Det här gänget Offensivare som härjar i arbetarrörelsens utkant kallar sig för socialister, samtidigt som de inte ens kan läsa innantill.
Det är som folk som säljer Proletären på stan, och inte kan växla en 500-hundring. Hur fan ska de kunna göra revolution om de inte kan växla 500?
Löjligt.
Det senaste bidraget till försöken att skämma ut sig görs av Offensiv här:
http://offensiv.socialisterna.org/sv/1004/kampanj/8264/
Det som ska föreställa vara ledaren för Offensiv, Per-Åke Westerlund, gör ett långt fett citat av Bengt Silfverstrand som sägs vara riktat mot mig, medan det i själva verket är ett svar till Jan Andersson.
Silfverstrand och Andersson har ett något mer komplicerat förhållande än vad jag och Silfverstrand har. Jag kan inte erinra mig att vi haft något mer animerat tonläge än vad som kan förväntas i en politisk debatt. Därför förväntar jag mig en rättelse på Offensivs hemsida.
*
De kan således inte läsa innantill, och förklaringen är förstås att för dessa människor har ideologin blivit en politisk sjukdom som gör att de inte ser världen sådan den egentligen är, utan allt tolkas ideologiskt, alltså ungefär som en psyksjuk eller nyfrälst ser allt som konspirationer eller Guds mening.
Westerlund påstår dessutom att jag försökt racka ner på sossar som samarbetar med Offensivare för att de är trottar.
Det har jag inte sagt. Det jag vänt mig mot är ”övergångskraven”, en slags politisk Disneylinje, som är populistisk, opportunistisk och intellektuellt ohållbar. Det är en vänstrism som ska bekämpas för vad den är: ideologiskt rappakalja baserad på önskedrömmar kombinerat med tappra försök att dölja sina egentliga avsikter och därmed lura med sig nyttiga idioter och välmenande allmänvänster.
Jag har också angripit det politiska innehållet, inte förekomsten av trottar. Tvärtom har jag sagt att det är jättebra att den här kampen mot vinster i välfärden drivs av trottar, och att socialdemokratisk vänster ansluter sig till detta projekt, eftersom det garanterar att det kommer att misslyckas. Allt Offensivare och andra äventyrare tar i förvandlas nämligen till aska.
Den som inte tror mig: undersök de politiska framgångar som denna rörelse haft under de senaste 40 åren. Ser det inte lite dystert ut?
*
Ett annat problem med Offensivarna (och deras gelikar) är att de inte är vänster eller socialister utan INTRESSEvänster och STATSsocialister.
De driver en politisk linje anpassad efter särintressen inom offentlig sektor, inte en vänsterlinje som utgår från vanligt folk. Därmed trampar de vidare i de fotspår som svensk vänster klafsat runt i under årtionden, där utgångspunkten varit att offentligt är bra, privat dåligt. Det har varit intresset för dessa grupper som talat, inte analysen av samhället i sin helhet.
Och när intressevänstern dessutom spetsar sin framställning i gnälligheten, surmulenheten och bitterhetens tonläge, blir det uppenbart att detta följe öppnar sina grindar mot meningslöshetens hagar och enbart lyser upp när de talar om den goda tiden hemma i Fylke.
Det är synd att vänstern på detta sätt låser in sig i det förflutna, enbart med sikte på att det var bättre förr och med utgångspunkt för vad som gynnar delar av det offentliga än vad som är bra för vanligt folk.
De tycks inte heller ha kommit till insikt om problemet med demokratisk kontroll över den offentliga sektorn, att förstatligande eller kommunaliserande inte per automatik ger ”demokrati” i meningen ”hela folkets kontroll”. Inte ett pip om att ”vinster” kan tas ut genom att skattebetalarnas medel förslösas på icke-fungerande strukturer, eller att välfärden inte kommer fram till dem som behöver dem därför att den offentliga apparaten saknar effektivitet och dynamik.
Offensiv är ideologiskt förblindad av uppfattningen att ”offentligt” är gott, ”privat” ont.
Och jag själva då? Anser jag att ”privat” är gott, ”offentligt” ont?
Nej, jag är pragmatisk. En katt kan vara svart eller vit, bara den fångar råttor, som en pragmatisk socialist uttryckte det. Och med Bucharin och NEP-männen utropar jag ”Berika Eder!”.
