Har skrivit i Borås Tidning om problemet med att fatta bra och riktiga beslut:
”
En gång på gymnasiet ställdes jag inför ett vägval.
På skolbiblioteket, långt inne bland bokhyllorna, hade jag några gånger haft lite närkontakt med en tjej i tredje ring. Och så på en lunchrast, i slutet på maj när solen börjat värma upp oss ordentligt, sade hon till mig: Stig-Björn, jag har mina föräldrars bil. Ska vi ta en liten tur?
Och jag svarade: Nä, dä kan ja inte, ja har tyska nu ja…
I valet mellan att bli skjutsad ut i spenaten av en blondin med utslaget hår och en tyskalektion med Fru G och hennes stålhårda grammatikförhör, valde jag tyskan. Det har hänt att jag ångrat mig.
Men så är det. Vi gör hela tiden vägval som leder fram till icke avsedda konsekvenser. Det är en börda som vi måste bära om vi vill vara människor. Samhällsordningen har hanterat detta på följande sätt: De stora frågorna bestämmer vi (numer) i huvudsak själva. De mindre frågorna överlåter vi åt politikerna.
De stora frågorna är alltså individuella. Vi bryter oss en bana inte på vetenskaplig grund utan på en plattform bestående av en kombination av rationella beslut och slump. Visst, vi följer vissa snitslade banor, men ibland öppnar sig skogen och vi väljer en ny stig, lite beroende på omständigheterna.
Yrkesval, bostad och familjebildning, är stora komplexa frågor som vi beslutar efter eget huvud, medan staten får reglera småsaker, som exempelvis att vi inte får röka på krogen. Det ständiga problemet vid beslut stora som små är att vi inte har full information. Dessutom är informationen fördelad ojämnt. Om jag blir sjuk vet läkaren (oftast) mer än jag och jag lägger mitt öde i händerna på sjukvårdsprofessionen i förvissningen om att de vet bäst.
Om jag ska reparera bilen vet verkstadsnissen mer. Och detsamma gäller installation av ny värmepanna eller köp av ny dator. Det finns nästan alltid en viss grad av asymmetri i informationsfördelningen.
Skolan är ett bra exempel på hur den asymmetriska informationen ställer till med problem. Den enkla tolkningen är att elever och föräldrar inte har kompetens att själva bestämma vad som är bra, utan de är starkt beroende av experter, det som kallas för pedagogmaffian, en salig blandning av experter och skolfuxar.
Just nu diskuteras hur den ökade valfriheten i skolan misslyckats, eftersom eleverna har den dåliga smaken att överge dåliga skolor för bättre. Det blir dessutom stora kostnader när eleverna ångrar sig och byter plugg. Problemet är dock att komplexitetsgraden i ett utbildningssystem är så hög, att inte heller experterna vet vad de pysslar med.
Det finns nästan inget politikområde där politikerna under så lång tid har haft så stor makt som just skolområdet. De har kunnat dirigera varje liten vrå av detta stora viktiga system. Och följden har blivit att det fläckvis har gått åt helvete.
Det är värt att fundera över.
Kanske är slutsatsen att framtiden inte går att planera. Vilket är den underliggande föreställning som många använder för att motivera ingrepp i människors frihet att göra bort sig. Bättre att själv skita i det blå skåpet än att göra det under kollektiva föreställningar om att världen blir bättre om vi gör det på order från något högre förnuft.
Kanske är det trots allt så, på gott och ont, att skolan är alltför viktig för att läggas i händerna på politikerna.
”