Essayer

Den politiska klassen

“Nothing is quite so wretchedly corrupt as an aristocracy which has lost its power but kept its wealth and which still has endless leisure to devote to nothing but banal enjoyments. All its great thoughts and passionate energy are things of the past, and nothing but a host of petty, gnawing vices now cling to it like worms to a corpse.”   

Alexis Tocqueville  

För något år sedan så berättade en gammal facklig kämpe för mig hur han hade ledsagat en grupp med nyrekryterade fackföreningsungdomar från LO-borgen till Sveavägen 68. Dessa adepter skulle på studiebesök hos ”partit” för att lära sig hur det fungerade i maktens topp.  

Just den här gången hade det inte fungerat alls. Det var som två olika världar möttes, en grupp lantisar ur arbetarklassen konfronterades med universitetsutbildade storstadsyuppies.  

De skulle föreställa samma politiska rörelse. Men det var ett hav som skilde dem åt.  

Detta är bara ett av många exempel på att vi kan utgå från när vi ställer frågan om det finns en ”politisk klass” i Sverige.  

Frågan är viktig att ställa inte bara för att det rent allmänt är intressant att veta hur den svenska maktpyramiden är beskaffad, utan också för att vi måste lära oss hur demokratiska folkrörelseprojekt gradvis kan förändra karaktär, att en rörelse som bildas för frigörelse, och lyckas med detta, med tiden kan koagulera och skapa nya drag av skiktning och rangordning.  

Alltså. Även organisationer som har demokratiskt fördelad makt som ambition har en tendens att bli hierarkiska.  

*  

Vi kan välja flera olika utgångspunkter för en betraktelse av ”den politiska klassen”.  

För det första brukar det anses vara en lagbundenhet i samhället att alla organisationer över tid blir uppdelade i en aktiv elit och en passiv medlemskår.  

Det brukar kallas ”oligarkins järnhårda lag”. Organisationer genomgår tre faser:  

Först pionjärfasen när en grupp entreprenörer startar upp ett projekt som kräver massmobilisering kring något krav eller ändamål, allt från politiska-ideologiska ambitioner till enkla idrottsliga målsättningar. Det är en hård kamp mot omvärlden som kräver stora uppoffringar för de drivande bakom organisationen, och nu läggs grunden för en myt om ”kampåren” som sedan förs vidare vid årsmöten och jubileumsböcker. Arbetet präglas av frivilliga insatser och stor entusiasm.  

Därefter en etableringsfas när organisationen stadgar sig, skapar en reproduktiv bas i form av föreningsritualer, heltidsanställda funktionärer, medlemsrekrytering, interna karriärvägar, lokaler och ett nätverk med likasinnade sammanslutningar som ofta sträcker sig över den egna nationens gränser.  

Organisationen skördar framgångar som tillåter den att expandera och hitta en fast nisch i samhällshierarkin när den vävs samman med andra maktstrukturer där den blir respekterad och betraktad som en naturlig del av helheten.  

Medlemmarna tenderar i takt med framgångarna att övergå från att vara kämpar till trofasta avgiftsbetalare, samtidigt som de styrande blir allt mer professionella och får sina enskilda privata öden sammanflätade med organisationen.  

Slutligen kommer en tredje fas, en stagnationsfas, där organisationen blir allt mer blodfattig och hierarkisk. Det blir svårt att få folk på möten och medlemmarna börjar droppa av. Ledningen får hitta på olika slags nymodigheter för att få folk på mötena – och ibland uppkommer svårigheter att rekrytera nytt folk till viktiga funktioner.  

Organisationen får rationalisera och försöka hitta nya finansieringsformer som gör att medlemspassiviteten inte tillåts hämma verksamheten. Exempelvis stöd från det offentliga som ersätter de traditionella finansieringsformerna.  

Eliten börjar dessutom söka nya målsättningar för organisationen. De ursprungliga ambitionerna har antingen uppnåtts eller spolats bort av tiden. Vilket innebär att en sammanslutning som bildades för att uppnå målet X nu söker andra mål, Y och Z, hellre än att packa ihop och förklara syftet uppnått. Ty funktionärerna i organisationen har sitt eget levebröd att tänka på. Och organisationen har blivit så etablerad att den upplevs som ”naturlig” och därför av nostalgiska skäl bör finnas kvar.  

Jag tror det är lätt att hitta exempel på hur detta stämmer in på arbetarrörelsens utveckling. Men vi kan också hitta andra folkrörelser – men även företag – som genomgått samma utveckling.  

Enkelt kan det uttryckas så här:  

”Den politiska klassen” har uppkommit ur en politisk organisationsvåg i slutet på 1800-talet, lyckats skriva om reglerna för hur samhället ska organiseras, puttat undan den gamla makthavargruppen, och själv satt sig på toppen av samhällspyramiden – i kraft av ett starkt folkligt stöd.  

I takt med att ”den politiska klassen” segrat har den också gradvis kommit att sjunka in i statsmakten, gjort sig ekonomiskt oberoende av väljarna och medlemmarna, samt söker aktivt att hitta andra metoder för att organisera samtycket (och därmed maktutövningen) än de traditionella baserat på partier med folkrörelsebas.  

”Den politiska klassen” har nu kommit in i en stagnationsfas. Nya grupper bultar på dörren. Andra maktutövningsidéer börjar skönjas. De gamla organisationerna försöker hitta regelverk och finansieringsformer som tillåter dem att överleva. De krafsar desperat efter de nya grupperna och idéerna, allt för att inte låta ”den politiska klassen” upplösas eller trängas undan av några andra.  

Framförallt är det medierna som irriterar ”den politiska klassen”. Deras logik kommer allt mer att prägla det perspektiv som makten utövas under. Därför är det också allt fler i ”den politiska klassen” som börjar ägna sig åt PR- och propagandabranschen, som är en naturlig konsekvens av att den mediala scenen blir allt mer avgörande för maktfördelningen i samhället.  

*  

Men vi kan också betrakta ”den politiska klassen” ur ett mer ideologiskt perspektiv. Klassbegreppet kan användas med Karl Marx som utgångspunkt. Det som bestämmer klasstillhörigheten är förhållandet till produktionsmedlen.  

Den som äger – eller ännu bättre: kontrollerar – produktionsapparaten är den härskande klassen. Det innebär att den som sitter på de medel som ett samhälle använder för att fungera också har mer makt än dem som inte har någon kontroll över medlen.  

Och när det finns gränssnitt där kontrollen från makthavarna går att ifrågasätta eller utmana, så kommer också de mindre bemedlade att försöka utnyttja detta för att flytta fram sina positioner.  

För att beskriva maktkampen i det kapitalistiska samhället brukar arbetsdagen användas som pedagogisk förklaring till hur klassamhället fungerar.  

Vi kan exempelvis säga att mellan klockan 6 till lunchen klockan 11 så går arbetstiden åt till att betala vad driften av en byggarbetsplats kostar. Sådant som byggmaterial, transporter, energikostnader, verktyg och så vidare måste finansieras.  

Därefter börjar arbetaren att jobba för att själv kunna få lön. Låt oss säga att det tar tiden från lunch fram till eftermiddagskaffet klockan 15.    

Sedan börjar arbetet för att skapa ett överskott. Bygget måste ju gå med vinst, men vem ska få det lilla extra att stoppa i fickan? Ska det gå som ren vinst direkt i fickan på kapitalisten, eller återinvesteras i satsningar på ny teknik som kan ge framtida effektiviseringar, eller ska pengarna läggas i lönekuvertet? Läggas på bättre byggfuttar? Kompetenshöjning av arbetskraften?  

Den som har makten över byggproduktionen kommer också att bestämma var överskottet hamnar. I det kapitalistiska samhället är det kapitalisterna som spelar första fiolen, och endast med en välorganiserad politisk kamp kan lönearbetarna kapa åt sig en del vinsten för att själv få en någorlunda dräglig tillvaro.  

I det här perspektivet blir ”den politiska klassen” en slags konsekvens av denna lönearbetarnas kamp om herraväldet i samhället. För att kunna möta kapitalismens utmaningar måste lönarbetarna också skapa starka organisationer med hög professionalitet och kompetens.  

Dels för att kunna möta framstötarna från kapitalismen, med dels också att vårda de vapenstillestånd och fredsöverenskommelser som arbetarna lyckas pressa kapitalisterna till. Exempelvis välfärdsstaten och arbetsmarknadens regelverk.  

Hela vår moderna civilisation bygger på principen om arbetsdelning – att vi specialiserar oss på det vi bäst klarar och sedan byter varor och tjänster med varandra.  

I ett högeffektivt samhälle är det inte bara att hoppa in i en facklig funktionärsposition, som kommunalråd eller riksdagsledamot. Det krävs lång utbildning på politiska uppdrag, precis som i alla andra samhällspositioner. Oavsett var vi befinner oss krävs kompetens och professionalitet. Vi lever i ett kunskapssamhälle.  

Därmed blir också ”den politiska klassen” en nödvändighet eftersom det inte går att ägna sig seriöst åt politik utan att exempelvis ha kunskaper motsvarande högskola, klara engelska obehindrat och äga en viss grad av social kompetens.  

Idag kan vi se hur den traditionella vägen för ”den politiska klassen” via partierna och deras sidoorganisationer har kommit att kompletteras med en ”sidoväg” till makten via uppdrag som politiska sekreterare och tjänstemän.  

Partierna tenderar att välja representanter på traditionellt sätt, från de grupper som brukade ha det största inflytandet över samhällslivet, medan de politiskt intresserade som följt andra vägar får ”köpas” genom anställning eller handplockning av partiledningarna för att deras organisatoriska helhetskompetens inte ska sjunka.  

Därmed kan vi se ”den politiska klassen” som tredelad:  

För det första de förtroendevalda, den grupp som väljs enligt traditionell metod, främst i egenskap av sin representativitet för dem som av historiska skäl ”äger” partiet.  

För det andra de som är anställda politiska tjänstemän på basis av sin kompetens, dels formell utbildning, dels social nätverkskompetens.  

För det tredje partiledningen, som har att reglera gränsdragningarna mellan dessa två ”basgrupper”, fixa resurser att anställa politiska tjänstemän samtidigt som de förtroendevalda ska känna sig delaktiga i processerna.  

*  

Men den marxistiskt inspirerade arbetsplatsmetaforen kan också förflyttas till ett vanligt kalenderår. Och vi kan väva samman detta perspektiv med den järnhårda oligarkiska lagbundenheten som vi talade om ovan.  

Vi jobbar från januari fram till början av hösten för att få in pengar till skatter och avgifter, och från skattefrihetsdagen, som brukar inträffa någon gång i september, jobbar vi ner pengarna i vår egen ficka.  

Kampen om var den skattefria dag ska inträffa är en politisk kamp. Enkelt uttryckt kan vi säga att den politiska klassen har tillskansat sig makten över hur en del av skatteöverskottet ska fördelas, dels förfogar de över stora delar av arbetet fram till skattefria dagen, dels har de möjlighet att justera exakt när denna dag ska infalla.  

Socialdemokraterna har förvandlats från ett parti för dem som säljer sin arbetskraft på marknaden till ett parti lika mycket för dem som köper arbetskraft, framförallt inom den offentliga sektorn.  

”Den politiska klassen” har, i teorin, blivit valda för att sköta uppgifter som folket förelagt dem. Vi kan till och med säga att folket har avstått i fria val från att hämta hem hela sin inkomst, utan har medvetet avsatt de resurser som den politiska klassen vakar över, i syfte att därmed också trygga sin välfärd och långsiktiga standard.  

Detta är, som sagt, i teorin.  

Vi kan vända oss mot användningen av ”den politiska klassen” med argument som att detta inte är någon klass på traditionellt sätt – utan i praktiken en folkvald grupp som kan avsättas vid nästa val om galoscherna inte passar.  

Den politiska klassen är ingen enhetlig grupp, utan snarare ett antal konkurrerande eliter som folket kan välja och vraka bland. Svenska politiker är extremt lättillgängliga för väljarna och lever ett ganska normalt liv. De gör pulvermos som populasen, semestrar på Teneriffa och har ofta ett vanligt jobb i botten av sin politiska karriär. De får möjligtvis gratismiddagar med drinkar i en utsträckning som ”vanligt folk” inte kan räkna med, men är å andra sidan aktiv på kvällar och helger på ett sätt som inte är ”normalt”.  

Det är dessutom en meritokratisk grupp, vilket innebär att den står öppen för alla som har förmåga och vilja. För att rekryteras till den politiska klassen behövs inte pengar, släktskap eller andra odemokratiskt fördelade resurser, utan vägen till riksdag och regering står öppen för envar som har en kompetens som folket uppskattar.  

Möjligtvis kan vi mot detta invända att ”den politiska klassen” bara på papperet är meritokratiskt.  

I själva verket krävs en viss jargong, en förståelse av de tysta koderna och en förmåga att passa in i de gängse mönster som vuxit fram i efterdyningarna av ”den politiska klassens” makterövring.  

Inträdesbiljetten till ”den politiska klassen” må vara möjlig att skaffa för alla som är intresserade, men de bästa platserna är vikta för dem som har förkunskaper. Det hjälper att ha föräldrar som ägnat sig åt politik. Det hjälper att ha rätt vänner. Det hjälper att anpassa sig till de normer och oskrivna regler som finns i ”den politiska klassen”.   

*  

I teorin är alltså vår samhällshierarki ett öppet demokratiskt system. Där därför fel att prata om ”den politiska klassen” eftersom den bygger sin existens på folkets godkännande.  

Men vi kan också hävda att i praktiken är det faktiskt en klassbildning vi ser, det är en allt mer sluten grupp som på basis av familjeband, kontakter och invanda karriärvägar skapar ”den politiska klassen”.  

Partierna är basen för denna klass och makten bygger på beslutanderätten över det som kallas ”det politiska bytet” i form av skattemedel och andra resurser.  

Denna position, som kontrollörer över ”det politiska bytet”, bygger på ett oändligt antal koalitioner med olika samhällsintressen som med hjälp av politiska regleringar och subventioner försöker kapa åt sig mer av ”bytet”, eller åtminstone försvara sina redan erövrade positioner.  

För att greppa detta måste vi erkänna att det finns olika perspektiv på vad politik egentligen handlar om.  

Är syftet att tillsammans på bästa sätt åstadkomma samhällsförbättringar, har vi en samsyn om att vi likt flitiga myror drar åt samma håll? Försöker samarbeta för att hämta hem nya feta bullar till vår gemensamma boning?  

Eller är syftet att försöka komma lite närmre köttgrytorna? Att kapa åt sig en del av den värdeskapande process som försiggår i samhället? Är samhället präglat av kampen om det politiska bytet? Om mervärdet?  

Det första perspektivet, samhällsbyggarperspektivet, är det officiella skälet till att vi deltar i den politiska processen. Alla är med för att göra världen bättre utifrån sina ideal. Frågan allt ställer är: Vad kan vi bidra med för att bygga samhället?  

Men det andra perspektivet, köttgryteperspektivet, är också möjligt att applicera på den politiska processen. ”Den politiska klassen” är en grupp av ”symbolmanipulatörer” som lever på att fördela ”det politiska bytet”. Och i den kampen är alltjämt de politiska partierna kärnan. Det är under deras ordförandeskap som själva fördelningsprocessen äger rum. Partiledarna är projektledare, eller koordinatörer, för allokeringen av mervärdet.  

Partierna utmanas dock allt mer. Vi har gått från en folkrörelsedemokrati till en publikdemokrati. Det är inte i medlemstäta organisationer som det politiska samtalet äger rum, utan detta utspelas i medierna.  

Det är inte längre den partistiska logiken som bestämmer det politiska samtalets utformning utan den mediala dramaturgin.  

För att vara en omställningsprocess, där de etablerade partierna allt mer spelar den andra fiolen i mervärdesallokeringen, är den trots allt ganska harmonisk.  

Med lite historiskt perspektiv är det lätt att associera till 1700-talsperioden i svensk politik – där de ledande partierna kallades Hattar och Mössor.  

För ett par år sedan kom en en avhandling i historia, ”Frihetstidens politiska praktik. Nätverk och offentlighet 1746-1766″ av Patrik Winton som behandlade denna epok.  

Winton beskriver hur de politiska nätverken på 1700-talet byggde sin politiska makt på en sammanvävning av sociala kontakter, ingiften, middagar, fördelningar av tjänster och ekonomiska fördelar, ett ständigt utbyte av tjänster och gentjänster mellan patroner och klienter. Politik var inte så viktigt. Eller snarare, politik handlade om att få sin rättmätiga del av det politiska bytet, inte om ideologi eller principer, utan om att hjälpa dina bröder eftersom de hjälpt dig. Ett oändligt antal brev och middagar måste därför avlösa varandra innan varje fördelningsomgång var avklarad.  

Boken skildrar vad som sedan hände med denna trygga fördelning av statens rikedomar inom en ganska snäv krets av Hattar och Mössor. Uppdelningen var, visar Winton, egentligen inte så strikt som vi efteråt kommit att tro.  

Men plötsligt dök det upp en ny grupp politiska aktörer vid riksdagarna, aktörer som drevs av ideologisk övertygelse, och som inte var involverade i de vanliga nätverken. De lät sig inte köpas eller dras in i de traditionella kedjorna av tjänster och gentjänster. Med sina intensiva insatser lyckades de få den harmoniska ordningen ur balans och ge nytt frihetligt blod till den politiska utvecklingen. Med revolutionära konsekvenser som sedan också skulle visa sig ute i Europa. Och som så småningom ledde till en revolution i Sverige i början av 1800-talet.  

Patrik Wintons bok kan läsas som en skildring av vad som kan hända även i småputtriga paradis som ”den politiska klassen” idag befinner sig.  

Det finns egentligen ingen anledning att anta att det var olika på 1700-talets än nu. Eller för den del när 1800-talet dominerades av Lantmannapartiet. Det handlar om likartade frågeställningar.  

Det är samma principer som gäller för hur makten fungerar. Det handlar alltjämt om vem som ska få chansen att kapa åt sig den största biten av de tillgängliga resurserna. Men på ett sådant sätt att framtida andelar inte riskeras. Ett intimt utbyte av nyttigheter och tjänster väver samman aktörerna. Du och bror gör upp. Middagar och nätverksuppbyggnad.  

Och stundtals kokar det upp ett inkrökt gräl om det politiska bytets fördelning mellan och inom gängbildningarna. Och om det ibland är harmoni i dessa fördelningsprocesser vet vi att det snart kommer att brytas när några nya grupper hotar den bestående ordningen av Hattar och Mössor, Alliansen eller Koalitionen, eller vad de nu föredrar att kalla sig.  

Det finns ju en uppenbar risk (eller möjlighet) att ”den politiska klassen” sakta men säkert är på väg att passeras av utvecklingen. Varken den globala ordningen eller den allt mer individualistiska samhällsstrukturen ger samma säkra maktposition åt den som behärskar riksdag och regering.  

Kanske är de på väg att marginaliseras på samma sätt som riddarhuset. Och i så fall kommer ”den politiska klassen” att fortsätta att häcka där, vadande i nostalgi och resignation. Och allt mer beroende av skattebetalarnas ynnest för att klara sin försörjning.  

Eller så finns det alltjämt en potential att erövra, en politikens återkomst, där ”den politiska klassen” utmanas av nya tankeströmningar och organisationer, som försöker restaurera maktcentrum?  

Var den politiska kraften finns idag är svårt att säga. Kanske finns den internt i ”den politiska klassen”? Eller finns den utanför, i bloggosfär och sociala nätverk? Eller finns det en folklig kraft hos väljarna som bara väntar på att plockas upp av någon politisk entreprenör?  

LEDARSKAP I JANTELAND


Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändring därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stumulans åt drömmar och visioner. Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och förändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft, och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen kan göra utopier till verklighet.  

Olof Palme  

Politik är att vilja, sade Olof Palme. Ja, men politik är också att uppnå resultat, att genomföra det som en majoritet ställt sig bakom. Sverige är ett genomorganiserat land. Det finns alltid starka intressen som motarbetar förändringar. Därför utmanar den som vill förändra samhället alltid starka krafter. Politiker ä inte bara att vilja utan också att kunna genomföra det man vill, skapa majoriteter för den uppfattning man har och sedan se till att den förverkligas. Politik är både att vilja och att kunna. 
Göran Persson 
* 
Det hände i Agenda måndagen den 15 september, dagen efter folkomröstningen. Margot Wallström, inspelad från Bryssel, svarade på frågan om hur socialdemokraterna förvaltat EU-frågan: 
- Jag tycker att det ändå står helt klart att Europafrågorna och EU -frågorna inte har funnits med som en naturlig del av det politiska samtalet i Sverige. Det är inte bara socialdemokraternas fel. Men det är klart, det hade nog krävts ett bättre politiskt ledarskap när det gäller Europafrågorna, så att de hade funnits som en naturlig del i allt man gör. Och man kan inte tro att det går att reparera detta en kort tid innan en folkomröstning. Då finns inte förtroendet där.   
Göran Persson, replikerar från Agendas studio: 
- Jag är förvånad över historieskrivningen. Vi har just förlorat en utrikesminister som ansetts som tongivande i Europa och respekterad i Sverige. Vi har just genomförts ett ordförandeskap som ansågs som mycket framgångsrikt och med stor uppslutning i Sverige. Att vi sedan som Danmark och Storbritannien har problem med Europafrågan har inte med ledarskap att göra, utan beror på en djupt känd skepsis i hela Europa. Notera att ingen av de tolv länder som samarbetar kring valutan har prövat frågan i en folkomröstning, möjligtvis med undantag med Frankrike men de röstade om hela Maastricht. Analysen är lite märklig. /…./ Jag kan bara konstatera att jag tycker att hon missar det som vi gjort genom åren, det känns lite som en bortförklaring. /…/ Det känns så bittert. Vi har haft ett ledarskap i Europafrågorna i Sverige som har utövats av mig själv och Anna Lindh. Åtminstone för Annas del har det varit framgångsrikt. Jag är förvånad över kritiken. /…/ Också Margot Wallström är väl i ett läge när det är tungt och besvärligt. Låt oss få lite distans till vad som inträffat i folkomröstningen och se hur rösterna fallit – och varför. Det har kanske handlat om fler saker än EU och EMU-frågan ….  
* 
Hur är det så, kan vi säga att det saknats ett gott ledarskap i EMU-frågan? Har Göran Persson skött sig väl eller inte? Eller har han varit ett offer för omständigheterna? 

 

Det står i grundlagen att ”Regeringen styr riket”. Men av allt att döma är det något överdrivet. Politikernas ramar för självständigt agerande har minskat kraftigt genom den nya budgetprocessen. Globalisering och medialisering har också underminerat regeringsmakten. En socialdemokratisk partiledare förfogar heller inte längre över en partitrogen press som kan användas i opinionsbildningen. Politikerna har också fått en allt mer skeptisk och lättrörlig väljarkår att handskas med.  
Men med dessa reservationer kan vi ändå säga att regeringen förfogar över ett par olika uppsättningar verktyg för sin maktutövning.   

På kort sikt finns verktyg att parera utvecklingen, utnyttja de strömmar och vindpustar som för tillfället råder. Regeringen kan styra inom de ramar som omständigheterna ger. Statsministern kan ge direktiv till finansdepartementet och ministrarna kan lägga fram förslag till riksdagen. Ett sätt att beskriva detta är att använda den engelska termen ”management”.  

Men på lite längre sikt kan regeringen och inte minst statsministern påverka omständigheterna. De kortsiktiga förslagen kan vara en del av en strategi som syftar till att förändra politikens ramar. Tillgången till medierna ger stora möjligheter att påverka opinionen. Med anslag och förordningar kan en lång rad olika åtgärder mobiliseras för att åstadkomma en samhällsförändrande riktning. På engelska skulle vi kunna tala om ”leadership”.  

Regeringsmakten har många verktyg som ger möjligheterna att under en eller flera mandatperioder faktiskt åtminstone påverka utvecklingen – om viljan finns.  

Hur väl har då Göran Persson utnyttjat den kortsiktiga verktygsarsenalen? Och vad har gjorts för att förändra på lite längre sikt?  

*  

Vi kan konstatera att han agerat efter regelboken på flera sätt. För det första var han tidigt ute med att ta upp frågan på dagordningen och se till att han fick chans att ”äga” frågan. I sitt traditionella tal i Björkvik den 4 augusti tog Göran Persson upp EMU-frågan på allvar. Sedan följde en lång rad uttalanden med ungefär samma innehåll.  

Persson menade att Sverige skulle kvalificera sig för ett medlemskap, men reserverade sig för att vi kanske inte ville vara med. Skulle varje land kunna bedriva en självständig finanspolitik när penningpolitiken gots över av en stark europeisk centralbank. Persson reste också tvivel kring möjligheterna att EMU-projektet kunde få en demokratisk status. Och han uttalade en kritik mot en befarad federalistisk inriktningen av EU.  

En forskare som noga studerat debatten, Stefan Höjelid, menar att det var ett politiskt önskeläge för socialdemokraterna, i den meningen att den centrale aktören, Persson, själv kunde välja när debatten skulle starta. Däremot kunde han inte veta vart debatten skulle ta vägen, vilka argument som skulle komma att framföras, och hur en fråga som EMU, vilken inte passade in i de gängse mallarna, kunde utvecklas.  

Men Persson kom, i takt med att debatten kristalliserades, att fortsätta sin problematiserande hållning. Han signalerade exempelvis tveksamhet inför EMU-projektet vid ett toppmöte i Florens i juni 1996. Han talade om hur han kastades mellan ”tvivel och hopp” Han kände sig inte övertygad eller säker. Han tycker sig inte kunna rekommendera svenska folket att säga ja till EMU.  

 Den som läser Perssons uttalanden under den här tiden märker att han för en slags resonerande samtalston med den svenska offentligheten. Persson gör seminarieinlägg, välbalanserade och lyhörda. Han lyckas åstadkomma ett andrum, en återhämtning för partiet efter den uppslitande EU-omröstningen.  

Höjelid stannar 1999 vid uppfattningen att det finns en ”klok feghet” som på ett skickligt sätt användes av Göran Persson. Istället för att entydigt säga ja eller nej så valde Göran Persson att lyssna på sin inre osäkerhet och inta en avvaktande hållning för att se hur utvecklingen skulle te sig.   

Var det lyckat? Höjelid säger idag följande:  

- Ur historiens sken kan vi säg att socialdemokraterna och Göran Persson fick betala ett högt pris för sin försiktighet. Först säger man nej i 40 år. Sedan pressar man in ett ja med ett skohorn. Sedan ägnar jasägarna sig åt nationell läkning, medan nejsägarna tar över det offentliga rummet. Göran Persson väntar, genuint osäker, men sedan tar realpolitikern över och han ändrar sig. Kanske också får en annan mer positiv bild av hela EU-projektet, väljer tidpunkt för folkomröstning och rusar på, men det går för snabbt. Problemet kanske inte hade kunnat få någon annan lösning heller. Det finns en bottenström av tveksamhet hos det svenska folket, och det är en svårarbetad kontext som Persson haft att jobba med.    

Vad borde man ha gjort då?  

- Vi har en gammal svensk politisk kultur som nu möter en stor utmaning. Svenskarna är vana med inflytande på basalt plan, nu känner de att detta är på väg att försvinna. Vi har arbetat in en bild av Sverige som det landet annorlunda, som klarar sig bra. Och vill vi ändra på den självbilden så handlar det om något mycket mer komplext än att bara bearbeta EMU-opinionen ….  

*  

 Vi ska ha klart för oss att Göran Persson ärvde en stor del av sina företrädares problem i Europafrågan. Till att börja med var eurofolkomröstningen en restpost från 1994 års omröstning. För att få ett ja av ett tveksamt folk 1994 bröt politikerna ut EMU-frågan och lovade att den skulle avgöras senare, i ett eget beslut. Det är inte orimligt att anta att denna taktiska manöver från Ingvar Carlsson och de andra ja-generalerna starkt medverkade till att få ett knappt ja. Men det packade också en tung ryggsäck till Göran Persson, som dessutom skulle bära bördan från svikna förhoppningar om att EU skulle medverka till en upplevd ökad välfärd.  

För det andra kan vi hävda att Göran Persson har att köra ett rörelsetåg på ett spår som partiet växlade in på redan 1961. Då höll Tage Erlander sitt ”Metalltal” där han förkunnade att Sverige skulle ställa sig utanför det ekonomisk-politiska samarbetet inom EEC. Detta var inget ryggmärgsbetingat beslut av Erlander, utan hade föregåtts av en lång undersökningsperiod. Efter att ha rest runt och pratat med politikerna ute i Europa kom han till slutsatsen att Sverige gjorde bäst i att avstå. Vi kan säga, att han därmed formerade den svenska politiken visavi EU för drygt 30-40 år framåt.  

Och visst, vi kan också, för det tredje, hävda att denna tradition att försöka värja sig från de stora dramatiska skeendena ute i Europa, har sina rötter i Sveriges erfarenheter från världskrigen. Försök har till och med gjorts – av den förre finländske ambassadören Heikki Talvitie – att spåra dagens politiska hållning ända till 1812 års politik. Då övergick Sverige till den ”realistiska” utrikespolitiska linje som så småningom kom att växa fram till alliansfrihetens överideologi. Alltså kan vi säga att Göran Persson brottas med en politisk doktrin som skapades av den förste bernadotten, i skuggan av Napoleonkrigen!  

