Stig-Björn Ljunggren

Kort och medellång självbiografi

Stig-Björn Ljunggren

1957        Född i Gävle

1958        Växer upp i lärarbostaden, Hagsta Skola, Hamrånge

1959        Växer ännu mer

1960        Och ännu mer

1961        Flyttar till tandvårdskliniken, Hamrångefjärden, Hamrånge

1962        Bor där

1963        Och leker med mina kompisar

1964        Börjar i Råns Skola, Hamrångefjärden

1965        2 klass

1966        3 klass

1967        4 klass

1968        5 klass, missar Parisupproret med någon vecka, hamnar i London

1969        6 klass, åker skridskor för sista gången

1970        Börjar högstadiet, Bergby Centralskola, Hamrånge

1971        8 klass

1972        9 klass

1973        Börjar Vasaskolan, Gävle

1974        Börjar 2 ring, naturvetenskaplig linje, men hoppar av

1975        Och åker till Canada och USA och börjar social linje på Vasa

1976        Slutar gymnasiet och börjar på fabriken i Norrsundet

1977        Tröttnar på fabriksarbete och reser jorden runt, Nya Zeeland, USA, och gör lumpen som sjukvårdare i Linköping/Eskilstuna

1978        Jobbar på ljusfabrik i Gävle samt diversearbetar

1979        Börjar på samhällsvetarlinjen, Uppsala Universitet

1980        Läser statsvetenskap och gör ett repmöte i Åtvidabergsskogen

1981        Läser ännu mer statsvetenskap, samt börjar med kårpolitik i Argus

1982        Och lite ekonomisk historia

1983        Samt idé- och lärdomshistoria

1984        Påbörjar forskarstudier i statsvetenskap och gör ett andra repmöte

1985        Och läser kurser samt sitter på arkiv

1986        Och skriver PM om högerns idéutveckling och intervjuar gamla högerledare

1987        Ligger på soffa och läser ännu mer böcker samt gör mitt tredje repmöte

1988        Skriver promemorior till min avhandling och ligger på soffan och läser

1989        Förlovar mig och skriver böcker och artiklar

1990        Och skriver ledare i Östra Småland och gifter mig

1991        Och skriver ännu mer, men ligger inte lika ofta på soffan

1992        Blir pappa och disputerar i statsvetenskap, påbörjar radiokarriär och flyttar till Tullinge och skriver en bok om folkhemmet och blir tf ledarskribent på Östra Småland varifrån jag sedan får sparken

1993        Fortsätter att skriva och prata och försörja mig som proffstyckare och gör ett fjärde repmöte

1994        Skriver, pratar och uppfostrar barn

1995        Ett barn till!

1996        Flyttar till Uppsala igen

1997        Skriver, skriver och pratar och börjar sitta i TV4:s morgonsoffa

1998        Konsultar lite

1999        Börjar på Rikta Kommunikation som omvärldsanalytiker och blir pappa igen

2000        Rikta går i konken och jag utkommer med boken Ideologier

2001        Fortsatt proffstyckande och konsultande

2002        Fortsätter som förr

2003        Och snart kommer det en bok om mediernas makt

2004        Från 2004 och framåt är det mest repetition

Längre självbiografi, påbörjad och delvis använd i kapitlet ”Bör gamla kommunister sticka ut sina ögon” i Laboremus 100-årsbok.

    Jag är född i slutet av det harmoniska femtiotalet, men växte upp i det revolterande sextiotalet.

    Min vagga stod i Hagsta, Hamrånge, varifrån jag sedan förflyttades till byn Hamrångefjärden,  ett livaktigt stationssamhälle där E4 och Ostkustbanan korsades. Där fanns också en smalspårig industribana, flera caféer och livsmedelsbutiker, bensinmack, skola, järnhandel, post, godtemplarloge, bandybana, järnvägsstation, kiosk, camping, pappershandel, distriktssköterska, folktandvård och ett folkbibliotek.

    Strukturomvandlingar och kommunsammanslagning på sextiotalet gjorde att det mesta av detta försvann på några få år. Mest minns jag att pamparna från Gävle åkte tre mil norrut för att berätta att skolan skulle läggas ner på grund av ”vikande elevunderlag”. Men det berodde i sin tur på ett politiskt beslutat byggstopp, ägnat att styra folk mot närliggande tätorter, bruket Norrsundet och bondbyn Bergby.

    Där gjorde jag den första erfarenheten av att politik ofta medför icke avsedda konsekvenser, som i sin tur genererar nya politiska beslut. Det hela underströks senare när jag fick genomlida en experimentskola för något som kallades ”SIA-projektet” och det totala fiaskot med ”mängdlära” i stället för traditionell matematikundervisning.

