Ett försök att tillämpa feminismen på feminister

En gammal historia handlar om en man som en söndag kommer ut från gudstjänsten och genast ger sig på en gammal judisk vän. Han ger honom några snytingar och juden frågar:

-          Varför slår du mig, vad har jag gjort?

-          Det var ni judar som dödade Jesus! skriker den arge mannen.

-          Men det var ju för 2000  år sen! säger juden förtvivlat.

-          Ja, men jag har nyss fått reda på det, svarar mannen.

Historien har sin udd mot att utdöma kollektiva straff. Om någon från Ockelbo har slagit min kompis på käften så innebär det inte att jag kan puckla på vem som helst från denna gudsförgätna håla. Även om jag vet att den logiken fanns när jag växte upp (i en grannby till Ockelbo, eller Äckelbo som vi vanligtvis sade). Eller att jag kan göra dagens tyskar ansvarig för Hitlers gärningar. Eller ta för givet att alla från Knutby dricker kaffe med Jesus svärmor.

Därför är jag också helt ointresserad av allmänna käcka uppmaningar om att jag som man ska ta avstånd från att andra män slår kvinnor.

Självklart tar jag avstånd. Det är därför jag röstar på ett parti som vill låsa in kvinnoskändare. Tillsammans med annat bus.

Anklagelsen är att en enskild man har ansvar för vad andra män gör är absurd. Tanken att om du har snopp gör att andra snoppbärares gärningar också är ditt ansvar funkar inte. Glöm det. Jag tänker inte ta ansvar för att folk från Hamrångefjärden röstar på Sverigedemokraterna eller att andra svenskar deltar i terrorism.

*

Detta gör att jag har svårt att ta Maria Svaland på allvar när hon idag skriver i DN. Hon redogör för hur hon med antropologiska ambitioner gått på pub med några antifeministiska neanderthalare i syfte att förstå feministhatet.

Ambitionen är lovvärd, men jag tycker hon trasslar till det för sig, mer än nödvändigt.

I synnerhet som hon nu utvidgar anklagelseakten till att gälla alla som inte ljudligt håller med henne. De är, om jag förstår henne rätt, hatets medlöpare i sitt tigande.

I hennes värld verkar det som om den som tiger om antifeministernas hat också blir medansvariga för det som sker i förlängningen av detta – nämligen mäns våld mot kvinnor, våldtäkt och hårda motsättningar i samhället.

Jag är inte med på noterna.

Tvärtom. Det vi lärt oss av feminismen är att inte ta schablonerna som utgångspunkt. Enkla kategoriseringar som ”man” och ”kvinna” ska inte leda oss till en svartvit bild av världen. Exempelvis kan det mycket väl tänkas att det finns män som vill bli förskollärare, och kvinnor som längtar efter att få köra en traktor.

Det är inte ens säkert att den självklara bilden av att det finns två kön är det enda sättet att dela in mänskligheten.

Låt oss tillämpa feminismens insikter på feministerna själva.

Utgångspunkten blir då: Det finns inte heller en feminism, eller en värld där feminist 1 är detsamma som feminist 2. Låt oss inte placera in alla som pratar om kvinnors underordning i ett patriarkalt system i samma fack.

Och om vi nu försöker bryta oss ur dessa vanföreställningar om vem som ska ligga under det rosa täcket så är det ganska naturligt att vi också vägrar att tvångsanslutas till kategorin ”män”. För många av oss är den självklara uppdelningen mellan människor att några slår andra, medan några inte gör det.

Och det en feminist säger behöver inte belasta en annan feminist.

Det är de som slår som borde ha problem, inte de som inte slår. Användandet av våld mot andra människor är, även i fall där det handlar om mer indirekt våld, verbala angrepp, är det en styggelse och bör bekämpas. Huvudregeln ska vara att låta andra vara ifred, få odla sin livsstil i frihet, och göra vad tusan de vill, så länge de inte skadar andra.

Konsekvent genomförd blir det en ganska bra hållning tycker jag. Vi ska försöka vara snälla mot varandra så gott det går.

*

En annan sak feministerna lärt oss är att se hur människor ibland gör sig själva skyldiga till sådant som de rimligtvis inte borde. Som när kvinnor anklagar sig själva för att de blivit offer för misshandel. De tror att det är deras eget fel när deras karlar pucklar på dem. De skuldbelägger sig själva, istället för att rikta sin samlade vrede mot dem som slår.

Sveland dryper av den typen av självanklagelser, fast på ett bredare plan. Och gör dessa till en väg in i en mental återvändsgränd, som när hon skriver:

Jag är etnisk svensk och skulle därför också kunna börja gorma om att jag känner mig kränkt och anklagad varje gång någon försökte påtala den växande rasismen hos många etniska svenskar. Men jag har inga problem med att inse min skuld. Jag är inte rädd för påståendet att alla vita är rasister för jag vet att det i viss mån är sant. Som vit svensk åtnjuter jag en rad privilegier som jag knappt ens ser längre eftersom jag tar dem så för givna. Jag vet också att jag har åsikter och tankar inom mig som jag inte gjort upp med och kanske inte ens ser. Men jag vill bli medveten om den djupt grumliga del inom mig som är rasistisk. Och jag vill ta ansvar för det genom att aktivt göra motstånd mot den delen. Genom kunskap och analys. På samma sätt kan jag se att jag har ett ansvar i miljöfrågan. Mitt sätt att leva, min standard och de val jag dagligen gör (hus eller lägenhet? bil eller tåg? ekologiskt och vegetariskt eller kött?) påverkar såklart miljön.