Dessa tre punkter, inte minst den senare, gör att vi kan vi förstå om det var nödvändigt att skapa ett andrum. Det lyckades också Persson göra. Men hur användes det sedan?  

Ett problem var att de argument som Persson använde för att få respit förstärkte nej-sägarnas världsbild. Persson klargjorde att han var tveksam till den federalistiska tanken bakom EMU-projektet. Han lyfte fram många av de problem som EU-kritikerna argumenterade mot, och tog i ett ödmjukt tonläge upp motargumenten som förkunnade att vi bäst kunde råda över vår framtid genom att samarbeta i EU.  

 Däremot försökte aldrig Persson att ”triangulera” bort motsättningen mellan nej- och ja-sägare. Istället för att skapa en egen arena, där pro- och contraargument kunde rymmas, bidrog han till att de gamla huvudlinjerna cementerades. Seminariet kom inte att förlösa rörelsen, lyckades inte skapa en Europapositiv linje där även EU-skepsisen kunde härbärgeras. Istället permanentades sprickan – för att längre fram, när misstagen började staplas på varandra – ytterligare fördjupas.  

Och misstagen kom. Ett exempel var när Göran Persson förkunnade att ett nej i folkomröstningen sannolikt skulle leda till en ny folkomröstning. Det gav styrka åt folks misstankar om att frågan ändå var avgjord.  

Ett annat exempel på tabbe är att nej-sägarna i regering och regeringskansli på ett tidigt stadium inte fick klart för sig vilka regler som gällde. När Persson försökte åtgärda problemet fick man istället en ”munkavledebatt” som accentuerade motsättningen i partiet istället för att desarmera den.  

Och kanske allvarligast, när partikongress och representantskap väl sagt ett entydigt ja, lyckades inte partiledningen klargöra för de lokala partiorganisationerna att detta vägde tyngre än direktiven om att ge nej-sägarna utrymme för sin kampanj. Resultatet var att den socialdemokratiska ja-kampanjen blev mycket trögstartad och aldrig riktigt kom upp på banan.  

*  

Så vad skulle Persson då ha gjort? Utnyttjat sin makt över dagordningen och på ett tidigare stadium ha blåst till strid för EMU?  

Låt oss för enkelhetens skull avvisa tanken att han faktiskt gav uttryck för sin ärliga tveksamhet, och att han hela tiden hade en strategi att med sin egen resonerande hållning få med sig de tveksamma till att rösta ja så småningom. Låt oss anta att Persson faktiskt utövade ett medvetet ledarskap i riktning ja till EMU, även om han var en smula tveksam.  

Det problem vi då stöter på är att Sverige i allmänhet – och socialdemokratin i synnerhet – lyder under jantelagen. En långtgående samarbets- och konsensuskultur gör det svårt att ta fler steg än vad andra parter anser sig orka med.  

En forskare som sysslat med ledarskap i en extrem jantekultur är etnologen Carl von Rosen. Han har levt i ett gotländskt samhälle med uttalad jämlikhetstradition. Det behöver inte vara en motsägelse med ledare och jämlikhet, visar von Rosen. Han tycker sig visserligen se en frånvaro av ett uttalat ledarskap. Men eftersom även ett samhälle som genomsyras av jämlikhet behöver göra sin röst hörd så växer det fram ett informellt ledarskap. Det baserar sig främst på förmågan att ”kunna tala” snarare än att ha makt i gängse mening.  

Talespersonens inflytande kommer skapas istället utifrån ”ett semantiskt fält” där förmågan att, dels berätta en god historia, dels att träffande kunna sammanfatta det som bygden står för, ger rollen av ledarskap. Men detta är starkt villkorat och bygger på att vederbörande inte ”sticker ut” för mycket.  

På samma sätt som vissa gotländska samhällen har en extrem jämlikhetskultur så kan jantekulturen också sägas vara renodlad inom socialdemokratin. Partiet är, säger statsvetaren Jenny Hjort vid Stockholms Universitet, närmast att betrakta som ”schizofren”.  

*  

Jenny tycker sig utifrån sin forskning om ledarskap i partierna kunna säga att den socialdemokratiska ledarskapskulturen bygger på förankringstanken. Socialdemokraterna kombinerar en långtgående jämlikhetsiver med en stor respekt för den ”hövdingen” eller ”den röde patriarken”. Göran Perssons svårigheter kan på ett utmärkt sätt illustrera detta:  

- Det vi nu får se prov på är uttryck för socialdemokratins schizofrena inställning till politiskt ledarskap. Förra gången Perssons ledarskap var ifrågasatt, åren efter att han tillträtt, fokuserades på dess bristande lyhördhet. Han ansågs alldeles för självgod och bufflig i sin ledarstil, uppfattades som kontrollerande och auktoritär och med svårigheter att lyssna på såväl den närmsta omgivning som arbetarrörelsen som helhet. Ledarskapet ansågs lida av envälde med en alldeles för hård och dikterande stil. Några år senare förbyttes alltså ifrågasättandet till hyllning. Nu ansågs Persson betydligt mer demokratisk och öppen i sitt sätt att leda partiet och regeringen. Det talades om att Persson hade mognat, fått bättre självförtroende och blivit tryggare i sin roll, saker som sammantaget gjorde honom mer ödmjuk, tillbakalutad, öppen för att lyssna. Hans egen mognad och ökade säkerhet antogs ha utvecklat honom till en mer demokratisk och ödmjuk politisk ledare.   

Men, menar Hjort, det som nu händer är att han anses ha gått för långt åt andra hållet. Nu är han för lite hövding och för mesig och mjuk:  

- Dagens kritik mot Göran Perssons ledarskap skiljer sig på ett markant vis från den för några år sedan. I dag handlar det om ett ”bristande ledarskap”. I och med EMU-kampanjen och folkomröstningen anklagas Persson för att inte ha varit tillräckligt tydlig och resolut som politisk ledare. Dels anses han ha misslyckats få upp europafrågorna som punkt ett på den politiska dagordningen, dessutom har argumenteringen varit förvirrande och oklar – exempelvis. vårens debatt om buffertfonder och de ekonomiska problem som måste lösas om Sverige går med i EMU. Dels menar många att han inte satt ner foten i tillräcklig utsträckning i förhållande till sitt partis och sin regerings nej-falang vilket bidragit till otydlighet och mer av fokusering på interna konflikter än den faktiska frågan. Dessutom menar vissa att Perssons egen omvändning i EMU-frågan skapat förvirring och inte varit trovärdigt. Tidigare var han emot ett svenskt medlemskap i den gemensamma valutaunionen, nu är han plötsligt för ett medlemskap – hur går det ihop?! Intressant är hur Persson i dag alltså anklagas för att vara alldeles för otydlig som ledare och för att leda för lite. Kritiken är nu således den totalt omvända jämfört med tidigare, nu har han varit alldeles för tillåtande och tillbakadragen och inte pekat tillräckligt mycket med hela handen. Nu har han helt enkelt brustit i ledarskapet och inte levt upp som en auktoritet.   

Jenny Hjort menar att Göran Perssons faktiska ledarstil är två sidor av samma mynt och kan sägas ge uttryck för partiets ambivalenta förhållningssätt till politiskt ledarskap:   

- Å ena sidan är socialdemokraterna ett parti som förespråkar starka ledare. Man vill ha en ledare att se upp till, en hövding som pekar med hela handen och kan tala om hur världen ser ut – man vill ha en sträng pappa. Å andra sidan och på samma gång skall ledaren vara en jämlike, som vilken annan medlem i partiet som helst, varken mer eller mindre. Det skall vara en person som lyssnar och tar till sig vad andra tycker och tänker, är ödmjuk, demokratisk och en person som är precis som en själv, någon jag kan identifiera mig med – en lyssnande polare. Sammantaget ger det här en komplex ledarskapskultur, eller partiets kravspecifikation på det politiska ledarskapet är aningen motsägelsefull och kan vara svår att få ihop. Den ena delen i kulturen, den som efterfrågar en hövding eller auktoritär pappa härrör ur partiets rötter i arbetarrörelsen. I forna tiders arbetarkollektiv fanns en stark tilltro till och respekt för auktoriteter. Som arbetare saknade du självförtroende att själv uttala dig om hur världen såg ut eller bör se ut, och vad som är bäst för dig. Det fanns en oerhörd respekt och underdånighet inför allt ifrån brukspatroner till fackbasar och politiska ledare. Som tillhörandes samhällets lägsta klasser kunde du inte anses myndig att själv råda över ditt liv eller hur samhället bör utvecklas. En hövding eller pappa som på ett tryggt men strängt sätt kunde ta ansvar för det här blev självklart. Socialdemokratins krav på och tilltro till starka ledare skulle således kunna härledas till dess arv av någon slags underdåning ”arbetarmentalitet”. Det är alltså jante. Du skall inte tro att du är för mer än någon annan, alla är jämlikar och ingen skall märka ut sig från någon annan. På sätt och vis är ledarskap omöjligt med dessa krav, men skall du vara ledare får du akta dig dels för att köra över partiet dels får du absolut inte sticka ut eller sätta dig på några höga hästar. Säger Jenny Hjort.  

*  

Således. Vi kan argumentera för att utrymmet för politiskt ledarskap varit mycket små för Göran Persson. Omständigheterna har givit en mycket liten plätt av manövreringsyta att agera på. Göran Persson lyckades vinna lite tid, men på upploppet gjorde han och (s) flera misstag. Dessa spädde på politikerskepsisen och gav syn för sägen. Och han lyckades inte forma ett självständigt utrymme för strategiskt handlande.  

Kanske kan vi säga att Margot Wallström hade fel när hon lyfte fram bristande ledarskap som förklaringen till att euroomröstningen förlorades. Men Göran Persson hade lika fel när han avvisade kritiken.   

Grundproblemet var inte bristande ledarskap när det gäller EMU, utan bristande ledarskap allmänt i Europafrågan. Problemformuleringsprivilegiet erövrades aldrig. De ledande svenska politikerna reducerade sin roll till att försöka hitta lösningar på de konfliktlinjer som andra krafter dragit upp, såväl partiets förflutna som dess nutida fiender.  

Kanske har inte heller socialdemokraterna gjort upp med illusionen om att ett gott ledarskap handlar om att i första hand ”lyssna på rörelsen”. Den populistiska demokratisynen betraktar ledarskapets roll som en funktion av folkmeningen, obearbetad och spontant framvuxen. Men i demokratidebatten har andra istället betonat dialogen som instrument för att åstadkomma samhällsförändringar – och att folkets roll främst skall vara ansvarsutkrävande.  

För att kunna idka ledarskap i janteland så gäller det att kunna tala på ett sådant sätt så att medborgarna känner igen sig, men samtidigt förmår att flytta sina positioner i den av ledaren önskade riktningen.  

Vi kan här minnas Abraham Lincolns ord om att ”Jag är deras ledare, alltså måste jag följa dem.”  

Ett sätt att förstå vilka vägar ledarskapet kan gå kan vi skilja på tre olika inriktningar, nämligen Förvaltaren, Demagogen, Statsmannen.  

I en krönika i SvD september 2002 diskuterade Rolf Gustafsson detta, utifrån ett par tyska statsvetare, Krisch & Mackscheidt.  

Förvaltaren ger uttryck för sina medborgares dominerande, kollektiva föreställningar, speglar deras ”neuroser”. Den politiska uppgiften blir för förvaltaren att skapa garantier mot de fobier och faror som framkallas av omvärlden. Makten utnyttjas defensivt. Eller som Gustavsson sammanfattar förvaltarens uppdrag:  

Tryggheten, den lugna kraften och den tunga, effektiva sakligheten koncentreras på löpande rutinärenden. Förvaltaren öppnar inga nya perspektiv, förtränger problemen och undviker att föra in väljaren i en inlärningsprocess inför hotande förändringar.  

Det kaos som kan följa av en förvaltningsprocess som gör att folket förlorar orienteringsförmågan i en ny omvärld öppnar upp för de andra två ledarstilarna.  

Demagogen är en förförare som ”utnyttjar och förstärker väljarnas kollektiva föreställningar och neuroser”. Demagogen inskränker medvetet sitt perspektiv till enkla tabun och fobier, presenterar enkla lösningar på komplexa problem och låter illusioner ersätta verkligheten, men utnyttjar läget för en offensiv maktanvändning.    

Den tredje varianten, Statsmannen, har god förmåga att känna empati med väljarnas kollektiva föreställningar, men lyckas häva sig över dem och tvekar inte att leda in folket i en dynamisk förändringsprocess, baserad på konfrontation och självständighet. Människors tveksamhet utnyttjas offensivt, men riktas in på ett kreativt sätt.  

Eller som Rolf Gustavsson skriver:  

Statsmannens roll kan liknas vid den befriande funktion som en terapeut kan spela. Men terapin kan bara bli framgångsrik om patienten är beredd att låta sig botas. Om patienten är terapiresistent misslyckas även den mest ambitiösa politiker med att bli statsman.  

Förutsatt att det svenska folket inte är terapiresistent så har det politiska ledarskapet misslyckats med att vidga ramarna för diskussionen om Europa. Om det gjorts några försök att lyfta in frågan i en större problemlösning, tillräckligt stark för att ge tveksamma råg i ryggen och de uppgivna hopp, så tycks det ännu inte ha givit någon framgång.  

　  

KÄLLOR   

Olof Palme, tal till SSU-kongressen 1964, återgivet i boken PS. Palme själv. Texter i urval, Stockholm: Tiden (1996:30)  

Göran Persson, Den som är satt i skuld är inte fri (Stockholm: Atlas 1997:22)  

Stefan Höjelid, Politiskt beslutsfattande och EMU. Slå till eller vänta och se? (Lund: Studentlitteratur, 1999)  

Olof Petersson et al: Demokrati och ledarskap. Demokratirådets rapport 1996 (Stockholm: SNS Förlag, 1996)  

Tapani Suominen (red) Sverige i fred. Statsmannakonst eller opportunism? En antologi om 1812 års politik (Stockholm: Atlantis, 2002)  

Carl von Rosen: När-demokrati. Jämlikhet och ledarskap i en gotländsk strandbygd. (Diss, Uppsala, 2002)  

Olle Sahlström, Den röde patriarken – en essä om arbetarrörelsens auktoritära tradition (Stockholm: Atlas, 1998)  

Jenny Hjort, http://www.statsvet.su.se/stv_hemsida/statsvetenskap_04/hemsidor/jenny_hjorth_right.htm  

Rolf Gustavsson, SvD söndagen den 30 september 2002  

Guy Krisch & Klaus Mackscheidt Staatsmann, Demagoge, Amtsinhaber, Göttingen 1985  

 
 

      

Bör gamla kommunister sticka ut sina ögon?

Ur boken: Var blev ni av ljuva drömmar?  

Milan Kundera skriver i ”Varats olidliga lätthet” om Oidipus, som i den grekiska tragedin blev spådd att han i framtiden skulle gifta sig med sin mor och döda sin far. Trots att han blev varnad, utförde han dessa handlingar. När han förstod vad han hade ställt till med, stack han ut sina ögon. 

    Kundera konstaterar att kommunisterna på samma sätt har fått spådomen att de skulle kasta mänskligheten i träldom, och ändå fullföljde de sina planer. Mot bättre vetande. Borde inte kommunisterna också sticka ut sina ögon? 

    När jag ställer den frågan är det med bakgrund av att i min ungdom ha varit medlem av Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (marxist-leninisterna), SKU(ml). 

    Det innebär att jag prenumererade på Proletären och var kommunist. 

    Varför kommunist? Varför inte vänstersocialist eller radikal SSU-are eller vanlig socialdemokrat? Och hur ska den fortsatta utvecklingen förklaras – att efter avfallet från kommunismen ha sorterat in sig under rubriken ”nyliberal socialdemokrat”? 

Samhälle och tidsanda

Mitt svar på frågorna måste rimligtvis börja med att kort skissa samhälle och tidsanda under mina formativa år.  

    Jag är född i slutet av det harmoniska femtiotalet, men växte upp i det revolterande sextiotalet. 

    Min vagga stod i Hamrångefjärden,  en livaktig järnvägsort där E4 och Ostkustbanan korsades. Där fanns också en smalspårig industribana, flera caféer och livsmedelsbutiker, bensinmack, skola, järnhandel, post, godtemplarloge, bandybana, järnvägsstation, kiosk, camping, pappershandel, distriktssköterska, folktandvård och ett folkbibliotek. 

    Strukturomvandlingar och kommunsammanslagning på sextiotalet gjorde att det mesta av detta försvann på några få år. Mest minns jag att pamparna från Gävle åkte tre mil norrut för att berätta att skolan skulle läggas ner på grund av ”vikande elevunderlag”. Men det berodde i sin tur på ett politiskt  beslutat byggstopp, ägnat att styra folk mot närliggande tätorter, bruket Norrsundet och bondbyn Bergby. 

    Där gjorde jag den första erfarenheten av att politik ofta medför icke avsedda konsekvenser, som i sin tur genererar nya politiska beslut. Det hela underströks senare när jag fick genomlida en experimentskola för något som kallades ”SIA-projektet” och det totala fiaskot med ”mängdlära” i stället för traditionell matematikundervisning. 

Folkbiblioteket viktigast

Av alla institutioner i Hamrångefjärden var folkbiblioteket det viktigaste. Där skötte farbror Uno utlåningen, och han gav mig en chokladbit varje gång jag lånade. Där samlades traktens läsande – och en massa ungdomar. 

    Min far jobbade vid järnvägen men var en mycket beläst och språkkunnig autodidakt. När han gjorde rekryten, fick han sitta i buren för att ha läst ”Sovjetunionens Kommunistiska Partis historia” på luckan. Han läste också Mao, och jag minns hur han satt på biblioteket och pratade ryska med en invandrad bybo, som hade varit med om ryska revolutionen och träffat Lenin. 

    1968 skulle jag och pappa åka till Paris. På den tiden fick anställda på SJ gratisresor utomlands, och vi skulle utnyttja denna löneförmån. Men just när vi skulle åka i väg kom majrevolten, och resan styrdes om till London. Jag var 10 år men kunde ändå inte låta bli att förundras över vilka krafter som var i rullning. 

Bilderna från Vietnam

En formativ händelse för mig – och många andra vid den här tiden – var bilderna från Vietnam, exempelvis när polischefen i Saigon sköt en misstänkt Viet Cong i huvudet, så att hjärnsubstansen stänkte ut på parkettgolvet hemma i hyreslägenheten. 

    Min första offentliga politiska handling blev därför att gå runt med protestlistor mot USAs bombningar. Jag fick nästan hela högstadiet att skriva på. Men det var svårare bland de äldre, alla dessa gråsossar som samfällt tyckte att USA gjorde rätt med gulingarna och att ”Amerika räddade oss från Hitler” eller gömde sig bakom formuleringar som att ”det är inte ens fel om två träter”. De tyckte att den rätta parollen var ”Fred i Vietnam”, medan jag sympatiserade med vänsterns ”USA ut ur Vietnam”. Det var inte fred vi ville ha utan krig tills imperialisterna lämnat det lilla fattiga landet långt borta. Olof Palmes ställningstaganden för Vietnam stod i skarp relief till vad de sossar tyckte, som jag konfronterades med. 

    Det förde mig också in till Gävle och de första FNL-demonstrationerna. Jag köpte Proletären av en märklig organisation som hette KFMLr och hamnade på stadsbiblioteket där man kunde låna radikala böcker och läsa subversiva tidskrifter. Mest intryck på mig gjorde nog Rap Brown, en av de Svarta Pantrarna. 

Tecknad film, rock – och IB

Så långt följer troligtvis min politiska utveckling en gängse bana. Jag träffar många med samma bakgrund: en allmän radikalisering under trycket från 1968 förde oss bort från en arbetarrörelsebakgrund till den radikala bokstavsvänstern. Där finns böckerna, TV-krigen och debatten om miljöförstöringen, den senare väl illustrerad av verkligheten när vi badade i havet utanför pappersmassafabriken, där vattnet var svart av lut. 

    Men där fanns också några personliga inslag som påverkade mig starkt. Exempelvis har jag alltid varit intresserad av tecknade film och rockmusik. För mig var det obegripligt att TV och radio inte fylldes med detta, som var fallet utomlands. Jag insåg att den svenska regimens monopol på etermedia var ett medel för makten att kontrollera medborgarnas tankevärd. Jag förvånades över att de som sände rockmusik hamnade i fängelse och tyckte det var skandal att man tvingades ratta in utländska radiokanaler för att höra rockmusik. 

    Min första artikel – aldrig insänd – var ett angrepp på TV-monopolet och bristen på riktig tecknad film. Mitt första publicerade alster – på Aftonbladets insändarsida runt 1970 – var ett angrepp på idiotiska förslag om obligatorisk cykelhjälm. 

    Min personliga läggning – intresset för disneyproduktioner och Rolling Stones – gjorde alltså den etatistiska överhetsinställning omöjlig. Eftersom socialdemokraterna var de främsta tillskyndarna av den goda staten, blev de också omöjliga. 

    Viktig här var också IB-affären. I det dramat fick hjältarna fängelse, medan skurkarna hånlog. Pappa köpte FIB/Kulturfront, och jag läste allt om detta. Viktig  var också gruvarbetarstrejken, som visade att staten inte var bättre än kapitalet. Denna slutsats förstärktes också av att min far avled när jag var 15 år, framför allt därför att företagsläkaren hade varit försumlig. 

Patologiskt hat mot paternalismen

Jag bär sedan denna tid ett näst intill patologiskt hat mot paternalismen och en klockartro på människors rätt till frihet. Det kan synas märkligt för dagens MTV-generation, men på den tiden var det tecknat bara på jul, TV slutade klockan 10 på kvällen och det spelades bara rock ett par gånger i veckan på radio. Resten var dragspel, tjeckiska pappersfigurer och Grodan Boll.  

    Till min egen förvåning kan jag hitta anteckningar från den här tiden, där jag försöker skissa på en egen politisk filosofi. Utgångspunkten är ”jag” och min egen strävan efter lycka. De krafter som förhindrade den personliga utvecklingen var onda – staten och kapitalet – och borde ersättas med något bättre. 

    Att på dessa individualistiska ingredienser koka en kommunistisk soppa kan synas en smula märkligt. Och det är det säkert också. Hade jag läst Ayn Rand eller träffat John-Henri Holmberg (den förste libertarianen i Sverige) vid denna tidpunkt, hade kanske utvecklingen blivit annorlunda. Men nu läste jag Upton Sinclair och träffade ”errare” istället. Hade socialdemokraterna sjungit ”Staten & kapitalet” och ställt sig på rätt sida i vietnamkriget, hade jag kanske landat i SSU. 

Jag höll på Mao och Kina

Men det blev alltså kommunismen. 

    Jag uppfattade aldrig att det fanns något alternativ. De som tillät experiment med livsstil och lät hundra blommor blomma fanns i vänstern. 

    Men inom vänstern fanns ett helt menageri av bokstavsförkortningar, som symboliserade de mest skilda alternativ. Jag blev inte sovjetkommunist utan höll på Mao och Kina. 

    Detta var en viktig gränsdragning. Vänsterpartiet var öststatskommunister och hävdade att Sovjet var på väg mot socialism. De sade att förtrycket antingen var väl motiverat (som muren) eller västpropaganda. 

    Vi kinesvänner hade inte samma problem. Kina ansågs ha löst problemen med en degenererad socialism. Kulturrevolutionen var ett sätt att hålla byråkraterna i schack, och det kinesiska folket var gladlynt och flitigt, jämfört med de truliga och försupna öststatarna. 

    Genom besök i öststaterna kunde bilden konstateras vara riktig. De fungerade inte. När jag var i Leningrad anfölls jag av barn som ville tigga tuggummi. Öststatskommunismen förmådde inte ens ge folk en Toy! 

    Och den positiva bilden av Kina förstärkte jag genom ett aktivt medlemskap i Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet, där jag fick olika styrelseuppdrag. 

    När någon därför skällde på mig och sa ”åk till Ryssland så får du se hur kommunismen är”, kunde jag lätt parera. Men när jag nu för tiden – som försvarare av kapitalismen – får argumentet ”åk till Ryssland så får du se hur kapitalismen är” har det blivit lite svårare att ducka… 

    Det här låter kanske bra. Men det ska också tilläggas att vi ”kineskommunister” försvarade Stalin (till 70%) och var för proletariatets diktatur, även om vi ansåg att det ibland  borde kulturrevolutioneras lite för att motionera de ”tigerarschlen” som alltid tillskansar sig makt. 

    Kanske hade även jag kunnat bli enrollerad som rysskommunist. Jag delade exempelvis ut valsedlar åt VPK i valet 1973 – något som jag till min förvåning fick pengar för. Jag blev också tillskickad en bunt Stormklockan som jag förväntades sälja, men någon uppföljning fick jag aldrig, vilket troligtvis bidrog till att jag aldrig drogs in i sovjetimperialismens garn. 

Flitens lampa brann för Marx och Lenin

När jag började på Vasaskolans gymnasium 1973, innebar det på flera sätt en stor förändring i mitt liv. 

    För det första degraderades jag från att ha varit klassens ljus till att bli sämst i klassen. Gävleungdomarna hade ett annat tempo. Bruksortens högstadieskola hade varit en förvaringsanstalt, där en hastig blick i läxboken gav högsta betyg. På Vasa fanns ungdomar som läste tjockare böcker och ägnade sig åt en annan typ av festverksamhet än den som gällde hemma i Norrsundet. De drack rödvin och diskuterade ”Sagan om ringen”. Hemmavid dracks det brännvin och slogs med knytnävarna. 

    Ytterst betydelsefullt var att jag på gymnasiet drogs in i arbetet med att göra skoltidningen och gjorde där mina första erfarenheter som publicist. 

    Och det var här som jag värvades av SKU(ml), som hade en stark aktivitet på Vasaskolan. Där fick jag gå en riktig studiecirkel, där vi läste  originaltexterna av Lenin och Marx.  Möjligtvis fanns någon studiehandledning, men i princip var vi ensamma med mästarna under ledning av någon mer erfaren kamrat. Det var mycket stimulerande. 

    Vi blev därför med tiden mycket boksynta. Vi beundrade de kamrater som excellerade i hänvisningar till olika böcker och kunde hålla exegetiska utläggningar om vad Marx hade  avsett och Lenin menat. Flitens lampa brann på nätterna, och vi var övertygade om att tillräcklig hängivenhet i studierna skulle resultera i ett språng in i visshetens rike, där alla problem med arbetsvärdeläran, profitkvotens fallande tendens och Lenins fem punkter om imperialismen som kapitalismens högsta (och sista) stadium skulle lösas ut likt en tredjegradsekvation. 

    Jag minns en ideologisk konflikt där vi från min sida hade den mest spränglärde talaren, som krossade motståndarna med goda leninuttalanden. Det var långa högläsningsövningar. Tyvärr kunde han inte avhända sig från att samtidigt peta sig i näsan och stoppa fyndigheterna i munnen mellan ordåskorna. Denna ovana gjorde att vi förlorade, trots att vi hade rätt. Det är också en lärdom som jag haft med mig sedan dess 

Den levnadsglada vänstern

Att det blev just SKU(ml) beror också på att de tillhörde den del av vänstern som var levnadsglad. Det passade mitt kynne bättre än den vänster som var mer asketisk. Detta var en härlig tid. Jag hade runda brillor och axellångt hår, spelade gitarr, körde moped med högt styre och hade Lenin och Mick Jagger på väggen. 

    Vi spelade rock och drack mellanöl, medan andra inom vänstern, exempelvis SKP-arna, mer litade till fiolgnäll och rödvin. De var mer sorgsna och tungsinta,  medan vi andra var lite mindre odogmatiska och praktiska. Vi tog Nationalteatern till Gävle och hade en väl infestad kvart i en rivningskåk -  som sedermera blev min bostad och ett känt tillhåll för lättjefullt leverne sista året på gymnasiet. 

    Jag åkte till partiskola i Göteborg och fick rejäla duvningar i kommunistisk ideologi på Marx-Engelshuset. På kvällarna var det festligheter och hyggliga kvantiteter med mellanöl. Jag vill hävda att ett viktigt smörjmedel i det politiska arbetet under den här tiden var just mellanpilsnern; den var minst lika central som Marx. Beslutet om att avskaffa denna dryck motsatte jag mig därför å det bestämdaste, och vi skrattade oss harmynta åt de fåniga politiker som förbjöd oss att dricka mellanöl men samtidigt införde Kir och Sangria dagen efter. 

    Jag har ibland undrat om inte vänsterupproret helt gick i stå den paradoxala sommaren 1977 när mellanölen försvann. Och folk vände sig slutligen mot statens överdrivna petande i människors privatliv. Nyliberalerna fick ta över stafettpinnen. 

Stora system eller tålmodiga förändringar?