Av alla institutioner i Hamrångefjärden var folkbiblioteket det viktigaste. Där skötte farbror Uno utlåningen, och han gav mig en chokladbit varje gång jag lånade. Där samlades traktens läsande – och en massa ungdomar.

    Min far jobbade vid järnvägen men var en mycket beläst och språkkunnig autodidakt. När han gjorde rekryten, fick han sitta i buren för att ha läst ”Sovjetunionens Kommunistiska Partis historia” på luckan. Han läste också Mao, och jag minns hur han satt på biblioteket och pratade ryska med en invandrad bybo, som hade varit med om ryska revolutionen och träffat Lenin.

    1968 skulle jag och pappa åka till Paris. På den tiden fick anställda på SJ gratisresor utomlands, och vi skulle utnyttja denna löneförmån. Men just när vi skulle åka i väg kom majrevolten, och resan styrdes om till London. Jag var 10 år men kunde ändå inte låta bli att förundras över vilka krafter som var i rullning.

En formativ händelse för mig – och många andra vid den här tiden – var bilderna från Vietnam, exempelvis när polischefen i Saigon sköt en misstänkt Viet Cong i huvudet, så att hjärnsubstansen stänkte ut på parkettgolvet hemma i hyreslägenheten.

    Min första offentliga politiska handling blev därför att gå runt med protestlistor mot USAs bombningar. Jag fick nästan hela högstadiet att skriva på. Men det var svårare bland de äldre, alla dessa gråsossar som samfällt tyckte att USA gjorde rätt med gulingarna och att ”Amerika räddade oss från Hitler” eller gömde sig bakom formuleringar som att ”det är inte ens fel om två träter”. De tyckte att den rätta parollen var ”Fred i Vietnam”, medan jag sympatiserade med vänsterns ”USA ut ur Vietnam”. Det var inte fred vi ville ha utan krig tills imperialisterna lämnat det lilla fattiga landet långt borta. Olof Palmes ställningstaganden för Vietnam stod i skarp relief till vad de sossar tyckte, som jag konfronterades med.

Och med tiden skulle vi i vänstern komma att djupt misstro Olof Palme.

    Händelserna i världen förde mig också in till Gävle och de första FNL-demonstrationerna. Jag köpte Proletären av en märklig organisation som hette KFMLr och hamnade på stadsbiblioteket där man kunde låna radikala böcker och läsa subversiva tidskrifter. Mest intryck på mig gjorde nog Rap Brown, en av de Svarta Pantrarna.

Så långt följer troligtvis min politiska utveckling en gängse bana. Jag träffar många med samma bakgrund: en allmän radikalisering under trycket från 1968 förde oss bort från en arbetarrörelsebakgrund till den radikala bokstavsvänstern. Där finns böckerna, TV-krigen och debatten om miljöförstöringen, den senare väl illustrerad av verkligheten när vi badade i havet utanför pappersmassafabriken, där vattnet var svart av lut.

 

    Men där fanns också några personliga inslag som påverkade mig starkt. Exempelvis har jag alltid varit intresserad av tecknade film och rockmusik. För mig var det obegripligt att TV och radio inte fylldes med detta, som var fallet utomlands. Jag insåg att den svenska regimens monopol på etermedia var ett medel för makten att kontrollera medborgarnas tankevärd. Jag förvånades över att de som sände rockmusik hamnade i fängelse och tyckte det var skandal att man tvingades ratta in utländska radiokanaler för att höra rockmusik.

    Min första artikel – aldrig insänd – var ett angrepp på TV-monopolet och bristen på riktig tecknad film. Mitt första publicerade alster – på Aftonbladets insändarsida runt 1970 – var ett angrepp på idiotiska förslag om obligatorisk cykelhjälm.

    Min personliga läggning – intresset för Disneyproduktioner och Rolling Stones – gjorde alltså den etatistiska överhetsinställning omöjlig. Eftersom socialdemokraterna var de främsta tillskyndarna av den goda staten, blev de också omöjliga.

    Viktig här var också IB-affären. I det dramat fick hjältarna fängelse, medan skurkarna hånlog. Pappa köpte FIB/Kulturfront, och jag läste allt om detta. Viktig  var också gruvarbetarstrejken, som visade att staten inte var bättre än kapitalet. Denna slutsats förstärktes också av att min far avled när jag var 15 år, framför allt därför att företagsläkaren hade varit försumlig.

Jag bär sedan denna tid ett näst intill patologiskt hat mot paternalismen och en klockartro på människors rätt till frihet. Det kan synas märkligt för dagens MTV-generation, men på den tiden var det tecknat bara på jul, TV slutade klockan 10 på kvällen och det spelades bara rock ett par gånger i veckan på radio. Resten var dragspel, tjeckiska pappersfigurer och Grodan Boll.

