Socialdemokratiska reflektioner 2: Socialdemokratin som konservativa

Det är, som jag sagt tidigare, dags för socialdemokratin att inse att det inte är normalt att ett och samma parti dominerar politiken i all evighet. Däremot har idéer och tankefigurer i ett samhälle större varaktighet.

Socialdemokratins välfärdsstat har absorberats i det svenska samhället. Men därmed har det också kommit en öppning för en ny berättelse om var vi går hädanefter. Och den berättelsen har vi redan sett börja formuleras.

Dels finns det en individualistisk berättelse på temat ”självförverkligande” där den egna lyckan och upplevelsen står i centrum.

Dels finns det en längtan tillbaka till en ny samhällsgemenskap, ett projekt som kan ersätta det nationella och skapa en bas för människors tillhörighet.

Den senare tankefiguren verkar vara stark inom socialdemokratin just nu.

Det finns inom socialdemokratin en stark konservativ hållning. Den tydliga undertexten är att det var bättre förr. Att folk blivit egoistiska och självcentrerade. Att solidariteten upphört. Att samhällsutvecklingen fjärmat sig från det ideala.
Det sägs inte, men budskapet är klar: Förändring har inneburit förnedring.

Beskrivningen fortsätter ungefär så här:

De senaste decennierna har socialdemokraterna gjort förfärliga reträtter från det ”normala” – det credo som skapades under rekordårens reformistiska glädje och optimism. Vi måste söka oss tillbaka till perioden före skattereformen, före EU, innan det var tillåtet med valfrihet och konkurrens, när det fanns en samhällsgemenskap som (nästan) alla böjde sig för, den som våra förfäder skapade med klingande spett och frisk grönsåpa, med enhetsskola, Hylands Hörna och fulladdade 1-majmöten.

Socialdemokratin har kommit i händerna på karriärister, fortsätter berättelsen, den har blivit indoktrinerad av högerkrafter, av en politisk elit som inte längre delar folkets uppfattning om vad som är rätt och riktigt.

Nu är det dags att slå till reträtt, återupprätta folkrörelsedemokratin och lyssna på den djupa vrede som formuleras i rörelsens led.
(Ibland finns det till och med dem om säger något i stil med att ”vi borde ha något projekt, som löntagarfonde….”)

Sällan kokar dock denna politiska diskussion ner till några konkreta förslag. I så fall är det återställare. Styrkan ligger i kritiken – vare sig den riktas mot den egna partiledningen eller de borgerliga – inte i de konkreta alternativen.

Och det intressanta med denna dystra konservatism är att den ser sig själv som vänster. Och ofta beskriver en slags gyllene epok som ett idylliskt exempel på att socialdemokratin är omöjlig att besegra när partiet griper sig an verkligheten med reformer (skattehöjningar) och radikala ingrepp på olika samhällsområden (lagstiftning).

Det är alltså en konservativ vänster som socialdemokratin har att bära på. Som ser välfärdsstaten som en slags högre ordning som fört oss till en historisk slutpunkt. Efter Erlander/Palmes Starka Samhälle, så finns inget annat runt hörnet att hoppas på, utan bara att frukta.

Insikten om att alla samhällsordningar är av övergående natur har svårt att nå fram inom socialdemokratin.
Som sagt. Socialdemokratin måste lämna det konservativa nostalgiruset och förfriska sig på nya perspektiv. Därvidlag tror jag att en hel del nyttigt kan komma ur den eftervalsdebatt som förs inom socialdemokratin. Många av kritikerna har fler poänger än vad de själva inser. Men om dessa ska komma fram måste den konservativa sjukan botas.

3 svar till “Socialdemokratiska reflektioner 2: Socialdemokratin som konservativa“

  1. Anders Aron skriver:

    Att det gick som det gick under 90- och 00-talet för Socialdemokratin vill många söka orsaken till utanför partileden, med all rätt. Oppositionen var svag, splittrad och inte i takt med väljarnas uppfattning om vad ett gott samhälle ska vara.

    Alla samhällsordningar behöver ett friskt och kreativt debattklimat för att utvecklas. Innom S har under de sista 20 åren locket lagts på för all intern debatt och någon utmaning har inte heller opositionen presterat. M.a.o. S höll sig kvar vid makten utan att göra sin hemläxa och i brist på bättre alternativ.

    Jag håller inte med om att svenskarna har vänt solidariteten ryggen och i någon avgörande grad har blivit ett folk som består av egoister. Vi tar emot flyktingar, vi tar hand om våra sjuka och arbetslösa och vi värnar om miljö. Även om man kan citera Anders Isaksson: ”alltid mera alldrig nog” så vill jag nog hävda att vi lever i ett solidariskt samhälle.

    Vi har ett problem vi inte får stoppa under mattan och det är en brist på civilkurage. Vi som enskilda personer står inte alltid upp när vi upplever orätvisor och brister. Vi är så vana att samhället tar hand om alla problem och förväntar oss att det ska lösa sig eller så törs vi inte i rädsla för represalier från makthavarna.

    Civilkurage visar personer som t.ex. Elisabeth Marklund när hon pekar på att man i Piteå låser in sina dementa åldringar. I Piteå har Socialdemokraterna ännu inte fattat vad det handlar om när man nu är beredd att gå till domstol för att få rätt mot Socialstyrelsen och få fortsätta med inlåsningen utan tillsyn. Man blir självgod och anser att man är utsatt för illvilligt förtal.

  2. Anders Thunberg skriver:

    Kanske bäst här citera här den replik som Wigforss levererade till Olof Palme: ”Vad tänker du dig då för samhälle efter ”den ökade välfärden ” Har du något program för det?”

    Vänstern inom (s)- som du i din verklighetsbild beskriver som konservativ och nostalgisk och innerst önskande en återgång till Palmes Sveriges – kan beskyllas för mycket men knappast som tillbakablickande…. tvärtemot uppfattar jag den ( till stora delar) både framåtblickande och bekymrad över just mycket av s- politikens brist på framtidsvisioner… Den vill nu föra fram de frågor som har med makt, överlevnad och livsinnehåll att göra…och man misstror av förståeliga skäl därför den kälkborgerliga konsumismen . Förvisso kan man också inom (s) finns de nostalgiska stämningar du beskriver, men inte är det partiets ”vänster”.

  3. [...] verkar minsann som att jag har en likatänkare som enormt många fler lyssnar på än mig. Stig-Björn Ljunggren skriver här om vad han tycker ska förändras inom de SOCIALDEMOKRATISKA [...]