Men denna förkärlek för fest och glam har självfallet en kostnad i att det verkar oseriöst att hellre sitta på ett café och pokulera än genomlida ett sammanträde. Jag har själv varit mer road av de stora tankarna på en pub än vad punkten ”Övriga frågor” brukar inbjuda till. 

    Men i detta finns också en lite högdragen mallighet, som premierar de abstrakta samhällsanalyserna före det konkreta vardagsarbetet med politiska vardagsfrågor. Vad är en försvarsuppgörelse jämfört med en klassanalys? Har inte deltagande i genusstudier mer samhällsförändrande kraft än  ett suppleantskap i kulturnämnden? 

    Med  vanan att göra analys i stora system – något som marxismen inbjuder till – kommer också en viss överlägsenhet gentemot dem som pysslar med skitfrågor och tvingas ta politiska beslut som innebär prioriteringar. På den tiden var det ett nöje att gräla med sossar som inte hade läst Marx och att avlägga radikal kritik mot hela folkhemsbygget som ett lurendrejeri för att få arbetarklassen att acceptera kapitalismen. Att politiken tvingar fram konstiga sängkompisar förstod vi inte då. Och många gör det inte idag heller. 

    Detta var en felsyn, det inser jag nu. Men det var samtidigt inte underligt att man hamnade i denna överlägsna attityd, eftersom dåtidens socialdemokrater – liksom i dag – hade oerhört svårt att se sig själva utifrån. De konsumerades av sina egna framgångar. Och var oförmögna att förstå, varför inte rekordåren längre gällde. 

    Numer har jag dock större respekt för dem som arbetar tålmodigt med att göra små förändringar. Det överensstämmer också i hög grad med vad min läromästare Mao brukade säga – de riktiga idéerna faller inte som stenar från himmelen utan uppkommer i den mänskliga praktiken. Jag tror att den här texten blev bättre av att jag växelvis har gått mellan torpets staket och Toshiban. Socialdemokratins hjälte var Gunnar Sträng, inte därför att han hade läst mest Marx utan därför att han kunde cykla. 

Dragning till avvikare och fiender

Den tredje betydelsefulla konsekvensen av att börja på gymnasiet i Gävle var att jag drogs med i Elevförbundet. Det var min första kontakt med något slags folkrörelsearbete. Jag fick veta vad en ombudsman gjorde och avancerade snart in i distriktsstyrelsen. Men det var också min första kontakt med Machiavelli, och ganska var jag indragen i en strid med SSU. Vi kommunister förlorade kampen – och alla utom jag blev utrensade. 

    Att jag överlevde berodde sannolikt på att hade diplomatiska förbindelser med några av de ledande SSU-arna. Jag har aldrig haft något emot att umgås med folk som har varit oliktänkande. Snarast har jag haft en bisarr dragning till avvikande och fiender. Det har lett till att jag själv har blivit avdemoniserad men också haft svårt att hata ”den andra sidan”. 

    Jag har alltid varit otaktisk i mitt umgänge. Som röd revolutionär tvekade jag inte att gå på SSU-lokalen i Norrsundet och där vara med och arrangera små improviserade pettingpartyn, där vi köpte smuggelsprit från de polska båtarna i hamnen och spelade Santana på högsta volym. Jag gick också på socialdemokraternas fester i Folkets Hus och umgicks med kristna, borgarsvin och moskvakommunister. 

    Det breda umgänget var viktigt för att, som ett korrelat till sekterismen, hela tiden behålla insikten att de andra också är människor. Exempelvis hade jag i min aktivitet i orienteringsklubben – där jag hade vissa framgångar – en viktig balanspunkt mot de revolutionära aktiviteterna. 

    Jag har aldrig i omgivningens ögon varit konsistent i mitt umgängesval. Jag har alltid fått kritik för att ha haft med de trolösa att göra. Bokstavsvänstern gillade inte Elevförbundet (”Är inte de reformister?”), mina renlevnadsvänner tyckte att jag inte borde umgås med pundarna, pundarna fattade inte varför jag läste böcker, studentvänstern var skeptiska till frackmiddagarna i Uppsala och dagens partiaktivister (av alla sorter) lever ofta i tron att ”de andra” är annorlunda än de själva. 

    Riktigt illa får man väl också se det som, när en av kockarna i lumpen visade sig vara en hyggligt påläst nazist och vi satte oss i en bandvagn och drack whisky – samt grälade om Stalin och Hitler. 

    Det ansågs också vara orevolutionärt att, som jag, ha Clint Eastwood som filmidol och hylla Steven Spielberg som världens bäste regissiör. Men mina resor till USA och umgänget med släkten där hade övertygat mig om att Amerika inte var så dåligt som vänstern påstod. 

    I vart fall, min vana att umgås med alla var sannolikt också skälet till att jag hade lyckats bygga upp ett visst förtroendekapital hos SSU-arna. Den alldeles avgörande kontakten var Lennart Weiss, vilken visserligen hade goda skäl att vara kommunistätare men samtidigt lät mig överleva utrensningarna av vänsterfolk i Elevförbundet. Han var också senare med och lotsade in mig i socialdemokratin, bland annat genom att introducera mig till självförvaltarnas tankegångar. Weiss påpekade också en gång att alla kommunister upptäcks genom formuleringen ”Ta kamp mot…” 

    En annan SSU-are i Elevförbundet sade också något som jag i efterhand inser att det var mycket träffande. Jag påpekade i en diskussion att vi i SKU(ml) hade lyckats ”vinna några kamrater för saken”. Hon noterade fnissande att detta var samma formuleringar som hennes kamrater i Frälsningsarmén använde, när de hade lyckats frälsa några nya medlemmar. 

    Av detta fick jag kalla kårar. Var kommunismen en religiös rörelse? Men vi trodde ju inte på gud! 

    Elevförbundet var därför indirekt ett första steg bort från kommunismen. 

Min tid som fabriksarbetare

Betydelsefull för att påverka mig i en annan politisk riktning var också min tid som fabriksarbetare. Som god maoist var det naturligt att ”gå ut till folket”. För mig var det dessutom passande att börja på fabriken nästgårds, Kopparfors, som många av mina vänner. Detta beslut att sälja min arbetskraft till Wallenberg fick dock en avsvalnande effekt på min revolutionära hetta. 

    Som så många andra upptäckte jag att proletariatet hade goda argument för sin småborgerliga livsstil. Folk ville titta på TV, handla på Valbo Köpcentrum och åka till Mallorca. 

    Jag blev själv ganska politiskt avtrubbad, eftersom femskiftet tärde hårt på krafterna. Och jag har alltid haft svårt att skriva folk på näsan, hur de bör leva sina liv, utan trott, att om jag vet bäst själv, gäller det också för andra. Jag har alltid varit en dålig värvare av medlemmar eller agitator för en bestämd organisation. 

    Jag vet bara att jag har gjort en enda människa till socialist. Det var på högstadiet och skedde omedvetet. Jag gjorde en ganska bra teckning på en maskin, som gjorde vanligt folk till soldater. Den blev uppsatt på väggen för allmän beskådan. För några år senare träffade jag en gammal skolkamrat, som numera har gjort en lysande karriär i facket. Han berättade att denna teckning gjort honom till socialist. 

    Man kan säga, att min politiska begåvning inte var av det aktiva slaget Jag har aldrig strävat efter en position utan har varit mer intresserad av att gå runt nästa hörn för att se vad som finns där. I stort sett i alla dessa sammanhang har jag suttit vid skrivmaskinen, stått vid Gestetner-apparaten eller ordnat ett kurir som fixade en kasse mellis. 

    Jag har alltid föredragit att ha roligt före att sitta på sammanträden. Tvingad att sitta på möte har mina tankar farit i väg åt  annat håll. En skrämmande exempel härpå fick jag av en ledande reporter vid en av de stora nyhetsredaktionerna, som på den tiden var ung påläggskalv i Elevförbundet. Hon påminde mig om att jag skickat henne en lapp under ett sammanträde på vilken det stod ”Är du medveten om att man kan se dina bröstvårtor genom blusen?”. 

    Blir sådant någonsin preskriberat? 

    Jag har också haft svårt att tåla den kollektivistiska stil som ofta uppkommer i föreningar och sammanslutningar. Vid en elevförbundskongress urartade en middag, när SSU-arna började tvinga alla att leka levande charader. Vi kommunister satt för oss själva i ett hörn med stora öl och daggiga supar och diskuterade om Stalins största fel var att han inte lät avrätta Chrustjov. När bord efter bord drogs med i den kollektivistiska leken fick vi i panik svepa suparna och med våra ölsejdlar i högsta hugg hoppa ut genom ett öppet fönster flera meter ner på gräsmattan för att undslippa det reformistiska spektaklet. 

Utesluten ur SKU(ml) 

Ungefär samtidigt som jag inledde min karriär som proletär, hade jag dessutom blivit utesluten ur SKU(ml). Hela gävleavdelningen blev utkastad, därför att vi var ”högeravvikare”. Den bärande stridspunkten var riktigheten i Kinas analys av världsläget. Vi i Gävle hävdade att kineserna hade rätt, att Sovjet var det stora hotet mot världsfreden och att Sverige borde ha ett starkt försvar för att stå emot socialimperialismen. Vi ansåg också att Vietnam, efter att ha kastat ut den amerikanska tigern genom framdörren, nu släppte in den sovjetiska björnen bakvägen. Vi var anhängare av Pol Pot. 

    Så min tid på fabriken var inte speciellt politisk. Någon påstod sig ha sett en mapp med uppgifter om min politiska personlighet liggande på fackföreningsexpeditionen – och jag antog föga upprörd att det var SAPO som höll koll. Men de behövde aldrig känna sig oroade. Det enda jag minns från den här tiden var att vi bråkade om en förändring av ett skiftschema. 

    Ett av mina spontana beslut gjorde att min fabrikskarriär ganska snart var över. En kamrat ringde och undrade om jag ville följa med till Nya Zeeland. Jag lovade att hänga med på rot och gick sedan och tittade i kartboken. Till min förvåning visade det sig att vårt resemål låg på andra sidan jordklotet. Och dit for vi, med båt, via Suezkanalen och Australien. Efter några månader bland kiwisarna tog jag mig till USA, där jag liftade runt i Californien. Det var en resa med många sällsamma äventyr. Summan var dock att fabriksarbetandet och globetrottandet gav ett perspektiv på livet, som inverkade menligt på min kommunistiska övertygelse men däremot dramatiskt stegrade min livsaptit. 

SKP-kontakter under lumpartiden

Detta kyldes ner, när jag tillbaka i Sverige hamnade i det militära. Jag hade kompaniets bästa kondition, när jag ryckte in, men var nästan sämst vid muck. Det var tio månaders slaveri, som dock gav mig möjlighet att utbilda mig i katastrofmedicin, med bland annat ett par månaders tjänstgöring på sjukhus. Den politiskt styrda sektorn visade sig fungera ännu sämre än Wallenbergs företag. Och jag fick en mycket klar insikt i att det var samma logik som styrde armén som landstiget. 

    Jag blev också vald till värnpliktsriksdagen, där jag blev en av de sista maoisterna, vid sidan om Sigge Ennart, som då var framträdande i SKPs ungdomsförbund och lyckades med konstycket att för tidningen Rödluvans räkning infiltrera MUF i Södertälje. Ennart  landade sedermera på Aftonbladet som inte lika fullt revolutionär redaktionschef. Och södertäljemupparna flyttade till Uppsala och bildade Pilsnerpartiet, varefter de blev ledande säkerhetspolitiska forskare. 

    Mina enda politiska aktiviteter i det militära var att ge ut en regementstidning, som retade gallfeber på några av de högre officerarna. Som kompanisjukvårdare hade jag oturen att hamna på ett elitkompani, varför jag senare har blivit inkallad till åtminstone tre repmöten. 

    Efter muck tog jag arbete på en ljusfabrik och ägnade mig åt att stöpa kronljus och tillverka Reporia tjärtvål. Den revolutionära ivern hade falnat betydligt. De flesta av mina gamla kamrater hade efter uteslutningen ur SKU(ml) sökt sig åt SKP. Jag var lindrigt intresserad av något medlemskap men var mer ”hangaround”. Jag prenumererade på Gnistan, men fortsatte också att ha Proletären och fick varje vecka Beijing Review från Kina. 

    Det enda vettiga som jag uträttade under denna period var att medverka till bildandet av Norrsundets arbetarteater. Så småningom skulle jag stå på scenen. I första akten spelade jag ung radikal läkare som ville förändra samhället. I den andra akten var jag en smula försupen och desillusionerad doktor som behandlade folk med pengar bättre än sjuka fattiga arbetare. Förutom det sedesamma i denna metamorfos fick jag nyttiga erfarenheter i min fortsatta karriär som föreläsare och mediadebattör. 

    Jag fick också se vilken oerhörd kraft som teatern har för att frigöra mänsklig kreativitet. I arbetarteaterns kölvatten kom ett stort antal personer att söka sig utanför de ambitioner som vanligtvis finns på en liten bruksort. Och teaterverksamheten finns alltjämt kvar och bedriver mycket ambitiös verksamhet. 

    Men därmed har också fler i Norrsundet kommit att bekanta sig med Gideon Wahlberg än med Friedrich Engels. Folklustspelet har en mer positiv samhällsinverkan än vad kommunismens klassiker har. 

Argus – och sen socialdemokratin

Det tredje och avgörande steget bort från kommunismen tog jag de första åren i Uppsala, där jag hamnade 1979 efter ett halvår av skörlevnad hemma i Hamrånge, som höll på att sluta med att jag dränkte mig. Erfarenheten av att ha tittat döden i käften gjorde att jag beslutade pröva lyckan som student. En kamrat hade berättat att det fanns ett ämne som bara ägnade sig åt att studera politik –  ämnet hette ”statsvetenskap” –  och han hade vänligheten att skaffa blanketter åt mig. Så steget blev kort. 

    Jag tror också att min mor drog en lättnadens suck, eftersom hon alltid har understött de intellektuella ambitionerna och ytterst tålmodigt betraktat mina små äventyr i politik och geografi. Som aktiv socialdemokrat hade hon egentligen aldrig några starkare invändningar än att hon någon gång dristade sig till att försöka förmå mig att ta ner bilden på Stalin från väggen. Jag fick också en del propåer om att åtminstone aktivera mig i ett mer normalt vänsterparti som VPK. 

    Väl i Uppsala höll jag mig borta från nationspubar och andra frestelser. Studierna stod i centrum. Men så småningom hamnade jag i Föreningen Argus, som var ett fragment från SKP-arnas studentförening Clarté. Här träffade jag många betydelsefulla personer, exempelvis Knut Carlqvist, som bland annat var mycket kontroversiell för sina kåserier i Ergo under signaturen Mac The Finger. 

    I Argus försvann alla idéer om utopiernas nödvändighet, planekonomins möjlighet och avgrundsvänsterns chanser. Argus ställde frågan om inte vänstern hade gjort något fel, när allt färre sökte sig dit? Borde man inte dra konsekvenserna av detta? 

    Vi kämpade också för att hålla partigängarna borta från studentkårerna och i stället göra dessa till aktivitetscentra för alla studenter, oavsett partibok. 

    I dessa kretsar var vi förvisso också Pol Pot-vänner och distribuerade röntgenutrustning till djungeln under gerillakriget mot Vietnam. När det stod allt mer klart att Pol Pot inte var någon snäll sagofarbror, resignerade många. Det antiimperialistiska arbetet kändes tungt. 

    Framförallt kom vi till slutsatsen att om vi ville vara med och påverka samhällsutvecklingen, var det egentligen bara socialdemokratin som gällde. Det var där nyckeln till framtiden fanns – på gott och ont. Det var bättre – hävdade vi i Argus – att hjälpa socialdemokratin att falla framåt än bakåt. 

    1982 gick jag därför med i ”partiet” – när det efter valet förkunnade att JAS-planet skulle byggas, trots indikationer på motsatsen under själva valrörelsen. 

    Ett valsvek förde mig således till socialdemokratin. 

    Men det går inte att säga att detta var ett ”avfall”. Inträdet i socialdemokratin skedde instrumentellt, med ett mer eller mindre subversivt syfte. Jag blev dessutom lockad in i rörelsen med just dessa förutsättningar – att slaget om makten inom svensk politik avgjordes INOM arbetarrörelsen – inte mellan (s) och övriga partier. 

    Det är också skälet till varför ett sympatiskt parti som Folkpartiet – som har en lagom blandning av marknadsekonomi med socialt ansvar – aldrig kan bli något alternativ för mig. Vad spelar det för roll om folkpartiet vill gå med i den gemensamma valutan eller inte? Däremot spelar det roll vad (s) anser om den saken! 

Viktigt bygga koalitioner

Argus politiska program gjorde också att vi lyckades etablera en vänster-högerkoaltion på kåren i syfte att störta maktkramarna i UUS. Tillsammans med Heimdal gjorde vi en politisk analys, som gick ut på att statens inflytande över samhällslivet måste stävjas, att det fanns ett hot från öst och att det var viktigt att bekämpa flumskolan och försvara den akademiska friheten och forskningens roll i utbildningen.  

    Vi lyckades nästan ta över makten, och eventuellt såddes de frön som så småningom gjorde att socialdemokraterna med högerns stöd lade beslag på kårstyrelsen. 

    Den analys vi gjorde baserades på att Uppsala universitet aldrig kommer att ha en egen vänstermajoritet. Större delen av  studenterna kommer att välja borgerligt, eller åtminstone icke-socialistiskt. Därför blir också uppdraget för vänstern att sluta sådana koalitioner som gör det möjligt att påverka den verklighet man befinner sig i. 

    Detta var ett rent maoistiskt tänkande – socialister måste leva bland folket som fisken i vattnet. Konsekvenserna var bland annat att nationslivet var viktigt, eftersom nationerna kunde bli en utmärkt konkretisering av socialismens idéer om samarbete och gemenskap. Kåren borde också satsa hårt på studentbostäder och studenthälsan. Vi tyckte att studentkåren kunde vara ett slags verkstad för politiska experiment, men att det krävdes koalitioner med ickesocialistiska krafter om man skulle få en majoritet. 

    Vi noterade att socialdemokraterna i kårfullmäktige inte hade fattat detta. De satt och viftade med röda flaggor tillsammans med VPK och blev nästan alltid överkörda. 

Fil dr och fri debattör

Den fortsatta utvecklingen för min egen del blev att jag medverkade till att bilda ett socialdemokratiskt studentförbund, med syfte att öka intresset för ideologiska frågor och göra upp med arbetarrörelsens akademikerförakt. Jag kom också att ingå i redaktionen för Libertas och hamnade som tillförordnad ledarskribent på Östra Småland. Jag kom att skriva i Uppsala-Demokraten, där en gammal argusit var redaktör. 

    Skrivandet blev allt viktigare. Jag började på ett avhandlingsarbete om den svenska högerns idéutveckling.  Jag sögs upp av den timbroitiska ideologiproduktionen, som påminde om gamla tiders politiska disputerande. Jag noterade också det påfallande ointresset från socialdemokratins sida, när det gällde idédebatt. Där slutade varje diskussion om framtidens utmaningar med att alla frågade sig hur organisationen skulle överleva, inte hur idéerna skulle utvecklas. 

    Så småningom publicerade jag en bok på Timbro om hembygdsfascismen i miljöpartiet. För detta fick jag mycket kritik, men jag hävdade att valet mellan publicering och skrivbordslådan var lätt. Vänliga påpekanden om att min karriär i rörelsen hotades bemötte jag med att författandet, inte en post i regeringskansliet, var min pryl. 

    Det var helt rätt. Avhandlingen blev klar 1992 och fick bättre mottagande i media än akademiska poäng, men jag fick nu till min egen förvåning en inträdesbiljett till den mediala proffstyckarscenen, där jag alltjämt finner huvuddelen av min bärgning. 

    Och när jag ser mig omkring, upptäcker jag att många av de gamla revolutionärerna har klarat sina karriärer ganska bra. De är redaktörer, ombudsmän, professorer, rektorer och journalister, de har tagits sig ända upp i maktpyramidens topp. Men det finns också de som är kvar på fabriker och verkstadsgolv. Oavsett var de befinner sig talar de sällan om revolutionen, istället är det en vänsterpopulistisk förkunnelse som tagit överhanden.  

Bokstavsvänstern måste begrunda sitt förflutna

Så, var blev ni av ljuva drömmar? 

    Jag tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis.    Kvinnan föder gränsle över graven. Livet är väntan på döden. Att leva är att göra den väntan så behaglig som möjligt. Om människor samarbetar, går det bättre än om var och en ser till sitt. Men det måste finnas en möjlighet för alla att odla sin egenart. Politiker ska sträva efter att bereda så många som möjligt chansen att finna sin bana. 

    Jag har ingen anledning att sticka ut mina ögon. Däremot har jag känslan av viss skuld som jag försöker betala av på flera olika sätt. 

    En avbetalning sker  genom att öppet berätta vad som hände och försöka förklara hur jag nu efteråt uppfattar händelseförloppet. Jag tycker att det är mycket märkligt att ingen ännu gjort någon djupstudie av vad bokstavsvänstern egentligen hade för sig. Och jag begriper inte varför så många försöker mörka om sin tid inom vänsterrörelsen. 

    En annan del av min botgöring är att jag försöker delge mina kunskaper om hur marxister och liknande typer resonerar för att avslöja dem när de dyker upp härnäst. Jag brukar aldrig försumma att påpeka att marxister är det dummaste som finns – men att Marx inte betraktade sig som marxist. 

    Kunskaperna om hur vänstern agerar kom senast till användning, när Attac bildades. Det var lätt att här se kraven på Tobin-skatt som ett typiskt trotskistiskt ”övergångskrav” och mycket riktigt dök gamla trottar och bolsjeviker upp i svenska Attacs ledning. 

    Jag har också lagt mycket energi på att bekämpa den vänsterpopulism, som har blivit den gamla bokstavsvänsterns nya skepnad. De bolsjevikiska tankegångarna har draperats i mer opportunistiska ordalag. Men jag känner igen lössen på gången, och det är ett stort nöje att delta i defloreringen, samtidigt som jag betar av en del av min skuld. 

    Ett annat pris, som jag tycker att jag får betala, är att inte söka något politiskt ämbete. Jag föredrar att vara fri debattör och enbart tala för mig själv och på bästa sätt redovisa min nuvarande ståndpunkt. Men riksdag eller kommunfullmäktige hägrar inte. Sådana som jag bör hålla sig borta från slikt. 

Bättre att ha varit kommunist än nazist?

Diskussionen om vad det egentligen är för skillnad på gamla kommunister och före detta nazister roar mig också mycket. Varför är det mer accepterat att ha varit kommunist än att ha varit nazist? 

    Jag är övertygad om att hade jag kommit från det senare lägret, hade jag på ett mycket tidigare stadium varit omöjligt i rörelsen. En gammal kamrat som Sven Wollter hade aldrig fått en så framträdande plats i medierna, om han hade varit nasse. 

    En skillnad är kanske att nazister har ett ont uppsåt. De drivs av hat och illvilja, medan kommunister åtminstone initialt vill ha ett bättre samhälle. Rent praktiskt kan vi också säga att förintelsen hade en helt annan industriell karaktär än vad stalinismen praktiserade. Men i grunden tror jag inte att det är någon markant skillnad mellan att få nackskottet av en nazist och att få det av en kommunist.  

    Jag tycker att frågeställningen är plågsam men väl värd att fundera över, även om det inte går att få ett svar här och nu. Och det måste rimligtvis vara fler än jag som tycker så, eftersom vi fortfarande lägger ner mer energi på att spåra upp gamla nassar från fyrtiotalet än att granska vad 68-vänstern egentligen hade för sig. Bristen på djuplodningar i vänsterrörelsens historia tyder på att det här finns många gravade hundar att ta upp. Samtidigt visar mina erfarenheter att det inte var så farligt. På den tiden grät jag när jag läste om Lenins död, men jag fick också rysningar av Keith Richards gitarriff. 

Motrörelser finns alltid

Jag var alltså kommunist men är numer bara sosse. Eller i vart fall medlem i socialdemokraterna. Jag har dessutom erövrat epitetet ”nyliberal”, eftersom jag anser att den enskilda människan ska ha ett visst mått av frihet. 

    Innebär då detta avfall från kommunismen en väsentlig politisk förändring? 

    Vad jag här har försökt visa är att det ur mitt perspektiv finns en viss linje i min politiska utveckling. Troligtvis är det mest framträdande draget att jag lite zeligaktigt har anpassat mig till de sammanhang där jag har råkat trilla in. Genom att inte undvika farofyllda situationer – men heller inte söka upp dem – har jag snarast slumpmässigt hamnat i de mest olikartade sammanhang. Mitt omvittnat dåliga omdöme – och inte alltid helt konsistenta leverne – har givit en ganska förvirrande politisk mosaik. Men syftet har alltid varit att stilla min egen nyfikenhet och hävda människors rätt att leva ett fritt liv. 

    Detta handlar till en del om min personlighet. Av mer allmän betydelse är, tror jag, att det snarare finns en kontinuitet i de politiska vågorna. Det är inte så att ”vänstervåg” har avlösts av ”högervåg” som sedan blir ”vänstervåg” igen. Utvecklingen är inte en pendel. Det finns trender som varierar, men det finns också permanenta inslag. 

    Ett sådant inslag är maktkritiken, eller stundtals sossehatet. Där finns också talet om svek och konspirationer, föraktet för det konkreta politiska arbetet och kärleken till renodlade principer. I de olika vågorna finns ofta ett inslag av självpåtaget utanförskap, en kärlek till uppseendeväckande aktiviteter och tron på enkla radikala lösningar. 

    En forskare, Bo Stråth, har talat om ”kontinuitetsknippen”, som aktiveras i olika skepnader,  går likt en stafettpinne mellan varianter av motrörelser. 

    Jag tycker att detta är en sympatisk tanke. Jag tror också att det är en hypotes värd att pröva. Det beror inte bara på att det skulle ge legitimitet till min egen politiska bana, utan det är också en teori som passar väl in i en rimlig historiesyn. 

    Utvecklingen pendlar inte mellan ytterligheter, utan den flyter snarare fram, driven av sina egna motsättningar. 

    Vänsterupproret kan således ses som en del i en större motrörelse, sannolikt av en typ som alltid har funnits där makt har utövats. Vi kan säga att ”1968” är en del av en historisk upprorstradition, att vänsterupproret hänger ihop med andra motrörelser: femtiotalets kulturradikalism, miljörörelsen, nyliberalismen, feminismen och globaliseringskritiken. 

    Till en del är denna rörelse helt enkelt ”mot”. Men där finns också ett  slags ”hemlängtan”, en dröm om ett återupprättat paradis eller guldålder. Rörelsens anhängare arbetar ofta med bilden av att ett annat samhälle är möjligt, där mänskligheten har fått sina väsentliga problem lösta. Inte sällan är dessa alternativbilder präglade av harmoni och pastellfärgad gemenskap. Motsättningar är bannlysta, bekymmer hanterbara. 

    Jag har blivit allt mer övertygad om att denna utopiska del av politiken har rötterna gemensamma med religionerna. Unga marxister, som talar om det klasslösa samhället, har mer gemensamt med aktivisterna i Livets Ord än med gängse gråsossar. Hos några inom rörelsen finner vi en gudsmotiverad socialism. Hos andra en ideologiskt motiverad socialism. De förra brukar vara missionsförbundska i sin ödmjukhet, de senare jesuitiska i sin övertygelse. 

    Dagens motrörelser är således till det yttre sekulariserade men bygger i grunden på samma mänskliga längtan efter ett meningsfullt och ändamålsenligt liv, som finns i kyrkorna. Vi vill inte foga oss i att vår vandring på jorden ska sluta med ett poff utan hoppas på en fortsättning. Vi strävar efter något högre. I en tid när Gud har förvisats till det privata, tvingas också motrörelserna att hantera denna dödsångest med andra medel för att bli trovärdiga. Marxismen är ett sådant exempel på en halvreligiös rörelse, men det finns många andra. 

    Själv har jag kommit till slutsatsen att utopier är skadliga. De gör sig bäst i religiösa sammanhang. Kyrkan är bättre på att förklara fördelarna med ett återupprättat paradis. Drömmarna om ett Nytt Jerusalem slutar i Gulag. 

    Men drömmar måste vi väl ha? 

    I så fall föreslår jag att vi skiljer på visionära utopier – som således är av religiös natur och predikar om ett alternativt samhälle samtidigt som de låter oss marschera åt helvetet via en väg stenlagd med goda föresatser – och principbaserade utopier som tror att vi får fortsätta trampa runt i jämmerdalen, men att vi ändå ska kämpa för att vissa principer upprätthålls. 

    Jag vill alltjämt räkna in mig i ”motrörelsen”, men tycker mig ha gjort erfarenheten att vänstern har en utmärkt samhällskritik men ett förfärligt alternativ. Marknadsekonomin innehåller många vedervärdiga inslag men är bättre än planekonomi. Individualism leder till många privata misslyckanden, men kollektivismen tar död på all livsglädje. 