    Till min egen förvåning kan jag hitta anteckningar från den här tiden, där jag försöker skissa på en egen politisk filosofi. Utgångspunkten är ”jag” och min egen strävan efter lycka. De krafter som förhindrade den personliga utvecklingen var onda – staten och kapitalet – och borde ersättas med något bättre.

    Att på dessa individualistiska ingredienser koka en kommunistisk soppa kan synas en smula märkligt. Och det är det säkert också. Hade jag läst Ayn Rand eller träffat John-Henri Holmberg (den förste libertarianen i Sverige) vid denna tidpunkt, hade kanske utvecklingen blivit annorlunda. Men nu läste jag Upton Sinclair och träffade ”errare” istället. Hade socialdemokraterna sjungit ”Staten & kapitalet” och ställt sig på rätt sida i Vietnamkriget, hade jag kanske landat i SSU.

Men det blev alltså kommunismen.

    Jag uppfattade aldrig att det fanns något alternativ. De som tillät experiment med livsstil och lät hundra blommor blomma fanns i vänstern.

    Men inom vänstern fanns ett helt menageri av bokstavsförkortningar, som symboliserade de mest skilda alternativ. Jag blev inte sovjetkommunist utan höll på Mao och Kina.

    Detta var en viktig gränsdragning. Vänsterpartiet var öststatskommunister och hävdade att Sovjet var på väg mot socialism. De sade att förtrycket antingen var väl motiverat (som muren) eller västpropaganda.

    Vi kinesvänner hade inte samma problem. Kina ansågs ha löst problemen med en degenererad socialism. Kulturrevolutionen var ett sätt att hålla byråkraterna i schack, och det kinesiska folket var gladlynt och flitigt, jämfört med de truliga och försupna öststatarna.

    Genom besök i öststaterna kunde bilden konstateras vara riktig. De fungerade inte. När jag var i Leningrad anfölls jag av barn som ville tigga tuggummi. Öststatskommunismen förmådde inte ens ge folk en Toy!

    Och den positiva bilden av Kina förstärkte jag genom ett aktivt medlemskap i Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet, där jag fick olika styrelseuppdrag.

    När någon därför skällde på mig och sa ”åk till Ryssland så får du se hur kommunismen är”, kunde jag lätt parera. Men när jag nu för tiden – som försvarare av kapitalismen – får argumentet ”åk till Ryssland så får du se hur kapitalismen är” har det blivit lite svårare att ducka…

    Det här låter kanske bra. Men det ska också tilläggas att vi ”kineskommunister” försvarade Stalin (till 70%) och var för proletariatets diktatur, även om vi ansåg att det ibland  borde kulturrevolutioneras lite för att motionera de ”tigerarschlen” som alltid tillskansar sig makt.

    Kanske hade även jag kunnat bli enrollerad som rysskommunist. Jag delade exempelvis ut valsedlar åt VPK i valet 1973 – något som jag till min förvåning fick pengar för. Jag blev också tillskickad en bunt Stormklockan som jag förväntades sälja, men någon uppföljning fick jag aldrig, vilket troligtvis bidrog till att jag aldrig drogs in i sovjetimperialismens garn.

När jag började på Vasaskolans gymnasium 1973, innebar det på flera sätt en stor förändring i mitt liv.

    För det första degraderades jag från att ha varit klassens ljus till att bli sämst i klassen. Gävleungdomarna hade ett annat tempo. Bruksortens högstadieskola hade varit en förvaringsanstalt, där en hastig blick i läxboken gav högsta betyg. På Vasa fanns ungdomar som läste tjockare böcker och ägnade sig åt en annan typ av festverksamhet än den som gällde hemma i Norrsundet. De drack rödvin och diskuterade ”Sagan om ringen”. Hemmavid dracks det brännvin och slogs med knytnävarna.

    Ytterst betydelsefullt var att jag på gymnasiet drogs in i arbetet med att göra skoltidningen och gjorde där mina första erfarenheter som publicist.

    Och det var här som jag värvades av SKU(ml), som hade en stark aktivitet på Vasaskolan. Där fick jag gå en riktig studiecirkel, där vi läste  originaltexterna av Lenin och Marx.  Möjligtvis fanns någon studiehandledning, men i princip var vi ensamma med mästarna under ledning av någon mer erfaren kamrat. Det var mycket stimulerande.

    Vi blev därför med tiden mycket boksynta. Vi beundrade de kamrater som excellerade i hänvisningar till olika böcker och kunde hålla exegetiska utläggningar om vad Marx hade  avsett och Lenin menat. Flitens lampa brann på nätterna, och vi var övertygade om att tillräcklig hängivenhet i studierna skulle resultera i ett språng in i visshetens rike, där alla problem med arbetsvärdeläran, profitkvotens fallande tendens och Lenins fem punkter om imperialismen som kapitalismens högsta (och sista) stadium skulle lösas ut likt en tredjegradsekvation.

