Som frihetlig, icke partibunden så anser ju jag att det viktigaste uppgiften politiken har är att ge alla lika möjligheter (vilket inte är så subjektivt) och att vara rättvist (extremt subjektivt).

Lika möjliheter tolkar jag som att en person med en viss kapacitet får samma chans oavsett vem han är och var han kommert infrån. Inte som att alla ska ha samma möjligheter att bli musiker oavsett talang.

För allas bästa är då ”lika möjligheter, olika inkomster” det ända rimliga, där inkomster är det verktyg som ser till att risk preimeras och att utbud och efterfrågan styr arbetskraften dit den gör mest nytta och producerar mest välstånd.

Något som också är otroligt underligt är att universitetsprogrammen blir längre och längre. För ett par år sedan var bostadsmäklarutbildningen två år och var en ”associate degree”. Idag är grundutbildningen tre år. Jag menar, du behöver inte speciellt mycket högskoleutbildning för att förmedla lägenheter och villor. Lärarprogrammen är också sjukligt långa. Den längsta lärarutbildningen är 5,5 år. Varför då? Vill man så gärna skuldsätta sig för att läsa humaniora så bör man göra det utomlands. Sverige behöver inte mer arbetslösa idehistoriker, filosofer, genusvetare, retoriker och idehistoriker. Jag skulle säga att samma sak gäller nationalekonomer, journalister, statsvetare, sociologer osv. De fyller förvisso en funktion i samhället till skillnad från humanisterna men inte för att det skall utbildas tiotusentals sådana.

Något som skrämmande är att du idag skall ha en fil.kand för att arbeta som ”kundtjänsthandläggare” eller i ”kundservicen” för försäkringskassan. För tio år sedan räckte det med att du hade gått ut gymnasiet. Det samma gäller för de mer kvalificerade ”personliga handläggarna”. Det finns ingen som helst mening att de har högskoleutbildning. Det mesta av Arbetsförmedlingens eller Försäkringskassans arbete av personer med en tvåårig KY-utbildning eller internutbildningar i ryggen. Det är bortom min förståelse att det här får fortsätta. Jag förstår naturligtvis skälet – genom att låta folk studera på universiteten så skjuter de upp arbetslivet men så står de där, 5-7 år senare och söker jobb på någon myndighet. Myndigheten (såklart) ser att de nu finns stora möjligheter att höja ”kvaliteten” och så höjer de kraven för arbeten som någon som gått ut gymnasiet samt fått litet internutbildning skulle kunna göra. Det är otroligt slöseri med resurser.

Du har helt rätt SB i att man kommunicerar sina budskap på ett annorlunda sätt i dag än på 50, 60 och 70-talet. Det är inte en till många utan alla till alla som gäller.

Tyvärr är parallellen mellan vissa Stockholmsfalanger och Tea Part-rörelsen ganska träffande. De ideologiska striderna blir målet inte medlet för att skapa ett gott samhälle för medborgarna.

Jag vill inte att vissa ska få kidnappa mitt samhälle och göra det till en tummelplats för gamla SSU-strider (och inte heller några andra ungdomsförbundsstrider för den delen).