    Socialdemokratin har i praktiken insett detta, även om retoriken är kvar i det gamla. Alltjämt kallar sig partiet ”arbetareparti”, trots att nästan ingen ledande företrädare har någon kvalificerad arbetslivserfarenhet. Ett sommarjobb på HSB brukar det på sin höjd handla om – som pappa har ordnat… 

    Nästan alla de punkter som för tio år sedan föranledde tillmälen som ”höger” och ”nyliberal” är i dag internaliserade i socialdemokratins politiska praktik – privata alternativ, budgettak, EU, valfrihet, konkurrens, privata skolor, entreprenader, mångfald och incitament. Allt finns där, mer eller mindre. 

    I den politiska dialog som pågår inom socialdemokratin hävdar jag således uppfattningen att jämlikhet ska betyda likställighet men inte likformighet. Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter, men inte vara tvingade att använda dem på samma sätt. När alla har fått möjlighet att tillgodose rimliga behov och önskningar – fått äta sig mätt och fått en bostad, ta del av det goda livet – så får var och en på denna grund odla sin egen trädgård. Jämlikhet får inte leda till jämnstrukenhet utan ska låta var och en växa efter sin egenart. 

    Den som har läst Per Albin vet att dessa formuleringar har varit i säck innan de kom i påse. 

Stig-Björn Ljunggren. Född 1957. Fil dr 1992 på avhandlingen ”Folkhemskapitalismen”. Samhällsdebattör. Böcker: Den gröna rörelsen. Från miljöengagemang till hembygdsfascism (Timbro 1990), Ett visst mått av frihet. Om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet (1994), Demokratin i det högfrekventa samhället : från en ATP-fråga på tio år till tio ATP-frågor på ett år (1998), Ideologier (2000). Medlem i KFML(r)s ungdomsförbund SKU(ml) 1973-1975, medlem i Argus 1980-1986. Medlem i Laboremus och socialdemokrat sedan 1982. Prenumererar dock fortfarande på Proletären. 

 
 

  TILL RIKSDAGEN

  

1495 författades moralpjäsen ”Everyman”. Syftet var att låta huvudpersonens erfarenheter skildra det mänskliga ödet som en paradox, en konfrontation mellan vardagsmänniskan och hjälten, det som kallats ”Everyman/Heroic konflikten”. 

500 år senare kan en av dagens politiska paradoxer skildras med hjälp av detta skådespel. Vi kan se, hur vi väljare vill kunna identifiera oss med våra politiker, samtidigt som vi kräver att de skall överträffa oss. De ska vara vardagliga, men samtidigt bära en värdighet utöver det normala.    

* 

Kiruna i vintertid. Inte lika mörkt som under medeltiden, men mitt ibland oss vandrar Everyman och hjälten, förkroppsligad i en person, Lars Törnman. En vardagshjälte påväg mot riksdagen för att röja upp i Fjollträsk – åtminstone om allt går som han vill vid valet 2002. 

Med sin fru, två söner, hyreslägenhet, jeans, flanellskjorta, och Gore-Tex jacka utgör Törnman själv den norrbottning han vill representera i 

riksdagen. Samtidigt skiljer han sig dock från mängden genom sin förmåga och sin ork att ta bladet ur munnen, dra uppmärksamhet till ett problem och kämpa för det han tror på, månde det vara bibehållandet av BB i Kiruna eller slopandet av kravet på traktorkörkort för skoterförare. 

Mixen mellan identifieringsmöjligheten och de heroiska dragen gör Törnman till en vardagshjälte och skapar samtidigt en politisk kraft. 

* 

Tar Törnman sig in i riksdagen kommer han representerar mer än sig själv, nämligen en norrbottnisk kultur av överlevnadskamp. 

Varför denna kamplust? 

Peter Pääjarvi har berört frågan i en skrift från Kirunas 100-årsjubileum. Han menar att kamplusten sannolikt kommer ur att gruvorterna byggdes helt utan någon historisk grund, de etablerades vid gruvans mynning och växte på några år upp ur ingenting, utan rötter och solid bas.                 

Utan civilt samhälle kom dessa orter att skilja sig från det övriga Sverige när arbetarrörelsen växte fram. På andra ställen tvingades socialdemokratin att anpassa sig till de sociala förhållanden som andra politiska krafter ställt upp. När socialdemokratin skulle stiga fram, tvingades de först övertyga skeptiska småbrukarna, tröga bönder, skeptiska borgare och en liten men växande medelklass om sin goda vilja. Revolutionärerna tvingades in på reformismens bana för att kunna få politisk inflytande. 

På orter som Kiruna var klassamhället dock genomskinligt. Där fanns disponent och ingenjörer, någon handlare och tjänsteman, men den stora gruppen var arbetare och småfolk. Den socialistiska kartan – med proletärer och kapitalister – stämde ovanligt väl med terrängen. 

Till detta kan man också foga att Norrbotten är perifert geografiskt och därmed även politiskt. Det finns ett motstånd mot den svenska överheten, mot Stockholm, mot delar av det moderna och materialistiska. Detta motstånd har manifesterats genom såväl politiska som religiösa rörelser. 

Det är ingen slump att leastadianismen, Korpelarörelsen och kommunismen haft starka fästen just här. Detta landområde har till stor del inkorporerats med Sverige genom historiska omständigheter. På samma sätt som Skåningar och Jamtar har svenskheten påförts folket. De har inte själva valt sin nationella hemhörighet. 

* 

Det är därför inte förvånande att det bland Törnmans anförvanter återfinns personer som varit med och grundat lestadianismen. Själv påpekar han att folket i Kiruna försökt sig på tre Exodus. 

Den första gruppen begav sig till Brasilien under 1910-talet som ett resultat av storstrejken 1909. Nästa våg styrde färden mot Sovjetunionen där många av dessa ”Kirunasvenskarna” misste livet. Den tredje gruppen, sprungna ur Korpelarörelsen, gav bort allt de ägde och ställde sig sedan i bästa gåbortkostymen vid Luossajärvis stränder för att invänta Silverarken som skulle föra dem till Palestina. 

Men Törnman förordar en annan strategi. Det gäller att istället stanna och kämpa för det man har. Det finns inget fjärran lyckorike. 

* 

Ska vi således förstå Törnman måste vi upphöra att se honom som en bråkstake, och istället inse att han bärs fram av en upprorstradition som blivit hemlös. Den extatiska religiositeten har försvunnit, liksom kommunisterna. Denna plats på scenen har Törnman övertagit, men manuset är i princip redan skrivet av traditionen. 

Vi kan säga att den norrbottniska stora vreden nu bärs fram av en populistisk företrädare, där den fordom var kommunistisk, religiös eller Torbjörnfälldinsk. 

Törnman säger trött att det anses vara fult att vara populist, men att han själv inte har något emot att kallas det, såvitt det betyder att man lyssnar på folk. 

Och det är det han anser sig ha gjort. Han har ”halkat in på ett bananskal” såväl i fackföreningen som i partipolitiken. Han tycker sig nu fullfölja sitt öde genom att försöka ta sig till riksdagen. Det må bära eller brista. 

* 

I denna kultur av överlevnadskamp finns också förklaringen till att socialdemokratin inte lyckats handskas med Törnman. 

I den statsvetenskapliga litteraturen brukar man skilja mellan ”hårda” och ”mjuka” partier. I det hårda partiet finns inte plats för några fraktioner eller lösa konturer, centralstyrningen och kontrollen är stundtals rigorös. Men i det mjuka partiet nybildas ständigt koalitioner, det finns ett medlemskap ”light”, partistrukturen är kaotisk och styrs i bästa fall upp inför val. 

Av tradition har den svenska socialdemokratin varit ”hård” sedan Per Albin Hansson jagade ut kommunisterna på tjugotalet. Varje försök att bilda fraktion eller självständiga nätverk i rörelsen har skapat omedelbara reaktioner. IB var ett resultat av denna övervakning. SSU gjorde på 80-talet processen kort med entristernas försök att ta sig in. Men på nittiotalet började man lossa på tyglarna lite. Det var EU-omröstningen som tvingade fram en ökad öppenhet. Plötsligt blev det tillåtet att ha ”partier-i-partiet”. 

Men den här förändringen har inte slagit igenom på de ställen där kampen mot kommunisterna varit hårdast, utan här lever man kvar i en svartvit värld där alla som knystar är förklädda bolsjeviker. 

Ur denna tradition kommer också den tröghet som skapar fenomenet Lars Törnman. Hans först politiska uppdrag, ordförande för informationsutskottet för SAP Kiruna, innebar att han även stod som ansvarig utgivare för tidningen Kiruna Aktuellt, en socialdemokratisk kvartalstidning som delades ut till alla 15 000 hushåll i kommunen. Törnman förde här en undanskymd tillvaro, men genomförde vid ett tillfälle en reportageresa med redaktionen runt bland byarna kring Kiruna. Som fortskaffningsmedel hade man Törnmans gamla Citroeng, som vägrade att starta och därför fick knuffas igång. En av bilderna på detta försåg Törnman med texten ”För byborna i de olika byarna som tittade på när redaktionen knuffade sade vi att bilen speglar kommunens ekonomi”. 

Det räckte. Vid ett bastubad i stadshuset med några partikoryféer fick Törnman silkessnöret. 

Absurt, även före Glasnost. Men så fungerade det då, och delvis fortfarande, suckar bekymrade socialdemokrater i Kiruna. Men den överdrivna hårdheten kommer ur de överdrivna stridigheterna från 1900-talets begynnelse, de ständiga fejderna mellan socialdemokrater, syndikalister och kommunister har deformerat den lokala politiska kulturen. 

* 

Efter incidenten med den startsvaga Citroängen dröjde det några år innan Törnman gjorde sitt verkliga inträde på den politiska arenan. 1989 valdes han överraskande till ordförande för Gruvtolvan. Valet till fackordförande föregicks av en omtalad och bland gruvarbetarna uppskattad debattartikel i vilken Törnman kritiserade de fackligt förtroendevalda för att ha fjärmat sig från gruvarbetarna och deras vardag. Törnman ansåg att de fackliga representanterna som satt på sina ombonade kontor, långt från gruvans smuts, buller och mörker hade börjat prioritera sina egna intressen framför gruvarbetarnas.  

Törnman hann sitta som ordförande i drygt ett år innan det åter började storma i Gruvtolvan. Sensommaren 1990 polisanmälde han sin kassör och anklagade denne för diverse ekonomiska oegentligheter. När revisorerna sagt sitt, framkom det dock att anklagelserna varit ogrundade men att kassören felaktigt fått vissa arvoden – vilket han själv tidigare erkänt och Törnman inte invänt emot då han attesterat de aktuella reseräkningar. 

Följden av denna affär blev att den dåvarande styrelsen riktade en missförtroendeförklaring mot Törnman. Gruvtolvans medlemmar gav dock Törnman sitt stöd, och det hela slutade med att det istället blev styrelsen som fick avgå. 

* 

Rikskänd blev Törnman först när han uteslöts ur Gruvindustriarbetarförbundet för att ha agera ”illojalt” då sammanslagningen mellan Gruv och Metall diskuterades. Under ytan fanns också ett annat skäl – Törnman hade ”avslöjat” att ordföranden Stendalen och tre andra styrelsemedlemmar hade ”fallskärmsavtal”. 

Det visade sig emellertid att de aktuella förmånerna inte var några fallskärmar. Trots detta tvingades Gruvfackets styrelse retirera och återge Törnman medlemsskapet. En hjälte var född. Vid hemkomsten från Stockholm hyllades han som en Jesusgestalt och återvaldes enhälligt av de 800 gruvgubbar som samlats till möte. 

* 

Mest betydelsefullt för Törnmans politiska karriär var tveklöst ”Kirunahärvan”, en affär där tjänstemän inom kommunen använt offentliga medel på mycket tveksamt vis. Missnöjet i Kiruna i början av 90-talet var av denna anledning stort, och röster höjdes därför bland kommunmedborgarna om att Törnman nog borde bilda parti för att ”rensa ut skiten”. Då den sista dagen för att registrera ett nytt parti inför valet 1994 anlände gick Lars Törnman ut på stan under lunchrasten för att samla in de 50 namn som erfodrades. Kirunapartiet var nu fött. 

Törnmans motståndare tog aldrig faran på riktigt allvar, man trodde naturligtvis att han skulle få några platser i kommunfullmäktige, men en seger för KIP diskuterades inte ens. Socialdemokratiska valarbetare har vittnat om den stigande förvåningen när rösterna räknades – var och varannan valsedel var KIP:s. Kirunapartiet vann och fick 33 procent av rösterna i en kommun där socialdemokraterna suttit vid makten sedan 1948. Törnman blev kommunalråd och har sedan dess hållit sig kvar i politikens mittpunkt. 

Precis som förut hävdas nu att Törnman i sak fått fel. Det har varit mycket prat men liten verkstad. BB har lagts ner. Kiruna har fått dåligt rykte, säger några. Andra menar att arbetet i det tysta ger mer än medialt buller. 

* 

Men av historiken tycks vi kunna lära oss att Törnman vinner sympati även utan att behöva få rätt i sak. Han förlorar slaget men vinner kriget. Det är inte i kraft av sina enorma kunskaper i kommunal ekonomi eller driftigheten som kommunalråd som folk röstar på honom – Törnman är en agitator, en talesman för de missnöjda och eftersatta. 

Därför räknar många med att Törnman efter åtta år som Kirunas ”borgmästare” kommer att lyckas med att ta sig in i riksdagen. Törnman behöver skrapa ihop runt 19 000 röster i länet för att kvala in i riksdagen. Norrbottenpartiet beskrivs som ett regionalt parti, som enbart ställer upp i valkretsen Norrbotten, och syftet är att återupprätta en hållbar regionalpolitik, stoppa utarmningen och erbjuda ett alternativ till de traditionella partierna, för vilka partilojaliteten är starkare än lojaliteten gentemot väljarna och regionen.   

Partiet beskriver sin ideologiska bas som socialdemokratiskt, även om några påpekar att Sjukvårdspartiet av många räknas som ”borgerligt”, varför Törnman kan få problem med trovärdigheten. 

Och på sikt, säger Törnman, kan Norrbottenspartiet bli ett rikstäckande parti vid valet 2006, fast då med ett mer riksanpassat partinamn och program. 

* 

Onekligen är Törnman själv tillräckligt stark och medialt intressant för att orka ända in i riksdagen. På samma sätt som vänsterpartiet är Gudrun och kristdemokraterna Alf, tycks uppstickarpartier idag vara extremt beroende av en karismatisk ledare. Ny Demokrati byggde på konstellationen Ian och Bert och kapsejsade när de hoppade av. 

Törnman har allt som krävs för att bli en medial person och därmed även en galjonsfigur för norrbottenspartiet. Med sina mustiga uttryck, rättframhet och bildvänliga person är han en uppenbarelse svår att glömma. Han talar dessutom lättbegriplig svenska, kanske tack vare att han lärde sig språket först i skolan, till skillnad från den övermaga traditionella kaninpolitiska rotvälskan som gjorts obegriplig efter årtionden på kursgårdar och utskottssammanträden.  

Mängden fri mediaexponering som Törnmans person ger kan inte köpas för pengar. Fokus kommer mer på Törnmans person än på innehållet i hans utspel vilket är till hans fördel. Och av allt att döma hjälper det därför inte att beslå honom med faktafel och liknande, eftersom väljarna har helt andra skäl att älska honom. 

Törnmans förmåga att fånga medias intresse kan även utgöra ett hot mot hans planerade korståg mot riksdagen. Är han den person som majoriteten av norrbottningarna vill bli identifierade med? När övergår Törnmans angrepp till att bli osmakliga eller vulgära? Är Törnman det som Kiruna behöver för att kunna sälja sig som en framtidsort? Är bråkandet inte kontraproduktivt? 

Det saknas inte röster i Kiruna som anför just detta – att Törnman ”skämmer ut” Norrbotten och stärker den gamla stereotypen av norbottningarna som burdusa, ociviliserade och obildade lantisar, en stereotyp som väger tungt i bagaget då affärer skall göras och studier bedrivas söder ut. ”Törnman förlöjligar Kiruna och Norrbotten” säger en Kirunabo, ”Oborstad så det är skandal” säger en annan. Föga smickrande omdömen. Törnmans ord är inte alltid norrbottningens vilket kan ställa till problem för honom. 

Men frågan är om inte Törnman trots allt slår an en mycket känslig sträng i norrbottningens hjärta – känslan av att ALLTID vara utanför, åsidosatt och missförstådd och han av denna anledning trots allt kan godtas som en byggdens förkämpe. För hans engagemang för denna del av landet är genuint, något som både sympatisörer och motståndare erkänner. 

Törnman har dessutom lyckats med något som mycket få politiker lyckats med tidigare. Att trots sina år vid makten inte räknas in i etablissemanget. Törnman är och förblir gruvarbetare mer än något annat i sina väljares ögon. Detta är både till för och nackdel eftersom det ger honom en chans att kämpa i skepnaden av David men även leder till att människor inte kan se vad som skiljer honom from mängden och gör honom lämpad att representera dem.   

* 

Törnman är vidare skicklig på att odla myten om sig själv som Under dog. Så fort tillfälle ges i media blickar han storögt in i kamerorna, klipper med ögonfransarna och utbrister förvånat att ”inte visste jag att jag, lilla Lasse från Soppero, är så skräckinjagande och betydelsefull.” 

Detta har lett till att attackera Törnman, oavsett om attacken kommer från media eller en socialdemokratisk politiker, endast bekräftar att Goliat vill krossa David. Detta blev uppenbart när Björn Rosengren försökte nita Törnman i TV-programmet ”Agenda” hösten 2001. 

Björn Rosengren – som uppmäts med ungefär samma förtroendesiffror som Hells Angels – betraktas inte som en tillgång bland norrbottningarna. Detta försvagar socialdemokratin i norrbotten och öppnar därmed upp dörrarna för norrbottenspartiet. Kanske är det också därför som Anders Sundström bereds en Come Back i höst – och Göran Persson har aviserat sin avsikt att besöka Kiruna som förste socialdemokratiske statsminister sedan 1973…. 

* 

Det kanske främsta hotet mot Törnman och Norrbottenspartiet är sannolikt socialdemokratins återhämtning i väljarkåren. Pendeln verkar nu slå tillbaka. Det allmänna missnöje med politik och partier kan vara på väg att dämpas. Persson Buffeln har blivit Persson Landsfadern. Ett självsäkert och segervisst regeringsparti kommer att ha en helt annan förtroendevaluta att använda i valrörelsen, än det sargade och nedskärningsansvariga krispartiet i slutet på 90-talet. 

Kanske, säger Kiruna-journalisten Peter Pääjarvi, behöver Törnman därför en ny skandal att hänga upp sin agitation på. Får han inte det, kan det bli svårt. 

* 

En samlad bedömning blir nog trots allt att Törnman-fenomenet kommer att hålla i sig. I valet 2002 kommer han att ta plats i riksdagen. 

Och varför inte? Lars Törnman är, till skillnad från vad som brukar sägas om populister, en god människa. Han har ingen annan agenda än den han säger sig stå för, att kämpa för en del av landet som fler lämnar än flyttar till. Han spelar med öppna kort, använder sig inte av några krypande formuleringar för att nå mörka sidor hos väljarkåren. Han odlar det missnöje som främst är skapat av de traditionella partiernas implodering. 

Egentligen är Lars Törnman kanske trots allt ett billigt pris för krisen i det svenska partiväsendet. 

Jenny Wennberg 

Stig-Björn Ljunggren 

 
 

 Socialdemokratin och Bosse Ringholm år 1967 

 

2006-04-16 

Inledning 

Radikaliseringen i slutet av 1960-talet har börjat intressera forskare och andra historieskrivare. I fokus står bland annat det rent sakliga förloppet – exempelvis som i fallet med Rebellrörelsens uppgång och fall, men också de ideologiska konsekvenserna där diskussionen om ”hyperindividualismen” är det senaste bidraget. Det finns också exempel på ”bekännelselitteratur”. 1968 har blivit ett forskningsområde. 

1968 har kommit att bli ett symboliskt årtal för samhällsförändringar vars svallvågor alltjämt kan skönjas. Men det må vara 1968 som är symbolen för dem som diskuterar sextiotalets förändringar. Men det går också att hävda att det är året innan – 1967 – som är det egentligt intressanta. 

Om 1968 är en markör för inledningen till en stor samhällsförändring är 1967 ”det sista goda året”, här fanns alla de samhällsförändrande trenderna, men alltjämt tron på att staten och politiken och de etablerade kanalerna hade en möjlighet att hantera utvecklingen. Samhällsklimatet var alltjämt präglat av det som kallats ”efterkrigsillusionen”, alltså tanken att samhällsutvecklingen kunde styras av de etablerade samhällsinstitutionerna. 

Vi kan hävda att det som är särpräglat för 1968 var att den uppfattningen då bröts. Ett av de intressantaste dokumenten som speglar denna tidsanda är SSU:s handlingsprogram från 1967, ”Mot 70-talet”. I denna framställning har jag för avsikt att undersöka handlingsprogrammet och debatten kring detta. I fokus står inte bara SSU-diskussionen utan också förbundets dåvarande ordförande, Bosse Ringholm, som sedermera kom att göra karriär i det statsbärande socialdemokratiska partiet. 

SSU:s handlingsprogram 1967 

Vid SSU:s artonde kongress i Stockholm den 11-17 juni 1967 antogs programmet ”Mot 70-talet”, förbundets första handlingsprogram. 

Kongressen var en generalmönstring för ett ungdomsförbund som befann sig på frammarsch. Fler medlemmar, ökade aktiviteter, fördubblat antal motioner, och med paroller som ”en klasslös värld” och ”ökad jämlikhet för en klasslös värld” profilerade sig SSU som ett radikalt alternativ. 

Programmet satte som mål för den ekonomiska politiken att fördelningen av produktionens resultat skulle fördelas enligt socialistiska värderingar om rättvisa och jämlikhet. Vare sig en fri marknadshushållning eller dogmatisk och centralistisk statsekonomi kunde uppfylla dessa krav på snabb och hög ekonomisk tillväxt samt en rättvis och jämlik fördelning. Vare sig kapitalismen eller kommunismen svarade mot de socialistiska värderingarna. De klarade inte, menade SSU, att tillförsäkra medborgarna en reell bestämmanderätt över produktionstillgångarna ”och det ekonomiska händelseförloppet”. 

Näringslivet, eller ”vårt näringsliv” som SSU uttryckte det, var ännu i alltför hög grad i privata händer. Visserligen hade politiska insatser gjort att de privata intressena balanserats. Genom ekonomisk lagstiftning och ”den allmänna samhällsekonomiska politiken” hade näringslivet få ge avkall på de kapitalistiska principerna ”att agera helt fritt från varje form av samhällsberoende”. 

Sverige var en blandekonomi, som karaktäriserades av marknadshushållning och samhälleliga (”ehuru begränsade”) styrmedel. Men denna ordning var endast att betecknas som ”en utvecklingsfas” på vägen mot en socialistisk ekonomi, där ”samhället” fick ”bestämmanderätten över näringslivet”. 

SSU konstaterade att på områden som hälso- och sjukvård, försvar och undervisning var staten redan ledande, och i framtiden skulle inte övriga delar av näringslivet undantas från ”samhälleligt inflytande och offentlig kontroll”. 

Dessutom menade programmet att de politiska ambitioner som uttrycktes exempelvis i den statliga arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken kunde äventyras om det privatkapitalistiska intressena dominerade näringslivet. Om staten i demokratisk ordning bestämde sig för vissa jämlikhets- och rättvisemål kunde dessa störas om näringslivet drog i en annan riktning. 

Det var således nödvändigt med en offentlig expansion in i den privata sfären för att åstadkomma en demokratisk konsekvensförändring. Ett annat exempel på detta var på arbetsmarknaden. Arbetstagarna hade fått en jämställd relation till arbetsgivarna när det gällde fastläggandet av lön, arbetstid och liknande, men i frågor som rörde företagets produktion, arbetets organisation och sådant, var förhållandet alltjämt ojämlikt. Därför krävdes ett ökat arbetstagarinflytande, företagsdemokrati. 

Detta tänkte sig SSU skulle kunna åstadkommas bland annat genom att företag som hade mer än 200 anställda skulle få en förtroendevald facklig representant. Dessutom borde personaladministrationen skötas mer gemensamt mellan företag och facket.  

Arbete gav människor frihet, trygghet och självförtroende. Grupper som stod utanför arbetsmarknaden borde därför beredas inträde där, exempelvis uttalade sig SSU mot den dolda arbetslösheten bland kvinnor. Det var viktigt att folk fick möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll. Lika lön för lika prestation var självklart, och på sikt måste löneskillnaderna minska. Bland annat uttalade sig SSU för ökade progressiva skatter samt en minskad direkt beskattning och istället ökad indirekt beskattning. 

Programmet var också positivt till utländsk arbetskraft men varnade för ”oreglerad invandring”. Exempelvis ville SSU ”undvika att den utländska arbetskraften exploateras av arbetsgivarna inom låglönebranscherna.” Utvisningar skulle bara ske vid synnerliga skäl, och ”ingen utlänning bör förvägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel.” 

Det hela kokade ner till följande positionsbestämning av SSU: 

De demokratiska principerna fordrar att alla medborgarna skall ha möjlighet att påverka inte bara statens och kommunernas verksamhet utan även det ekonomiska och industriella händelseförloppet. Rättviseskäl förstärker denna uppfattning. Att det fåtal kapitalägare och förvaltare skall kunna ha bestämmanderätten över våra produktionsfaktorer står i strid med socialismens idé om alla människors jämlikhet. 

Vilket var då slutmålet? Programmet såg det som en ”ekonomisk demokrati”, vilket innebar de anställdas och samhällets delaktighet i näringslivet genom utvecklad företagsdemokrati och ”våra samlade ekonomiska tillgångar bör ägas och förvaltas i en demokratisk anda.” 

Men det var inte enbart socialistiska principer om jämlikhet som drev programtexten. Det är uppenbart att också effektivitetsskäl talade för en rationell samordning. Exempelvis förkunnade SSU följande: 

En av samhället inspirerad och planerad snabb rationalisering av näringslivet främjas. För att öka dess effektivitet används olika medel som skärpt konkurrens, ekonomiska regleringar, planhushållning och underlättandet av maktmotvikter. 

Viktigt i SSU:s föreställningsvärld var den hastiga tekniska utvecklingen, det som då bland annat kallades ”automationen”. Men förändringarna nödvändiggjorde en ”generös inställning till människors krav på trygghet i omställningsprocessen”. Staten skulle således driva på utvecklingen, men också se till att det fanns garantier för social säkerhet i förändringsskedet. 

Hur skulle då detta med ökad jämlikhet och högre rationalitet åstadkommas? 

Olika metoder för hur företagen skulle förvaltas skisserades i programmet, med ett spektrum från kooperativa lösningar till statliga och kommunala. 

Det centrala var att medborgarna – ”direkt och/eller indirekt” – skulle få ökat inflytande över ekonomin och detta var en princip som gällde alla företag. SSU menade också att de kommunala och statliga verksamheterna borde vara föregångare i fråga om företagsdemokrati. 

För att åstadkomma detta var det centrala dagskravet förstatligande – av läkemedelsindustrin, apoteksväsendet, byggnadsämnesindustrin, samt handel och distribution av olja.  

Den statliga företagsverksamheten borde samlas i ett förvaltningsbolag för att öka effektiviteten och skapa expansion. Det var vidare nödvändigt med ”en samordning i offentlig regi av näringslivet” Effektivitetsskäl talde för detta, för att åstadkomma ”en mer rationell och dynamisk näringsstruktur”. 

Detta krävde ett ekonomidepartement om staten skulle kunna ”gripa sig an alla de nya uppgifter” som programmet föreskrev. Till detta departement borde även föras arbetsmarknads, lokaliserings och näringslivspolitiken. Centralt var också att skapa kapitalresurser, varför en viktig uppgift var att 

fånhända affärsbankerna deras enorma makt ifråga om finansieringen av näringslivet, bostadsbyggande o.s.v. Efterhand överförs det privata kreditväsendet helt i statens ägo. 

Det fanns inte, menade SSU, något skäl till att företagen skulle ha en hög självfinansiering, utan en politiskt kontrollerad kreditgivning hade många fördelar. 

AP-fonderna borde inte vara så defensiva, utan ”utnyttjas i syfte att påskynda struktur- och rationalitetsutvecklingen inom näringslivet, få till stånd en omfördelningsfråga om ägande och förvaltande i industrin, handeln o.s.v.”. 

Inställningen till privat ägande av mark var konsekvent. SSU slog fast att ”All mark bör i princip ägas av samhället.” 

Dessutom borde bara samhällsägd mark stadsplaneras, och kommunerna borde åläggas att förvärva så mycket mark som möjligt för olika ändamål. Det krävdes en högre grad av omfördelning och sammanläggning av skog, som inte borde hindras av ”en föråldrad rättsuppfattning”. Istället borde ”gemensamhetsskogar” etableras. 

Centralt för SSU:s samhällssyn var också betoningen av den kulturella dimensionen. Programmet talade om inrättandet av kulturnämnder, samlingslokaler, folkbildning, statligt stöd till press (inte minst en ”särskild skatt uttages på kommersiella veckotidningar”), statsstöd till ”kulturellt värdefull film”, ett statligt filmbolag, kraftigt utbyggda stipendier till kulturarbetare, programmet sade nej till kommersiell radio och TV, ingen reklam och en ökad internationell nyhetsbevakning. 