Således är det inte vinster som sådana jag är för, eller emot, inte heller ohemula eller hemula vinster, utan jag anser att vinster ska vara förtjänade, de ska vara förbättringsvinster. Men i min värld är det lika illa om någon tar ut vinster på att lura skjortan av beställarna i det offentliga genom att ta betalt för vård eller omsorg som sedan inte levereras på ett bra sätt, som om någon offentlig verksamhet lever i en skyddad verkstad och har fri dragningsrätt på skattemedel utan att leverera god välfärd.
För mig är det uppenbart att vi måste bevara en ”exitmekanism” i välfärdssystemet, att det ska vara möjligt att rösta med fötterna för välfärdskonsumenterna. Det är också bra om det finns en ”fri entre” för den som vill producera välfärd, alltså en utmanarrätt om befintliga verksamheter inte sköter sig.
Således, i en kamp mellan offentligt och privat försvarar jag ”tredje man”. Och till skillnad från offensivarna (och en massa andra förvirrade människor) gör jag skillnad på ”stat” och ”samhälle”. Det som är ”vi” är inte lika med ”staten”. ICA-handlaren är inte per definition ondare än vad skolförvaltningens chef är.
Det käcka utrop som Offensivarna (och gelikarna) har är det gemensamma ska skötas gemensamt.
Men vad är det gemensamma egentligen, när Sverige inlemmas i en global gemenskap och den nationella tankefiguren erövrats av 9,5 miljoner primadonnor? Och hur överkommer vi problemet med att göra något gemensamt (som typ landstinget) när det i själva verket består av en massa särintressen som vakar sina revir? Är ”kommunen” mer gemensam än idrottsföreningen? Etc.
Eller annorlunda uttryckt, för att tala marxistiska, hur tar vi steget vidare från Lenins ”Staten och revolutionen”?
*
Tänk om vi istället för att prata om triviala ting som offentligt/privat kunde analysera vad strukturkrisen för Europa innebär för den långsiktiga välfärdens utveckling, hur räddar vi en välfärdsstat som den svenska i Asiens Århundrade; tänk om vi kunde analysera hur den nya ackumulationsregim som nu växer fram kommer att smälta samman staten och näringslivet; tänk om vi kunde analysera konsekvenserna av individualismen (eller ”dividualismen”) för folkhemsgemenskapen, om vägen fram är En Ny Gemenskap baserad på vadå, eller fortsatt riktning in i narcissismens och pointillismens samhälle?
Och som sagt, vad är egentligen det ”gemensamma”?
Den diskussionen tror jag inte Offensivarna mäktar med. De kan ju som sagt inte ens läsa innantill.
!
Märkligt, de räcker bara med att nån hostar i alliansen så är de ”Spricka i alliansen!”, krigsrubriker, Åke Green, och inte en buske kvar i Reinfelts trädgård. Här silkesvantar, titta artigt åt sidan, ”inte störa Löven”. Om nu inte den pinsamma medielogiken är att på SR/SVT(r) tycker 80% redan som Silfverstrand.
(S)torebror och hela Skåne har ögonen på dig SBL!
Du kan hamna på GUBBHYLLAN och i (S)kamvrån..
Minnea, de är inte så korkade att de bryr sig om mig….(s)kamvrån har jag suttit i sedan hedenhös.
Inte hela Skåne. Silfverstrand är inte hela Skåne , även om han tycks tro det ibland. Hans påverkan på folkopinionen är dessutom liten. Det är bara att studera hur det gått i Höganäs.
Trotskij mörades av Stalins agenter. Om trotskisterna hade varit kapabla att göra revolutin, hade det förstås varit tvärtom, så att Stalin hade blivit mördad av Trotskijs agenter. De försökt nog, och lyckades ta livet av myriader Stalin-anhängare, och Stalin blev så vettskrämd så att han tog livet av resten av sina egna anhängare. De kunde ju vara förklädda trotskister.
Men faktum kvarstår. Stalin segrade, och med den meriten har ”trottarna” fått en plattform inom socialdemokratin: Den som blev mördad av Stalin måste ju själv ha varit snäll som ett lamm, och inte av samma ull som sin mördare.
Så ska Socialdemokraterna göras om till ett revolutionärt kommunistparti, genom att hylla de mest vedervärdiga diktatorerna, som med tillräcklig uppbackning är kapabla att utlösa ett tredje världskrig. Så ska en ny socialistisk värd växa fram ur spillrona, precis som Sovjetunionen var en produkt av Andra världskriget, och nya kommunistiska stater steg fram ur Andra världskrigets ruiner.