Här gör jag inte kategoriseringen ”så här tänker feminister” utan jag ser istället citatets rötter ner i en gammal kristen föreställning om att vi är från födseln belagd med skuld och därför gör rätt i att hänga med huvudet, ledsen över att vara en eländig varelse.

Det är den här skuldkänslan som gör att kristna låter döpa nyfödda barn genom att en präst uttalar exorcistiska triader om att den lille krabaten ska befrias från ondskans demoner.

Det där ligger bortom feminismen. Eller kanske snarare skulle vara en del av den feministiska analysen om varför vi har det samhälle vi har.

Är det någon exorcism vi behöver så är det att gendriva religionens demoner. Och se till att sätta Gudskramarna på plats. Och gärna använda den feministiska analysen på såväl islamistiska bombskägg som mer smygande underkastelsefilosofer inom vänstern, för vilka mer urvattnade varianter av kristendomen blivit ett medel att göra oss alla till en Gemenskap vi själva inte valt.

*

Den politiskt korrekta känsligheten avslöjas också när hon skriver om debatten:

”Påståendet att ’Jag är inte rasist, jag tycker bara att invandringen har en del problem…’ har obehagligt nog dykt upp i en del av inläggen.”

Men hur är det nu, ska vi inte kunna tala om allt? Är inte det en av lärdomarna av feminismen, att det lönar sig att ta upp sådant som är känsligt. Att ”festförstöraren” på temat ”varför diskar du mamma, när pappa sitter framför TV-n?” faktiskt fyller funktionen till att knuffa samhället i rätt riktning? Eller är alla som antyder problem på vissa områden att kategorisera som rasister? Medan de som aldrig skulle ta i vissa frågor är antirasister?

Det hon säger i citaten ovan, att det är sant att alla vita i viss mån är rasister, är inte det rasistiskt? Är inte alla, svarta gula röda blå, predisponerade att av evolutionen ha en tendens till ”Det Andra”? Hmmmm? Är inte det något som feminismen lärt oss? Som vi borde ta på allvar?

*

En given slutsats av detta är förstås att vi inte kan dela in världen i feminister och anti-feminister, där den som inte tydligt tar ställning för feministerna per automatik sluter upp bakom anti-feministerna.

Vi som tiger förbehåller oss rätten att vända ryggen till vrövel. Låt hundar äta hundar. Vi kanske inte delar uppfattningen om att detta är det viktigaste som finns att diskutera just nu. Vi tigare kanske vantrivs i ert sällskap, och inte ser feminister som samma slags sällskap, utan snarare delar in världen i rabiata och icke-rabiata. Om de så är feminister eller antifeminister.

Det är nämligen då, att vi kanske har tagit feminismens kritik mot över- och underordning på allvar, som tigandet kan bli rimligt. Eftersom vi riktar vår uppmärksamhet åt andra håll. Där över- och underordning tenderar att visa sig.

Feminismen säger ju att vår omedvetna uppfattning om normaliteten i mannens överhöghet är ett problem. Att kvinnor tar ett steg tillbaka, och män ett steg framåt, leder till ett slags osynligt förtryck, vilket kokar ner till att fruntimren jobbar dubbelt, både på sin arbetsplats och i hemmet, att de diskar medan gubben tittar på TV, att män har mer betalt för samma jobb etc.

Men ytterst innebär detta synsätt inte bara en kritik mot mäns överordning över kvinnor, utan all slags överordning. Att några förtrycker andra är problemet, inte att en viss grupp förtrycker en annan grupp, medan andra slags gruppförtryck är OK.

Det är också den insikten som gör att många av oss fnissar åt vissa feministers krav på jämlika bolagsstyrelser, samtidigt som de inte kräver dito på förskolorna.

Vi tar nämligen feminismen på allvar och anser att tanken att bolagen ska behandlas annorlunda än offentlig sektor är en dominansstrategi utövad av människor med maktambitioner. Som utnyttjar vår omedvetna acceptans av politisk styrning.

Feminismen sammanfaller med insikterna om att det finns något som heter ”problemformuleringsprivilegiet”. Att det finns något som heter ”hegemoni”. Att det finns något som heter ”mjuk makt”.

Då kan feminismens kritik mot det patriarkala samhället också sammanfalla med kritiken mot paternalismen. Storpappa som Storpappa.

I det enda fallet Gubben i den lilla världens strukturella förtryck, i det andra fallet Staten i den stora världens förtryck.

Typ.

När några därför kräver att vi ska ta ställning till frågor som andra aktörer för på oss, så ser vi det som ett försök att fånga oss i en problemformulering gjord att ta kommandot över våra tankar och hålla oss kvar i maktstrukturer som vi av frihetsskäl vill avvisa.

