mer än hälften av befolkningen har inte upplevt annat än välfärd och många anpassar sig, maximerar utbytet för egen del, antingen genom att fuska eller att dra sig undan skatt.
Den engelske filosofen David Hume sade en gång, att man skulle bygga upp samhällen och sociala system med utgångspunkt från att människor vore egoister; därigenom besparades man många problem om det vore så samtidigt som det inte vore till någon skada om man hade fel. Frågan är om inte fördelningspolitiken såsom den utformats under de senaste femton åren fräter mer än något annat på den solidariska moral som socialdemokratin förutsätter, inte därför att ambitionerna är felaktiga utan för att resultatet blivit nyckfullt, drabbar och gynnar på ett för den enskilde oöverblickbart sätt.
Isaksson funderade vidare:
”Inkomstfördelningen i allmänhet och förmögenhetsfördelningen i synnerhet har alltid långa historiska rötter, avspeglar gårdagens värderingar och ekonomiska framgångar. Morgondagens politiker kommer, om de finner problemet intressant, att få brottas med kvardröjande ojämlikheter från en tid när den lycklige köparen av ett statligt subventionerat småhus eller bostadsrättslägenhet redan vid inflyttningen kunde tillgodoräkna sig en vinst på 100 à 200 000 kr. l icke så få fall kunde vederbörande dessutom köpa en ny bil till av andra skattebetalare subventionerad ränta, eftersom huset var billigare än det statliga lånet.
Sådana vinster kapitaliseras sedan länge regelbundet och bidrar till att levnadsstandarden i praktiken inte är så jämn som man kan frestas tro av inkomststatistiken. Men för dem som lever på sin lön eller pension plus tillkommande bidrag och saknar skattefria intäkter är inkomsterna idag mycket jämnt fördelade, sannolikt jämnare än i något annat land: enligt SCB:s undersökningar av hushållens disponibla inkomster räcker det att omfördela 25 procent av köpkraften för att göra köpkraften helt lika fördelad, alltså oberoende av arbetstidens längd och inklusive pensionärshushållen.
Det väldiga anloppet av löntagarorganisationerna i förhandlingarna gäller i sammanhanget små, marginella belopp, ty arbetsmarknadens fördelning är betydligt jämnare än den som åstadkoms på den politiska marknaden. För de heltidsarbetande används inte mer än cirka 10 procent till löneskillnader, för männen något mer och för kvinnorna något mindre.”
Socialdemokraterna har gjort eleganta försök att se den politiska marknadens fördelningspolitik som ett slutet solidariskt system, alla betalar och alla får förmåner beroende på den aktuella livssituationen; över livscykeln skiftar rollen som betalare och mottagare. Ambitionen är återigen god, men resultatet ingalunda entydigt, snarast är systematiken i fördelningspolitiken det toviga garnnystanets:
• Genom kombinationen av marginalskatter och inkomstrelaterade bidrag låses såväl låginkomsttagare (oavsett skälet till den låga inkomsten, t ex deltid) som barnrika familjer med jämförelsevis höga bruttoinkomster in i en fälla. De kan aldrig med eget arbete förändra sin ekonomi utan samhället tar hand om cirka 100 procent av varje inkomstökning.
• Lågutbildade grupper som tidigt börjar förvärvsarbeta och vanligen inte heller uppnår särskilt höga bruttoinkomster bidrar oproportionerligt mycket till pensionssystemet i förhållande till vad de får ut. Framför allt finansierar de höga pensioner åt de grupper som når sitt inkomstmaximum sent i livet.
• Deltidsarbete premieras och vinsten stiger relativt med stigande inkomst. Beskattningen är blind för den tid som åtgår för att tjäna pengarna utan ser enbart till den nominella inkomsten.
• Politiker och arbetsmarknadsorganisationer har i förening satsat på att höja inkomsterna mest för dem som saknar försörjningsbörda, d v s ungdomar och pensionärer. Ett icke ringa belopp strömmar säkert tillbaka till en del av barnfamiljerna från pensionärerna, dock något nyckfullt. Barnfamiljer med föräldrar som bor i eget, skuldfritt hus, inte röker eller super och som bibehållit sina allmänt enkla vanor har en klar konkurrensfördel på denna del av fördelningsmarknaden. Den jämlikhetssträvan som gäller löntagarna upphör dessutom så snart man når pensionsåldern; här finns de enda riktigt betydande klyftorna, eftersom man konserverar inkomststrukturen från förr i världen.
• De små barnfamiljer som får del av det guldregn som kallas offentligt finansierad barntillsyn klarar sig förstås bättre än de som själva får betala kostnaderna med egna, beskattade pengar. Tillsvidare befinner sig den sistnämnda gruppen i klar majoritet och torde så förbli för överskådlig tid.
• Vissa arbetstagare omfattas av politikerna med större solidaritet än andra; medan sedlarna regnar över varvsarbetarna så faller småslantar på de tekoanställda. Politikerna tycks också anse att LO-medlemmar och lägre tjänstemän i offentlig verksamhet skall betalas bättre än i privat, dessutom ha större anställningstrygghet och bättre sociala förmåner.