    Jag minns en ideologisk konflikt där vi från min sida hade den mest spränglärde talaren, som krossade motståndarna med goda Leninuttalanden. Det var långa högläsningsövningar. Tyvärr kunde han inte avhända sig från att samtidigt peta sig i näsan och stoppa fyndigheterna i munnen mellan ordåskorna. Denna ovana gjorde att vi förlorade, trots att vi hade rätt. Det är också en lärdom som jag haft med mig sedan dess.

Att det blev just SKU(ml) beror också på att de tillhörde den del av vänstern som var levnadsglad. Det passade mitt kynne bättre än den vänster som var mer asketisk. Detta var en härlig tid. Jag hade runda brillor och axellångt hår, spelade gitarr, körde moped med högt styre och hade Lenin och Mick Jagger på väggen.

    Vi spelade rock och drack mellanöl, medan andra inom vänstern, exempelvis SKP-arna, mer litade till fiolgnäll och rödvin. De var mer sorgsna och tungsinta,  medan vi andra var lite mindre odogmatiska och praktiska. Vi tog Nationalteatern till Gävle och hade en väl infestad kvart i en rivningskåk -  som sedermera blev min bostad och ett känt tillhåll för lättjefullt leverne sista året på gymnasiet.

    Jag åkte till partiskola i Göteborg och fick rejäla duvningar i kommunistisk ideologi på Marx-Engelshuset. På kvällarna var det festligheter och hyggliga kvantiteter med mellanöl. Jag vill hävda att ett viktigt smörjmedel i det politiska arbetet under den här tiden var just mellanpilsnern; den var minst lika central som Marx. Beslutet om att avskaffa denna dryck motsatte jag mig därför å det bestämdaste, och vi skrattade oss harmynta åt de fåniga politiker som förbjöd oss att dricka mellanöl men samtidigt införde Kir och Sangria dagen efter.

    Jag har ibland undrat om inte vänsterupproret helt gick i stå den paradoxala sommaren 1977 när mellanölen försvann. Och folk vände sig slutligen mot statens överdrivna petande i människors privatliv. Nyliberalerna fick ta över stafettpinnen.

Men denna förkärlek för fest och glam har självfallet en kostnad i att det verkar oseriöst att hellre sitta på ett café och pokulera än genomlida ett sammanträde. Jag har själv varit mer road av de stora tankarna på en pub än vad punkten ”Övriga frågor” brukar inbjuda till.

    Men i detta finns också en lite högdragen mallighet, som premierar de abstrakta samhällsanalyserna före det konkreta vardagsarbetet med politiska vardagsfrågor. Vad är en försvarsuppgörelse jämfört med en klassanalys? Har inte deltagande i genusstudier mer samhällsförändrande kraft än  ett suppleantskap i kulturnämnden?

    Med  vanan att göra analys i stora system – något som marxismen inbjuder till – kommer också en viss överlägsenhet gentemot dem som pysslar med skitfrågor och tvingas ta politiska beslut som innebär prioriteringar. På den tiden var det ett nöje att gräla med sossar som inte hade läst Marx och att avlägga radikal kritik mot hela folkhemsbygget som ett lurendrejeri för att få arbetarklassen att acceptera kapitalismen. Att politiken tvingar fram konstiga sängkompisar förstod vi inte då. Och många gör det inte idag heller.

    Detta var en felsyn, det inser jag nu. Men det var samtidigt inte underligt att man hamnade i denna överlägsna attityd, eftersom dåtidens socialdemokrater – liksom i dag – hade oerhört svårt att se sig själva utifrån. De konsumerades av sina egna framgångar. Och var oförmögna att förstå, varför inte rekordåren längre gällde.

    Numer har jag dock större respekt för dem som arbetar tålmodigt med att göra små förändringar. Det överensstämmer också i hög grad med vad min läromästare Mao brukade säga – de riktiga idéerna faller inte som stenar från himmelen utan uppkommer i den mänskliga praktiken. Jag tror att den här texten blev bättre av att jag växelvis har gått mellan torpets staket och Toshiban. Socialdemokratins hjälte var Gunnar Sträng, inte därför att han hade läst mest Marx utan därför att han kunde cykla.

 

Den tredje betydelsefulla konsekvensen av att börja på gymnasiet i Gävle var att jag drogs med i Elevförbundet. Det var min första kontakt med något slags folkrörelsearbete. Jag fick veta vad en ombudsman gjorde och avancerade snart in i distriktsstyrelsen. Men det var också min första kontakt med Machiavelli, och ganska var jag indragen i en strid med SSU. Vi kommunister förlorade kampen – och alla utom jag blev utrensade.

