SD, nyfascism, den gemensamma berättelsen, del 12

20 december, 2014

När frågan om vem som är svensk eller inte har kommit upp verkar väldigt många ha anslutit sig till uppfattningen att alla som vill vara svenskar också är det. Invändningen mot kategorisering har mötts av kritik mot alla slags indelningar av folk.

Därmed bör vi också ställa frågan om hur avvägningen mellan individ, grupp, nation, mänsklighet ska se ut.

Vi befinner oss i en historisk epok när nationen löses upp och vi istället får ett fragmentiserat samhälle, där den gemensamma berättelsen (om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg) försvagas; individualiseringen gör den rikspolitiska scenen för stor; globaliseringen gör den för liten; vi definierar oss regionalt, etniskt och utifrån personligt tycke, inte som medborgare med ett gemensamt etos; vi frågar oss inte vad vi kan göra för vårt land, vad vårt land kan göra för oss, utan vad vi kan göra med våra liv; folkhemspolitiken där alla är bror och syster ersätts med en identitetspolitik; etc.

Självfallet leder detta urlakande av de kollektiva referenspunkterna fram till en del fantomsmärtor. När den gemensamma berättelsen ersätts av en kakafoni av olika konkurrerande berättelser, baserade på människors parallella verkligheter, kommer också några att längta efter ett återupprättande av det förenade, den unisona, det samfällda. I någon form.

Vi befinner oss således i en process som dels kännetecknas av ett kollektivt sönderfall, dels av försök att återupprätta någon slags gemenskap. Frågan är vad sönderfallet leder fram till – och om det är värre än vad en ny gemenskap kan innebära?

*

Vad säger då SD om denna problematik?

För dem är det naturligtvis det nationella som ska skruvas upp för att bli den samhälleliga gravitationskraften som håller oss samman.

Partiet skriver följande om den nationella identiteten:

”Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

SD fortsätter:

”Vi kan också konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som i till exempel före detta Jugoslavien, och att sådana försök därför bör undvikas då de är förenade med stora risker.”

Den första, närmast retoriska, frågan som anmäler sig är förstås om SD också anser att USA är misslyckat? Och har det varit fel att med hjälp av kol- och stålunionen försöka smälta samman forna krigförande länder? Att sammanslagningen av små länder i Småland inte har fungerat? Var Gustav Vasa fel ute i sitt nationsbyggande?

Men detta är inte enbart retoriska frågor. Ty visst kan vi hävda att dessa rätt brutala enighetsprojekt också har en misslyckandekolumn. USA drabbades av inbördeskrig, och det är fortfarande ingen total harmoni mellan de olika staterna i den unionen. Även om EU får anses som ett, trots allt, rätt lyckat projekt vet vi inte vad det hamnar i framtiden.

Och det finns dem som hävdar att norrlänningars avoghet gentemot Stockholm bottnar i att de som fick stryk i slaget om Gestilren 1210 skapade en fientlig mem gentemot segrarna. Att ockupationsmaktens etablering av Stockholm därför fortfarande anses vara en styggelse.

Och så fort göteborgare börjar prata om sig själva så leder det alltid till att de också kommer in på frågan om Stockholm och på detta sätt ger uttryck för sitt lillebrorskomplex.

Skåningarna är förstås kronexemplet på att en ockupation inte skapar enighet, att ett centralmaktsprojekt inte ens efter ett halvt årtusende skapar harmoni. Kanske är det till och med så, att förklaringen till SD:s starka ställning i Skåneland är ett utslag av detta misslyckande?

*

Nästa fråga är om SD är konsistenta när de försöker nyansera sin inställning om att människor behöver en kollektiv tillhörighet av nationell karaktär. De vill nämligen också yxa upp en liten glänta för individen:

”De flesta människor har ett behov av både individuell frihet och kollektiv samhörighet och vi menar att det är politikens uppgift att ta hänsyn till och balansera dessa ibland motstridiga intressen.”

Detta är det förstås lätt att hålla med om. Politik handlar om att balansera motstridigheter. Att hantera målkonflikter. Politik är oftast inriktat på att aldrig kunna lösa problem så att alla blir nöjda, men ingen heller total förlorare.

Politik är, som jag tidigare skrev, en metod att väga samman felaktiga beslut så att problemen minimeras.

Men frågan är om balansen inte främst ska skötas av individen själv – det här hen som bestämmer vilken identitet som passar. Personligheten blir en blandning av olika karaktärsdrag, delvis självvalda, delvis dithamnade av slump.

*

Den centrala frågan att ställa blir då förstås om SD misstar sig när det gäller vilken slags kollektiv identitet vi behöver, eller om själva tanken på en gemensam referensram är det som är deras problem?

Behöver vi en gemensam berättelse? En tydlig utgångspunkt som är kollektiv, men som sen tillåter oss att addera personliga karaktärsdrag och identiteter? Och i så fall, bör detta samhälleliga gravitationscentrum baseras på något annat än det nationella? Vilken tradition eller idé ska vi utgå från? Vad bör vara den gemensamma berättelsen?

Detta finns det förstås många olika svar på.

En bra utgångspunkt för att definiera den ”politiska yta” som finns mellan den fria viljan och hävdandet av traditionen är att fundera lite över vad Ernst Wigforss sade om den fria viljan:

”Även den verkliga folkviljan, som vi genom allmän rösträtt, djupare folkbildning, jämnare ekonomiska villkor tro oss vara i färd med att skapa, kan aldrig bli någon högsta auktoritet. Även den måste mätas efter det sätt varpå den fyller statsmaktens uppgift, att åt alla medborgare skapa betingelserna för ett gott liv. Men vem skall bli domare i denna fråga? Till sist ingen annan än individen själv. Det finns i grunden ingen annan domare över någonting i världen eller samhället, ty individens medvetande är det enda medvetande vi överhuvudtaget känner till. Om lagarna skola åtlydas, om konstitutionen skall respekteras, det avgöres alltså i sista hand av de enskilda medborgarna själva. Samhället må ha ett mål utöver individerna, staten må vara till inte bara för de nu levande människorna utan för otaliga kommande generationer, avgörandet om vad som skall vara detta mål, och hur det bäst ska gagnas, kan ingen nu levande skjuta ifrån sig, ty det finns inga gudars knän i vilka han kan lägga det. Han kan lita på sin grupp, sin klass, böja sig för de maktägande, men det är han själv som böjer sig och han själv som väljer sina auktoriteter.

På denna punkt är den renaste individualism, eller om man så vill: anarkism, fullständigt ofrånkomlig. Och det har alltid framhävts av förespråkare för en liberal demokrati, att denna individens frihet är ett nödvändigt villkor för samhället egen växt. Något större tillskott till den gemensamma rikedomen än sin egen personlighet kan medborgaren aldrig ge. Men då är det också naturligt, att individens omdöme om statsmaktens utövning stundom tar form av protest och om de värden, som synas honom stå på spel, äro stora nog, finns intet, som kan hindra, att protesten löper ut i handling.”
(Ernst Wigforss, 1941: Från klasskamp till samverkan, Stockholm: Tidens Förlag, 64-65.)

Med dessa visdomsord stänger jag resonemangsbutiken för idag. Och grunnar vidare på detta tema längre fram. Tack för alla synpunkter, tack till er som orkade läsa så här långt!