Man kan läsa vissa ledare i Aftonbladet under åren, och fundera. Socialdemokraternas nuvarande utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, som besökte USA-ambassaden tillsmmans med Mona Sahlin före valet 2010 (vilket avslöjades av Wikileaks) har valt fel sida, och måste oskadliggöras politiskt. Och den tidigare försvarspolitikern Håkan Juholt, som fälldes av samma nyhetsredaktion som avslöjade Wikileaks-dokumenten om Sahlin och Ahlin?
Hade inte Juholt givit sitt medgivande till de svenska spionflygningarna över Libyen, vars diktator Khadaffi säkert hade varit kapabel – om han fått hållas – att utlösa det efterlängtade Tredje Världskriget? Fanns inte en Khadaffivänlig grupp inom s-riksdagsgruppen, som försökte stoppa utlåningen av JAS-planen? Genom sitt tafatta försök att dölja sprickan kom Juholt att framstå som velande inom sitt gamla specialområde: försvarspoliktiken.
Själva har trotskisterna aldrig lyckats med någonting. De har inte ens lyckats skydda sin egen ledare, trots vetskapen att den främste rivalen om makten över världskommunismen ville se honom död.
Övergångskraven, ja. Trottarna kan väl inte vara så dumma så att de tror att en vinstfri kapitalism är möjlig? Men det är ett bra övergångskrav, för att avslöja ”s-ledningens förräderi” mot de folkliga kraven.
Och intressevänstern. Den kan ju vara en lämplig bundsförvant, när övergångskraven ska framställas. Tänk så bra det var med den stora offentliga sektorn, som gav trygga välbetalda jobb till hela arméer av välfärdsadministratörer, i armkrok med de politiker som skulle representera ”brukarna” och allmänheten.
Särintressen. Hela arbetarrörelsen började en gång i tiden för att kämpa för de underprivilegierades särintresse. Sedan blev det nomenklaturans särintressen, som skulle försvaras – för de underprivilegierades skull.
Intressevänstern klargar högljutt på att nu säljer de ”min” Bilprovning, nu säljer de ut ”våra” vårdcentraler, o.s.v. För trovärdighetens skull kryddas klagosången med högst berättigad kritik mot sänkta ”bidrag” til de fattiga.
Tonvikten ligger alltså på nomenklaturans egna särintressen. Att politiker och offentliga tjänstemän får mindre att säga till om, när det gäller de enskilda är alltså av ondo. Fokus på vinsterna i välfärden. Att vi som ”försvarar” vinsterna gör det av en ideologisk övertygelse att vinster i ett kapitalistisk system inte kan förbjudas, och inte för att vi värnar om de rikas säringressen, det gör vi inte, får inte diskuteras. Utan nu ska vi ställa upp på övergångskraven – bort med vinsterna!
Jag fick nyligen ett svar från en bloggare, att vinsterna – inte organiseringen – är problemet. Friskolorna är i sig inget problem. Är det inte ett problem att vi har ett ”parallellskolesystem”, där skolbolagen är sina egna huvudmän? 2,5 % av alla norska och finska elever går i fristående skolor, mot hela 16 % av de svenska eleverna. Är det inget problem?
Så bra, då. När vi av valtaktiska skäl inte kan avskaffa friskolorna, kan vi intenting göra. Förutom att vänta på den världsrevolution, som kommer i Tredje världskriget spår. Under tiden kan ju de icke-vinstdrivande välfärdskoncernerna köpa upp varandra utan någon politisk inblandning alls.
Intressevänstern kommer att bli besviken, om inte byråkraterna får nya välbetalda jobb i de privata välfärdskoncernerna.
Mycket bra. Det är intressant att följa debatten, inte minst då det gäller vinster i den sk välfärden. Det verkar som om en hel del människor tror att det är särskilda skattekronor som används i den sociala sektorn. jag har inte hört en endaste sosse hävda att tex byggbolagen (som är de i särklass största aktörerna vad gäller skattekronor) ska drivas utan vinst. Att ev vinster ska återinvesteras. Att varje krona i vinst i är slöseri av skattemedel etc etc
Inte heller har jag hört att kommunala äldreboenden med hiskeliga kvalitetsbrister men med bibehållen kostnadsnivå och het utan vinstintresse skulle slösa skattemedel. Nä, då är det helt plötsligt ok.
Så mycket som möjligt ska man få för sina skattekronor om det då är en svart eller vit katt som utför är mindre intressant.
[...] Stig-Björn Ljunggren har skrivit ett blogginlägg som tar upp flera undertecknare och deras kamp mot vinster i välfärden. Vårdföretagarna har [...]