Stad och land

– som en periurbana hand i hanske

Text från Axess

Blekinge i slutet av februari. Stället heter Korsanäs, tio minuter från Ronneby. Här är för första gången i mannaminne en riktig vinter. Det ligger flera decimeter snö och råder ett dystert mörker runt det rödmålade torpet. Kylan från havet är bitande, men den muntert sprakande brasan lyckas hålla lappsjukan stången flera dagar. De färska böckerna från Amazon är också bra medicin. Men till slut kommer sammanbrottet. Vi behöver snorkla syre!

Således överger vi landet och tar vi oss in till centrum. I det här fallet Ronneby Brunns Spa som i reklamen säger sig ge ”Tid för njutning”. Insprängd i den vackra Brunnsparken, vars grönska för tillfället är något nedkyld och snöklädd, erbjuder detta ett andningshål – och en märklig känsla av kosmopolitisk bonnighet.

En snabbundersökning bland gästerna ger vid handen att de består av en hel del inrest folk från hela Sverige, även några utlänningar, eller vad vi i den här provinsen vill kalla tyskar och danskar.

Några badar bubbelbad, eller får Thaimasage, äter biodynamiskt, några firar 60-årsdagen med brunnsvatten, andra bröllopshelg. Här får undersköterskan en chokladinbäddning för 750 spänn i 30-årspresent av väninnorna. Och morfar tar en bilkörningsöl samtidigt som mormor letar efter rabatthäftet som ska sänka badhusnotan med 100 spänn.

Stockholm finns representerat, men håller låg profil. Det behövs inte mycket konversation för att undertexten om de uppsvenska jävlarna ska skymta. Fast ganska skämtsamt.

Den allmänt bekanta beteckningen för stockholmare: ”Nollåttor”, är så väl inarbetad att stockholmarna själva använder uttrycket. Däremot säger de mer sällan ”Nittionior” som folk på landet gör – för att betecknar folk som ”inte är helt hundra….”. 

Och Stockholm kallas för Fjollträsk eller Tjockhult. Maktcentrumironin blommar upp även här i Blekinge. Men inte lika konfrontativt som uppe i Norrland. Här finns vibrationerna, en sällsam blandning av maktkritik, regional identitet och småstadsindignation. Det finns, men är svårt att ta på.

Vad betyder det här? tänker jag och betraktar Spaet. Är det här pulvermosfolket som erövrat storstadslivet? En över- och medelklassifiering av hela landet, där vi inte längre kan se någon större skillnad på den urbana livserfarne och den plattfotade lantisen? Ett demokratiseringsprojekt signerat upplevelseindustrin? Är Ronneby Brunn beviset på att den sturige odalbonden och den levnadsglada storstadsbrallisen fått ihop det? 

Perspektivet från Blekingetorpet genererar frågor. Den här platsen är såväl ”här nere” som ”här ute”:

”Nere” i förhållande till Tjockhult och ”här ute” i förhållande till centrum, som kan vara Ronneby, eller Karlskrona, som mer öppet förtalas av de andra småstäderna i Blekinge än vad Stockholm gör.

Med ett par mils avstånd ligger de utkastade i det landskap som brukar kallas Sveriges Trädgård.  Karlskrona, Ronneby, Sölvesborg, Karlshamn, Olofström – sammanbundna med en misshandlad E22-a och en sporadisk järnvägsförbindelse – har hopplöst decentraliserat Blekinge och berövat landsändan möjligheten att skapa kritisk massa.

Denna skickligt skapade maktstruktur – gjord för att hålla de ockuperade på mattan – har idag blivit en hämsko i utvecklingen. Dimensionen centrum – periferi finns såväl ur perspektivet Stockholm – Blekinge, som inom landskapet: Karlskrona mot övriga. Känslan av gemensam underlägsenhet mot centralmakten transformeras lätt till motsvarande känsla inom regionen, ända ner på bynivå.

De uppsvenska jävlarna blir lika lätt jävlarna i Karlskrona. Eller dom där ”inne i stan”.

Blekinge är Sveriges Albanien, har någon elak person sagt. Det är bara delvis sant. På sina håll har man lyckats att möta avindustrialiseringen med en modern tjänstenäring. Men Blekinge är, om alls känt, ändå associerat med nedläggningar, tvångstjänstgöring i det marina Karlskrona, en näst intill obegriplig dialekt runt Sövlesborg, Carlshamns Punsch och Volvotillverkning på ruinens brant i Olofström.

När jag frågar folk om Blekinge är det några av associationerna som folk gör. Kanske framförallt lumpen i Karlskrona. Men allt oftare också vad som idag är den ledande politikern från Blekinge: Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, och bördig från gränslandet mellan Skåne och Blekinge…..

*

Kanske är det en bra modell för att förstå begreppet stad och land att se hur diskussionen kretsar kring tre dimensioner.

För det första den regionala dimensionen.

Blekinge, ett erövrat och hunsat territorium, med massakrer och tvångsförflyttningar, genomfört av den svenske ockupanten, traderar över tid en känsla av vanmakt. Men nu, när svenska regioner gradvis återerövrar större självständighet gentemot centralmakten, börjar det ljusna. Stockholm är inte längre vad det varit. Och några, som skåningar och västsvenskar, har förstått att skära pipor i vassen och brutit sig loss en smula från centralstaten. Andra har lite på bananrepubliksmanér förklarat sig vara en region i Europa, som Halland gjort. Eller nöjer sig med att höja sin regionala status en smula över kommunförbundsnivå, som Blekinge.

Sverige regionaliseras. Centralmakten viker ner sig, vi utvecklas från en monocentrisk stat till en multicentrisk.

*

För det andra har vi dimensionen stad och land.  

Vi står mitt i ett urbaniseringssprång. Frågan är vad som blir kvar av landet när staden till slut segrar. Och om den svenska staden verkligen kan bli den där sammansmältningen som vi associerar med ord som ”city” eller ”metropol”, och som vi allt oftare associerar med ”globalisering” eftersom utvecklingen främst kännetecknas av framväxande gigantiska kluster och utvecklingskorridorer, inte att folk slutar visar pass vid gränserna. Snarare har antalet identifikationskrav vid gränsövergångar ÖKAT när till och med fingeravtryck och elektronisk kroppsvisitation införts, förutom ett stort antal vanliga legitimationsvisningar.

”Urbanisering” är en bättre beteckning på hur världen utvecklas än vad ”globalisering” är.  

---

Artikel på

”Emils Tankar”

(www.emilstankar.se)

Den sjukes argument – Carpe Diem i folkhemmet?

De flesta av oss känner säkert någon som råkat illa ut på grund av de förändrade reglerna för sjukskrivning etc. Eller så känner vi någon som känner någon. Med tanke på medierapporteringen torde det vara något som kan komma att avgöra valet i höst.

Men på samma sätt känner vi också – eller har trovärdiga vittnesmål – om någon som håller sig undan arbete och lever på det allmännas bekostnad. Även det kan påverka valet i höst.

Mot varandra stor således två bilder, en där de sjuka och klena hunsas av högerregeringen, en där lättingarna lovas mer bidrag av de rödgröna.

Kanske borde vi försöka gå bakom schablonerna och en värld befolkad av latmaskar och arbetsmyror. Finns det någonting som tyder på att de som håller sig borta från arbetsmarknaden har några goda skäl?

*

Ett tydligt argument – i synnerhet med de nya reglerna – är självfallet att den som känner sig sjuk också uppfattar sig ha rätten att bli behandlad som så. Sjukdom är också ofta en subjektiv upplevelse och samma operation kan hos några leda till flera veckors sjukskrivningar medan andra är tillbaka redan på onsdag.