Sammantaget tänkte sig SSU en slags ständig uppdatering av en stor samhällsutvecklingsplan, men också branschvisa rationaliseringsfonder med inflytande för samhället och anställda, och ett mål var därför följande:  

En rullande generalplan för näringslivets strukturutveckling och omvandling utarbetas. 

SSU såg framför sig att den ökade planeringen skulle kräva stora satsningar på att utbilda personal i planeringskonsten, att det krävde utökad offentlig verksamhet i planeringssyfte, inte bara för framtiden, utan också därför att mycket av tidigare samhällsexpansion skett planlöst, utan att det varit eftersträvat. 

SSU menade således följande: 

En samlad plan för samhällets, näringslivets och andra aktiviteters utveckling bör vara ett utomordentligt viktig och primärt mål. Denna långsiktiga plan måste naturligtvis brytas ned i olika delmål. Ständiga revisioner av densamma är likaså nödvändig. Planen bör i första hand ange målen och ramarna för framtidsprojekten. 

SSU talade om fysiska översiktsplaner, kommunikationsnät och fritidsfrågor, företags och liknande, en lokal detaljplanering, olika enheter i län och kommuner och specialregioner borde ägna sig åt detta. 

För att ”det socialistiska kravet på medborgarnas bestämmanderätt över produktionsfaktorer skall uppfyllas” behövdes ökade planeringsbefogenheter över näringslivet. Central styrning av branschvisa investeringar, produktionsmål för olika näringsgrenar som avvägs och bedöms utifrån ekonomisk helhetssyn: 

Slutmålet är att tillämpa en planhushållning för att nå största möjliga framstegstakt i vår ekonomi. Härigenom ökas medborgarnas levnadsstandard snabbare än i en kapitalistisk marknadsekonomi.   

Vägen till detta gick genom att långtidsutredningarna skulle läggas till grund för planekonomins genomförande”. Med ett kraftfullt planeringsinstrument och demokratiska befogenheter skulle utvecklingen drivas vidare. Den samtida välfärdsstaten var ingen slutpunkt i utvecklingen, utan med sitt program anno 1967 tänkte sig SSU att driva på för ”fortsatt mänsklig frigörelse”.  

  

Den borgerliga kritikerkören 

Kring SSU:s programskrivande uppkom en mycket intensiv pressdebatt. Framförallt från borgerligt håll var reaktionerna mycket skarpa. Många var på allvar oroade och krävde att den socialdemokratiska partiledningen frimodigt skulle ta SSU-arna i örat och klargöra var gränsen vänsterut gick. SSU tycktes ta socialismen på blodigt allvar, till skillnad från de förgubbade partipamparna som annars dominerade partiet. Debattörer oroades för att den unga socialdemokratin gjorde rent hus med allt vad maktbalans hette. Det var en socialistisk bullfest som SSU inbjöd till – och som kunde få förskräckliga konsekvenser. SSU-arna beskrevs som deklamatoriska, tvärsäkra och egenrättfärdiga, som gick omkring i lediga kläder, träskor och kortkort, argumenterade för fri abort och för gerillan i Vietnam. SSU-programmet skulle inte kunna genomföras inom rättsamhällets ramar. Debattörer såg kolchoser och sovsjoser framför sig – och det ansågs inte vara någon slump att ungdomsförbundet också krävde ett erkännande av Öst-Tyskland och Nord-Korea.  

För många av de borgerliga debattörerna dominerade det taktiska perspektivet. SSU:s program sågs som ett försök att locka över ungdomen till socialdemokratin från olika vänstergrupper. Efter valkatastrofen 1966 hade nu SSU fått till uppgift att återvinna väljarna från CH Hermanssons reformerade kommunister, medan moderpartiet satsade på mittenväljarna. 

Enligt de borgerliga debattörerna hade gränsen vänsterut suddats ut och med SSU:s program trampade socialdemokratin Hermansson och hans uppmjukade kommunister på hälarna. Men det fanns också dem som menade att den ungdomliga radikalismen var kontraproduktiv. Paralleller gjordes med 1944 års vänsteroffensiv – som gav till resultat ett valnederlag och bakslag för socialistiska regleringsekonomer. Konsekvensen skulle kanske bli att SSU:arnas radikalism verkade sammansvetsande på de borgerliga och öppna för valseger 1968. SSU-programmet kunde kosta socialdemokraterna hundratusentals röster.  

Men SSU:s framstöt kunde även på ett annat sätt slå över till sin motats. Frågan var om ägarna av de förstatligade företagen skulle få ersättning av staten? 

I så fall, konstaterade flera debattörer, skulle ingen ekonomisk utjämning ske. Snarare skulle kapital frigöras som kunde ge nya investeringar, till stor del utomlands, och staten tvingades då att totalreglera utlandsförbindelserna. Därmed skulle det totalitära samhället upprättas.  

Och om statens ersättningar investerades i nya svenska företag, skulle kapitalisterna plötsligt äga en massa moderna industrier och verksamheter som skulle kunna konkurrera ut de gamla statsägda verksamheterna. Det privata näringslivet skulle stärka sin position. Summan av kardemumman av SSU:s framstöt skulle därför bli ökad makt för Wallenbergimperiet.  

Den borgerliga debatten innehöll också försök till nyanseringar. Borgerligheten var inte, påpekades det, motståndare till statligt inflytande generellt. Det var exempelvis rimligt med samhällelig riksplanering på miljöpolitikens område. Kritiken mot socialdemokratin var istället att de på vissa områden – som sjukvård och social service – var försumliga och här krävdes inte minskade utan ökade samhälleliga åtaganden. Ledarskribenter påpekade att det i själva verket många gånger var de borgerliga som gick i spetsen för att initiera reformer och förstärka bristande resurser. 

Ett tecken på socialdemokraternas inkompetens var att de tvingats höja skatterna till världsrekordnivå för att klara välfärden. Med borgerlig politik skulle resurserna kunna användas bättre och skatterna bli lägre. 

Det påpekades att det i många västeuropeiska stater fanns ett ökat statligt engagemang i näringslivet. Detta betraktades som en naturlig del av samhällsutvecklingen. Borgerligt styrda länder hade mycket större statligt ägande än det socialdemokratiska Sverige. Statligt engagemang i näringslivet var därför inte att betrakta som speciellt socialistiskt.  

Det fanns alltså, hävdade de borgerliga debattörerna, en ideologisk skiljelinje. Socialdemokraterna var för statlig intervention som princip och borgerligheten som undantag. Men skillnaden var inte större än att konstruktiva samtal kunde föras mellan de politiska aktörerna. 

Socialdemokratiska debattörer kommenterar SSU 

Även bland några socialdemokratiska kommentatorer var tonläget kritiskt. Några ledare ifrågasatte om SSU kunde fortfara att vara socialdemokratins ungdomsförbund med ett sådant radikalt program. Några socialdemokratiska tidningar hävdade att SSU:s relationer till det socialdemokratiska partiet borde omprövas. Ett nytt 1917 stod kanske för dörren, med ett ungdomsförbund som marscherade iväg ut i det vänsterradikala träsket. SSU ägnade sig en ideologisk maskinkrossning gentemot det blandekonomiska samhället, i stället för att använda de möjligheter som detta maskineri gav att bygga vidare. 

De socialdemokratiska debattörerna tyckte att SSU-ungdomarna var alltför blåögda och optimistiska för att kunna vara med att forma politiken i sin iver att socialisera allting och överallt.  

Men det fanns också socialdemokratiska tidningar som understödde SSU. Gränsen vänsterut var glasklar, sades det, eftersom SSU var obrottsligt lojala med demokratins principer, den centrala markören som skilde ut socialdemokratin från kommunisterna.  

Det påpekades att många SSU-förslag med tiden blivit praktisk politik. Det var dessutom ingen kommunistisk avvikelse att vilja avskaffa de sista resterna av det gamla privilegiesamhället.  Förslagen handlade i grunden om inget annat än att till folket lägga fram förslag som intresserade dem i deras dagliga liv. 

Men flera socialdemokratiska tidningar urskuldade SSU:s förslag med att det var ungdomens roll var att driva på utvecklingen. Partiet fastnade i sönderkörda spår och behövde piggas upp av den uppkäftighet, debattlust och entusiasm som SSU-arna hade. Ungdomen borde inte tuktas eftersom de med tiden skulle få erfarenhet och naturlig moderation. Deras stridslust och iver skulle med tiden komma att dämpas av byråkrati, hänsynstaganden och insikter om kompromissandets nödvändighet.  

Det ironiserades också över att samma röster som tidigare klagat över ungdomens bristande politiska intresse nu oroades av deras stora entusiasm för långtgående politiska ingripanden. Det påpekades att många andra SSU-förslag var mer stillsamma, som exempelvis att ge anställda ökat inflytande i bolagens styrelser. Flera debattörer talade om behovet av ett fördjupat arbetstagarinflytande över företagens förvaltning. Men detta mötte också skepsis från facket som inte ville blir ”gisslan”.  Förslag om att fackliga företrädare skulle få betalt för att på arbetstid arbeta fackligt ansågs ligga i näringslivets intresse – på det sättet kunde arbetsplatsproblem smidigt lösas. 

Några socialdemokratiska tidningar menade också att det var självklart att SSU:arna skulle ha rätt att demonstrera att de stod till vänster om partiet. Dessutom var programmet frigörande konkret och inte så yvigt som var brukligt på vänsterkanten. Det som markerade att SSU ville lämna den traditionella modellen var deras deklarationer om att välfärdsstaten inte räckte för att komma vidare mot ökad jämlikhet och mänsklig frigörelse.  

Just detta var exakt det som oroade vissa debattörer, som i  SSU:s paroll ”Bortom Välfärdsstaten” hörde marxistisk terminologi, medan andra såg det som fullkomligt naturligt att SSU försökte finna nya vägar bortom den gängse samhällsmodellen. För vissa var detta skrämmande, för andra var det löjligt om SSU trodde att socialdemokratierna skulle klara att sköta näringslivet när de var så usla på välfärdsstatlig administration. 

Annan mer eftertänksam kritik gick ut på att förstatligandet hörde historien till, eftersom denna sorts krav drivits av socialdemokratin på den tiden fackföreningarna inte hade samma inflytande och reformpolitiken var outvecklad. Klasskrankorna kunde nu bekämpas med facklig kamp och sociala reformer, varför statligt styrande av näringslivet inte längre var lika viktigt för socialdemokratin. ”Förstatligandelinjen som en trosformel är död.” 

Många socialdemokratiska debattörer försökte släta över ungdomarnas radikalism eller hävdade att kritiken var ogin. SSU var verklighetssynens ungdom, exempelvis togs motionerna till SSU-kongressen till intäkt för denna etikett. Det var mer unga administratörer och inte vildvuxna revoltörer som skrivit dessa vardagsnära och verksamhetsinriktade motioner, som saknade mycket av den himlastormande retorik som annars var gängse i samhällsdebatten. De yviga förslaget vägleddes mer av principer än av praktiken. Men det påpekades också att det intressanta inte var de fyrkantiga socialiseringskraven utan den konkreta politik som skisserades i programmets att-satser.  

Det centrala för SSU var att åstadkomma möjligheter för människor att forma sina liv så att de bäst tillvaratog sina anlag och förutsättningar. Detta klarades bäst genom samarbete. Med de grundläggande behoven tillgodosedda kunde utrymmet bli större för individuella insatser och alla fick i det jämlika samhället möjlighet att utveckla sin egenart. Jämlikhet var således inte ett sätt att dämpa samhällsutvecklingen, utan snarare att driva på den. 

Det ökade statligt inflytande skulle således kunna driva på utvecklingstakten och skapa en rationellare användning av resurserna. Med privat ägande kunde det privata dra sig ur en olönsam bransch och visserligen rädda sina egna pengar, men göra samhällets investeringar obrukbara. Det hade visat sig att privatkapitalet ofta misslyckades och förött stora samhälleliga investeringar. Med en ökad statlig planering kunde sådana misslyckanden undvikas.  

Det handlade också om principer. Om staten ska bära kostnaderna när näringslivet går dåligt ska de också ha del av vinsterna när det går bra. Detta gällde främst stora industrier, men staten skulle inte överta småföretag. 

Ett viktigt argument var att privat ägande av mark och skog inte skulle få förhindra framåtskridande och utveckling. I allt hårdare konkurrens var det nödvändigt att försvara Sveriges position som industristat. Gamla uppfattningar om äganderätt skulle inte få lägga hinder i vägen för detta.  

Det huvudsakliga problemet, enligt SSU:s försvarare, var att det privata ägandet gjorde att statens demokratiskt beslutade åtgärder kunde bromsas eller förhindras. Företagens investeringar skapade utgifter för det allmänna i form av vägar, vatten och avlopp och liknande, men de hade inget inflytande över när och var investeringar borde göras. På samma sätt stod de folkvalda sig slätt när företag beslutar att lägga ner, trots att det skapade omfattande politiska och ekonomiska konsekvenser. 

Debattörer påpekade sambandet mellan frihet och tvång. Skoltvånget gav exempelvis kunskaper och frihet längre fram i livet. Tvånget att som ung tvingas betala pensionsavgifter var frihet som äldre. Ett tvång mot ett litet antal personer i näringslivet skulle innebära ökad frihet för ett större antal medborgare. Och genom exempelvis en samordnande central statlig myndighet för att utveckla fritiden kunde valfriheten ökas.  

Syftet var, påpekade de socialdemokratiska debattörerna, att med en planering öka rörligheten på arbetsmarknaden och förstärka individens valfrihet, även på fritidens område, där kollektiva insatser var nödvändiga för att tillgodose människors krav på ökad service. 

Tage Erlander tar SSU försiktigt i örat 

Av stort intresse ansågs statsministern och partiledaren Tage Erlanders tal vid SSU-kongressen vara. Erlander hade talat om den äldre generationens erfarenheter och detta tolkades av många som ett försiktigt pekfinger mot alltför radikala SSU:are. Andra menade att Erlander varit luddig.  

Vad var det då Erlander sade? Han utgick från behovet att driva det storartade välfärdsbygget vidare, finna metoder att motarbeta kvardröjande fenomen som otrygghet, ovisshet och fattigdom. Många kände sig utestängda från välfärdssamhällets framsteg. Han menade att SSU måste hjälpa till med att beskriva hur realiserandet av utopin om en friare och mänskligare tillvaro krävde ökat samhälleligt engagemang.  

Diskussionen om hur samhällsinflytandet skulle utövas hade, påpekade Erlander, varit en huvudfråga i den politiska debatten sedan 1930-talet. Det grundläggande för socialdemokraterna var att kravet på valfrihet och trygghet för medborgarna endast kunde lösas med växande resurser och inflytande. De borgerliga motsatte sig alltid statliga framstötar i denna riktning, men brukade senare acceptera ingreppen. 

Men, fortsatte Erlander, det moderna samhällsmaskineriet och den ekonomiska utvecklingen hade blivit allt mer komplicerade och svåröverskådliga. Det behövdes utopier, om ett bättre samhälle med jämlikhet och möjlighet att utveckla sina personliga anlag, utan förtryck och med trygghet. 

Socialdemokratins väg framåt hade gått genom praktiska handlingsalternativ. Partiet hade frigjort sig från den marxistiska ödestron och istället utvecklat politiska medel som aktiv sysselsättningspolitik och utjämnande socialpolitik. Ur detta kom sådant som lokaliseringspolitik, flyttningsbidrag, beredskapsarbeten, omskolning och andra åtgärder för att avskaffa arbetslösheten, öka människors valmöjligheter, frihet och trygghet. Nu gick partiet vidare och försökte exempelvis förändra grunden för den gamla rollfördelningen mellan könen bland annat genom daghemsutbyggnad. 

De borgerliga var emot detta av kortsiktiga privata intressen menade Erlander, och kommunisterna var fångna i uppfattningen att den socialistiska ideologin och metoden en gång för alla var fastställd. Inom andra vänstergrupper fanns en stark idealism som övergått i sekterism och ökenvandringar: 

I valet mellan att kunna påverka samhällsutvecklingen och vad man tror vara den enda sanna läran, har man valt det sistnämnda. Detta har man gjort i en tid, då den snabba samhällsutvecklingen kräver skärpa i analysen och radikalism i metoderna för att utvecklingen inte ska löpa från oss.  

Mot borgerlig kortsiktighet och kommunistisk ökenvandring ställde Erlander en både odogmatisk och radikal socialdemokrati, som nu skulle försöka närma sig det klasslösa samhället genom att åstadkomma full sysselsättning, jämnare inkomstfördelning, bryta kapitalets ensambestämmanderätt och ersätta den med anställdas medbestämmande, se till att utbildning och kultur öppnades för alla, och att solidaritetstanken blev mer internationell. Men socialdemokratins trohet gällde målen, inte medlen. 

Vi kan här läsa in ett försök från Erlanders sida att nyansera ungdomsförbundets radikala linje. Dock var betoningen av att de politiska medlen kunde variera också något som SSU-arna själva ofta återkom till. 

Mer bitande var då Erlanders kritik om att SSU inte begripit att modern socialism intresserade sig för ett demokratiskt inflytande över planering, inriktning och resursfördelning. Ägandet i sig var inte intressant. Den enskildes trygghet krävde ökat statligt inflytande över samhällslivet, men hur långt detta skulle sträcka sig var en lämplighetsfråga som inte hade ett generellt svar, utan varierade med behov och förutsättningar. 

Om denna hållning, som brukar etiketteras som ”funktionssocialism”, ironiserade en tidning som menade att de äldre socialdemokraterna insett att det går att komma längre ”med mindre buller och bång, om man i stället med hjälp av lagstiftning och statens makt kringskär och modererar ägandets funktioner”. SSU-arna hade inte förstått vad de äldre begripit, nämligen att med statens makt till förfogande gick det att göra det mesta utan att samtidigt behöva irritera omgivningen med tal om socialisering och planekonomi. 

Bosse Ringholm skär av det kapitalistiska näringslivets pulsåder 

Central i diskussionen var SSU:s nye ordförande, den 24-årige Bosse Ringholm. Han framställdes som SSU:s terrier, en demagog och dogmatiker, Ernst Wigforss andlige sonson och fick motta många, stundtals kanske inte helt oberättigade, beskyllningar för demagogi och hård debattstil. Han kunde vara skoningslös och välformulerad. 

Han anklagade också borgerliga medier för att skrika högt och falskt när de försökte göra SSU till en kryptokommunistisk organisation. Kritiken mot kapitalismen i SSU:s program, försäkrade Ringholm, var minst lika artikulerad i partiets program. Ringholm argumenterade starkt för att förstatligande bara var en av många metoder som skulle användas för att socialisera samhället. 

Blandekonomin hade visat sig ha stora brister, menade Ringholm. Därför hade SSU anvisat radikala vägar. Ungdomsförbundets trohet gällde socialdemokratins mål – ”människans frigörelse” – och förstatligandet var ett medel av flera. Den dogmatiska socialismen däremot hade förstatligande som mål och enda möjligheten att förbättra samhället. ”Denna kommunism är väsensskild från den demokratiska socialism som SSU och det socialdemokratiska partiet förespråkar. SSU ser förstatligandet som ett bland flera medel för att nå en socialistisk ekonomi.” Ringholm polemiserade mot nyvänstern som han ansåg mätte graden av socialism i antal förstatliganden. 

När företag läggs ner och anställda mister jobbet så innebär det inte en ekonomisk kris. Nej, menade Ringholm, det var tvärtom. Takten i samhällsekonomin var hög och friställningar behövde inte innebära lågkonjunktur: 

Det saknas sannerligen inte arbete för de som nu friställs. Men det är kanske fråga om arbete på en helt annan ort, i en helt annan bransch. Många får flytta. Eller genomgå omskolning. /…/ Låglöneföretagen måste slås ut. Branscher med många små orationella enheter måste saneras. En bättre resursanvändning av kapital och arbetskraft är viktigt.  

Men vem fattade beslut om detta? Vem finansierade? I alltför stor utsträckning hade det enskilda näringslivet fattat de avgörande besluten utan att ens höra de anställda. Detta ”kapitalistiska envälde” ville SSU avskaffa. Det skulle inte innebära färre nedläggningar, mindre omställning, utan tvärtom skulle dynamiken i näringslivet skärpas. Men det skulle ske genom ökad statlig styrning och planering. Så att omställningarna blev smidigare. SSU ville se till att det privata näringslivet inte längre kunde degradera den enskilde individen till en produktionsfaktor som inte behövde ägnas någon social uppmärksamhet. 

Sverige var globalt sett en idyll, men hade samtidigt många orättvisor och sjukdomssymtom. Demokrati rådde på politikens område, men inte i näringslivet. Det fanns stora skillnader, i lön, mellan könen och mellan olika livsalternativ. SSU skulle driva såväl ”fräck idédebatt som praktiskt vardagsarbete”. Det krävdes en realpolitisk förnyelse av socialdemokratin. 

Stundtals begick Ringholm märkliga formuleringar. Han kunde exempelvis hävda att det i SSU-programmet inte fanns förslag om beskattning av tidningar, medan det ordagrant faktiskt krävde ”att särskild skatt uttages på kommersiella veckotidningar”.  

Ringholm hade starka visioner inför framtiden. Han ansåg att endast begränsade löneskillnader kunde tolereras. Jämlikheten kunde ökas genom att fördelat ekonomiska nyttigheter gratis – enligt samma princip som rådde i sjukvård och utbildning:  

Varför inte pröva tanken på fri bostad och på 1980-talet fri bil och reell möjlighet för alla att disponera fritidshus? Låt samhället få fullständig kontroll över bostads- och bilmarknaden.  

Bosse Ringholm markerade flera gånger vänsterut och förkunnade att förstatliganden inte var en universalmedicin. Men det krävdes en framstöt mot det privatägda näringslivet om klassamhället skulle kunna upphävas. Den osynliga handen skulle ersättas med en planering av ekonomin. Kreditväsendet måste förstatligas och de privata affärsbankernas odemokratiska maktmonopol brytas: 

Socialiseringen av Skandinaviska Banken, Handelsbanken, Enskilda Banken och andra privata kreditinstitut innebär att det kapitalistiska näringslivets pulsåder skärs av. Kapitalet övergår från fåtalet till folkflertalet. 

Med detta hårdföra politiska språk skrev Bosse Ringholm in sig i den politiska historien och kom – som vi ska se längre fram – att symbolisera en politisk inriktning som gick  i en helt annan ideologisk anda än den som de radikala SSU-arna eftersträvade. 

Bosse Ringholm nyanseras 

Men Bosse Ringholms hårdföra linje var inte den enda som hördes från SSU. Andra ledande i ungdomsförbundet, som Thage G Petersson, såg uppenbarligen som sin uppgift att nyansera bilden av en hårdför SSU-radikalism. SSU längtade inte efter förstatligande, hävdade Petersson, utan det var något som kommunisterna kunde ägna sig åt. SSU ville öka politikens möjligheter att nå fram med sin planering, det var praktiska frågor som avgjorde, inte principiella: 

Marx och hans läror behöver inte åberopas för en statlig företagsamhet. Det förhållandet att privata dominansen inom näringslivet i dag är så stor att den hindrar genomförandet av en ekonomisk samplanering av hela näringslivet är skäl nog för att såväl öka samhället insyn och kontroll som för att utvidga den statliga sektorn. 

Det påpekades också av SSU-debattörer, i något mjukare ordalag än vad Bosse Ringholm gjorde, att SSU uttalat sig principiellt i sitt program, och inte önskade någon totalsocialisering av näringslivet. Efter principförklaringarna gällde nu traditionell socialdemokratisk reformism. Arbetsgrupper inom SSU skulle ta itu med att utreda hur förslagen till förstatligande skulle aktualiseras, vilka branscher som skulle prioriteras och hur finansieringen av förstatligandena skulle gå till. Ingen pulsålder skulle omedelbart skäras av. 

Det var med andra ord en mer pragmatisk hållning som åberopades från några i SSU. Det var mer ”statskapitalism” än ”socialism” som gällde. Syftet var att öka tillväxten och gynna framåtskridandets krafter snarare än diffusa socialistiska paroller. Det centrala för SSU var jämlikhet, och förstatligande var ett medel att nå detta. SSU ville en demokratisk socialism på pragmatisk och inte doktrinär grund. 

Vi kan således konstatera att debatten kring SSU:s program landade i att de radikala kraven nyanserades till att handla om en ökad rationalitet av samhällsutvecklingen, där statens ledande roll i planeringen lyftes fram. 

Tanken var att det samhälleliga utvecklingssprånget skulle fortsätta, men ske genomtänkt och med hänsyn till alla inblandade parter. De enskilda medborgarna skulle få sin frihetssfär ökad, till priset av att några privilegierade grupper fick så tillbaka.  

Därmed tonade några i SSU in sig i den allmänna meningen om statens roll i utvecklingen. Det moderna samhället behövde ökat statligt inflytande, det menade också, som vi sett, de borgerliga. 

SSU var förvisso vildsinta, men de var en nödvändig uppiggande katalysator för ett tungsint statsbärande parti, och snart skulle den byråkratiska apparaten få ungtupparna att lugna ner sig, hävdades bland socialdemokratiska debattörer. 

Tre framåtsyftande invändningar mot SSU:s radikala linje 

Men det fanns i diskussionen några argumentationslinjer som var mer tänkvärd än den gängse debatten. En sådan ståndpunkt hävdade att problemet inte var att näringslivet utvecklades spretigt, utan att staten skötte sitt eget fögderi dåligt. 

Från några socialdemokrater, framförallt fackföreningsekonomen och sedermera landshövdingen Hans Hagnell, fanns en rungande kritik mot att staten inte klarade av att vettigt hantera de näringskällor den redan förfogade över. Hagnell menade att staten förfogade över stora resurser och kunde påverka samhällsutvecklingen mycket mer, om bara politiken lades om. Det offentliga svarade för oerhörda investeringar som kunde styras mer medvetet. De statliga industriföretagen sköttes uselt. Den statliga företagsamheten var 

en samling företag utan gemensam redovisning, utan samspel ekonomiskt, tekniskt och personellt. – Därtill kommer att gruppen saknar riktlinjer för sin utveckling. – under 1960-talet har övriga näringslivet byggts ut kraftigt. Utbyggnadstakten inom vår statliga företagsgrupp har sjunkit. – Hade det privata näringslivet skötts lika uselt av sina ägare hade vi vid det här laget haft en betydande arbetslöshet i hela landet. 

En bättre samordning måste därför till, menade Hagnell, och förespråkade att ett enda departement tog kommandot över den statliga näringsverksamheten. Staten måste dessutom sluta suga ut sina företag. Hagnell menade att medborgarna var delägare i företag som var större än dem Wallenberg disponerade över, och vid ett SSU:kongresseminarium lär han ha utropat: 

Wallenberg vet nog vad han ska göra med sina företag, men vet Du vad Du ska göra med dina? 

Här kan vi hävda att en framsynt kritik formulerades. Det var staten, inte näringslivet, som var misskött. Om staten skötte sina uppgifter mer rationellt och disciplinerat skulle det ge mycket bättre resultat. 

En annan problematisering pekade på att folket inte nödvändigtvis hade mer demokratiskt inflytande över staten än andra maktcentra. SSU lät tanken stanna på halva vägen och kraven på ökat statligt inflytande var inte radikalt, utan snarare konservativt. Ett förstatligande innebar inte nödvändigtvis ökad demokrati. Kretsen av bestämmande blev inte större för att staten övertog ansvaret, det skulle bara ge mer makt åt en enda person, industriministern, och på bolagsstämmorna skulle någon statssekreterare i finansdepartementet företräda folket. Eller som en röst konstaterade: 

Varken ansvaret eller makten fördelas på flera i statlig eller allmänt ägda företag än i de enskilda. Snarare är det tvärtom./…/ det blir ingen ändrad maktfördelning och inget större allmänt inflytande i statliga företag än i enskilda. Den enskilde och de anställda får inte mer att säga till om i socialiserade företag. – Att kräva socialisering för dess egen skull är att sitta fast i äldre – och därmed konservativa – tankebanor.  

Det fanns också ett tredje argument, nämligen att folket hade många olika möjligheter att utöva ekonomisk demokrati vid sidan om den statliga vägen. Medborgarna var fackföreningsmedlemmar, samhällsmedborgare, kommunalpolitiker, kooperatörer, styrelsee, ledamöter i företag, medlemmar i intresseorganisationer, osv. Om så många som möjlig skulle få chans att vara med krävdes ett mer komplicerat nätverk av olika demokratiska relationer än vad ett fyrkantigt förstatligande gav till resultat. Tvärtom skulle det kunna innebära en centralism som försvagade, inte stärkte, medborgarnas demokratiska inflytande. 

Bosse Ringholm snuddade själv vid detta när han hävdade att socialisering inte enbart var en fråga om att förstatliga delar av näringslivet, utan ”också att överföra våra socialistiska värderingar på vårt nuvarande samhälle”, att bryta den borgerliga ideologins dominans. Ringholm skiljde därför på två slags social makt: hegemoni som var ideologisk makt över den miljö som samhälleliga beslut fattas i och politisk dominans som var liktydigt med bestämmanderätt i riksdag och kommuner.  

