Det här gänget Offensivare som härjar i arbetarrörelsens utkant kallar sig för socialister, samtidigt som de inte ens kan läsa innantill.
Det är som folk som säljer Proletären på stan, och inte kan växla en 500-hundring. Hur fan ska de kunna göra revolution om de inte kan växla 500?
Löjligt.
Det senaste bidraget till försöken att skämma ut sig görs av Offensiv här:
http://offensiv.socialisterna.org/sv/1004/kampanj/8264/
Det som ska föreställa vara ledaren för Offensiv, Per-Åke Westerlund, gör ett långt fett citat av Bengt Silfverstrand som sägs vara riktat mot mig, medan det i själva verket är ett svar till Jan Andersson.
Silfverstrand och Andersson har ett något mer komplicerat förhållande än vad jag och Silfverstrand har. Jag kan inte erinra mig att vi haft något mer animerat tonläge än vad som kan förväntas i en politisk debatt. Därför förväntar jag mig en rättelse på Offensivs hemsida.
*
De kan således inte läsa innantill, och förklaringen är förstås att för dessa människor har ideologin blivit en politisk sjukdom som gör att de inte ser världen sådan den egentligen är, utan allt tolkas ideologiskt, alltså ungefär som en psyksjuk eller nyfrälst ser allt som konspirationer eller Guds mening.
Westerlund påstår dessutom att jag försökt racka ner på sossar som samarbetar med Offensivare för att de är trottar.
Det har jag inte sagt. Det jag vänt mig mot är ”övergångskraven”, en slags politisk Disneylinje, som är populistisk, opportunistisk och intellektuellt ohållbar. Det är en vänstrism som ska bekämpas för vad den är: ideologiskt rappakalja baserad på önskedrömmar kombinerat med tappra försök att dölja sina egentliga avsikter och därmed lura med sig nyttiga idioter och välmenande allmänvänster.
Jag har också angripit det politiska innehållet, inte förekomsten av trottar. Tvärtom har jag sagt att det är jättebra att den här kampen mot vinster i välfärden drivs av trottar, och att socialdemokratisk vänster ansluter sig till detta projekt, eftersom det garanterar att det kommer att misslyckas. Allt Offensivare och andra äventyrare tar i förvandlas nämligen till aska.
Den som inte tror mig: undersök de politiska framgångar som denna rörelse haft under de senaste 40 åren. Ser det inte lite dystert ut?
*
Ett annat problem med Offensivarna (och deras gelikar) är att de inte är vänster eller socialister utan INTRESSEvänster och STATSsocialister.
De driver en politisk linje anpassad efter särintressen inom offentlig sektor, inte en vänsterlinje som utgår från vanligt folk. Därmed trampar de vidare i de fotspår som svensk vänster klafsat runt i under årtionden, där utgångspunkten varit att offentligt är bra, privat dåligt. Det har varit intresset för dessa grupper som talat, inte analysen av samhället i sin helhet.
Och när intressevänstern dessutom spetsar sin framställning i gnälligheten, surmulenheten och bitterhetens tonläge, blir det uppenbart att detta följe öppnar sina grindar mot meningslöshetens hagar och enbart lyser upp när de talar om den goda tiden hemma i Fylke.
Det är synd att vänstern på detta sätt låser in sig i det förflutna, enbart med sikte på att det var bättre förr och med utgångspunkt för vad som gynnar delar av det offentliga än vad som är bra för vanligt folk.
De tycks inte heller ha kommit till insikt om problemet med demokratisk kontroll över den offentliga sektorn, att förstatligande eller kommunaliserande inte per automatik ger ”demokrati” i meningen ”hela folkets kontroll”. Inte ett pip om att ”vinster” kan tas ut genom att skattebetalarnas medel förslösas på icke-fungerande strukturer, eller att välfärden inte kommer fram till dem som behöver dem därför att den offentliga apparaten saknar effektivitet och dynamik.
Offensiv är ideologiskt förblindad av uppfattningen att ”offentligt” är gott, ”privat” ont.
Och jag själva då? Anser jag att ”privat” är gott, ”offentligt” ont?
Nej, jag är pragmatisk. En katt kan vara svart eller vit, bara den fångar råttor, som en pragmatisk socialist uttryckte det. Och med Bucharin och NEP-männen utropar jag ”Berika Eder!”.
Således är det inte vinster som sådana jag är för, eller emot, inte heller ohemula eller hemula vinster, utan jag anser att vinster ska vara förtjänade, de ska vara förbättringsvinster. Men i min värld är det lika illa om någon tar ut vinster på att lura skjortan av beställarna i det offentliga genom att ta betalt för vård eller omsorg som sedan inte levereras på ett bra sätt, som om någon offentlig verksamhet lever i en skyddad verkstad och har fri dragningsrätt på skattemedel utan att leverera god välfärd.
För mig är det uppenbart att vi måste bevara en ”exitmekanism” i välfärdssystemet, att det ska vara möjligt att rösta med fötterna för välfärdskonsumenterna. Det är också bra om det finns en ”fri entre” för den som vill producera välfärd, alltså en utmanarrätt om befintliga verksamheter inte sköter sig.
Således, i en kamp mellan offentligt och privat försvarar jag ”tredje man”. Och till skillnad från offensivarna (och en massa andra förvirrade människor) gör jag skillnad på ”stat” och ”samhälle”. Det som är ”vi” är inte lika med ”staten”. ICA-handlaren är inte per definition ondare än vad skolförvaltningens chef är.
Det käcka utrop som Offensivarna (och gelikarna) har är det gemensamma ska skötas gemensamt.
Men vad är det gemensamma egentligen, när Sverige inlemmas i en global gemenskap och den nationella tankefiguren erövrats av 9,5 miljoner primadonnor? Och hur överkommer vi problemet med att göra något gemensamt (som typ landstinget) när det i själva verket består av en massa särintressen som vakar sina revir? Är ”kommunen” mer gemensam än idrottsföreningen? Etc.
Eller annorlunda uttryckt, för att tala marxistiska, hur tar vi steget vidare från Lenins ”Staten och revolutionen”?
*
Tänk om vi istället för att prata om triviala ting som offentligt/privat kunde analysera vad strukturkrisen för Europa innebär för den långsiktiga välfärdens utveckling, hur räddar vi en välfärdsstat som den svenska i Asiens Århundrade; tänk om vi kunde analysera hur den nya ackumulationsregim som nu växer fram kommer att smälta samman staten och näringslivet; tänk om vi kunde analysera konsekvenserna av individualismen (eller ”dividualismen”) för folkhemsgemenskapen, om vägen fram är En Ny Gemenskap baserad på vadå, eller fortsatt riktning in i narcissismens och pointillismens samhälle?
Och som sagt, vad är egentligen det ”gemensamma”?
Den diskussionen tror jag inte Offensivarna mäktar med. De kan ju som sagt inte ens läsa innantill.