Det kan också finnas en mer filosofisk hållning av motstånd till – och det dominerande samhällets jakt på den medvetne utanförskaparen – som kan vara värt att ta fasta på.

Om vi på senare år börjat upptäcka det ”strukturella” tvånget som genussystem, normalitetsförtryck och dominerande traditioner innebär, kanske vi också kan föra över dessa insikter till arbetslinjen. Redan de gamla proggarna skildrade exempelvis skolan som ett instrument för Staten& Kapitalet att dana arbetskraften på passande sätt. ”Är du lönsam lille vän?” ironiserade konstnärerna.

Det finns en ganska stor grupp människor som ”hankar sig fram” i den lilla glänta de lyckats yxa upp åt sig, en tillvaro av fritt skapande, bidrag, småjobb, svartjobb, vitjobb, gråjobb och byteshandel. Kanske lite loppis, korgflätning eller brunnsborrning som generator inför jul och sommar. Men i huvudsak ett liv utanför lönehelgernas urladdningar.

Det är en frivilligt vald marginalisering, priset är att inte kunna delta i konsumismens fröjder, belöningen är frihet att ta dagen som den kommer.

Så finns det slutligen en annan grupp som ofta glöms bort. Den som är sjukskriven eller arbetslös och försöker bibehålla den statusen har inte sällan ett argument för sin sak. Det är inte ett argument som håller i den fiiiina politiska debatten, eller inför domstol. Men det är ett argument likväl, nämligen den förorättades argument. Eller förlorarens moståndsstrategi.

Jag har hört folk säga att de tänker kämpa med näbbar och klor för att slippa komma tillbaka till arbetet efter en sjukdomsperiod. Argumentet är att de blivit illa behandlade; att det ska inledas en tredje omorganisation på fem år; att den nye chefen är en ung idiot; att arbetsmiljön, psykiskt eller fysiskt, kostat hälsan; att det är så jäkla dåligt betalt; att ett par arbetskamrater fått gå på grund av arbetsbrist, trots att det är mer att göra än någonsin.

Eller så är det helt enkelt ett par år kvar till pension.

Jag har hört arbetslösa berätta vidunderliga historier om hur de tvingas avstå från en praktikplats som de själv skaffat fram därför att arbetsförmedlingen vill tvinga in dem på en datorkurs så de kan fräscha upp sin CV. Eller att de efter ett par hundra arbetsansökningar utan att ha blivit kallad till intervju VET att de aldrig kommer att få chansen, kanske på grund av etnicitet eller ålder, eller både ock.

Folk som blivit illa behandlade i offentlig sektor, fått dåligt betalt, blivit ignorerade i hierarkiska miljöer utan möjlighet till fortbildning, avancemang eller kompetensutveckling, kan en dag ge upp och bestämma sig för att bygga ett fort i sitt radhus, från vilket de tillsammans med den nypensionerade maken, tar upp kampen med herrarna.

Förr var det strejk och fackföreningar som var en lösning. Idag gäller det att hitta en allierad läkare eller tjänsteman, kanske en brännvinsadvokat i grannskapet som kan skriva trovärdiga överklaganden, som kan hjälpa till i kampen.

*

Det finns en bakgrundsstrålning i samhället som är gynnsam för den senare typen av livsstrategi. I dagens Sverige har två ideal och politiska utopier segrat.

Dels drömmen om välfärdsstaten åt alla. Att alla har rätt till det goda livet, till den industriella livsstilen, till vård och omsorg, utbildning och omhändertagande, från vaggan till graven. Alla är överens om att politiken ska säkra ett samhälle där enbart det bästa är gott nog åt folket.

Dels idealet om självförverkligandet och individualismen. Alla har rätt att vara lyckliga och odla sin egen personlighet. Grundstenen i samhället är den enskilda människan. Underordnat är sådant som nationen, folket och gemenskapen.

Den ena utopin var socialdemokraternas och omfattas nu av alla politiska partier. Den andra utopin var borgerlig och liberal, och är även den accepterad av i stort sett alla partier (utom SD och vänsterpartiet).

Dessa två genererar kraft ur varandra. Vanligt folk uppfattar bägge som självklara. Vi lever i ett samhälle under devisen ”Carpe Diem i Folkhemmet”.

Därför kan vi nog räkna med att allt fler kommer att försöka ta näring ur denna uppfattning när de hävdar sin rätt att på principiella grunder vara sjuka.

Stig-Björn Ljunggren

För det tredje har vi dimensionen centrum och periferi.

Centrum står för makt och överhet, för kontroll och normsättning, medan periferi står för objekt och underlydande, för kontrollerad och disciplinerad. Maktrelationer kan antingen handla om vår egen subjektiva uppfattning eller ett objektivt observerbart förhållande:

Några tror sig sitta i maktens centrum, exempelvis den rörlige väljare som strax innan valdagen betraktar en partiledardebatt, medan vi egentligen bara ska kan utse vilka personer som ska genomföra politikens protokoll 1A. Eller tvärtom, andra känner sig marginaliserade på temat ”politikerna käbblar och det är aldrig någon som lyssnar”, fast de i själva verket tillhör den grupp väljare som med en enkel rösthandling kan påverka ett val där kanske 100 tusen röster räcker för att byta regeringsblock.

Centrum och periferi förstås därmed inte som geografiskt förhållande, utan handlar snarare om immanenta sociala strukturer – eller som maror i hjärnan på folk.

*

Låt oss börja med den tredje dimensionen. Ofta blandar vi samman den rumsliga närheten mellan maktens centrum och periferi. Utan att blinka kan politiker säga att makten flyttar närmare människorna om den rent fysiskt utövas i folks närhet. Således skulle Stockholmaren känna sig mer delaktig i riksdagens beslut än vad folk i Blekinge upplever. De sextio milen devalverar den demokratiska legitimiteten.

Bäst syns absurditeten i detta resonemang att samma politiker som skäller Bryssel för att vara verklighetsfrämmande långt borta från den svenska verkligheten, med käck uppsyn kan försvara beslut tagna i Stockholm och riksdagen.

Det finns ingenting som tyder på att avståndet i kilometer gör besluten mer förankrade. Det viktiga är inte det geografiska avståndet mellan medborgare och beslutsfattare. Det är långt till Bryssel, men det är inte det som är förklaringen till att vi tycker att det känns främmande. Det centrala är vår upplevelse av delaktighet.

Tankefiguren ”vi här nere och dom där borta och uppe” är stark. Den används av alla politiska aktörer, fast i olika sammanhang. Vänsterpartister gillar av detta skäl inte Bryssel men Stockholm som maktcentrum, medan Moderaterna gillar Bryssel men inte makthavarna i Stockholm.  

Tankefiguren har också fångats upp av kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund när han lanserade uttrycket ”verklighetens folk” sommaren 2009. Han läxade upp kultursidornas boksynta fantasivärld och ställde deras svartklädda grämelse mot sunt tänkande och nedtystade knegare och vanliga Svenssons.

Göran Hägglund försökte att dra en lans för ”normaliteten” i en tid när allt löses upp i ett Pridefestivalflyt. Undertexten var tydlig. Hägglund ville i strid med tidsandan säga något vänligt om en vanlig heterosexuell tillvaro i radhus med SAAB eller Volvo, samt med vovve och skidsemester i fjällen.

Budskapet riktade sig förvisso mer till de egna kärnväljarna och syftade till att mobilisera partiets ryggrad inför valet – något som Hägglund fick god hjälp med av den aningslösa kulturvänster som morrande kastade sig över – men utspelet var ändå intressant som exempel på hur centrum kan försöka mobilisera dem som känner sig marginaliserade.