    Att jag överlevde berodde sannolikt på att hade diplomatiska förbindelser med några av de ledande SSU-arna. Jag har aldrig haft något emot att umgås med folk som har varit oliktänkande. Snarast har jag haft en bisarr dragning till avvikande och fiender. Det har lett till att jag själv har blivit avdemoniserad men också haft svårt att hata ”den andra sidan”.

    Jag har alltid varit otaktisk i mitt umgänge. Som röd revolutionär tvekade jag inte att gå på SSU-lokalen i Norrsundet och där vara med och arrangera små improviserade pettingpartyn, där vi köpte smuggelsprit från de polska båtarna i hamnen och spelade Santana på högsta volym. Jag gick också på socialdemokraternas fester i Folkets Hus och umgicks med kristna, borgarsvin och moskvakommunister.

    Det breda umgänget var viktigt för att, som ett korrelat till sekterismen, hela tiden behålla insikten att de andra också är människor. Exempelvis hade jag i min aktivitet i orienteringsklubben – där jag hade vissa framgångar – en viktig balanspunkt mot de revolutionära aktiviteterna.

    Jag har aldrig i omgivningens ögon varit konsistent i mitt umgängesval. Jag har alltid fått kritik för att ha haft med de trolösa att göra. Bokstavsvänstern gillade inte Elevförbundet (”Är inte de reformister?”), mina renlevnadsvänner tyckte att jag inte borde umgås med pundarna, pundarna fattade inte varför jag läste böcker, studentvänstern var skeptiska till frackmiddagarna i Uppsala och dagens partiaktivister (av alla sorter) lever ofta i tron att ”de andra” är annorlunda än de själva.

    Riktigt illa får man väl också se det som, när en av kockarna i lumpen visade sig vara en hyggligt påläst nazist och vi satte oss i en bandvagn och drack whisky – samt grälade om Stalin och Hitler.

    Det ansågs också vara orevolutionärt att, som jag, ha Clint Eastwood som filmidol och hylla Steven Spielberg som världens bäste regissiör. Men mina resor till USA och umgänget med släkten där hade övertygat mig om att Amerika inte var så dåligt som vänstern påstod.

    I vart fall, min vana att umgås med alla var sannolikt också skälet till att jag hade lyckats bygga upp ett visst förtroendekapital hos SSU-arna. Den alldeles avgörande kontakten var Lennart Weiss, vilken visserligen hade goda skäl att vara kommunistätare men samtidigt lät mig överleva utrensningarna av vänsterfolk i Elevförbundet. Han var också senare med och lotsade in mig i socialdemokratin, bland annat genom att introducera mig till självförvaltarnas tankegångar. Weiss påpekade också en gång att alla kommunister upptäcks genom formuleringen ”Ta kamp mot…”

    En annan SSU-are i Elevförbundet sade också något som jag i efterhand inser att det var mycket träffande. Jag påpekade i en diskussion att vi i SKU(ml) hade lyckats ”vinna några kamrater för saken”. Hon noterade fnissande att detta var samma formuleringar som hennes kamrater i Frälsningsarmén använde, när de hade lyckats frälsa några nya medlemmar.

    Av detta fick jag kalla kårar. Var kommunismen en religiös rörelse? Men vi trodde ju inte på Gud!

    Elevförbundet var därför indirekt ett första steg bort från kommunismen.

Betydelsefull för att påverka mig i en annan politisk riktning var också min tid som fabriksarbetare. Som god maoist var det naturligt att ”gå ut till folket”. För mig var det dessutom passande att börja på fabriken nästgårds, Kopparfors, som många av mina vänner. Detta beslut att sälja min arbetskraft till Wallenberg fick dock en avsvalnande effekt på min revolutionära hetta.

    Som så många andra upptäckte jag att proletariatet hade goda argument för sin småborgerliga livsstil. Folk ville titta på TV, handla på Valbo Köpcentrum och åka till Mallorca.

    Jag blev själv ganska politiskt avtrubbad, eftersom femskiftet tärde hårt på krafterna. Och jag har alltid haft svårt att skriva folk på näsan, hur de bör leva sina liv, utan trott, att om jag vet bäst själv, gäller det också för andra. Jag har alltid varit en dålig värvare av medlemmar eller agitator för en bestämd organisation.

    Jag vet bara att jag har gjort en enda människa till socialist. Det var på högstadiet och skedde omedvetet. Jag gjorde en ganska bra teckning på en maskin, som gjorde vanligt folk till soldater. Den blev uppsatt på väggen för allmän beskådan. För några år senare träffade jag en gammal skolkamrat, som numera har gjort en lysande karriär i facket. Han berättade att denna teckning gjort honom till socialist.