Kampen om makten över institutionerna ligger närmre det som brukar kallas ”hård makt”, det som ytterst vilar på statens våldsmonopol och i utrikespolitiska sammanhang utgår från militärt våld, men som i Ringholms definition handlar om ”politisk dominans”. Men hegemonibegreppet gränsar till ”mjuk makt”, alltså förmågan att påverka människors tankar och uppfattningar, att skapa samförstånd utan att behöva använda statens makt, det som kallats ”problemformuleringsprivilegiet”. 

Men SSU:s handlingsprogram tycktes hävda att vägen till hegemoni gick via dominans. Av hård makt följde mjuk makt. Det var genom att bemästra samhällets kommandohöjder i form av näringsliv, kreditinstitutioner och andra resurser som en långsiktig hegemoni kunde byggas.  

Men vi kan samtidigt se att Bosse Ringholm komplicerar bilden av politiskt inflytande något. Mänsklig frigörelse kommer inte automatiskt av förstatliganden. Även andra debattörer lyfte fram denna problematisering. Debattörer hävdade arbetarrörelsen slets mellan två inriktningar. En strömning önskade en strikt och genomgripande samhällsordning med planhushållning som riktmärke, medan en annan riktning lutade sig mot idéer om frihetlig kollektivism och individualism.  

En variant på denna konfliktlinje går mellan dem som vill att ”det arbetande folket” ska dominera näringslivet och dem som ser ”hela folket” som riktmärke för de politiska strävandena. Betoningen av ”det arbetande folket” är mer av en ”syndikalistisk” tradition, som ser arbetsplatsstyrda företag och en lokalt förankrad demokrati, där ”arbetarklassen” har makten, medan begreppet ”hela folket” betonar ett nationellt perspektiv före vissa grupperingars inflytande.  

Det råder ingen tvivel om att Bosse Ringholm och SSU anno 1967 var förespråkare av ”hela folket”, medan senare SSU-generation skulle odla den frihetliga linjen. På sjuttiotalet kom diskussionen att röra ”självförvaltning” och på åttiotalet ”egenmakt”. Vägen mot mänsklig frigörelse gick för dessa sentida SSU:are inte via förstatliganden utan genom att människor direkt drogs in i samhällsaktiviteter, exempelvis genom kooperativa rörelser, en frigörande pedagogik i skolan och andra mer vardagsnära verksamheter.  

Vi kan också se framsynthet i de tidigare nämna invändningar mot SSU:s radikala förstatligandelinje. 

Kanske var viktigast den kritik som tog sikte på socialdemokratins oförmåga att göra något vettigt med de instrument de redan kontrollerade. Det är också denna insikt som sedermera kom att gå segrande ur diskussionen. Efter ett statsutvidgande språng på sjuttiotalet, som innebar förlorade val och ideologiska reträtter långt in på nittiotalet, kom socialdemokratin att få böja sig för dem som ville trimma statens åtaganden och ge mer utrymme till marknader och individer.  

Istället för att öka statens samhällsinflytande kom det offentliga att få ett mer begränsat handlingsområde, där välfärdssystemets logik och marknadsekonomiska principer blev mer samkörda. Med nyckelbegreppet ”valfrihet” kom den offentliga sektorn att delvis demokratiseras, medan det folkliga inflytandet över kapitalet kom att stärkas av fondsparandet.  

Vi kan säga att om SSU strävade efter att öka samsynen mellan kapital och stat så lyckades de mycket väl. Men det blev inte staten som kom att dirigera samhällsutvecklingen, utan marknaden som höll i taktpinnen.   

Staten har blivit bättre ägare med tydliga avkastningskrav som vilken kupongklippare som helst. Kapitalets intressen av skolad arbetskraft, förbättrade internationella handelskanaler, kapitalförsörjning och ökad dynamik i samhällets följsamhet gentemot marknadens skiftande förutsättningar tillgodoses bättre än någonsin. Samtidigt har människors påverkansmöjligheter ökat genom stärkta ”exitmekanismer”. Marknadens logik har invaderat politiskt dominerade områden. 

Staten blev helt enkelt mindre men mer effektiv. Politikens område inskränktes, men dess förmåga ökade på de områden som återstod.  

Och med en allmän acceptans för den individualistiska strävan efter självförverkligande och olika gruppers rättigheter att bibehålla och utveckla sina särdrag – baserat på etnicitet, regionalitet eller genus – har enhetsstatens strävanden efter rätlinjighet bytts mot ökade grader av asymmetri.  

Demokratiskt inflytande tolkas inte som makt över staten och nationen, utan över det egna närområdet. 

Sammanfattande diskussion 

SSU ger ett bra exempel på hur politikerna i slutet av 1960-talet konfronterades med problemet att politiken inte längre upplevde sig behärska den politiska scenen. De försökte återvinna det politiska initiativet och visa att socialdemokratin hade målsättningar bortom det etablerade samhället. 

SSU:s politiska program handlade om att åstadkomma konsekvensändringar av hela samhällsutvecklingen. Alla krafter måste förmås dra åt det håll som demokratiska beslut pekade. Alla aktörer skulle förmås att gå i takt med de eftersträvade målsättningarna. 

Den demokratiska staten skulle med andra ord absorbera näringslivet och den privata sfären. Men argumenten var inte enbart inriktade på mjuka värden rättvisa och jämlikhet. Det fanns också metallhårda argument som handlade om fortsatt samhällsomvandling och strukturförändring. En språngvis utveckling skulle bara kunna åstadkommas om människor kände trygghet och tillförlit. 

Vi kan således sammanfatta SSU:s hållning så, att ungdomsförbundet önskade att medborgarna i demokratisk anda fick en kontroll över samhällsutvecklingens händelseförlopp – och att det skulle leda till en fortsatt välfärdsutveckling av oöverträffad kraft. 

Inga gamla fördomar om ägande och ansvarsfördelning skulle tillåtas stå i vägen för dessa djupt demokratiska och mänskliga krav.  Ytterst handlade det om att öka människors frihet att utvecklas enligt sin egenart, en målsättning som bara kunde förverkligas genom en mer rationell användning av samhällets gemensamma resurser. Statlig kontroll hängde samman med ökad valfrihet för individerna. 

Men ett politiskt program är bara en text. SSU visade sig inte bara vara idérika och stridbara programskrivare. De agerade också konkret och stannade inte vid radikala fraser. De sökte nya vägar att påverka. 

Förbundet startade tvärpolitiska aktionsgrupper, det vi idag kallar för ”enfrågegrupper”, som agerade i olika sammanhang. SSU vidgade också slagfältet. 1968 köpte förbundet aktier i 41 börsnoterade företag och ställde till med rabalder på bolagsstämmorna genom att ställa frågor om företagsdemokrati och företagens ekonomiska stöd till de borgerliga partierna. SSU:s kritik kom också att riktas in på att stoppa stora industriella satsningar som ASEA:s deltagande i Caboro Bassa-projektet. 

Allt detta skapade en rekyl. Näringslivet kände sig pressade att byta taktik. Om oroliga kapitalister inte kunde få dämpa nervositeten genom traditionella bidrag till politiska partier fick de söka sig andra vägar. De kunde inte heller längre räkna med att den socialdemokratin efter ett generationsskifte skulle vara en garant mot vänstern. Rädda kapitalister med pengar över gav en möjlighet för alternativa verksamheter. Läs Timbro. 

Men hur Bosse Ringholm och SSU anno 1967 inspirerade den nyliberala perioden i svensk politik är en historia som ligger utanför denna framställnings syften. 

Litteratur 

Webber, Michael John & Rigby, David L. The Golden Age Illusion: Rethinking Postwar Capitalism (xx) 1996. 

Svensson, Tommy & Fransson, Bo E I: Ung och radikal. SSU från 1950-talet till 1980-talet (Stockholm: SSU-förbundet) 1987 

Bjereld, Ulf & Demker, Marie: I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg 2005) 

Frihet 1966-1967. 

Statsvetenskapliga Institutionens Klipparkiv, Carolina Rediviva, Uppsala. 

 
 

Partismens metamorfos, från

folkrörelseförankring till medialogik

8 tusen tecken

När vi spanar på omvärlden brukar det bli ett fyrverkeri av trender och strömningar som sägs förändra förutsättningarna för traditionella organisationer som exempelvis ryms inom arbetarrörelsens hägn.

I den här artikeln tänkte jag diskutera hur partierna – eller ”partismen” – byter spår från att ha varit folkrörelsebaserade sammanslutningar till medialiserade publikpartier.

* 

Låt oss börja från början. En utgångspunkt för många inom arbetarrörelsen har varit att frigöra människor från sociala begränsningar som lagts på dem av

Syftet var att åstadkomma samhälleliga förändringar så att alla blir fria att utvecklas efter sin egenart. Den fattige och begåvade skulle genom skolsystemet få en rejäl chans att utveckla sina talanger. Folket skulle skrida från mörkret till ljuset. Med badhus och bibliotek kunde de förtrampade resa sig ur social misär och orättvisor. 

Ett centralt mål för att nå dithän var folkbildningen. Genom kunskap kunde folket få den makt som ligger i att själv tillägna sig kunskap. Men utbildning var något var och en måste skaffa sig – det var inget som kunde delas ut som karamellpåsar, och framförallt inte rappas in med pekpinnen i ovilliga skolelever.

Budskapet från arbetarrörelsen var glasklart. Den som vill få utsikt från kunskapens höga höjder måste genomgå en mödosam klättring.

Ur socialistiskt perspektiv räckte det inte med att arbetarna fick lite allmän skolning, utan först genom att tillägna sig medvetenhet, vilket sker på flera sätt, fackligt genom klasskampen, politiskt genom aktiviteter på den demokratiska scenen, men också genom att skaffa sig kunskaper i sådant som naturvetenskap och ekonomi. 

Vilket blev då resultatet av dessa ansträngningar?

För det första kan vi säga att utbildningssystemet lyckats oerhört väl. Visst finns det mycket att klaga på, men i princip är idag vägen öppen för alla som vill skaffa sig en utbildning. Vi har fått ett meritokratiskt samhälle, där vägen står öppen för alla som kan och vill förkovra sig in på kunskapssamhällets arbetsmarknad. 

För det andra har den starka betoningen av den enskildes rättigheter och möjligheter skapat ett samhälle med en långtgående individualisering. Nästan alla är överens om att det är självförverkligandet som ska stå i centrum för de politiska ambitionerna. Det är helt obsolet att idag försöka få folk att offra sig själva och de sina för nationen, klassen eller något annat som står utanför den enskildes fritt valda sfär.

För det tredje har detta också kommit att påverka de traditionella organisationerna, inte minst inom arbetarrörelsens hägn. Framförallt har den miljö som de politiska partierna befinner sig i förändrats så mycket att vi bör stanna upp och undersöka detta lite närmare.

*

Arbetarrörelsens styrka har varit förmågan att utnyttja de positiva demokratiska energier som genereras i folkrörelsernas täta led – att översätta denna kraft till partipolitisk styrka. Därför är det intressant om partierna inte längre förmår tillgodogöra sig den kraft som finns hos allt starkare och självständigare individer.

Vad beror det på? 

Ett sätt att beskriva partierna är att se dem som en ”länk” mellan väljarna och de valda. Eller som den ”mötesplats” där folket och eliten pratar ihop sig. Partierna har blivit en bärande stomme i vår demokrati. Inte bara så att de organiserar samtalet mellan samhällsmedlemmarna och deras representanter, utan partierna har också kommit att sköta rekryteringen av till de politiska posterna och fungera som kunskapsbas till beslutsfattandet.

Det börjar på SSU:s distriktskurs och slutar på socialdepartementet. Är du missnöjd med något, eller vill förändra samhället, gå med i ett parti! 

Under större delen av 1900-talet har denna partistiska logik kommit att bli dominerande för hur vi förstår politik och samhällsfrågor. Det sitter i vår sociala ryggmärg. Ett parti är lika givet för att förändra samhället som en skiftnyckel varit för att laga en bil.

Partierna har således fått en position i vår demokratiska ordning som gör dem svåra att ersätta.

Det är också tydligt att partierna sett till att skaffa sig den rollen och lyckats hålla konkurrensen på armlängds avstånd. I takt med att medlemsantalet minskat har partierna skaffat sig en försörjning via det offentliga. Direkt eller indirekt finansieras partiernas funktionärer av skattemedel. Partierna har därmed lyckats göra sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar, utan kan nöja sig med att hålla en medlemsstock som gör att de kan legitimera sin position som demokratins stöttepelare.

Detta är en viktig förändring, men knappast förvånande. Partierna var ursprungligen, innan arbetarrörelsen klev upp på scenen, parlamentariska. Deras bas var riksdagen och ledamöterna höll sig med nätverk som var inriktade på att de skulle bli återvalda. De parlamentariska partierna organiserades uppifrån och ned. 

Med kampen för den allmänna rösträtten kom en ny sorts partier som var folkrörelsebaserade. De organiserades nerifrån och upp. De parlamentariska partierna tvingades därmed att göra en omorientering av sina organisationsformer, vilket skapade stor tandagnisslan och ofta skedde under starkt motstånd från det gamla gardet som inte ville kompromissa med den pöbelartade ordning som det ansågs att figurer som August Palm och Hjalmar Branting stod för.

Nu kan vi säga oss vara på väg in i ett nytt skifte av partiernas organisationsformer. De är inte längre folkrörelser utan blir allt mer beroende av att befinna sig i den mediala verklighetens centrum. Partierna har gått från att ha varit folkrörelsepartier till att bli publikpartier. Deras framgångar bygger allt mer på att de lyckas hålla sig i händelsernas centrum såsom de skildras via tidningar, radio, TV och Internet.

En politiker måste ”förekomma”. Och det innebär inte att vederbörande träffar många partimedlemmar utan är med i TV-nyheterna och grälar i radions diskussionprogram.

Partiledningarna skaffar sig därför allt bättre koll på vad folket tycker via opinionsmätningar och annan modern kampanjteknologi. De frågar folket om deras budskap går fram och hur det uppfattas. 

Därmed blir de också mindre intresserade av vad partiets medlemmar tycker eftersom dessa inte är representativa för befolkningen på samma sätt som moderna undersökningsmetoder är. Den politiker som vill veta vad som egentligen rör sig bland väljarna måste hitta alternativa informationsflöden till de egna traditionella partistiska. Den som vill ”lyssna till rörelsen” bör komplettera rösterna från partiorganisationen med moderna fokusgrupper.

Således blir kommunikationsexperten vilka viktig som partiombudsmannen. Partismen måste byta sina propagandametoder, från de folkrörelsebaserade och lite sävliga förankringsprocesserna där nästa partikongress är avgörande för framtiden, till snabba publika insatser där ett inslag på nästa pipeko är det väsentliga 

* 

En av partiernas uppgifter är att vaska fram lämpliga folkrepresentanter som väljarna kan kryssa in i kommunfullmäktigen och riksdag. Denna process har kallats ”kaninpolitik” och innebär en medveten framdrillning av politiska representanter på samma sätt som kaninuppfödare systematiskt plockar bort dem som har sneda tänder eller krokiga öron. Endast de bästa utställningsexemplaren blir kvar. 

Övergången till publikpartier framtvingar fram ett nytt slags utsorteringsprincip. Utställningsdomarnas uppfattning om vad som är goda partirepresentanter ändras från de interna folkrörelsebaserade kraven till mer externbestämda medialogiska kriterierna.

Det är inte främst kunnighet och beslutskapacitet som premieras. Istället gäller det att partiföreträdaren är medial och duktig på att koordinera. Att vara skicklig på att hålla många bollar i luften, samt ”gå genom rutan”. Att tillhöra den grupp som för tillfället är tidsandans favvisar blir mer centralt än att vara expert på något område.

Detta får inte tolkas som att TV-mässighet helt slår ut kunskaper. Istället för att vara antingen eller blir det ännu svårare att hitta en bra kandidat, som måste besitta tillräckligt med kunskaper och beslutskompetens för att kunna fungera som partirepresentant, men OCKSÅ vara medialt gångbar och möjlig att visa upp i TV. Det ska vara statsmannaskap baserat på skicklighet och karisma.

*

Ur det här perspektivet är det lätt att förstå att socialdemokratin hade en svår process att komma fram till vem som skulle bli partiledare.

Först tog, som sig bör i en publikdemokrati, medierna initiativet. Många inom socialdemokratin hakade på enligt den mediala logiken. De mest fantasifulla namn lanserades. I kvällstidningarnas internetomröstningar var det de kandidater som var mest omöjliga ur folkrörelseperspektiv som fick flest röster. 

Därför fördes det fram kandidater som inte satt i riksdagen. Hade Margot Wallström och Vanja Lundby-Wedin skulle således Sverige fått en oppositionsledare som inte är folkvald. Och om Tomas Bodström valts hade partiet fått en ledare som blev medlem först när han fick posten som justitieminister. 

Men när den mediala cirkusen börjat gå på tomgång hade samtidigt den tröga partistiska organisationen börjat komma igång. Och då visade det sig, som egentligen alla med någon insikt i hur ”partiet” fungerar, att det egentligen bara fanns ett par tre kandidater med ”det rätta virket”.

Detta är ett bra exempel på hur den partistiska kulturen är utsatt för en allt starkare gravitationskraft utanför den egna sfären. Det är självfallet mediernas allt viktigare roll som organisatörer av det politiska samtalet som påverkar. Den ”mötesplats” som partierna varit mellan folket och eliten har blivit medial.

Den politiska kulturen anpassar sig därför till denna nya maktsituation. Partierna är exempelvis tvingade att systematiskt översätta sina politiska ambitioner till det mediala formspråket. Det som inte låter sig uttryckas medialt blir heller inte upptaget på dagordningen.

Om de traditionella partierna klarar av att få fram representanter som svarar mot den nya tidens krav vet vi inte. Det återstår att se om den tid de köpt sig genom kraftiga subventioner från det allmänna används till att ställa om. Eller om resurserna förbrukas till en sista indiansommar med de gamla hederliga folkrörelsepartierna.

 
 

Mest blir det flugfiske i Hundträsk….

Några anteckningar om läget i arbetslöshetslandet Sverige

Ur antologin:

”Jobben som försvann”

Utkast 2006-04-04

Inledning

På ett av LO:s fik för långtidssjuka och arbetslösa i en sydlig svensk småstad träffar jag en herre i slips och kostym. Jag tror först att han är som jag, en främmande fågel i 50-årsåldern som är ute och tittar på slummen. Men det visar sig att han just packat necessären och evakuerat sin lägenhet eftersom fogden kan slå till i vilken sekund som helst.

Han är en arbetslös som hamnat utanför, vars skuldsaneringsprogram havererat och vet att inget kan göras nu, annat än att följa ödet till sitt logiska slut.

Man kan säga att han i står i uteliggandets väntrum, även om han flyttat sin väska med det nödvändiga hem till morsan.

Han är arbetslös och hänger på gärdesgården. Men han är inte ensam om detta. Mannen i kostym och med necessär ger en bra bakgrund till att ställa frågan om Sverige just nu upplever en om- eller en avindustrialisering?

Den berättelse som den svenska huvudfåran följer kan sammanfattas ungefär så här: Vi ser nu ett teknologiskifte i näringslivet. Utvecklingen går från tillverkningsindustri till kunskapsbaserad industri, från produktionsekonomi till konsumtionsekonomi, från nationellt baserad teknologidriven ekonomi till en globalt teknologidriven ekonomi. Innebörden är glasklar. Jobb försvinner, men nya tillkommer. Vi ska inte satsa på att försöka rädda svenska företag genom att sänka lönerna, utan genom att kämpa oss fram i frontlinjen av teknologiutvecklingen. Det är med kompetens och vetenskap vi ska utveckla välfärden, inte genom att sänka våra välfärdspolitiska ambitioner. Trygga människor vågar. Vi är på väg in i en annan industriell fas. Det ska vi bejaka, vi ser ljuset i slutet av tunneln…..

Mot detta står en konkurrerande berättelse, som säger ungefär så här: Vi ska bejaka teknologiskiftet och att en industriell förnyelse är nödvändig, men Sverige har en alltför låg andel nyföretagande, vi klarar inte av att omsätta våra goda idéer och forskningsresultat till färdiga produkter. Vår njugga inställning till entreprenörer och företagande straffar sig. Trösklarna in på arbetsmarknaden här för höga, det lönar sig inte att arbeta, och stora grupper som förlorar sina gamla jobb kommer inte in på den nya arbetsmarknaden. Den ”nya ekonomin” fungerar inte som den gamla, vi ser Jobbless Growth och en oförmåga att möta framtiden. Det går bra för Sverige just nu, men ljuset vi ser i slutet av tunneln kan vara ett asiatiskt nyindustriellt tåg som kommer …

I den här framställningen skall jag försöka diskutera dessa politiska frågeställningar med svar som kommer från såväl teoretisk litteratur men också från vanligt folk, ute i landet. Min tanke är att i gränssnittet mellan det teoretiska (objektiva) med det vardagliga (subjektiva) finns insikter att få om läget i folkhemmet när ett stort teknologiskifte inträffar.

Min metod har varit lika enkel som effektiv. Jag har blandat läsningen av diverse rapporter med en uppsökande verksamhet, inte minst via nätet där jag har kunnat göra närstudier i arbetslösas livsfilosofi.

Utgångspunkten är att vi i det svenska samhället idag ser tre viktiga förändringar. Vi ser en stor förändring av näringslivets struktur. Detta får politiska konsekvenser. Och vardagskonsekvenser för medborgarna.

En strukturomvandling av globala mått

För det första upplever vi en strukturomvandling av globala mått. Tillverkningsindustri och fabriker flyttar ut från Sverige och kvar på hemmaplan blir mer kvalificerade arbetsuppgifter, högre upp på förädlingskedjan.

Det är inte så att fabrikerna egentligen försvinner. Men de blir mer high tec. En ny pappersmaskin i Kvarnsveden kostar flera miljarder, men genererar ett femtiotal jobb. LKAB:s nya pelletsverk Malmberget väntas ge mellan 35 och 40 nya jobb. Den nya sodapanna vid Östrandsverket i Timrå går loss på 1,6 miljarder kr men ger inga nya jobb.

När Dagens Industri undersöker effekterna av fem av Sveriges största industriprojekt så kommer de fram till att investeringar för 14 miljarder kronor ger ett 100–tal nya arbetstillfällen.

Den vanliga bilden av den svenska utvecklingen är en trestegsraket som bygger på följande resonemang:

1) Svenska företag är ungefär som SKF: bygger på en genial svensk uppfinning, har etablerat sig i 70 länder och säljer till hela världen, har allt större lönsamhet, men anställer allt färre i Sverige.

 2) Inga nya företag kommer efter dessa höga furor. de små företag som så småningom kan bli nya SKF tillåts inte spira och gro, politiken ägnar sig bara åt att sköta den mogna skogen, men ignorerar återväxten i undervegetationen. När tallarna faller i nästa storm så står vi där med ett stort hygge.

3) Därför måste vi ge småföretagen ökade möjligheter och inte längre lita enbart på den klassiska industrin. Nya branscher i service- och tjänstesektor måste få chans att etablera sig och få en ekonomisk bas.

Problemet med detta resonemang är att vi lever i ”en ny ekonomi”. Det är inte säkert att framtidens näringsliv ser ut som gårdagens. Det är inte långa utvecklingscykler där ett företag växer under 100 år för att sedan stagnera och sjunka undan under kommande 100 år.

När vi exempelvis säger att Sverige inte har fått något nytt storföretag sedan IKEA är det att missa den viktiga problematiska frågeställningen.

Företag i den nya ekonomin bygger på ständig förändring, nätverksmodellen förutsätter att ägarskap och produktion hela tiden byter skepnad beroende på dynamiken i ekonomin. Världen styrs inte av marknaden utan som en marknad. Med ständiga förskjutningar mellan producenter, en elektronisk hord som håller ordning på kvartalsrapporterna och utvecklandet av globala produktionsplattformer för i stort sett alla branscher blir samhället präglat av acceleration och instabilitet.

John Maynard Keynes balanstänkande är ute, det är Joseph Schumpeter och ”kreativ förstörelse” som gäller.

Den ekonomiska styrkan mäts inte i vad ett företag har innanför väggarna utan vilken kompetensmassa det har i sitt nätverk.

Det är ganska naturligt att andelen anställda inom enskilda industrier minskar i en sådant moget näringsliv, men minskningen kräver samtidigt ett flöde av anställda till service- och tjänstesektorn. Det är fel att tala om ”avindustrialisering” om ett mindre antal personer än förut producerar mer än tidigare i vanlig tillverkningsindustri, det tyder bara på att produktiviteten ökar. Om färre anställda producerar mer kan fler anställas på annat håll. Detta brukar kallas för ”relativ avindustrialisering” och är inget konstigt.

Och vad ska vi egentligen mena med ”avindustrialisering”? Sådant som vård, omsorg och skolor är också i allt högre grad industrialiserade processer, de fungerar som hand i handske i ett samhälle där näringslivet förändras. Feminiseringen av arbetskraften leder till behov av rationella barnomsorg, exempelvis, vars organisationsformer är lika rationella och produktivitetsinriktade som allt annat.  

Alternativet är det som kallas för ”absolut avindustrialisering” och som utmärks av fallande produktion och produktivitet, minskat antal anställda och en successiv urgröpning av enskilda branscher. Det förefaller exempelvis inte orimligt att det i Sverige – eller kanske i Europa i stort – skall och bör gälla för tekoindustri och varvsnäringen.

Men termen ”absolut avindustrialisering” kan också ges en annan betydelse. Ser vi till vilka produkter som blivit försäljningssuccéer, exempelvis Absolut Vodka, kan vi fundera på vad det egentligen är som vi bör satsa på. Absolut handlar inte om innehållet i själva produkten, utan bygger helt och hållet på marknadsföringen och den image som produkten förmedlar. Absolut är mer en upplevelseindustriell produkt än en kemisk-teknisk vara.

I svensk politik kan vi förvänta oss ett stort krig om Florida. Inte den nordamerikanska  delstaten, utan om Richard Florida, mannen som satt upp kreativitet på dagordningen över vikiga förutsättningar för ett framgångsrikt näringsliv.

Richard Florida har med sitt kreativitetsindex givit Sverige en mycket framskjuten plats på listan över länder som förmår kombinera teknologi, talang och tolerans. Öppenheten i ett samhälle bestämmer hur väl talang och teknologi tas tillvara.

Kritikerna menar att Floridas teser är riktiga, men att han har placerat Sverige högre än vad vi förtjänar. Med de resurser vi besitter borde vi göra bättre ifrån oss.

Det Florida visar är i vilket fall som helst att den nya ekonomin tvingar oss att ändra på våra föreställningar om hur ett samhälle håller sig produktivt. Få saker strider antagligen så mycket mot de svenska folkliga dygderna som påhittet med ”friår”. Men ur den nya ekonomins perspektiv kanske det inte är så dåligt om alla får ledigt från sin ordinarie syssla för att under en tid göra något annat – som förhoppningsvis består i något kreativt, och mer avancerat än att bygga om garaget?

*

Resonemanget om hur klassiska svenska industrier utvecklas har ibland en tendens att bli nostalgisk. Det är inte underligt. Tidigare strukturomvandlingar har väckt motsvarande nostalgiska motreationer.

Skansen är kanske vårt bästa exempel på hur Sverige mitt i det industriella språnget hedrar den gamla  fäbovallen. På sextiotalet fick vi ”Vi-Flytt-Int”-våg, en ”Hem-Till-Byn”- resentiment som kanske bäst illustreras med de kända textrader som maldes från den svenska schlagerfabriken under från sextio- och sjuttiotalet.

Som i klassikerna 34:an, ”Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort…”. Eller i Alf Robertsons ”Riv inte vårt kvarter”, ”Riv inte ner, riv inte vårt kvarter, Vi bor tillräckligt många här, vi behöver inga fler…”

Vi kan därför gissa att den innevarande strukturomvandlingen leder fram till en ”fabriksnostalgi”. På samma sätt som vi saknar de gamla fina stadskvarteren med sina bredbakade ardennerhästar, rännstensgator och prunkande fruktbutiker där farbror Pettersson bjöd ut potatis från Björke a 5 öre skålpundet, kommer vi att känna en tomhet efter Skultuna Mässing och Bacho skiftnyckelfabrik, något om svenska företag som lagt ner, eller flyttat produktionen utomlands.

Det fanns också en sådan våg på sextio- och sjuttiotal, som i Love Explosions ”Ljusne”:

”…och Wallenberg och Wickman

De har mig i sina klor

Jag måste lämna Ljusne,

Jag måste resa från far och mor…”

Kanske kan vi leva med nostalgin och förvänta oss att den ger vissa politiska konsekvenser, som strukturomvandlingen på sextiotalet förde ett landsbygdsorienterat och moderniseringskritiskt parti som centern till makten.

Och det finns redan industrimuseer runt om i landet, liksom en kamp för att bevara gamla arbetarbostäder och hamnkranar.