Och Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är bara en synonym till det där ”vanligt folk” som vi ofta använder lite generaliserande. Och visst, vi behöver inte vara vän av vita plastmöbler, pulvermos och Mallorcaresor, men den iögonfallande gränsprövningens mediala kåthet är väl inte heller alltid så uppiggande.

Ungefär samtidigt med Hägglunds vardagsfolk kom Tomas Ledins skiva med en hyllning till medelklassen.

Ledin irriterade många med sin text om folket som ”går till jobbet varje dag/ bär landet på sina axlar”, som sällan kommer för sent, som älskar sina barn och åker bil ”på väg mot en ständig soluppgång”.

Och refrängen dundrade på om att dessa är ”medelklassens okrönta kungar/Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.”

Ledin sjöng att medelklassen ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss/ utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet/ De lever i en helt annan verklighet/ står för långsiktighet och stabilitet”.

Det väckte som sagt rabalder. Några recensenter blev konfunderade över att medelklassen nämndes överhuvudtaget. Vem är medelklass? frågade de. Är inte alla medelklass, undrade andra.

Vänstern hade allra svårast för Tomas Ledins medelklassvurm och han fick ta emot några rejäla råsopar på kultursidorna.

Det finns inget självklart svar på hur det här hänger ihop med min lilla urbaniseringsdos på Ronneby Spa. Det här är en tillkämpad medelklasstillvaro, en stund i lyx, kanske till och med bäst beskrivet som en ad hoc medelklass som fått konsumtionsutrymme att leka överklass om så bara för en weekend…..

I spåren av globalisering och individualisering har vi inte längre en gemensam politisk berättelse som håller oss samman. Vi kan inte identifiera oss med vare sig ett ärorikt förflutet eller en ljus framtid. Var och en är för sig själv. Den gemenskap som folkskola, allmän värnplikt och rösträtt, sociala reformer och miljonprogram skapade, eller det normcentrum som en TV-kanal, ett statsbärande parti och ett dynamiskt organisations-Sverige skapade, har luckrats upp. Folkrörelsedemokratin med en stark Folkhemsberättelse har avlösts av en upplevelseindustriell publikdemokrati.

För 50 år sedan hade vi tagit oss in från det insnöade torpet till ett möte på ABF och där knutit banden med våra kamrater. Nu ligger vi i bubbelbadet och känner gemenskap som upplevelsekonsumenter. Och den senare söker inte banden in mot maktens centrum utan fungerar bara som en episod i ett liv där vi samlar händelser.

Det perifera blir därmed normbildande. Och normen är normupplösning och ett centrum som vi själva väljer när det passar oss själva.

*

Sen har vi det där med stad och land.

Urbaniseringen har nu slutligen fått överhanden och det tjatas duktigt om att en majoritet av jordens befolkning nu bor i städerna. Och inom ett par decennier kommer så mycket som 75 procent att vara urbana.

De gytter av städer som gradvis växer samman kallar vi ”utvecklingskorridorer” eller ”kluster”. I vår närhet kan vi se hur Malmö gradvis förvandlas till en Köpenhamnsförort. Uppsala och Södertälje växer ihop med Stockholm och blir ett slags karikatyrminiatyr av Storlondon.

Trenden är tydlig, det lantliga, färgat grönt svischar förbi bil- eller pendeltågsfönstret. Vi ser hästar, som folk föder upp för nöjes skull, och små hus utspridda över nejden, tomma därför att deras ägare befinner sig i stan för att jobba. Och ger vi oss själva ut i spenaten så är det i något upplevelseindustriellt syfte – som att åka längdskidor eller ta en powerwalk med iPoden i öronen.

Vi är urbana, men har inte vänt landet ryggen. Livet på landet – om det så är en halv sportlovsvecka eller ett par timmars hundpromenad genom det välsnitslade naturvårdsområdet – är viktigt för att kunna balansera den predatoriska storstadsvärlden, med tågstopp, lunchköer och pitcher. Landet är en del av vårt självförverkligande lika mycket som en reproduktion av svensk tradition.

Kanske är det till och med så att vi skiljer oss ganska mycket från andra kulturer. Sverige är på väg att bli urbant. Men vi är inte riktigt där ännu. Vi håller på och lära oss. ”You Swedes are nothin but fuckin urban peasants” säger min vän den afrikanske antropologen. Och han har nog rätt. Skrapar vi på en svensk så hittar vi en bonde.

Riktigt urbana människor, som bott i staden i flera generationer och förträngt det där med jord och skog, tittar med förvåning på hur svenskarna framåt vårkanten störtar ut i postvintersmutsen för att böka runt och sätta blomster, ofta förodlade under stora umbäranden.

Det här kan ju tjäna som en balans gentemot beskrivningen av hur den urbana framtiden redan är här. Och ibland hör vi siffror som försöker beskriva en motsatt trend – att folk flyttar ut på landet och att det finns en motsatt ström, bort från neonskyltarna och Caffelatteställena.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Folk flyttar in till stan. Men det är sällan vi i medierna kan läsa historier om hur människor tagit sig in till stan och frigjort sig från tvånget att komma ihåg att köpa grädde före 18 och leva med att grannarna med hänvisning till den okända bilen som stått parkerad på gården frågar vem som varit på besök. Istället handlar reportagen om hur folk brutit sig loss från storstadsstressen och nu köpt en nedlagd affär i den övergivna byn och där försöker överleva på korgflätning eller på att sälja ljusterapi.

Ett annat försök att nyansera beskrivningen av hur stadens gravitationskrafter segrar är talet om ”det glokala samhället”. Vi lever både globalt och lokalt, sägs det. Framtiden ligger i denna sammanvägning av det stora och lilla världen. Det hyperaktiva samhället har sina nätverk öppna för de professionella, mångspråkiga, kreativa bourgoisiebohemerna. Men deras bas är den traditionella Gemeinschaft som vänner, skolor, hus och hembygd ger.

Den som är uppvuxen på landet och sedan flyttar in till staden får en livslång kluvenhet till vad som egentligen är ”hemma”. Det liknar lite grann emigrantens ambivalens, Sverigeamerikanens hemlängtan kring midsommar, till sensommaren när sädesfälten böjer sig för vinden, till björkskog och tjäderspel. Men känslan korrigeras av en lika stark panik att snabbt komma hem till Amerika när all denna nostalgi blandas med trögheten och indolensen.

Karl Marx satte fingret på vad det handlade om i Kommunistiska Manifestets berömda formulering om att kapitalismen dragit upp människor ”från lantlivets fördummande inverkan”. Folk som bor i staden – och i synnerhet i Stockholm – är smartare. Det är i stan det händer.

Schablonerna finns där och är ganska godmodiga. Som historien om lantisen som kommer in till stan och sätter sig i kissrännan. ”Du är från landet va?”, frågar stadsbon.

Eller stadsflickan som tillbringar en vecka på bondgård för att hjälpa till. Hon vill lära sig mjölka på riktigt, med pall och hink. Efter att ha fått instruktioner sätter hon igång. Efter ett tag går bonden in i ladugården för att se hur det går. Han hittar sin avelstjur lätt avsvimmad och stadsflickan säger: ”Jag fick bara ihop en halv hink…”

Min farfar brukade berätta skrönan om hur det under första världskriget kom folk från stan ut på landet för att hjälpa till med skogsbruket. De hade med sig en instruktionsbok som bland annat förkunnade att ”gran har korta barr, tall har långa barr”.