    Man kan säga, att min politiska begåvning inte var av det aktiva slaget Jag har aldrig strävat efter en position utan har varit mer intresserad av att gå runt nästa hörn för att se vad som finns där. I stort sett i alla dessa sammanhang har jag suttit vid skrivmaskinen, stått vid Gestetner-apparaten eller ordnat en kurir som fixade en kasse mellis.

    Jag har alltid föredragit att ha roligt före att sitta på sammanträden. Tvingad att sitta på möte har mina tankar farit i väg åt  annat håll. En skrämmande exempel härpå fick jag av en ledande reporter vid en av de stora nyhetsredaktionerna, som på den tiden var ung påläggskalv i Elevförbundet. Hon påminde mig om att jag skickat henne en lapp under ett sammanträde på vilken det stod ”Är du medveten om att man kan se dina bröstvårtor genom blusen?”.

    Blir sådant någonsin preskriberat?

    Jag har också haft svårt att tåla den kollektivistiska stil som ofta uppkommer i föreningar och sammanslutningar. Vid en Elevförbundskongress urartade en middag, när SSU-arna började tvinga alla att leka levande charader. Vi kommunister satt för oss själva i ett hörn med stora öl och daggiga supar och diskuterade om det verligen inte var så att Stalins största fel underlåtenheten att inte låta avrätta Chrustjov. När bord efter bord drogs med i den kollektivistiska leken fick vi i panik svepa suparna och med våra ölsejdlar i högsta hugg hoppa ut genom ett öppet fönster flera meter ner på gräsmattan för att undslippa det reformistiska spektaklet.

Ibland har jag undrat vad som hänt om jag stannat kvar, lämnat ölen och istället låtit mig svepas med i den reformistiska lekyran. Hade jag blivit riksdagsledamot? Ombudsman? Minister? 

Ungefär samtidigt som jag inledde min karriär som proletär, hade jag dessutom blivit utesluten ur SKU(ml). Hela gävleavdelningen blev utkastad, därför att vi var ”högeravvikare”. Den bärande stridspunkten var riktigheten i Kinas analys av världsläget. Vi i Gävle hävdade att kineserna hade rätt, att Sovjet var det stora hotet mot världsfreden och att Sverige borde ha ett starkt försvar för att stå emot socialimperialismen. Vi ansåg också att Vietnam, efter att ha kastat ut den amerikanska tigern genom framdörren, nu släppte in den sovjetiska björnen bakvägen. Vi var anhängare av Pol Pot.

    Så min tid på fabriken var inte speciellt politisk. Någon påstod sig ha sett en mapp med uppgifter om min politiska personlighet liggande på fackföreningsexpeditionen – och jag antog föga upprörd att det var SAPO som höll koll. Men de behövde aldrig känna sig oroade. Det enda jag minns från den här tiden var att vi bråkade om en förändring av ett skiftschema.

    Ett av mina spontana beslut gjorde att min fabrikskarriär ganska snart var över. En kamrat ringde och undrade om jag ville följa med till Nya Zeeland. Jag lovade att hänga med på rot och gick sedan och tittade i kartboken. Till min förvåning visade det sig att vårt resemål låg på andra sidan jordklotet. Och dit for vi, med båt, via Suezkanalen och Australien. Efter några månader bland kiwisarna tog jag mig till USA, där jag liftade runt i Californien. Det var en resa med många sällsamma äventyr.

Bland annat träffade jag på en utomhuscamping i Big Sur en ung dam som tillsammans med sina väninnor behövde hjälp att sätta upp ett tält. Det hela utvecklade sig, och snart befann jag mig i San Fransisco med omnejd, i ett spännande drama som eskalerade när den unga damens äkta man köpte en puffra.

Då var det dags för mig att åka hemåt.

Summan av allt detta var dock att fabriksarbetandet och globetrottandet gav ett perspektiv på livet, som inverkade menligt på min kommunistiska övertygelse men däremot dramatiskt stegrade min livsaptit.

Detta kyldes ner, när jag tillbaka i Sverige hamnade i det militära. Jag hade kompaniets bästa kondition, när jag ryckte in, men var nästan sämst vid muck. Det var tio månaders slaveri, som dock gav mig möjlighet att utbilda mig i katastrofmedicin, med bland annat ett par månaders tjänstgöring på sjukhus. Den politiskt styrda sektorn visade sig fungera ännu sämre än Wallenbergs företag. Och jag fick en mycket klar insikt i att det var samma logik som styrde armén som landstiget.