Isaksson avrundade dessa punkter med följande:
Ett vanligt påstående bland socialdemokrater är att samhällskritiken skulle vara partiets drivkraft, lika stark i förfluten tid som idag. Det är förstås sant, men bara i en mycket snäv och närsynt mening, ty kritiken är den yttre formen för den egentliga drivkraften: tron att en förändring är möjlig och att man själv kan påverka sitt liv. Vad socialdemokratin en gång insåg var att detta krävde solidarisk, kollektiv handling parad med den enskildes vilja att ta ansvar för sitt eget liv och sin egen utveckling. Denna tanke varieras i många partiprogram, t ex 1960, när socialdemokratin sägs vilja forma en samhällsmiljö ”som är ägnad att dana fria, självständiga och skapande människor”.
Isaksson menade att motsvarande formuleringar i det dåvarande programmet, på 80-talet, var
svår att hitta, men ett exempel på en glidning mot en sorts omsorgssyn på människan är det avsnitt, där demokratiseringen av arbetslivet ’vidgar människors insikter och inlevelse och stimulerar till skapande och delaktighet’. En annan återkommande tanke är att avvisa inkomstskillnader, som betingas av sociala, ekonomiska privilegier eller maktpositioner men godta ’en differentiering som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft’, som det heter i 1960 års program. I det nu gällande programmet finns bara det första ledet kvar, resten ströks, och blev därmed meningslöst, en sorts jämlikhetsfetisch.
Hos de yngsta generationerna kan man spåra en klar insikt om att deras dagliga, avlönade arbete inte kommer att rymma möjligheter till förändringar. Läser man intervjuer med skolungdomar tycks de genomgående förvänta sig en fix levnadsstandard, ett liv som till det yttre liknar föräldrarnas. Deras drömmar handlar följaktligen om klipp, lotterivinster, uppfinningar och skattefria inkomster, alltsammans smarta genvägar förbi det arbete som för den enskilde upphört att vara värdeskapande och livsförändrande. Det lönade arbetet är en trappa med några få och överblickbara trappsteg, utan egentlig spänning och med små möjligheter till förändring jämfört med den gråzon som rymmer smarta klipp.
Isaksson citerade därefter Per Albin Hansson:
”Vi fatta som vår uppgift att till varje tid uppehålla den politiska beredskap, som ger möjlighet att möta den ekonomiska och tekniska utvecklingens egna krav och därmed skydda land och folk för farorna av bristande förutseende”, något Per Albin skrev 1936 ”i den lite delfiska och majestätiska stil som var hans”, enligt Isaksson.
Anders Isaksson konstaterade att Per Albins tid hade varit en annan, ” men problemet kvarstår ju: ideologin måste omformas i takt med utvecklingen om inte socialdemokratin skall bli hemlös och vilsen i den värld som den själv har skapat.”
Isaksson menade att det smärtsamma i omprövningar inte borde överdrivas:
ideologi är inte sällan ett annat och finare ord för dagspolitiska ställningstaganden, vars styrka i debatten snarast beror på att minnet är kort. De nu aktuella diskussionerna om avgiftsfinansiering av den offentliga sektorn är ett typiskt exempel: ännu i början av 70-talet var det ett stående inslag i socialdemokratiska tal att avgiftsfinansiering vore en självklar utveckling när inkomstfördelningen bleve jämnare och ATP vore utbyggd, ty då funnes förutsättningar för reell valfrihet i människors konsumtion av varor och tjänster.
Isaksson avslutade:
Ett annat problem är att ett ord som ideologi väcker till liv namn som Ernst Wigforss, Gustav Möller, Hjalmar Branting och Z Höglund och andra andens giganter, åtminstone jämfört med de lättmatroser som nu befolkar parti- och regeringskansli. Detta är en felsyn som beror på avståndet i tid, ty ingen av de nämnda herrarna kommer att ge mycket vägledning åt den som funderar på socialdemokratins utveckling under resten av seklet; de levde i en tid när illusionerna var andra och framförallt mycket vackrare. Ingen kan idag som Wigforss drömma om den dag när människans solidariska instinkt friläggs, ty socialismen rymmer inte längre en sådan idealistisk människosyn, det finns inte ens ansatser till paradistro.
Å andra sidan finns en annan idéströmning, väl så socialistisk och väl så användbar, nämligen tron på människans förnuft och vetskapen om att hennes vilja att rationellt ordna sitt liv formas av hennes materiella och sociala villkor. Den räcker som ledfyr också in i 2000-talet.
För att sluta där vi började: det finns bara en Olof. Vem blir hans profet och vad blir det arv som han eller hon skall föra vidare?
Det var frågan 1983. Artikeln är ett tidsdokument, visst, men en del av frågorna kvarstår.
Finns det fler Tidenartiklar att åberopa för att förstå dagens läge?