Det där lever kvar. Men är inte bilden av tönten mer dominerad av den som blivit kvar på landet? Som inte klarar av att göra förflyttningen från landsbygden in till staden utan att göra bort sig? Som bara vågar ta sig bortom 70-skylten om det sker som en slags skolresa i charterföretagets regi?

Med regionalism kommer också en asymmetriskt politisk styrelse. Olika regioner behandlas olika, beroende på sina särpräglade omständigheter.  Ta alkoholpolitiken som exempel. Gotlänningar får sätta mäsk (”drikku”) men inte vi andra. Skåneland har gästgiverikulturen kvar, eftersom de under motbokstiden fick generöst undantag från de annars så stränga reglerna för utskänkningstillstånd.

Och vi har bidragssystem uppbyggda kring geografisk hemhörighet, och allt oftare ser vi förslag om att införa olika skatter beroende på hemhörighet. Kanske kan vi se en trend där vi är på väg att få ett medborgarskap som dels konvergerar på Europeisk nivå, men dels också definieras allt mer fragmentariskt på nationell nivå?

Men samtidigt kan vi se att regionalpolitiken i grunden förändrats. Länge var den uppbyggd på temat ”Hela Sverige Ska Leva!” och formulerades så, att de delar av Sverige som inte riktigt hängde med skulle kompenseras. Utjämning mellan de lyckade och mindre lyckade var politikens måtto.

Någon gång i slutet av 80-talet förändrades detta för att i krisens 90-tal istället handla om att försöka satsa resurserna där det har chans att bli en stark utveckling. Pengarna dirigerades över från de givna förlorarna till de tänkbara vinnarna. Landsbygden började avvecklas, medan de närliggande centralorterna fick resurser istället, en politik som tidigare skulle bromsa utvecklingen mot att alla flyttade in mot storstäderna skulle istället läggas om så att folk flyttade till de närliggande större småstäderna.

Ett bra exempel är Norrbotniabanan. Det är förvisso som förr ett slags regionalpolitiskt stödprojekt riktad till glesbygd. Men det är investeringar som gynnar redan stora orter som Örnsköldsvik och inte byar som Flärke.

Det innebär inte att det där med Hela Sverige Ska Leva! helt har packat ihop. De anordnar sedan slutet av 80-talet regelbundet sk landsbygdsriksdagar och den som tar del av deras aktiviteter ser ingen bortre gräns på entusiasmen eller påhittigheten (se www.helasverige.se). Här finns hela skalan, från ivriga studier av förpackningsdesign som ska få fart på exporten till skapandet av hållvara bygder som kan rädda jorden.

Men det är inte en landsbygd som försöker reproducera den traditionella lantliga livsstilen, utan det är en landsbygd som försöker introducera så mycket av den urbana moderniteten som det någonsin går.

*

Kanske är ”regionalisering” det bästa sättet att sammanfatta utvecklingen.

Vi går mot utvidgade arbetsmarknadsregioner, där näringslivet och moderniseringen ställt politikerna och deras artificiella gränser offside; vi ser hur centralmakten Stockholm äts uppifrån av globaliseringens krafter och underifrån av individualisering och fragmentisering; detta har ibland kallas ”Den Nya Medeltiden” eftersom människorna får många tillhörigheter och tillvaron kännetecknas av överlappande maktnätverk där hemhörigheten inte är tydligt angiven; de nationella berättelserna ersätts av individuella, tribala och lokala. Fast inte uppfattade som fasta och koncisa, utan snarare ad hoc-baserade, luftlandsatta pointillistiska berättelser, centrerade kring människors egen subjektiva uppfattning om vad som just nu gäller, ur mitt strikta perspektiv.

Livet i staden eller på landet flyter ihop. Centrum och periferi handlar om vår subjektiva upplevelse. Vi blir regionaliserade, individualiserade och globaliserade i en urbaniserad miljö.

år egen position kännetecknas av vilken livsepisod vi just nu befinner oss i:

Om förutsättningarna förändras förutsätter vi oss kunna flytta in till storstaden, kasta oss i famnen på Babylons Sköka, vilket kräver antingen en hyreslägenhet centralt med Världsarvsnominerade grönområden runt knuten – eller en köpelägenhet som inhandlas till fantasipris på basis av artificiellt låga räntor och som i praktiken förvandlar oss till portvakt åt Nordea.

Eller så vill vi kunna retirera ut i en stuga på landet, vilket kräver vatten och avlopp, fungerande trådlöst Internet, ett Systembolag som för vårens rosényheter, samt om oturen är där: att det finnas en internationell frontlinjesjukvård på armlängds avstånd.

Vad detta landar kanske bäst beskrivs av termen ”periurban”. Det står för ”utkanten av det urbana”.

Och det är periurbana vi blivit.

Det gäller dem som flyttar ut på landet har fyrhjulsavstånd till Ica Maxi. De har en fet lina in i huset. De lyckas balansera ett högfrekvent yrkesliv med en lågfrekvent granskogsexil. Men det är på villkoret att det är möjligt att inom loppet av några timmar kunna stå på Heathrow och förgäves spana efter sin svarta Samsonitväska.

Och det gäller den strängt upptagna stadsbon, med sin iPhone i högsta hugg för att hålla reda på livets alla 20-minutersmoduler, som förväntar sig ett åtminstone nästan myggfritt viste ute i det gröna nu när sommaren närmar sig – och bonden under huden oroligt börjar försöka krypa ut igen.

Stig-Björn Ljunggren, bor i Uppsala, en förort till Stockholm med egen ärkebiskop, uppvuxen i Hamrångefjärden, en fäbod som tillfälligt begåvades med järnvägsstation mellan 1930- och 1960-talet.

---

Kristendomen i skolan, tre argument:

Skolan ska ge kunskaper. Dessa är i sig inte speciellt normativa, utan kan sedan användas efter folks eget tycke och smak, men det krävs en plattform av kunskaper för att kunna stå på egna ben och bli en fri och autonom person.

Vi vet exempelvis att den som kan lära sig att läsa och skriva kan ägna sig åt att läsa kvällstidningar och skriva SMS under lektionerna lika gärna ta del av världslitteraturen och författa debattartiklar till skoltidningen.

Den som vill kunna ta ställning till kungahuset mår bra av att ha kungarnas historia klar för sig. Dessutom är kungalängden bra för den som vill hänga upp historiska händelser på en tydligt markerad tidslinje. Det är exempelvis svårt att diskutera svensk säkerhetspolitik utan att ha 1809 års händelser klart för sig. Eller förstå den starka staten utan att veta när Gustav Wasa levde.

Samma sak med kristendomen i skolan.

Den kan man argumentera för ur kristen synvinkel och hävda att Sverige som kristet land rimligtvis också ska ge svenska elever en introduktion till denna religion i högre grad än andra trosinriktningar.

Men den som ur ateistisk synvinkel vill kritisera den starka kristna svenska traditionen inte är betjänt av en undervisning som förtränger detta faktum, utan tvärtom ser större möjligheter att föra ett upplyst samtal om religionen och Guds existens om folk har djupa kunskaper i ämnet. Och då är det svårt att komma ifrån kristendomen, Bibeln eller kyrkans historia.

Jag tror att vi tillhör dessa två grupper. Du ur kristet perspektiv. Jag som ateist. Men vi är bägge övertygade om att det bör finnas en fet klassuppsättning av Biblar i skolan  etc.

För det första är det omöjligt att förstå vår världsdels historia om man inte också har klart för sig rötterna i den abrahamistiska religionen, hur den tog fäste i Europa och blev en del av denna världsdels historiska betydelse. På gott och ont. Den som vill se de civilisatoriska förtjänsterna måste kunna denna historia, den som vill förstå kolonialismens drivkrafter måste också förstå hur kyrkan interagerade med makten.