    Jag blev också vald till värnpliktsriksdagen, där jag blev en av de sista maoisterna, vid sidan om Sigge Ennart, som då var framträdande i SKPs ungdomsförbund och lyckades med konstycket att för tidningen Rödluvans räkning infiltrera MUF i Södertälje. Ennart  landade sedermera på Aftonbladet som inte lika fullt revolutionär redaktionschef. Och södertäljemupparna flyttade till Uppsala och bildade Pilsnerpartiet, varefter de blev ledande säkerhetspolitiska forskare.

    Mina enda politiska aktiviteter i det militära var att ge ut en regementstidning, som retade gallfeber på några av de högre officerarna. Som kompanisjukvårdare hade jag oturen att hamna på ett elitkompani, varför jag senare har blivit inkallad till åtminstone tre repmöten.

    Efter muck tog jag arbete på en ljusfabrik och ägnade mig åt att stöpa kronljus och tillverka Reporia tjärtvål. Den revolutionära ivern hade falnat betydligt. De flesta av mina gamla kamrater hade efter uteslutningen ur SKU(ml) sökt sig åt SKP. Jag var lindrigt intresserad av något medlemskap men var mer ”hangaround”. Jag prenumererade på Gnistan, men fortsatte också att ha Proletären och fick varje vecka Beijing Review från Kina.

    Det enda vettiga som jag uträttade under denna period var att medverka till bildandet av Norrsundets arbetarteater. Så småningom skulle jag stå på scenen. I första akten spelade jag ung radikal läkare som ville förändra samhället. I den andra akten var jag en smula försupen och desillusionerad doktor som behandlade folk med pengar bättre än sjuka fattiga arbetare. Förutom det sedesamma i denna metamorfos fick jag nyttiga erfarenheter i min fortsatta karriär som föreläsare och mediadebattör.

    Jag fick också se vilken oerhörd kraft som teatern har för att frigöra mänsklig kreativitet. I arbetarteaterns kölvatten kom ett stort antal personer att söka sig utanför de ambitioner som vanligtvis finns på en liten bruksort. Och teaterverksamheten finns alltjämt kvar och bedriver mycket ambitiös verksamhet.

    Men därmed har också fler i Norrsundet kommit att bekanta sig med Gideon Wahlberg än med Friedrich Engels. Folklustspelet har en mer positiv samhällsinverkan än vad kommunismens klassiker har.

Det tredje och avgörande steget bort från kommunismen tog jag de första åren i Uppsala, där jag hamnade 1979 efter ett halvår av skörlevnad hemma i Hamrånge, som höll på att sluta med att jag dränkte mig. Erfarenheten av att ha tittat döden i käften gjorde att jag beslutade pröva lyckan som student. En kamrat hade berättat att det fanns ett ämne som bara ägnade sig åt att studera politik –  ämnet hette ”statsvetenskap” –  och han hade vänligheten att skaffa blanketter åt mig. Så steget blev kort.

    Jag tror också att min mor drog en lättnadens suck, eftersom hon alltid har understött de intellektuella ambitionerna och ytterst tålmodigt betraktat mina små äventyr i politik och geografi. Som aktiv socialdemokrat hade hon egentligen aldrig några starkare invändningar än att hon någon gång dristade sig till att försöka förmå mig att ta ner bilden på Stalin från väggen. Jag fick också en del propåer om att åtminstone aktivera mig i ett mer normalt vänsterparti som VPK.

    Väl i Uppsala höll jag mig borta från nationspubar och andra frestelser. Studierna stod i centrum. Men så småningom hamnade jag i Föreningen Argus, som var ett fragment från SKP-arnas studentförening Clarté. Här träffade jag många betydelsefulla personer, exempelvis Knut Carlqvist, som bland annat var mycket kontroversiell för sina kåserier i Ergo under signaturen Mac The Finger.

    I Argus försvann alla idéer om utopiernas nödvändighet, planekonomins möjlighet och avgrundsvänsterns chanser. Argus ställde frågan om inte vänstern hade gjort något fel, när allt färre sökte sig dit? Borde man inte dra konsekvenserna av detta?

    Vi kämpade också för att hålla partigängarna borta från studentkårerna och i stället göra dessa till aktivitetscentra för alla studenter, oavsett partibok.

    I dessa kretsar var vi förvisso också Pol Pot-vänner och distribuerade röntgenutrustning till djungeln under gerillakriget mot Vietnam. När det stod allt mer klart att Pol Pot inte var någon snäll sagofarbror, resignerade många. Det antiimperialistiska arbetet kändes tungt.

    Framförallt kom vi till slutsatsen att om vi ville vara med och påverka samhällsutvecklingen, var det egentligen bara socialdemokratin som gällde. Det var där nyckeln till framtiden fanns – på gott och ont. Det var bättre – hävdade vi i Argus – att hjälpa socialdemokratin att falla framåt än bakåt.