En del av nostalgin är den bittra insikten om att inträdesbiljetten till arbetsmarknaden är en hög kvalifikationsnivå. Det går inte längre som förut, att börja med enklare springpojks- eller sekreterarjobb för att sedan avancera. Kraven ställs på såväl hög utbildningsnivå som praktik. En fullständigt omöjligt ekvation. Eller som en debattör skriver i Aftonbladet:

”Nu fyller jag snart 24 år och har fortfarande inte haft något längre jobb. Har bara en massa skolbetyg av olika slag att visa upp. Jag har återigen börjat studera, efter några månaders arbetslöshet. Nu går jag på socionomlinjen och hoppas på en bred arbetsmarknad sedan när jag är klar. Jag har redan nu börjat kika på jobbannonser som kräver socionomutbildning och känner lite ångest. I flertalet annonser vill de att man redan ska ha arbetslivserfarenhet. De begär det omöjliga av mig. Jag måste få chansen att jobba först!”

Kanske vittnar citatet om att den nya ekonomin utvecklas mycket snabbare än vår mentalitet, som fortfarande är upphängd på den fulla sysselsättningen och rekordårens bild av vad som är normalt.

I den gamla ekonomin kunde det uppkomma luckor mellan anställningarna, men dessa skulle vara så korta som möjligt. Det normala var att vara anställd. Och blev det ett skifte gällde det att snabbt hoppa över till någon ny arbetsplats, eftersom jobbet var instrumentet för att kunna förverkliga sig som människa. Och det var företagen som samlade på anställda.

I den nya ekonomin är normalläget inte att vara anställd, utan att hela tiden vara inne i olika projekt där det egna jagets utveckling är lika viktigt som jobbet. Men den flexibla tillvaron kräver att den enskilde samlar på arbetsköpare, så att det alltid finns några räddningsplankor att tillgå.

Den gamla ekonomin liknar det traditionella äktenskapet. Den nya ekonomin är ett ständigt ungkarlstillstånd.

Strukturomvandlingens politiska konsekvenser

För det andra får strukturomvandlingen politiska konsekvenser. Den stora stridsfrågan i Sverige handlar inte om vi ska ha denna strukturomvandling eller inte. Snarare är det så att alla partier bejakar en öppen ekonomi, även om det leder fram till ett högt omvandlingstryck på svenskt näringsliv.

Inte heller är vi speciellt oense om hur utmaningarna ska mötas. Vi anser oss ha nytta av medlemskapet i EU. Vi vill satsa på utbildning och kompetenshöjning. Vi är ense om att alla ska vara i arbete.

Istället handlar oenigheten om hur den svenska omvandlingen ska beskrivas. Några hävdar att vi är på väg mot full sysselsättning och att arbetslöshetspratet snart kommer att förbytas i ett desperat letande efter arbetskraft. Andra kommer att säga att en mycket stor grupp – kanske en miljon – står utanför arbetsmarknaden.

Bägge kan ju ha rätt. Vi har ett matchningsproblem i Sverige. Som ökar akut i takt med att tillväxten faktiskt leder fram till att flera jobb skapas.

Länge var föreställningen stark om att en ekonomisk återhämtning skulle innebära att alla förr eller senare fick ett ”riktigt” jobb.

Nu kan vi konstatera att partierna egentligen är ganska överens om att det finns en grupp arbetslösa som aldrig kommer att få ”riktigt” jobb. Eller som i vart fall inte kan kliva rätt in i den ordinarie arbetsmarknaden, utan måste mobiliseras via offentliga insatser. På den politiska agendan står ”P-jobben”, för Alliansen uttryckt som ”pigjobb” (hushållsnära tjänster) och för (s) som ”pysselsättning” (plusjobb).

I bägge fallen handlar det om att det offentliga skall subventionera en arbetsmarknad för människor som kan hjälpa till med en del service och tjänster, utan att tränga ut ”vanliga” jobb.

Staten skapar en konstgjord arbetsmarknad med offentliga subventioner. Alliansen vill exempelvis gynna ”hushållsnära tjänster” med generösa skatteavdrag, medan socialdemokraterna och deras allierade talar om ”plusjobb”. Visserligen hånar de varandra för ”pigjobb” och ”pysselsättning” men i grunden är p-jobben inget annat än en kvasiarbetsmarknad, ägnad att släta över de klyftor som 2/3-delssamhället annars blottlägger och som inte kommer att gå bort av sig själv.

Om vi dessutom jämför med det gamla industrisamhället – där springschasen och biträdet tog första staplande stegen in på arbetsmarknaden – är p-jobben ungefär samma sak. Möjligtvis skiljer sig finansieringen.

Ett annat exempel på detta är de praktiktjänster för akademiker som socialdemokraterna vill inrätta. Det är sannolikt en konsekvens av kunskapssamhällets förändrade förutsättningar.

Förr hade det akademiska betyget oftast en direkt motsvarighet på arbetsmarknaden. Då behövdes ingen praktik, eftersom arbetsuppgifterna var väl definierade. Nu motsvaras högskolebetyget mer ett studentbetyg. Och de flesta arbetsplatser har ingen tradition av att inrätta ”trainee”-jobb. Alltså inrättas nya vägar in i yrkeslivet. Eller som Bob Dylan sjunger:

“Twenty years of schooling

And they put you on the day shift….”

Lite fyrkantigt brukar sägas att socialdemokratins största misslyckande är den höga arbetslösheten. Arbetarpartiet har inte lyckats vare sig öka efterfrågan eller utbudet på arbetskraft. Det har med bidragssystem och företagens villkor att göra. Att folk inte har ett arbete beror på politikerna. Drar de i rätt spakar har vi vips full sysselsättning!

Ingen kan begära att politikerna ska säga som det är. Att människor som inte flyttar dit jobben finns, som inte skaffar sig en utbildning, som inte kompetensutvecklar sig och som inte prioriterar sin egen anställningsbarhet enligt den nya ekonomins logik ska vara arbetslösa. Åtminstone om kunskapssamhället ska fungera.

Nej, socialdemokratins stora misslyckandet är att de som gjort ”rätt” inte funnit en väg in på arbetsmarknaden.

Och många av dem som länge gått arbetslösa och följt alla pekpinnar från arbetsförmedlingar och politiker befinner sig nu in och ut i ett praktikträsk utan annat hopp än att regeringen ska uppgradera deras gratisarbete till någon slags tillfällig anställning, ett akademiskt plusjobb. En möjlighet till ett halvår i solen. Visa vad man går för.

Arbetslösa akademiker verkar göra det mesta som andra arbetslösa gör. De söker extra jobb, vanliga jobb, praktikjobb, men är också medvetna om att samla på sig erfarenheter som gör att deras CV ska se lite bättre ut. Exempelvis jobba som frivillig några timmar  i veckan på någon organisation som Röda Korset eller Rädda Barnen. En del försöker klara sin försörjning genom att skriva in sig på någon kurs som ger dem studielån via CSN, så att de kan fortsätta att handla, resa och försörja sig under den tid de söker arbete. För studenter är det också ett sätt att kunna behålla sin studentbostad.

Framtidsutsikterna är också lika dystra som för andra arbetslösa. Möjligtvis finns det mer av strategiskt tänkande, många funderar över att söka jobb utomlands, flytta eller söka ytterligare någon annan utbildning eller bita huvudet av skam och ta ett jobb utanför det egna utbildningsområdet.

För många arbetslösa akademiker med invandrarbakgrund känns det också som att de har extra svårt att komma in i det svenska samhället, trots sin höga utbildning.

Den problembild som tornar upp sig i de arbetslösa akademikernas berättelser är att de känner sig osäkra om framtiden, eftersom de flesta arbeten är kvalificerade och har höga krav inte bara på utbildning, utan också erfarenhet. Antalet jobb är begränsade och har många många sökande.

Möjligtvis är akademikernas överlevnadsrutiner lite mer förkovrande än vad gängse meckande med raggarbildar eller samlande av porslinsänglar är. Arbetslösa i den här gruppen går på seminarier, försöker skaffa sig kontakter genom konferenser och kurser, genom aktivitet i organisationer som ligger nära deras verksamhetsområde. De bygger aktivt ett strategiskt nätverk. Sådant som extrajobb och praktik inom sitt kompetensområde är andra, men mer svåråtkomliga, möjligheter.

Det är inte säkert att arbetslösa akademiker känner sig sämre än andra. Det som tynger dem är möjligtvis att de investerat i sig själva och att om den investeringen misslyckats, så har de ett minuskonto i form av studieskulder som andra inte har.

Det är dessutom en viss prestigeförlust att ha ägnat många år åt studier, när detta leder till samma position som skolkamrater eller släktingars barn som inte studerat, men som nu i varje fall har ett fast jobb på posten eller jobbar som snabbköpskassörska med hopp om att kunna avancera till biträdande lagerchef.  Någon nämner spärrvakt som ett alternativ, det ger pengar och kanske lite tid att läsa böcker på arbetstid.

Annars fördriver de arbetslösa akademikerna sina dagar med promenader, eller andra försök att göra av med energi under dagen, för att kunna bli trött och få en god nattsömn. Nattetid kommer annars lätt tankarna på att ha satsat på fel utbildning, studieskulderna, de hopplösa framtidsutsikterna. De talar om depression, nedstämdhet, sömnproblem, ångest, hjärtklappningar, hopplöshet, besvikelse, gråtande timmar, viktproblem, prata med sig själv, desperation, ensamhet och tomhet.

Allt detta är sannolikt känslor som arbetslösa akademiker delar med andra arbetslösa, med den skillnaden att de förra lättare kan semantisera sin situation så att den låter gruvligare. Och så har de, som sagt, gjort rätt men fått fel, medan de arbetslösa som inte utbildat sig har gjort fel och fått fel.

Kanske är tankarna på en speciell praktikmöjlighet för akademiker inte så illa tänkt, en nödvändig politisk innovation i ett kunskapssamhälle, där över 50% skaffar sig högskoleutbildning? Helt enkelt en ”lärlingsutbildning för akademiker” som ska hjälpa till att matcha vägen från högskola till arbetsmarknad.

Nu verkar det dock som om det egentligen råder en enighet om att det behövs göras något för att få in alla i något som liknar ett arbete. Däremot råder politisk strid om vad åtgärderna bör bestå i.

Vi går således mot en p-jobbssektor som blir ett mellanting mellan ”arbetslöshet” och ”arbete”.

En annan stridsfråga som verkar ha begravts i skuggan av den nya ekonomins framväxt är synen på Sveriges geografiska utveckling. Visserligen finns en del gnöl om kommunala fördelningspengar, men den stora förändringen tycks ha skett under stor enighet. Gamla paroller om ”hela Sverige ska leva” byts ut mot en strategi där vissa stödjepunkter som har utvecklingsmöjligheter får mer resurser, medan dem som har sämre förutsättningar stryps. Istället för att kompensera eftersläntrarna premieras frontavsnittet.

Detta var också strategin under förra strukturomvandlingen. Med den ”solidariska lönepolitiken” ökade omställningstrycket av svenskt näringsliv. Lönerna sattes lika för alla inom en bransch, oberoende av individuella betalningsförmågan hos arbetsköparen.

Det gav till resultat att de företag som hade dåliga förutsättningar att betala högre löner gick i putten, medan de som skulle ha kunnat betala mer men inte behövde, fick utrymme att anställda fler och expandera.

Vad vi nu ser är således en ”solidarisk geopolitik”. Politikerna satsar på en regional förändring av Sverige. Kanske kommer ansvarskommitéen under ledning av Mats Svegfors att stöpa om vårt land. Ett nyckelord i politiska sammanhang är ”regionutvidgning”, som försöker ta bort administrativa gränser mellan kommuner och län. Det kokar ner till att den som söker arbete ska betala ungefär lika mycket oavsett vilken riktning bussresan till jobbet går.

Ett bra exempel på detta är Botniabanan, som av folk i Stockholm anses vara en konsekvens av miljöpartiets vågmästarroll i riksdagen – och av det faktum att miljömupparnas ledare Peter Eriksson vill ha en järnväg hem till Kalix.

Att den politiska pappslöjden kan ha en del med detta att göra stämmer nog, men riktigt så enkelt är det inte. Vad vi ser är ett Sverige som är på väg att stöpas om. Vi ska ta upp konkurrensen med stora asiatiska kluster med produktionskorridorer om 200- till 300-miljoner invånare. Då måste vi urbaniseras. På riktigt.

En annan intressant politisk konsekvens av strukturomvandlingen är att den fått såväl den vänstra som högra flanken i politiken att vakna till. Socialdemokratin sover inte längre sött i rekordårsyrans fantasier om att politik är att vilja, utan politik är att kunna. Det finns ingen utväg ur kapitalismens käftar, utan här gäller det att göra rätt för sig eller sopas bort av marknadskrafterna. Till sin stora glädje verkar socialdemokraterna ha upptäckt att marknadsmekanismen kan pigga upp offentlig sektor, men att socialstaten också kan vara en del av en dynamisk ekonomi. Socialdemokraterna återvänder till sin tidiga 1900-talsupptäckt, att politiken inte ska gå ut på att avskaffa kapitalismen, utan snarare effektivisera den och röja väg för produktivkrafternas utveckling.

På sin kant har borgerligheten upptäckt att den svenska välfärdssystemet gynnar en snabb och effektiv omställning av näringslivet. Folk är mindre rädda för att bli av med jobbet när de känner att deras välfärd inte hotas i grunden.

Visst, det finns en baksida av denna trygghet, och det är att det inte heller lönar sig speciellt mycket att anstränga sig mer än andra. Den industriella livsstilen garanteras alla i vårt land, oavsett insats. Men det är inte bara så att trygghetssystemet minskar incitamenten att söka sig till nya jobb, utan också att det gör det mindre intressant att motsätta sig förändringar i arbetslivet.

Det demonstreras en del när fabriker läggs ner i Sverige, men på de flesta orter nöjer sig medborgarna att markera sitt missnöje. Någon större våg av protektionism har vi inte sett och de stora stödpaketens tid förbi.

En förklaring till detta är att välfärdssystemet dämpar ångesten över förändringarna. Därför kanske den svenska ordningen gör att vi har lättare att hänga med i den globaliserade ekonomin än vad andra länder har, som bygger sin försörjning på ett skyddat nationellt näringsliv.

Möjligtvis kan vi i Vaxholmskonfliktens skugga se en första indikation på att detta är på väg att förändras. Vi har nu en ökad kritik mot konsekvenserna av konkurrensutsättningen mot tillverkningsindustrin.

Ute i landet finns en ökad skepsis till vad öppna gränser ställer till med. Sektorer som tidigare varit mer eller mindre skyddade – exempelvis byggsektorn – får ökad konkurrens. Och när även tandläkarna i Bromma får sälja villan därför att bulgarerna gör jobbet mycket billigare – kommer kanske globaliseringskritiken att få mer substans.

Strukturomvandlingens vardagskonsekvenser

För det tredje får strukturomvandlingen praktiska konsekvenser i människors vardag

En arbetslös styr sitt beteende i hög grad av förväntningarna och den lokala arbetsmarknaden. Det finns ”kulturella” förklaringar till varför exempelvis en arbetslös i Strömsund (Norrlands Inland) agerar annorlunda än en dito i Gislaved (Gnosjötrakten).

Detta om vi får tro Försäkringskassans rapport Att leva på kassan – Allmän försäkring och lokal kultur (Stockholm: Försäkringskassan 2005). Rapporten granskar framförallt de sjukskrivningstalen och försöker belysa hur olika ”kulturer” förklarar geografiska skillnader. Strömsund och Gislaved är ungefär lika stora men skiljer sig i att i den ena kommunen, Strömsund, har dubbelt så många sjukskrivna (landets högsta) än den andra kommunen, Gislaved, trots sund livsmiljö.

I Strömsund är arbetslösheten hög och de flesta arbeten är relaterade till primärnäringarna, människor lever nära naturen, ägnar sig åt fiske, bär och svampplockning och på vintern utflykter med skotern. Trots den goda miljön är sjukskrivningarna störst i landet – en genomsnittlig vuxen är borta från arbetet 62 dagar per år. Det finns få arbetstillfällen, med lågt löneläge och osäkra och kortvariga anställningar. Sjukskrivningar och bidragstagande är något ganska normalt och en del av vanlig livföring.

Gislaved är annorlunda. Jobben består av relativt enkla arbeten inom tillverkningsindustrin, främst plastproduktion, tämligen oglamorösa sysslor som montering och arbete med triviala produkter som järnkrokar. En stor grupp – ungefär en fjärdedel av invånarna – har invandrarbakgrund. Men här ses bidrag och sjukskrivningar som något avvikande.

Kanske kan vi från Försäkringskassans rapport föreställa oss att den som är arbetslös också med tiden skaffar sig vanor som är svåra att bryta. Ett första steg ur långvarig arbetslöshet brukar därför vara att den arbetslöse för ”arbetsträna”. Det kan vara enkla saker som att gå på en ABF-kurs varje dag, pyssla lite med jobbansökningar och prata med andra i samma situation. Skälet är att arbetslivets rutiner måste byggas upp, eftersom den långvariga arbetslösheten leder till vanor som är svåra att bryta om ett jobb skulle dyka upp.

På orter där många har samma levnadsöde är det inte lika lätt att få den förändringsprocessen igång. Men om omgivningen ser ogint på den som går hemma utan att göra något, blir förändringsbenägenheten större.

En intressant studie av Ulla Rantakeisu studerar olika överlevnadsstrategier bland långtidsarbetslösa ungdomar, och i sin avhandling Arbetslöshetens olika ansikten (2002, diss, Göteborgs Universitet). Hur hanterar ungdomar den speciella situation som arbetslösheten utgör? Hon har hittat fyra olika idealtyper:

Traditionalister – letar efter en försörjning i sitt närområde och tror inte mycket på pratet om vidareutbildning och rörlighet, livet centrerar kring familj och vänner och detta blir vägledande i försörjningsstrategierna.

Vinddrivna – har inte stora förhoppningar om att kunna skaffa ett arbete och söker istället metoder att överleva och få ett fungerande liv, har låg förändringsbenägenhet.

Sökare – ser arbetssökandet som en del av ett självförverkligande, men även om familj och kamrater är viktiga finns en starkare flyttningsbenägenhet.

Frifräsare – betraktar sin situation som övergående, arbetslösheten är en del av en långsiktig planering med intressedrivna yrkesvisioner där arbetet är en del av självförverkligandet. Den egna individualiteten är viktig och traditionella förväntningar känns förlegade. Detta är en grupp människor som anser att arbetsförmedling och skolor ska vara skräddarsydda för deras egna ambitioner.

Rantakeisu menar att ”frifräsarnas” hälsa är mycket bättre än de övrigas, och hon hävdar vidare att ”traditionalister” och ”vinddrivna” i huvudsak har arbetarbakgrund, medan ”frifräsare” och ”sökare” tillhör medelklassen.

En annan studie, genomförd av Margareta Bolinder vid Umeå universitet, och med den talande titeln Handlingsutrymmets betydelse för arbetslösas upplevelser, handlingsstrategier och jobbchanser (Diss sociologi, Umeå 2006) diskuterat hur arbetslösa upplever och hanterar sin situation.

Det Bolinder menar sig kunna visa är att de som aktivt söker efter arbete inte får jobb i högre utsträckning än andra arbetslösa. De som har låga krav för att acceptera ett jobberbjudande får inte heller arbete oftare än andra. Ju mer en arbetslös upplever situationen som betungande, desto mer aktivt söker denne jobb, men det finns ingen koppling mellan antalet sökningar och möjlighet att få jobb. ”Korttidare” och ”långtidare” söker lika mycket. Och sökintensiteten påverkas inte så mycket av ersättningsnivåerna.

En tolkning av detta kan vara att de arbetslösa inte känner att deras situation påverkas av vad de själva gör. De individuella insatserna har inte en korrelation med förändringarna i verkligheten. Den arbetslöse kan bara marginellt förändra sin situation, och är mer beroende på exempelvis handläggares beslut, statliga anslag och politiska regelförändringar. Vi kan säga att den arbetslöse har låg egenmakt.

En annan tolkning är att Bolinder dragit fel slutsatser, att det finns en klar korrelation mellan en bidragsperiods avslutning och sökfrekvensen.

*

Charlotta Svensson har i sin avhandling, Att göra eller inte göra-….Arbetslösas fritidsdeltagande, sökaktivitet, anställningsmöjligheter och tidsstruktur (Diss, Stockholms Universitet, sociologiska institutionen, 2002. diskuterat vad de arbetslösa egentligen gör om dagarna. Några av dem har svårt att aktivera sig på dagarna och upplever att tillvaron förlorat sin mening. Vissa kan inte motivera sig till att ens sköta hushållsarbetet på ett behövligt vis. Andra arbetslösa talar istället om hur de tvingar sig själva att sköta hushållsarbetet, att ägna sig åt någon form av fritidsaktivitet för att undvika bli försoffad framför TV:n. En minoritet av har emellertid inga problem att sysselsätta sig. De upplever arbetslösheten som positiv och kan då ägna sig åt sådant de tidigare inte haft tid med eller starta upp något nytt: att studera eller byta yrkeskarriär. Flera studier tyder på att det är de arbetslösa som på ett eller annat sätt upprätthåller ett aktivt liv som har de bästa

När arbetslösa berättar om sina liv verkar det inte vara många som sitter vid köksbordet och stirrar ut i snögloppen. Möjligtvis har vi i denna text ett ovanligt urval, de som rör sig på Internet och skriver om sig själv på hemsidor eller ger sig in i chatter, är också en grupp som på andra sätt är aktiva. Slutsatsen kan därför inte vara att vi här talar om arbetslösa i största allmänhet, utan hypotesen är att gruppen som här får tala är lite speciella, ett slags arbetslöshetens avantgard.

Det tycks som om många arbetslösa lever ensamma med sina barn, men växlar mellan att vara förälder och leva singelliv. ”Till vardags är jag en sliten småbarns mamma    ……men kan förvandla mig till en liten partypingla på helgerna”, som en mamma utrycker saken.

Barnen är viktiga för de arbetslösa. Av beskrivningarna att döma är dessa gullungar, busungar, ögonstenar etc i centrum för uppmärksamheten. Möjligtvis endast i konkurrens med ett stort utbud av kattor, hundar och kaniner. De bildsatta hemsidorna vittnar om att barn och husdjur, vid sidan om vrålåk, hojar och skotrar, är viktigaste markörerna i de arbetslösas liv.

De gör också långa listor på TV-program, musik, artister, filmer, och andra livsstilsmarkörer.

Repertoaren av vardagssysslor är bedövande. Arbetslösheten har gjort att det som för andra är drömhobbies kan odlas aktivt, så långt ekonomin tillåter. Det är aktiviteter som matlagning, amatörradio,  möbelsnickerier, svetsning, aktivitet i hemvärnet, slappar framför TV, surrar med kompisar.

De arbetslösa verkar vara i hög grad piercade och tatuerade. De är också samlare. Några samlar på bilar och kitch. En En filmsamlare har 2.500 filmer i sin samling och har på grund av detta varit med i lokalbladet och ser minst en film om dagen: ”Jag föredrar filmvärlden framför verkligheten. Jag har mer eller mindre vigt mitt liv till film och det är väldigt få som vet hur mycket film betyder för mig och hur viktigt det är för mig.”

Centralt för många av dem är också närheten till naturen:

”Men jag gillar skog och natur, alla årets årstiden. Våren är bäst. Det finns inget bättre än att få vakna, kliva upp, sol som skiner och bara ta ryggsäcken och dra iväg på skotern… söka rätt på en härlig fjäll topp… sitta och titta ut över en hel vy… sen ta sej en kopp choklad och en god smörgås… ja det är bland det bästa jag vet…..”

Det finns också en del motsägelsefulla beskrivningar bland de arbetslösa. Ganska många klassificerar sig som ”arbetslös” men hävdar att de helst går klädda i ”arbetskläder”. Några varvar arbetslösheten med sysslor som lastbilschaufför, diskjockey eller spelar i rockband med hygglig musikproduktion och aktivt turnerande.

En arbetslös kille från Gävle erbjuder sina datortjänster för 300 kronor timmen och kan följaktligen också berätta att han spenderar mycket tid i sin sommarstuga och har annars stressiga dagar med att göra elinstallationer och konfigurera datorer. Det finns arbetslösa som har ”arbetsbilder” på sin hemsida, exempelvis en grävmaskin. Att sysslandet stundtals går från personlighetsutveckling till mer närig verksamhet finns det inga direkta belägg för, men steget kan inte vara långt.

Flera arbetslösa jobbar extra. Nästan enbart i olika offentliga arbeten, ”springvick”, som lärarvikarie, sköterska, personlig assistent, för att inte tala om alla som far fram och tillbaka i ”praktikantträsket”. 

Bland många av de arbetslösa finns också en livsfilosofi som vittnar om en stark vilja till självförverkligande:

”Jag fiskar så ofta jag kan. Kan även tänka mej en pubbrunda om jag är barnledig.
Älskar livet om livet älskar mej.”

Det är talande att de mest hedonistiska beskrivningarna som ”livsnjutare” kommer tätt följd av det annars ovanliga uttrycket ”mellan två jobb”. De flesta säger annars mycket lite om sina framtida yrkesplaner.  

Vi ska nog inte moralisera så mycket över att de arbetslösa verkar ha en framträdande konsumistisk hållning.

Vi går nämligen från en produktionsekonomi till en konsumtionsekonomi. Den upplevelseindustriella utvecklingen innebär att vi har en teknologisk konvergens på global nivå, där kapitalismen blivit så avancerad att dess tekniska omfamning av världens näringsliv blivit total. Det som skiljer den ena varan från den andra är inte främst det mekaniska innehållet, utan vår uppfattning om produktens image. Det avgörande för produkterna är inte det tekniska innehållet (det förutsätts vara väl godkänt) utan varumärket.

Det är lätt att förstå denna utvecklingsfas av ekonomin när vi ser hur näringslivet agerar. Grundkomponenterna till produkter köps idag upp globalt och underleverantörer står på kö runt hela världen för att leverera gränslöst. Det är inte längre möjligt att på ett vettigt sätt tolka inskriptioner som Made In Sweden.

Men däremot är det kanske inte lika lätt att dra den samhällspolitiska slutsatsen av detta. Om vi tidigare levde i en produktionsekonomi kom människor då också att definiera sig själva som produktionsdeltagare. Men i en konsumtionsekonomi blir rollen som varumärkessamlare det centrala. Den egna personlighetens utveckling markeras med en uppsättning rekvisita som säger mig själv – och min omgivning – vem jag är.

Produktionsdeltagaren förvandlas till en konsumistisk självförverkligare. I bästa fall genom att personen väljer en yrkeskarriär som en del av personlighetsutvecklingen, och inte som ett medel att kunna konsumera. Jobbet blir en del av livet. I sämsta fall blir den konsumistiska rolltolkningen så intensiv att själva jobbiten – bidraget till samhällsekonomins förkovran – glöms bort.

En genomgång av de arbetslösas tillvaro ger många exempel på konsumism. Många av de arbetslösa har gjort sina hemsidor till redovisningar av kulturella aktiviteter. De skriver dikter om livet som arbetslös, om kärlek och svek, om sina underbara barn. En 31-åring säger:

”Är kreativ, älskar att arbeta med mina händer. Skriva, teckna, spela, måla, bygga, bläddra i böcker, hålla i ett fiskespö och möjligtvis ett kallt glas med en värmande dryck i ibland.

Håller på att försöka lära mig att liksom mina barn njuta mer av nuet och inte fundera så mycket på framtiden.”

Många arbetslösa låter presentera dikter och aforismer på sina hemsidor, oftast av oklart ursprung. Men de medvetet valda och används för att ge uttryck för de egna känslorna:

”Gårdagen finns inte längre … annat än som ett minne

Morgondagen har ännu inte börjat … annat än som en önskan eller tanke

Nuet … är det som existerar… här och nu

De val som görs nu kommer att påverka morgondagen, och delta i din skapelseprocess

Valet är .. självklart .. bara ditt.”

För en ganska stor grupp finns uppenbart också en sjukdomsbild med i personlighetsbeskrivningarna. Endast ett fåtal skriver om sina sjukskrivningsorsaker eller sjukpensionärsdiagnos, oftast bilolyckor eller liknande, någon enstaka om sina bipolära depressioner.

En person skriver:

”Jag har gått sjukskriven för att jag har fått ischias, är förlamad i ena benet. Kan gå nu på benen men har ständig värk, men det får man ju leva med.. Vad jag vet om det hade blivit en operation eller inte… Det vet jag inget om för läkarna hoppar runt mig som om jag vore en jäkla boll… Och det träliga är att vara oviss om saker o ting..”

Många av de arbetslösa har också kritiska saker att säga om arbetsförmedlingen, som upplevs bara administrera bidrag och se till att allting rullar på som vanligt. Någon ”coachning” är det inte frågan om från förmedlingen.

*

Ser vi till exemplen ovan kan vi lättare förstå hur arbetslöshetsforskarna menar, när det säger att ett arbete inte bara ger en lön att leva på utan har också många ”latenta funktioner” som handlar om upplevelser och en känsla av hemhörighet. Ett arbete ger också tidsstruktur, sociala kontakter, kollektiva mål, social status och identitet samt regelbunden aktivitet.