Eller för den del, förstå vad som händer i Mellanöstern idag, denna konflikt som ständigt gör sig påmind även hos oss, i det multikulturella samhället.

För det andra är det nödvändigt för att förstå vårt eget lands historia att också känna till hur kristendomen kom till det som då inte var Sverige utan snarare att antal lokala småriken, sedan blev en del av nationens formande samt drog med oss i ett stort Europeiskt drama under 1600-talet.

Ur statskyrkan kom frikyrkorörelsen, som lärde nykterhetsapostlar och arbetaragitatorer att bli uppkäftiga, som tillsammans med dessa rubbade den etablerade maktens cirklar i slutet av 1800-talet.

Kan någon som inte är införstådd med kristendomen förstå varför en svart man kan bli president i USA, medan en uttalad ateist inte kan bli det?

För det tredje är det nödvändigt att kunna en massa om Jesus och Nya Testamentet för att också förstå de politiska ideologierna?

Konflikten mellan radikalism och konservatism fanns redan mellan Adam och Eva. Hur ska den som läser Da Vincikoden kunna ta ställning till den, utan att samtidigt ha kusnkap om kristendomen. Och när socialdemokrater talar om rättvisa – men egentligen menar rättfärdighet – hur blir det samtalet vettigt utan kännedom om det kristna budskapet?

Vem kan ta del av diskussionen om välfärdsstatens omfattning utan att känna till Jesus liknelse om den förlorade sonen?

Den stora socialdemokratiska berättelsen – om folkhemmet – har tydliga ideologiska rötter i kristendomens lära. Dessutom formulerades folkhemsbegreppet ursprungligen av en av kyrkans män, Manfred Björkqvist, innan den lotsades in i arbetarrörelsen.

Kort sagt. För att svenska elever ska kunna ta ställning inte bara till religionen och dess frågor, och orientera sig i debatten mellan exempelvis Humanister och Religiösa, kvävs kunskaper. En upplyst förståelse.

Därför krävs det också en klassuppsättning av Biblar i skolan. Och elever som hittar i den boken.

Därför krävs också gedigna kunskaper om kyrkans utveckling, kristendomens roll i det svenska samhället.

Det innebär inte att skolan ska vara konfessionell. Det innebär inte heller att inte de andra religionerna ska tas upp. Det innebär bara att historiska omständigheter talar för att kristendomen ska ha en framskjuten position i den svenska debatten.

Egentligen borde detta vara självklart.

Ungefär så ser mina tankar ut.

---

Socialdemokratiska

hembygdsentusiaster hotar

Uppsalas utveckling

Debattartikel i UNT

Under rubriken ”Ett köpcentrum som inte behövs” skriver tre socialdemokratiska föreningsordföranden i UNT den
4/12 om det planerade Fullerö Park, ett upplevelsecentrum strax norr om Uppsala.

Föreningerna är hemhöriga i Flogsta-Ekeby, Storvreta och Vattholma. Argumenten utgår också från det lokala perspektivet.  Det är hembygdsentusiaster som för pennan. Världen sedd ur byns synvinkel alltså, det är inte Uppsala eller Uppland som står i skribenternas centrum. Vad är bra för oss? Och framförallt: Vad gynnar Storvreta?

Denna hembygdstrio har naturligtvis sin fulla rätt att argumentera för ett byperspektiv. Lokala föreningar väljer tid till annan en grönköpingsk ansats på tillvaron. De smeker lokalbefolkningens oro medhårs, även om det upplevs som inskränkt och gnälligt av omvärlden.

Men det är orimligt att socialdemokratin i Uppsala ska anta ett politiskt program som baseras på några högljudda röster ute i periferin. Socialdemokratin måste stå för ett större perspektiv. Och försöka ganska argumenten för hembygdstrion, ett efter ett.

• Kommunkrattade maneger

Till att börja med är hembygdstrion kritiska till uppfattningen att penningen ska styra och att politikernas uppgift bara blir att kratta manegen för företagen.

Men i nästa ögonblick inser de att detta är det gamla vanliga tugget som socialdemokratin också fått höra från sina vänsterkritiker i årtionden. Därför kränger de sig som metmaskar på kroken och skriver:

”Kommunens politiker ska stödja det lokala näringslivet och göra det enkelt för entreprenörer att starta nya företag, men knappast till vilket pris som helst”, skriver de.

Det är intressant att hembygdstrion använder ordet ”entreprenör”. Den beteckningen brukar användas för den som går in och skapar något nytt som underminerar det gamla. Entreprenören är spjutspetsen i teorierna om ”skapande förstörelse”, alltså att nya produkter, företag och tjänster som rycker undan mattan för andra. Förstörelse alltså, och sedan skapande av något nytt.

Och när vi talar Fullerö är det inget ”köpcentrum” vi ska se framför oss, utan ett ”upplevelsecentra” av den typ som nu byggs runt om i världen, där själva ”köpladan” är omgärdad av skidbackar, superbiografer, aktivitetscentra och annat som drar folk som vill något mer än att konsumera prylar. Därmed blir Fullerö också ett hot mot andra mer traditionella etableringar i Uppsala.

På samma sätt som snabbköpet en gång i tiden slog ut handelsboden eller Clas Ohlsson gjorde processen kort med gårdfarihandlarna.

Hembygdstrion ironiserar över att planerna för Fullerö beskrivs som en ”etablering av visionära verksamheter i strategiskt goda lägen”. Och hävdar själva att ett ”externt köpcentrum i jätteformat” knappast är visionärt. Så kan det inte vara, eftersom det innebär att vi ”tvingas att färdas allt längre för att handla”.

Men dessa formuleringar avslöjar att här finns ingen vilja att ha entreprenörer som förändrar, utan entreprenörskapet ska kastreras, inga maneger ska krattas, annat än för dem som redan finns på plats och tillhör näringslivets etablissemang.

Den stora förändringen i Sverige är att folk flyttar in till tätorterna. Allt fler söker sig till storstäderna. Det är också därför som mindre orter utanför större växter, som exempelvis Storvreta.

Sammantaget torde detta leda till att den totala mängden transporter minskar, utan att människor samtidigt blir mer inlåsta. Det är helheten, delheten, som bör stå i centrum när vi försöker förstå och påverka samhällsutvecklingen.

• Hastigheten

Det är däremot ett allvarligare problem som hembygdstrion tar upp när de kritiserar kommunens planering för att ”hastats fram”. Det är en av demokratins problem. Ska alla frågor diskuteras, penetreras, förankras, utredas, diskuteras igen och slutligen efter allt manglande i den politiska processen har verkligheten oftast sprungit iväg.

Detta är demokratins dilemma. Om det politiska beslutsmaskineriet ska hålla samma takt som verkligheten kommer många att uppleva demokratin som betydelselös och känna sig övergivna av sina valda representanter. Om det politiska beslutsmaskineriet processar besluten i laga ordning kommer utvecklingen att söka sina egna väger, och demokratin börjar betraktas som ett rundningsmärke.

Jag antar att hembygdstrion är väldigt nöjda med de politiska processerna i Uppsala. Som att vi fick vänta i 30 år på Bärbyleden, att nya E4 diskuterades i 50 år och att övriga stora trafiklösningar i Uppsala har 2050 som tidshorisont?

För egen del tycker jag att en socialdemokrati som anammar det perspektivet inte är värt att rösta på.