Ge fan i det är ni snälla. Och det är snäll man ska vara. Eller åtminstone dosera lite vänlighet i sina elakheter.

PS:

I hennes artikel finns också ett märkligt citat av Per Wirtén som i Expressen 18/2 lär ha skrivit:

Efter Pragkuppen 1948 drog Europas socialdemokrater en villkorslös linje mot kommunisterna. De drevs ut ur fackföreningar. De isolerades. De betraktades som demokratins fiender. Rädslan för Erlander och Palme var i det avseendet obefogad – och helt befängd.
Jag har väntat på att Europas borgerliga partier på 2010-talet ska dra en lika skarp gräns mot sin ytterflank. Men de vill inte. I stället har de i flera länder valt samarbete eller beroende av islamofobiska, rasistiska och nationella partier.

Nu ska vi se om jag förstår det rätt, menar Wirtén följande:

1)      Efter Pragkuppen drog sossarna upp en villkorslös linje mot kommunisterna

2)      Det var ett utslag av rädsla som var obefogat

3)      Nu bör dagens borgare dra upp en lika obefogad gräns mot islamofober etc.

I så fall är jag inte med. Är det jag som är på väg att bli senil? Jag är ju trots allt 54 år. Och således drygt medelålders man. Det kanske ligger mig i faten när jag försöker begripa. Men det är väl Wirtén också, bärare av en av de skarpaste hjärnor jag mött, och kanske är det han som är på väg in i dimmornas dal?

7 svar till “Ett försök att tillämpa feminismen på feminister“

  1. Hej, du! Jag tycker att du kör ditt eget dravel rätt så bra. Inte vet jag om du har varit så utsatt för de här kvinnohatarna med att bli uthängd på nätet, förtalad, förminskad, förföljd rent fyskiskt , och allmänt hatad bara för att du är man och driver frågor om våld och hot mot barn och kvinnor. Av män som tillhör vissa grupper och som inte ens känner dej. I så fall beklagar jag och förstår överhuvudtaget inte ditt eget dravel..Men vad jag vet driver du inte de frågorna.
    Vi är många kvinnor som har varit och är utsatta- där det spekuleras antas och sprids en massa lögner om oss. Där det inte är tal om att se helheter. Du vet precis som jag att tystnad om orättvisor och orättfärdiga beteenden är den bästa grogrunden för att de får fortsätta. Du tillhör tydligen den skaran som fortsätter att inte vilja se och medverka till en förändring genom att tala eller skriva. Tråkigt Sig-Björn. Jag trodde bättre om dej än så här.

  2. O skriver:

    Hej!

    Jag tror (och hoppas) att det sista citat som var relaterat till Wirtén, ska tolkas som så att den borgerliga rädslan för Erlander och Palme var obefogad, medan rädslan för kommunisterna var befogad.

    Då blir meningen lite rimligare.

    Eva-Britt: Läs texten igen. Han manar knappast till tystnad.

  3. Måns skriver:

    Eva-Britt:

    Dravel? Det är snarare relevanta frågeställningar, läs på lite. Varför tror du tex Norges vetenskapsråd har beslutat att frysa alla pengar till landets genusforskning?

    (Beslutet anses f.ö. ha utlösts av dokumentärserien Hjernevask (hjärntvätt), som sändes i NRK. I serien granskade sociologen Harald Eia genusvetenskapen och ställde den mot rön inom psykologi och biologi. Jämförelsen utföll inte till genusvetarnas fördel, och nu har den genusvetenskapliga disciplinen de facto blivit helt avlövad).

    Hjernevaskserien

    Del 1 – ”The Gender Equality Paradox” Del 2 – ”The Parental Effect” Del 3 – ”Gay/straight” Del 4 – ”Violence” Del 5 – ”Sex” Del 6 – ”Race” Del 7 – ”Nature or Nurture

    Vetenskapsseminarium/Nrk – programledaren Harald Eie avslöjade i samband med ett seminarium; En programserie med samma upplägg var tänkt i Sverige. Men något hände…

    http://urplay.se/164623

    Utan debatt ingen demokrati. Så det är väl knappast förvånande att Sveland visar sig ha problem med båda, eller att allt fler feminister på senare tid mer och mer börjat ta avstånd från just den extremformen som hon företräder.

  4. Stig-Björn skriver:

    Britt-Marie: Tack för dina förtjänstfulla försök att skärpa debatten i sakfrågorna, det lovar gott inför framtiden.
    Övriga: Tack för inspel.

  5. Carlsson skriver:

    Ser att Eva-BrittDahlström är en kändis inom rörelsen. Och folk säger att man inte ska misströsta. Arma parti.

  6. Anders Larsson skriver:

    Tror socialdemokratin riskerar slitas sönder av den inre klyvningen mellan rabiatfeministerna och de vänsterradikala på den ena sidan och den mer traditionella och moderata socialdemokratin som Löfven representerar på den andra. Dick Erixon hade en intressant söndagskrönika om det i går: http://erixon.com/blogg/2012/04/socialdemokratin-kommer-att-spricka/

Lämna ett svar