    1982 gick jag därför med i ”partiet” – när det efter valet förkunnade att JAS-planet skulle byggas, trots indikationer på motsatsen under själva valrörelsen.

    Ett valsvek förde mig således till socialdemokratin.

    Men det går inte att säga att detta var ett ”avfall”. Inträdet i socialdemokratin skedde instrumentellt, med ett mer eller mindre subversivt syfte. Jag blev dessutom lockad in i rörelsen med just dessa förutsättningar – att slaget om makten inom svensk politik avgjordes INOM arbetarrörelsen – inte mellan (s) och övriga partier.

    Det är också skälet till varför ett sympatiskt parti som Folkpartiet – som har en lagom blandning av marknadsekonomi med socialt ansvar – aldrig kan bli något alternativ för mig. Vad spelar det för roll om folkpartiet vill gå med i den gemensamma valutan eller inte? Däremot spelar det roll vad (s) anser om den saken!

Argus politiska program gjorde också att vi lyckades etablera en vänster-högerkoaltion på kåren i syfte att störta maktkramarna i UUS. Tillsammans med Heimdal gjorde vi en politisk analys, som gick ut på att statens inflytande över samhällslivet måste stävjas, att det fanns ett hot från öst och att det var viktigt att bekämpa flumskolan och försvara den akademiska friheten och forskningens roll i utbildningen. 

    Vi lyckades nästan ta över makten, och eventuellt såddes de frön som så småningom gjorde att socialdemokraterna med högerns stöd lade beslag på kårstyrelsen.

    Den analys vi gjorde baserades på att Uppsala universitet aldrig kommer att ha en egen vänstermajoritet. Större delen av  studenterna kommer att välja borgerligt, eller åtminstone icke-socialistiskt. Därför blir också uppdraget för vänstern att sluta sådana koalitioner som gör det möjligt att påverka den verklighet man befinner sig i.

    Detta var ett rent maoistiskt tänkande – socialister måste leva bland folket som fisken i vattnet. Konsekvenserna var bland annat att nationslivet var viktigt, eftersom nationerna kunde bli en utmärkt konkretisering av socialismens idéer om samarbete och gemenskap. Kåren borde också satsa hårt på studentbostäder och studenthälsan. Vi tyckte att studentkåren kunde vara ett slags verkstad för politiska experiment, men att det krävdes koalitioner med ickesocialistiska krafter om man skulle få en majoritet.

    Vi noterade att socialdemokraterna i kårfullmäktige inte hade fattat detta. De satt och viftade med röda flaggor tillsammans med VPK och blev nästan alltid överkörda.

Den fortsatta utvecklingen för min egen del blev att jag medverkade till att bilda ett socialdemokratiskt studentförbund, med syfte att öka intresset för ideologiska frågor och göra upp med arbetarrörelsens akademikerförakt. Jag kom också att ingå i redaktionen för Libertas och hamnade som tillförordnad ledarskribent på Östra Småland. Jag kom att skriva i Uppsala-Demokraten, där en gammal argusit var redaktör.

    Skrivandet blev allt viktigare. Jag började på ett avhandlingsarbete om den svenska högerns idéutveckling.  Jag sögs upp av den timbroitiska ideologiproduktionen, som påminde om gamla tiders politiska disputerande. Jag noterade också det påfallande ointresset från socialdemokratins sida, när det gällde idédebatt. Där slutade varje diskussion om framtidens utmaningar med att alla frågade sig hur organisationen skulle överleva, inte hur idéerna skulle utvecklas.

    Så småningom publicerade jag en bok på Timbro om hembygdsfascismen i miljöpartiet. För detta fick jag mycket kritik, men jag hävdade att valet mellan publicering och skrivbordslådan var lätt. Vänliga påpekanden om att min karriär i rörelsen hotades bemötte jag med att författandet, inte en post i regeringskansliet, var min pryl.

    Det var helt rätt. Avhandlingen blev klar 1992 och fick bättre mottagande i media än akademiska poäng, men jag fick nu till min egen förvåning en inträdesbiljett till den mediala proffstyckarscenen, där jag alltjämt finner huvuddelen av min bärgning.

    Och när jag ser mig omkring, upptäcker jag att många av de gamla revolutionärerna har klarat sina karriärer ganska bra. De är redaktörer, ombudsmän, professorer, rektorer och journalister, de har tagits sig ända upp i maktpyramidens topp. Men det finns också de som är kvar på fabriker och verkstadsgolv. Oavsett var de befinner sig talar de sällan om revolutionen, istället är det en vänsterpopulistisk förkunnelse som tagit överhanden.

Fortsättning följer…