• Storvreta Arena

Hembygdstrion kritiserar planerna på en idrottsanläggning vid Fullerö Park. De skriver:

”Varför ska Storvretas ungdomar behöva ta sig ut till E4:an för att träna? Storvreta behöver nya anläggningar för idrott men de bör placeras i anslutning till tåget, och med närhet till skolorna och befintliga idrottsplatser inne i Storvreta. En idrottsanläggning nära tågstationen skulle lyfta hela Storvreta centrum. Många ungdomar från Uppsala spelar i ungdomslag i Storvreta och kan då ta tåget till träningen. Matchernas publikströmmar kan styras till Storvreta centrum och generera efterfrågan på annat.”

Här är byperspektivet talande. Idrottsanläggningen på Fullerö Park är inte enbart till för dem som bor i Storvreta, utan är, som tidigare sagts, något som ska vara till nytta för alla i Uppsala. Det är en del av ett större upplevelsecentrum. Som ska generera tillväxt och sysselsättning till hela Uppland.

Och skribenterna föreställer sig att framtidens idrottsutövare kommer att åka tåg till sina träningar och matcher. Att publiken kommer att ta den kommunala omnibussen. Att bilen har sett sina bästa dagar.

Så kanske det är. Men ingenting tyder på detta ännu. Alla som har aktiva barn vet att bilen ännu inte har någon konkurrent.

Men dessa formuleringar visar som sagt att de inte begripit. Fullerö handlar inte om att ”handla”, utan är ett upplevelsecentra som går utöver det traditionella köpandet. Det är en satsning på att utveckla Uppsalas besöksnäring. Och försöka bygga för en framtid där allt fler söker sig till vår stad eftersom de vill ha luft och ljus, jobb och en framtid i välfärd.

Hembygdstrions perspektiv är ett annat. Folk ska inte besöka andra platser än där de bor. Varje transport eller resa är ett misslyckande. Håll er hemma gott folk, för annars går jorden under. Förändringar har ett pris, och sådana ska vi inte behöva betala.

Slutligen. Om socialdemokratin i Uppsala gör den här typen av resonemang till sitt så får alla som vill låta kommunen fortsätta att utvecklas och lägga alla långbänkar bakom sig. Vi har haft en fantastisk utveckling de senaste åren tack vare att de politiska partierna slutat vara så förbannat ängsliga och vågat jobba för förändring. Inte minst socialdemokratin har bidragit till öppenheten och framstegsglädje. Är det slut på detta nu?

---

Miljonprogrammet

Från ”Fönstret”

I valrörelsen 1966 fick den socialdemokratiske partiledaren Tage Erlander frågan om vilket råd han gav åt ett ungt par som i bostadsbristens Stockholm sökte lägenhet.

Erlander svarade:

-    De får väl ställa sig i bostadskö.

Detta svar anses vara ett av skälen till att valet blev en katastrof för socialdemokraterna. Partiet fick ta skulden för bostadsbristen, något de själva ansåg att byggherrarna ansvarade för.

Partiet försökte därför sjunga upp sig rejält och satsade ännu mer storskaligt och målinriktat på det som kallas för ”miljonprogrammet”. Detta hade dragit igång året innan efter ett idogt planerande och utredande.

Detta program syftade till att bygga en miljon lägenheter under perioden 1965 – 1975. Det var ett systemskifte i bostadspolitiken. Genom stora projekt, väl planerade, hög rationalitet och effektivitet, stor omsorg så att boendet skulle underlätta social frigörelse, så skulle det demokratiska samhällets utveckling gynnas.

Bostaden skulle inte vara något man själv måste skaffa sig, utan medborgarna skulle tilldelas ett välplanerat boende efter sina behov. Alla skulle ha ett eget rum, det skulle vara nära till skola och jobb, till service och handel, men också naturen och fritidsmöjligheter.

Husen byggdes därför på höjden. Det gjorde att alla kunde ha bostadens modernitet men samtidigt njuta av naturens närhet. För att åstadkomma detta krävdes hård statlig styrning. Byggnormerna uppgick till 17 000 sidor instruktioner. Det krävdes en ”riksplanering” och kommuner som gjorde grovjobbet industriellt och smidigt.

Miljonprogrammet förtjänar att kallas för ett megaprojekt. Det var inte bara en enorm tilltro till statens förmåga att styra utvecklingen utan också en syn på befolkningsmassan som något formbart, till det bättre.

Byggandet var inte bara till för att lösa bostadsbristen, utan också skapa en ny människa, befriad från smuts och hunger, okunskap och förtryck.

Det fanns två vägar att gå. Den amerikanska småhusmodellen eller den sovjetiska lägenhetsmodellen. Miljonprogrammet valde den senare, eftersom den var mer rationell och rätt använd skulle öka den demokratiska gemenskapen.

Miljonprogrammet blev därför en del av ett enormt strukturomvandlingsprojekt tillsammans med sådant som enhetsskolan, dagisutbyggnaden och pensionssystemet.

Vi fick en ny ”rumslig fixering” med förorter rationellt planerade. Förebilden var att organisera samhället som en Atlantångare, där ingen skulle behöva gå alltför långt för att kunna njuta av livets goda.

Människan sågs som en liten funkismyra som borde trivas bra i den perfekt planerade men lite monotona Funkisstaden. Det räddades dock av att folk fick en TV att titta på. Alla kunde sitta i sitt lilla hål i väggen och titta på samma slags TV-program. Det var nu som uttrycket ”masseremiten” föddes.

Ofta pekar vi på de gigantiska höghusen och suckar om miljonprogrammets statarlängor lagda på tvären.

Politikerna åmar sig över bristen på integration och tittar menande åt miljonprogramlägenheterna. Hus som de också säger behöver rejäla investeringar för att göra energibesparingar.

Det kan se ut som om de traskar runt i ett elände de själva byggt upp.

Men sanningen om miljonprogrammet är inte bara att det med betong cementerade ett segregerat samhälle. Ty tvärtemot vad vi föreställer oss var miljonprogrammet inte i första hand ett lägenhetsprojekt. De flesta bostäderna – över hälften – kom att bestå av radhus och villor.

Skälet var att det politiska trycket gjorde att riksplaneringens storskaliga höghusfilosofi fick på tafsen. Den sovjetiska modellen fanns kvar som ett slags styrningsideal, men målet blev att skapa ett amerikanskt villafolk.

Folk ville helt enkelt kombinera den urbana moderniteten med odalbondens längtan efter en egen tuva. Således styrdes miljonprogrammet om till att istället bli en satsning på egnahem, fast byggda som lägenhetsdeg utkavlad i spenat.

Således. I vårt medvetande lade miljonprogrammet grunden för ett segregerat samhälle där de fattiga hamnat i illa sedda höghus. Men i själva verket kom stora befolkningsgrupper att flytta in i småhuslådor, lägenheter med villakaraktär.

Och med den stora expansionen av radhus och villor som programmet innebar mejslade också ut en tydligare medelklass. Det var inte de fattiga som flyttade in i lägenheterna, utan miljonprogrammet lät mellanskiktet (tillsammans med banken) skaffa sig ett eget hus.

---

1 okt 2009

Expressen parti är trend

Partipolitik verkar ha blivit trendigt. Plötsligt verkar det som om medialt intressanta och kommunikativt begåvade människor – som inte tidigare brytt sig om partierna – börjar söka sig till de folkvalda församlingarna.

För att begripa detta bör vi skilja på politik och partier. Under de senaste decennierna har inte politiken blivit mindre intressant ur medborgarnas perspektiv. Folk har lika mycket åsikter som förr, försöker påverka genom medlemskap i organisationer, har lärt sig att överklaga beslut och organisera protester.

Det har funnits massor av politiskt intresse som blommat ut i enfrågerörelser, nätverk och aktionsgrupper. För att inte tala om bloggarna.

Det som legat i skuggan har varit den politiska verksamhet som partierna organiserat. De har blivit allt mindre och äldre, deras ungdomsförbund har förvandlats till offentligfinansierade utskott på statsapparaten, och väljarna har tappat respekten för partierna och deras företrädare, vilket bland annat leder till att de partitrogna väljarna blivit allt färre.

Men kan det vara så att partierna nu åter börjar bli populära som instrument för de politiskt intresserade medborgarna?

Det verkar som om partierna, efter en lång tid i skuggan av mediekarriärer, konsultverksamhet och enfrågerörelser, börjar få tillskott av hel- och halvkändisar som vill pröva hur det är att sitta i riksdagen eller på annat sätt bedriva partipolitisk verksamhet.

Partipolitik verkar bli trendigt.

Vi kan fråga oss varför? Någon elak amerikan har sagt ”Politics is show business for ugly people”. Varför uppvaktar då det vackra folket partierna?

 

Helhetsansvar

En förklaring ges kanske av Alexander Bard, som vid sidan av sin artist- och författarkarriär nu aktiverat sig I Liberati, en sidoorganisation till folkpartiet.

Bard har förklarat detta med att han har tröttnat på att stå utanför och kritisera. Och vill ta ansvar för helheten. Försöka påverka i en kanal som länge legat i träda.

Dessutom har de alternativa vägarna till politisk påverkan – att kunna ”göra skillnad” som det sägs – som konsultvärlden och mediecirkusen förlorat sin nybyggarcharm. Det är nu på väg att bli allt mer mogna branscher.

Och samtidigt som medierna blivit mer professionella har bloggvärlden öppnat upp för de verkliga amatörernas afton. Men att veva runt i det vrövel som präglar stora delar av bloggvärlden är i längden inget alternativ för den som vill lämna fotspår efter sig.

 

Fyrtiotalisterna lämnar in

En annan förklaring kan vara att jätteproppen Orvar nu börjar försvinna från politiken. Den lite trista och foträta fyrtiotalistgenerationen tvingas nu ge plats för nytt blod. De som inte haft roligt sedan 1968 söver inte längre på samma sätt.

Kanske har det sänkt tröskeln till partipolitiken.

Precis som pensionsavgångarna i arbetslivet skapar fler möjligheter har partiernas nyrekryteringsbehov

Det fanns en tid när de yngre riksdagsledamöterna förbjöds av de äldre att ha sånadäringa datorer med sig på utskottsmötena. Dokumenten skulle vara tryckta på papper, inte finns i någon slags bärbar maskin.

Den tiden är nu över.

 

Ökad öppenhet

Ytterligare en förklaring är att partierna börjat lära sig möta andra människor än de som är närmast sörjande. De har faktiskt öppnat upp för alternativa karriärvägar.

Länge var partiernas karriärvägar stängda för den som inte ville gå den långa vägen. Några få öppningar kunde kanske finnas i mindre partier, men i huvudsak gällde för alla att aktivera sig på basplanet

 

Kaninpolitiken – vildkaniner

Till detta ska läggas att partierna börjat lära sig hur de ska använda det mediala formspråket för att kommunicera.

Därför blir också den kommunikativa begåvningen mer uppskattad. Det som fäller avgörande när partierna är så lika varandra programmässigt är att deras företrädare måste kunna ”gå genom rutan” och nå fram med sin charm och sitt förtroende.

Den som har denna förmåga verkar bli mer välkomnad i partierna än förr. Men vi ska inte låta oss luras av att det bara skulle räcka med filmstjärneimage för att bli lyckade partiföreträdare. Det kommer precis som förr att krävas att vara påläst och ha förmågan att kompromissa.

Men skillnaden är att förr var det politikerna som tvingades att lära sig hur medierna fungerar, nu är det mediefolket som vill lära sig hur politiken fungerar.

 

Om detta nu stämmer så kommer vi att i framtiden se partier som blivit mer vitaliserade av att få nytt blod, nya tankegångar, mindre träaktighet och högre sexighet.

 

Problem som återstår

Men även om vi nu ser en trend där partier verkar bli populära igen för den som vill agera politiskt återstår en bra bit innan riksdagen återtagit sin plats som kyrkan mitt i byn.

De förtroendevalda rekryteras fortfarande i huvudsak utifrån partiernas krav på vad som är bra representanter. Och den uppfattningen skiljer sig en hel del från vad väljarna anser vara det bästa.

Partierna har därmed fått en uppsättning politiska ställföreträdare som vare sig hängt med i kunskapssamhällets ökade kompetenskrav eller väljarnas önskemål om lite mer profilerade politiker.

Bristen på brajta politiker har kompenserats genom att horder av politiska sekreterare anställts. Partierna har därmed kontoriserat sina bästa framtidsämnen.

Bristen på framträdande personligheter har man försökt sminka över genom en personvalsmekanism som egentligen inte tillåtits få något rejält genomslag.

Det här borde partierna göra något åt, om de vill fortsätta att attrahera nya unga företrädare som är beredda att ge sig in i partipolitikens värld. Personvalet borde tillåtas betyda något. Och fler av de politiska tjänstemännen bör ges chansen att axla förtroendemanteln.

---

26 okt 2009

Om varför Sverigedemokraterna nog kan klara 2010 års val

 

Många tror med goda skäl att Sverigedemokraterna kommer att lyckas ta sig in i riksdagen nästa val.

Så varför lyckas de om de lyckas?

Men vi borde nog snarare börja med att förklara varför SD INTE lyckats etablera sig på samma sätt som i andra länder.

Det finns olika skäl till detta:

• Nationalvänstern

Ett är att vänstern i Sverige fångade upp nationalismen när den inte längre hade sin självklara plats hos högern, läs moderaterna, under EU-anpassningen på nittiotalet.

Vi fick en nationalvänster istället för en populistisk främlingsfientlig partiframgång.

Idag har vänstern fallit tillbaka och har ingen framskjuten position i debatten.

• Halvlyckad integration

Det andra skälet är att integrationen på ett sätt gått ganska bra i Sverige. Det finns förstås dimensioner som misslyckats, men ”slummen” i Sverige är förhållandevis anständiga i materiell synvinkel. Vi klarade krisen på 90-talet ganska bra. Vi har därför också varit besparade kravaller och annat elände. Det stök som varit kan lika mycket förklaras av att ”unga arga män bråkar” som ”förtryckta invandrare slår tillbaka”.

Låt oss säga att integrationen är halvlyckad.

Men bilden av att integrationen misslyckats totalt, att svenskarna egentligen är ett slags strukturella rasister har gjort att problemet med invandringen har blivit att vi ser det som ett problem.

• Svensk tolerans

Ett tredje skäl kan vara att vi är ganska toleranta i det här landet. Vi ställer inte till med bråk och gillar inte extremister. Vi har inte haft ett rejält uppror sedan 1740-talet, har levt i fred i 200 år och dricker mellanmjölk och äter kokt potatis med brunsås. Vi är inte speciellt nationalistiska eller isolationistiska.

Så länge Ny Demokrati var lite allmänt stökiga kunde folk rösta på dem – mest för att straffa de etablerade partierna – men så fort NyD började bli främlingsfientliga så tappade de folkets stöd.

Men kanske börjar toleransen minska samtidigt som de etablerade partierna blir allt mer fjärran från folks vardag?  

• Begåvningsunderskott

Ett fjärde skäl är att SD inte tagit sig ända fram är att de haft svårt att rekrytera begåvade företrädare. Det har varit ett litet handfull personer runt Jimmie Åkesson som haft det rätta virket, men fortfarande saknar partiet den charmfulla skrämmande elegans som andra liknande partier lyckats spotta fram – en Glistrup, Hagen, Pim Fortuyn eller Jean-Marie Le Pen.

Extremister i Sverige har alltid haft ett notoriskt begåvningsunderskott.

Den som ska rösta på ett förskräckligt parti vill helst ha en karismatisk företrädare att skylla på. Kanske har dock Jimmie Åkesson lyckats jobba upp sitt personliga varumärke tillräckligt för att det ska dra partiet över fyraprocentsspärren?

*

Så vad är det som ändrats som gör att de ändå har större chans att komma in nu än tidigare?

För det första innebär övergången till en kunskapsbaserad industrialism från en tillverkningsindustrialism att en stor grupp människor blir kvar i den gamla föreställningsvärlden. De saknar dessutom, som det brukar sägas, kognitiva förutsättningar att förstå denna omställning och projicerar därmed sin vanmakt och sitt ressentiment på mer primitiva förklaringsmodeller av den typ som Sverigedemokraterna ställer upp.

De etablerade partierna har inte klarat av att bryta detta mentala utanförskap och därför blir det också många fler som röstar av missnöje.

För det andra har ”rasism”-begreppet urholkats. Från att ha varit ett mycket skämmigt epitet på den som hyser förakt för andra människogrupper med biologiska argument som att ”negrerna är slöa av naturen” eller ”judarna är giriga parasiter” har rasism kommit att bli en beteckning på i stort sett alla slags kritiska omdömen om andra etniska grupper.

Överhuvudtaget har det blivit allt svårare att diskutera öppet utan att någon känner sig kränkt, kräver ursäkt eller kastar ur sig anklagelser av värsta sorten.

Därmed blir också ord som ”rasism” mindre betydelsefulla.

Ett bra exempel på detta är när en företrädare för Centrum mot Rasism i en Expressen-artikel (26 oktober 2009) angriper Aftonbladet för att de låter Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skriva en hatfylld artikel i tidningen som angriper ”judiska och muslimska ritualer som kosher och halalslakt. Det samma gäller omskärelse av pojkar, som är en judisk och muslimsk ritual.”

Men det går faktiskt att vara kritisk till slaktmetoder som kosher och halal utan att vara speciellt hatfull. Inte heller är en synnerligt kritisk inställning till folk som med hänvisning till några diffusa begrepp som ”tradition” eller ”Gud” karvar i sina barns könsorgan något som kräver speciellt mycket hat?

Detta är frågor som måste kunna diskuteras utan att bli utpekad som en hatfylld rasist.

Jag är själv i så fall rasist, eftersom jag tycker det är fel att skära i oskyldiga bebisars snoppar, jag är antisemit eftersom jag är kritisk till Israel och jag är definitivt homofob eftersom jag försvarat pastor Green att predika och jag är mansgris eftersom jag ibland berättar fräckisar från förra årtusendet.

Men vad betyder det att strängt taget alla som vågar yttra sig får den typen av stora tunga okväden dunkat i sitt lilla huvud?

 

För det tredje. Det är bekymmersamt att organisationer som Centrum för rasism blir parodiska exempel på antirasismen.

I samma artikel som ovan skriver Centrum mot rasism:

”I dag är det svenska muslimer som SD angriper med hjälp av Aftonbladet och ingen reagerar. Vilken grupp angriper SD imorgon? Hur långt kan Aftonbladet tänka sig att gå? Skulle tidningen publicera en artikel där ’judarna’ utpekas som det stora hotet mot vårt land?”

Lever vi på samma planet? Tvärtom var det ju ett jävla liv över artikeln. Alla de etablerade partierna angrep unisont debattartikeln i Aftonbladet. Det kom en lång ström av TV- och radioinslag, för att inte tala om alla debattartiklar, bloggningar och vardagskonversationer kring ämnet.

Sedan skrev Åkesson faktiskt sin artikel mot en viss trosinriktning, inte om en väldefinierad befolkningsgrupp som judar eller samer. Han angrep islam och påstod en massa saker om vad muslimerna står för, ungefär som någon kan angripa kommunismen eller konservatismen eller Livets Ord eller Plymouthbröderna.

Dessutom är islam inte en enhetlig religion utan det finns lika många sorter som det vinns Heinz konserver.

När Centrum mot Rasism skriver att ” det nya är det sätt som den svenska offentligheten bereder Åkesson och hans hatande partikamrater utrymme”, vad är de ute efter då?

Så jag undrar vilken världsbild de försöker bygga egentligen? Skapa en bild av att den svenska offentligheten nu släpper fram SD eftersom etablissemanget egentligen tycker samma sak?  Är det ett sätt att äska mer pengar av staten?

Så långt är det som Centrum mot rasism skriver inte så farligt. De tomtar runt i debatten och får kanske Sverigedemokraterna att framstå som smartare än de är. Centrum mot rasism feltänker (medvetet?) och ger en bild av antirasismen som paranoid och snurrig.

Vi talar ju om en organisation som för ett par år sedan gav sig på ett glassbolag för att de sålde glass med namnet ”Black Nogger”. Eller som hävdat att Lantmäteriet är en rasistisk myndighet eftersom de inte anser att ett bostadskvarter i Karlstad som har det antika namnet ”Negern” bör tvingas byta hamn.

Så, för det fjärde, det som är verkligt alltvarligt med Centrum mot rasism är att de faktiskt försöker tysta debatten, att de vill använda statens makt för att hindra Jimmie Åkesson och hans anhang att yttra sig.

De har anmält artikeln för hets mot folkgrupp och ligger nu på för att myndigheterna ska gripa in och straffa personerna bakom publiceringen.

Skulle vi tolerera detta försök att tysta debatten, vem blir nästa person att tvingas tiga?

Därför kan vi konstatera att Centrum mot rasism är ett lika stort hot mot svensk demokrati som Sverigedemokraterna är.

Med sådana fiender kommer Jimmie Åkesson definitivt att ta plats i det svenska parlamentet nästa år.

Det hela landar i att Centrum mot rasism en av staten skapad och finansierad ”ideell organisation” i syfte att bekämpa rasism som försöker tysta ett politiskt parti som i sin tur finansieras till stor del av andra offentliga medel.

Visst är det gulligt!

 Själv tycker jag att Jimme Åkessons artikel visar att det är jättebra att folk med konstiga åsikter får yttra sig.

Flera av de punkter som Åkesson tagit upp vederläggs nu i debatten. Några nyanseras. Andra påståenden bekräftas. Vi får en mer kvalificerad debatt när udda åsikter tillåts bli offentliga.

Och helhetsbilden är att Åkesson rört vid frågor som är värda att diskutera, men att han definitivt inte har rätt i sina slutsatser. Att vi i en öppen debatt klarar av att hantera diskussionen om invandreri, integration och multikulti.

Det är självklart att islam bör diskuteras, även kritiskt och med hårda bredsidor av den typ som Åkesson står för. Det multikulturella samhället bör också diskuteras. För att det ska kunna ske måste vi ha högt i tak. Sanningen ramlar inte ner som en sten från himmelen, utan den stöts och blöts i diskussionen i ett öppet samhälle.

Låt oss värna den öppenheten mot alla slags odemokratiska krafter, oavsett om de gömmer sig i den ena eller andra förpackningen.

Vi som vill stå för en demokratisk öppenhet får därmed kämpa ett tvåfrontskrig. Dels mot xenofoberna, dels mot huvudkrymparna som gömmer sig under antirasistisk flagg.