Den arbetslöse som misslyckas med att hitta dessa latenta funktioner kommer att må sämre än dem som klarar av att Om en arbetslös person misslyckas med att ersätta arbetets latenta funktioner kommer hans eller hennes psykiska välbefinnande att försämras. Utan ett arbete är det är mycket svårt att strukturera sin tid och skapa mening i tillvaron.

De exempel som vi här har nämnt visar att folk det inte är omöjligt för arbetslösa att tillskansa sig många av de latenta funktioner som arbetet ger. Människor är aktiva och skapar lätt en strukturerad tillvaro.

Men, som sagt, urvalet är lite bekymmersamt, eftersom de passiviserade i vissa avseenden också är det i andra.

Det som skiljer arbetslösa är dock, hävdar forskarna, ett par problem som traditionellt inte funnits hos lönarbetarna. Det första är att arbetslösheten gör det svårt att planera för framtiden, och att ekonomin oftast blir sämre.

Charlotte Svensson, vars avhandling tidigare nämnts, visar att arbetslösa inte är mer passiva än andra medborgare. En  granskning av biobesök, teaterbesök, dans, restaurangbesök, besöka släktingar, ha släktbesök, besöka vänner och bekanta, ha vänner på besök, trädgårdsskötsel, bokläsning, studiecirkel, musicera, sjunga i kör, fiska, jaga, bingo, hobbyverksamhet, motionera, visar att de två grupperna är ungefär lika. I genomsnitt hade varje arbetslös fyra aktiviteter.

Att det ändå finns väsentliga skillnader mellan arbetslösa och arbetande visar dock Per Adman i sin avhandling  Arbetslöshet, arbetsplatsdemokrati och politiskt deltagande (Uppsala, Diss 2005). Adman diskuterat de politiska konsevenserna av arbetslösheten. Det har samhällsförändrande betydelse, som deltagandet i demonstrationer och namninsamlingar är lägre.

Den arbetslöse har mer sällan kontakter med politiker och andra aktörer. Dessutom har tron på möjligheterna att påverka politiken blivit låg. Arbetslöshet drabbar särskilt grupper som redan tidigare är mindre politiskt aktiva, såsom lågutbildade och invandrare. De blir därmed ännu svagare i det demokratiska samtalet.

Vi kan fundera över varför arbetslösa människor blir inte aktiverar sig i demokratiskt samhällsarbete, medan de är så aktiva i andra sammanhang? passiva i det demokratiska arbetslöshet? Borde inte en utsatt position vara stimulerande för ett ökat politiskt deltagande?

En förklaring kan vara att arbetslösheten förorsakas av brist på personliga resurser. Samma faktor som gör att människor står en lång tid utanför arbetsmarknaden gör också att de är passiva samhällsmedborgare.

I så fall är det en konsekvens av det meritokratiska samhället, som sorterar människor efter kapacitet.

I ett samhälle där människor sorteras efter kapacitet upplever vi en ståndscirkulation. Människor flyttar mellan olika positioner beroende hur deras förmåga uppskattas. Klasskillnaderna markeras av den personliga skickligheten och kompetensen.

Däremot så är tröskeln mycket låg att kliva in i upplevelseindustriella aktiviteter som att åka skoter, bygga på sommarstugan eller umgås med vänner.

Vi vet också att långtidsarbetslösa löper större risk än andra att drabbas av olika sjukdomar som hjärtproblem, astma, blodtrycksproblem, sömnlöshet, drogproblem. Den arbetslöse skaffar sig överlevnadsrutiner, fyller dagen med en lång rad aktiviteter som blir en slags kvasiarbetsplatsmiljö. Med grundlig tidningsläsning, följer TV-program och gör olika aktiviteter.

Det kan faktiskt vara stressigt att vara arbetslös, men det handlar om negativ stress, eftersom aktiviteterna inte är äkta, inte räknas, inte ger de kontakter med omvärlden som behövs för självkänsla och status. Framförallt innebär arbetslösheten en sämre ekonomisk situation. Och i ett konsumtionsinriktat samhälle är det inte för överlevnaden vi köper enbart, utan också för att markera vem vi är.

*

Vi kan avslutningsvis konstatera att vi befinner oss i en global omstrukturering där svenskt näringsliv gradvis utsätts för helt nya förutsättningar. Vi kan också slå fast att detta redan fått konkreta politiska konsekvenser, att statsmakten söker efter nya vägar att upprätthålla arbetslinje och välfärd. Men vi har också konstaterat att arbetslöshetens vardag inte bara är nattsvart utan fylld av aktiviteter. Det finns ett liv utanför det traditionella lönearbetet. Eller för att allra sist överlämna ordet till några arbetslösa:

- Är en tjej som tar en dag i taget. Gillat att göra spontana saker. Några av mina intressen är datorer, läsa böcker, vistas utomhus och se film. Tycker om både fart och fläkt och lugn och ro./…/Fånga dagen! Så här skrev Karin Boye i sin dikt ”I rörelse”:

”Den mätta dagen , den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd.”

- Tycker om att vara ute i naturen, fiska, plocka svamp eller bara promenera. Flugfiskar gärna när jag har möjlighet. Gillar att läsa, datorer, konst bl.a. Försöker hålla mig i form med promenader och cyklar gärna. Går ut och dansar ibland men en hemmakväll med en bok är ju vad det oftast blir eller en stund vid datorn …. 

- Jag tycker också om att laga mat, husmanskost som gormemat. Dricker helst vin, i vänner sällskap, men kan även ta en vinglas sjäv också och spela olika sällskapsspel, tex på Blip.se

- Jag är arbetslös med brukar ändå inte vara sysslolös. Jag hugger ved och skruvar mycket i min skoter. Det är en Polaris fin som fan. Andra intressen är tex att läsa. Trolleri. Fiska. Sjunga. Äta mat. Fiska.

- Jag är 59 år och sjukpensionär efter 25 år i vården. Jag är lite mullig men ungdomlig. Gillar modern musik och lyssnar gärna och ofta. Ägnar mig åt fotografering, utflykter, och gillar att äta på något trevligt ställe, i stan eller någon annanstans, och dagen fylls med bio, pubbesök och umgås med trevligt sällskap, och självfallet min man, ”smutta lite på något gott vin och mysa….”

- Jag är en kvinna i mina bästa år som har klarat av projektet barn och har gått in på projekt eget liv. Jag har satt fyra barn till världen. Två barnbarn har jag också som är mina ögonstenar. Jag pysslar med det mesta men den största delen av min tid går åt till andlig och personlig utveckling av människor plus mycket ideell verksamhet för barn och vuxna….Jag är oftast glad och positiv och är i allra högsta grad estet! Jag skriver och målar och pular med det mesta som är kreativt.

- Mest blir det flugfiske i Hundträsk….

Källor:

Jag har använt mig av mina personliga kontakter, studerat undersökningar och plockat en del från nätet. Alla exempel är autentiska, men stundtals omarbetade och justerade. Den som vill veta mer om hur arbetslöshetens vardag ser ut kan hitta en hel del matnyttigt på exempelvis www.norrlandskontakten.se och www.arbetslos.nu.

 
 

POLITISK KULTUR: Hur ska vi förstå partismen

2006-06-16

Politisk kultur brukar ibland användas lite allmänt för att beteckna den politiska sidan av länders olika traditioner och andliga böjningsmönster. Således präglas inte bara Sverige av en fredlig tradition, där vi i princip inte haft ett rejält folkligt uppror sedan Stora Daldansen 1740-talet, utan vår politiska kultur sägs vara en ”konsensuskultur” där vi förhandlar oss fram till kompromissartade lösningar. Vi är konflikträdda, de politiska partierna ligger i mitten som en hög kattungar och vi är Landet Lagom, en ankdamm där den kungliga avundsjukan råder och bara en fråga åt gången får diskuteras.

Den svenska samarbetskulturen väcker ibland förvåning. När svenska fackföreningar i globaliseringens efterföljd får besök av kollegor från andra länder blir dessa mycket häpna över hur lätt det svenska facket konverserar med sin ”motpart”. En del ser det som framsteg, medan mer militanta misstänker att det svenska facket är köpt.

Och vad säger det om vårt land att de politiska skandaler ofta handlar om at något ätit och druckit hutlöst på det allmännas bekostnad? Är det en Luther som kräver att makthavare inte ska smörja kråset?

Nära till hands ligger här etiketten ”Jante” – Du skall inte tro att du är något. En politisk ledare får inte sticka ut alltför mycket. Men samtidigt finns det en annan svensk politisk tradition, nämligen hyllandet av den store ”Hövdingen”, en respekt för den starke mannen, ”den röde patriarken”.[1]

Den svenska politiska kulturen har således en dimension med två ytterligheter – Jante och Hövding – och mellan dessa två ytterligheter måste det politiska ledarskapet orientera sig. Vi kan säga att Göran Persson är ett bra exempel på hur denna målkonflikt kan arta sig. När Persson har pekat med hela handen har han beskyllts för att vara ”en buffel”, och när han haft lägre profil har det klagats på att han har ett ”oklart ledarskap”. Vi kan säga att en svensk politisk ledare alltid kommer att göra fe.

*

Att använda politisk kultur på makronivå som exempelvis Jante och Hövding är förvisso oerhört intresseväckande. Men frågan är hur användbart begreppet egentligen är för att beskriva nationella system.

Ett exempel på tveksamheterna är hur De Asiatiska Tigrarnas framgångar brukar förklaras. Rötterna till det stora industriella språnget sägs finnas i en konfusiansk tradition. Men exakt samma förklaring används också för att förklara Japans svårigheter.

Något liknande kan vi se när det gäller Sverige. Vår konsensustradition förklarar såväl våra framgångar som industri- och välfärdsnation, liksom stagnationen och svårigheterna att förnya oss.

Tryggheten är produktiv om den organiseras rätt. Tryggheten är ett hinder om det överdoseras. Lagom är både bra och dåligt, det är lagomt med lagom. Sverige är svenskarna och deras hövdingar – men kan också vara landet Jante.

Begreppet politisk kultur är helt enkelt lite flummigt.

*

Därför är det bra om vi preciserar begreppet, exempelvis till att handla också om något handfast som samspelet mellan ett lands oskrivna och skrivna författning.

Vi inser alla att det inte räcker med att titta i ett lands grundlagar och författning för att begripa vad som sker, utan det krävs också grepp om mjukare kunskaper, information om det som sitter i väggarna, i de politiska aktörernas vanemönster och folkets kynne.

Det ena brukar spegla det andra. Den starka juridiska konstruktionen i den amerikanska författningen ekar också i landets politiska kultur. USA:s presidenter avsätts presidenter genom juridiska processer och ett framträdande drag i amerikanska filmer är rättegången. Följaktligen bekläds landets presidentpost i allmänhet av en jurist.

En motsvarande schablon till den amerikanska rättegångsfilmen är kanske svensk pilsnerfilm. En lätt konfliktartad historia som ofta upplöses i harmoni efter några ”tjena tjena” och ”nu talar vi inte mer om den saken, nu dricker vi kaffe”. 

Med författningen som utgångspunkt kan vi se något intressant med den svenska kulturen, nämligen att kärnan i vårt demokratiska system – de politiska partierna – inte finns reglerat i grundlagen.

De lever sitt eget liv med en praxis som vuxit fram spontant under årtionden, kanske till och med århundraden.

Den som på måfå slår upp riksdagstryck som är 100 år gamla – eller varför inte ännu äldre – kommer att finna diskussioner som i hög grad påminner om dagens debatt. Språket är självfallet annorlunda, men själva principdebatten har inte ändrat sig speciellt mycket.

Vi har anledning att utgå från att på samma sätt som de politiska spörsmålen hållit sig inom vissa bestämda ramar har också den partistiska kulturen varit ungefär densamma. Idéer har en seghet, brukar det sägas, men det har också organisationers seder och traditioner. Vi har en tendens att följa invanda hjulspår.

Det innebär inte att den politiska kulturen är konstant. Innebörden är istället att det i en given politisk kultur finns ett antal vanligtvis förekommande ståndpunkter, argument och tankefigurer. Men den som bär fram dessa kan variera, liksom hur framförandet ter sig.

I den svenska politiska kulturen finns – som tidigare nämnts – två starka gravitationskrafter från Janteidealet och Hövdingidealet. Men ibland är det oppositionen som använder sig av Jante mot den regerande Hövdingen. Så skulle jag beteckna Alliansens försök att slå socialdemokraterna ur brädet i valet 2006. Men när Carl Bildt erövrade makten 1991 var det i egenskap av att vara en Hövding, medan Jantemesen Carlsson ansågs vara på väg att köra landet i botten på grund av sin obeslutsamhet.

*

Och notabelt är att vi i vår grundlag har föga reglering av det som egentligen är den svenska demokratins ryggrad – partierna.

Partier behövs för att ge kött till demokratins ande. Partierna brukar beskrivas som en ”länk” mellan väljarna och de valda. Det är partierna som organiserar mötesplatsen mellan eliten och folket. Här sker rekryteringen till de politiska posterna och i partierna finns en kunskapsbas från vilken beslut i viktiga frågor utgår. Och framförallt är det partierna som vaskar fram och presenterar de kandidater vi har att rösta på i de allmänna valen.

Men även om partierna har denna centrala roll för demokratin så är deras inre liv av grundlagsfäderna betraktad som tabu. Partierna har en så stark struktur att grundlagsfäderna inte verkar ha funnit anledning att reglera deras verksamhet. Trots att de är den bärande bjälken i det svenska parlamentariska systemet föreskriver grundlagen ingenting om deras verksamhet. De anses ha en så stark traditionell bärighet att inga pekpinnar behövs.

Den som engagerar sig i ett parti kommer ganska snart att lära sig vad som är gångbart och inte i det nya gänget. Alla partier har kurser och seminarier för att lära nya medlemmar såväl faktabaserade kunskaper (partiprogrammet) och tradera tyst kunskap, som kräver längre veckoslutskurser för att fastna.

Partierna har också det som kallas ”kaninpolitik”. Alla partier har interna processer för urval av framtidsnamn som liknar dem som kaninuppfödare använder sig av. De plockar systematiskt ut alla kaniner som har sneda tänder eller krokiga öron, och endast de bästa utställningsexemplaren blir kvar.[2] 

Det är lätt att ironisera över detta – att ”alla stöps i samma form” – och det skapar ofta en hemmablindhet hos partierna. Men partismens inkluderande kultur är också en förutsättning för att människor ska våga ta steget in i politiken. De som redan är etablerade i ett parti – kanske sedan generationer – har hela tiden ambitionen att få med sig fler anhängare, och erbjuder en väg in i politiken via en slags värnplikt.

Den politiska dressyrens baksida – en slags kulturell fördomsfullhet – har således förtjänster. Den yttersta formen av partistisk disciplinering – den sk partipiskan som viner framförallt i riksdagen och tvingar enskilda ledamöter att stundtals rösta mot sin åstikt – brukar ensidigt kritiseras.

Men ”partipiskan” har också flera fördelar. Det gör att väljaren kan lita på att hennes röster inte kan förvanskas hur som helst. Det ger stabilitet åt politiska beslut. Och framförallt gör det att partiföreträdare som lyckas åstadkomma ett bra förslag på sitt område kan lita på partikamraternas stöd, samt vice versa. Den som avstår från att frondera mot partilinjen betalar ett pris, men får också en vinst i form av att egna politiska krav får ett obetingat stöd från kamraterna.

Men problemet att ett parti lätt tappar känningen med omgivningen när ledningen omges av jasägare har många illustrationer. Det kanske bästa är när den unge Fredrik Reinfeldt försökte på 1990-talet ta upp problemet med att alla i moderaterna såg ut som Carl Bildt. Reinfeldt fick en flera timmar lång utskällning inför hela riksdagsgruppen av hela partiledargarnityret och blev sedan katapulterad ut i kylan. Själv trodde han att hans politiska karriär var över. Men när det sk ”bunkergänget” gick på grund i valet 2002 blev positionerna ombytta.[3]

*

Således. Staten reglerar inte partierna, däremot har det offentliga tagit över finansieringen av deras verksamhet. Med jämna mellanrum skrivs partistödet upp och partierna har nästan helt lyckats göra sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Vi kan därför se partierna som en privatadministrerad men offentligt finansierad verksamhet med en stark inre kultur.

Ska vi skildra svensk politisk kultur är det på dessa utskott av den offentliga sektorn vi bör koncentrera oss. Och i en avhandling av Katarina Barrling Hermansson finns deras inre liv mycket väl kartlagt. [4]

Hennes bok är en av de mest intressanta som skrivits om svenskt inre politiskt liv, en slags politisk-antropologiska studie av de sju stammarna inom det svenska politiska reservatet.  Läsningen av hennes bok bekräftar i stort sett alla våra fördomar om de politiska partierna – på gott och ont:

  • Moderaterna – de konsekventa

Moderaterna är det konsekventa, realistiska, rationella, analyserande och professionella partiet. Moderaterna ser sig själva som sakliga, pålästa och intellektuella. Baksidan är pedagogiska brister, apolitiska tendenser, bristande folklighet och hårdhjärtade.

Det finns en arrogans som de själva erkänner som ett problem och som andra partister märker när moderater inte hälsar och uppträder som förmer. Trots sin individualistiska hållning tycker många av deras riksdagskollegor att de ser lika ut i kläder och i yttre stil.

Sådant som känsla och intuition väger lätt i moderaterna när det ställs mot fakta och stringens. Moderater är övertygade om att de har rätt och känner sig frustrerade över att andra partier inte har samma kunskaper och principiella perspektiv. Barrling citerar moderater som säger om sig själva att ”vi är ingen vindflöjel”, vi har ”en nästan religiös attityd till frågorna”, ”Vi föser, kan man säga, politiken i rätt riktning. Vi får inte credit för den hela tiden…..det är litet tråkigt.”

Barrlings bild av moderaterna bekräftar att partiet ger stort utrymme för partiledaren att styra och ställa efter sitt eget huvud. Det finns stor fördragsamhet med toppstyrning – så länge det går bra för partiet. Partiet brukar – tillsammans med socialdemokraterna – beskrivas som riksdagens mest disciplinerade och auktoritetsbundna parti. Men moderaterna är samtidigt kända för att inte lägga fingrar emellan när det går dåligt. Inget parti har lika samvetslöst dumpat sina hövdingar när de inte levererat.

  • Folkpartiet – de förnuftiga

Folkpartiet ser sig själva som förnuftiga, rationella och ansvarskännande. Den politiska förmågan betraktas som stor, och de erkänner själva att epitetet ”docentpartiet” har viss täckning. Folkpartisterna är duktiga, mycket duktiga, de motionerar, ställer frågor, uppträder ”smartast” och har en akademisk framtoning.

På den negativa sidan, säger folkpartisterna själva, finns sådant som att ”åsikt blir fakta” och en viss brist på ödmjukhet, men gillar samtidigt diskussioner. Vilket gör att de själva ibland känner viss samhörighet med vänsterpartiet, medan centerpartiet uppfattas som lite tröga och landsbygdsbaserad folklighet.

Barrling citerar folkpartister som säger om sig själva att de ”håller ingånga avtal, man kan lita på oss, att vi står vid vårt ord” och ”om alla svenskar kom på studiebesök till riksdagen så skulle det vara 50% folkpartister. Minst.”

Det senare har visst fog för sig. Enligt många opinionsmätningar och liknande undersökningar är folkpartiets favorit som parti nummer 2. De är ett alternativ att rösta på för väldigt många svenskar. Partiets åsikter ligger också närma genomsnittet. Men av något skäl är det ändå en liten grupp som sedan ändå bestämmer sig för att rösta på folkpartiet.

  • Centern – de pragmatiska

Centerpartisternas självbild är präglad av en politisk förmåga och ansvarskänsla, kompromissvilliga och samförståndstänkande. I centern finns en sakkunnig praktisk erfarenhet. Här är det vardagskunskaper snarare än teori och intellektualitet som gäller. Partiet uppskattar ett praktiskt resultat mer än ideologisk klarhet. Och ställer sig skeptiska till stora teoribyggen och abstrakta kunskaper.

Centerpartister har också en stark sammanhållning i gruppen, en del av partiets folkrörelsekaraktär. Partiets pragmatism bottnar också i en strävan efter trivsel och livskvalitet.

Centerpartisterna ser samtidigt att vardagskopplingen har en baksida, att partiet uppfattas som otydligt och har svårt att agera som rikspolitiker med ett övergripande perspektiv på nationen. Andra partier lyfter på hatten för stora teoretiker som Karl Marx eller Milton Friedman, medan centern bara har Gunnar Hedlund att skryta med. Men det gör också att partiet gärna söker ledare som har egenskapen att framstå som tydlig och massmedialt framträdande, samtidigt som de måste ha kvar sin sociala kompetens och vardaglighet.

  • Socialdemokraterna  – de lojala

Socialdemokraterna ser sig själva som lojala och kolletivistiska. Samtalet som politisk metod – med sakkunskap och lyhördhet som kännetecken – är viktiga för partiet enligt dem själva. Politiska utsagor måste vara verklighetsbaserade och riksdagsledamöterna förväntas inte tycka i alla möjliga frågor.

En god ledare måste i detta parti ha förmågan att lyssna på vad andra har att säga – och sedan kunna sammanfatta det på ett sätt som alla känner igen sig i. Men gäller också att kunna vara en skicklig förhandlare och skapa majoriteter bakom svåra beslut som tagit lång tid att harva med.

I många avseenden liknar socialdemokraterna centerpartiet. Den sociala sammanhållningen är viktig, folkrörelsekaraktären finns där, men en viktig skillnad är samtidigt att (s) har suttit länge vid makten och att partidiciplinen därför blir viktigare.

Att vara påläst är alltså viktigare än att ha intellektuell brillians. Men framförallt gäller respekten för gruppens sammanhållning och förmågan att kunna kompromissa sig fram till acceptabla beslut. Regeringsdugligheten är central för (s).

  • Kristdemokraterna – de välmenande

Kristdemokraterna betraktar sig själva som valmenande och har en vilja att vara omgivningen till lags. Det är inte alltid det mest effektiva eftersom de brister i beräkning och strategisk kalkyl och därför ofta hamnar i mediaskugga.

Partiet tänker sällan i system eller abstrakta termer, utan värnar om de enskilda människornas situation, en strävan att göra andra väl, ett drag som kristdemokraterna exempelvis saknar hos moderaterna. De känner sig lite udda och annorlunda, och framstår ibland som överdrivet präktiga i förhållande till andra partier mer framgångsrikt spelar det politiska spelet.

  • Vänsterpartiet – de rannsakande

Vänsterpartiets självbild präglas av att de är väl pålästa och teoretiskt kunniga, vilket utnyttjas för att rannsaka samhället. Partiet är i ständig opposition, även när det är regeringsunderlag. En seriös politisk kamporganisation som samtidigt försöker ta ansvar för helheten,  och därför stundtals missar taktiska tillfällen.

Vänsterpartiet är dessutom fyllt av en massa individualister som gärna diskuterar olika frågor ur flera synvinklar, ett drag som Barrling etiketterar som ”självkritiskt”. Allas rätt att komma till tals utnyttjas till bristningsgränsen. Om socialdemokraterna är gruppstyrda och lojala, präglas vänsterpartiet av en antiauktoritär tendens som gränsar till narcissism. Men med detta kombinerar partiet ett drag av tråkighet och puritanism, liksom att inte minst akademikerna i partiet försöker ”klä ner sig” för att smälta in i vad de tror är det arbetande folkets kretsar.

Miljöpartiet – de välanpassade

Partiet är – menar Barrling – svårare att karaktärisera eftersom de olika partiföreträdarna i riksdagen har så olika uppfattning. Partiets gruppkultur är att de saknar en gruppkultur. Ledamöterna har partiets idéer gemensamt och har anpassat sig till det parlamentariska arbetsättet, trots att partiet är ganska nytt.

Men Barrling hittar väldigt få liktydiga drag hos partiet, vilket gör att de kan betraktas som ”välanpassade” i den meningen att miljöpartister trots sin olikhet ändå uppträder ganska eniga. De är betraktade som avvikande även av de andra partierna.

Ett exempel på detta är att Birger Schlaug under sin tid som språkrör var den riksdagsledamot som oftast röstade mot sitt eget partis linje….

*

Den som pratar med partister finner att de ofta har uppfattningen att de andra stammarna är annorlunda. Men för den som ser dem alla från utsidan är likheterna påfallande. Partisterna som grupp har mer som förenar sig än som skiljer dem åt.

Sakkunskap är viktig. Spänningen mellan att åstadkomma resultat – och att stundtals också profilera sig strategiskt – återkommer för alla partier. Att balansera partiernas inre kultur med samhällets förändringar är partiledningarnas viktigaste uppdrag.

Den svenska politiska kulturen omformas gradvis. Vi har exempelvis en framträdande ämbetsmannatradition som ofta härleds från Axel Oxenstiernas dagar. Byråkraten är oväldig och utför sin sina sysslor utifrån regler utan att snegla på den politiska makten. Sedan långt tillbaka har vi ett förbud mot ”ministerstyre”.

Men dessa traditioner har påverkats av att folkrörelserna stiger fram som en maktfaktor i början av 1900-talet. Ämbetsmannastaten blev partistyrd. Men det innebär inte att vi helt byter politisk kultur, utan den gamla kulturen absorberar, eller absorberas, av det nya.

Idag är den partistiska kulturen utsatt för en allt starkare gravitationskraft utanför den egna sfären. Det är självfallet mediernas allt viktigare roll som organisatörer av det politiska samtalet som påverkar. Den ”mötesplats” som partierna varit mellan folket och eliten har i allt högra grad tagits över av medierna.

Den politiska kulturen anpassar sig därför till denna nya maktsituation. Partierna är exempelvis tvingade att systematiskt översätta sina politiska ambitioner till det mediala formspråket. Det som inte låter sig uttryckas medialt blir heller inte upptaget på dagordningen.

Bland partisterna uppfattas denna förändring som ett hot mot den egna positionen. Vi kan säga att i konfrontationen med medial logik blir den partistiska kulturen ännu tydligare. En ganska långvarig harmonisk fördelning av det politiska bytet mellan de olika partistiska stammarna hotas nu av en nyhetsstyrd mediaindustri, vars credo har vissa egalitära ideologiska drag som också finns hos partierna, samtidigt som medierna inte behöver ta något ansvar för de svåra beslut som partierna har i knät.

Mediernas allt starkare position gör att det som kallas ”den politiska klassen” eller ”den politiska adeln” tydliggörs.

Den enklaste definitionen på ”den politiska klassen” är att det är en grupp människor som permanent försörjer sig genom att arbeta i den politiska sfären. Men det handlar inte bara om att de lever på politiska uppdrag i någon form, utan också att deras liv är sammanvävt med människor med ungefär samma livssituation. 

*

Låt mig här bli lite personlig. Jag kan själv tillhöra den politiska klassen, eftersom jag försörjer mig på att konsultera och kommentera svensk politik. Min fru är politiskt anställd i regeringskansliet och flera av mina goda vänner är politicus på ett eller annat sätt.

Mina middagar under det senaste halvåret fördelar sig ganska jämt 14-14 mellan ”politisk klass-middagar” och ”vanligt folk-middagar”. Till de senare räknar jag sammankomster med släktingar, gamla vänner och tillställningar utanför den partistiska sfären. Låt mig därför som tumregel ha att den som umgås mer än hälften av sin lediga tid med likasinnade tillhör också den gruppen mer än den som har en mindre andel sammankomster av den karaktären.

Blandningen är utmärkt för att hitta två olika perspektiv på den svenska politiska utvecklingen som i viss grad sammanfaller. Den politiska klassen är nyfikna på vad ”folk” egentligen tycker. Och ”folk” vill ha den politiska verkligheten förklarad med insiderns kunskaper.

Inte sällan kan man hitta en ömsesidig kritik. Folk tycker att politikerna är konstiga som inte tar hänsyn till verkligheten. Politikerna tycker att folk resonerar okunnigt om landets affärer.

Ser vi till väljarundersökningar och annat material kan vi problematisera den här friktionen mellan den politiska och den folkliga kulturen. Den ena trenden vi ser är ett ökat medborgarskap i form av kunskaper, engagemang och politiskt (i bred mening) intresse. Det andra är en minskad partiidentifikation, ökad politikermisstro och sjunkande partimedlemskap.

Det vi kan se är att ”gapet” mellan det ökade medborgarskapet och den minskade partismen skapar ett vakuum där nya politiska kulturyttringar kan få fotfäste. 

Den svenska politiska kulturen har skapat ett demokratiskt vakuum som inför varje valrörelse drar till sig politiska entreprenörer.

Den enda trenden kan illustreras med en uppåtgående grav som speglar den ökade medborgerliga politiska kompetensen. Av allt att döma ökar medborgarnas kapacitet att själva ta kommandot över sina politiska angelägenheter.

En annan trend går i rakt motsatt riktning, nämligen tendensen att medborgarna i allt mindre grad identifierar sig med de politiska partierna. Det återspeglas i minskat förtroende för politiker, minskat valdeltagande, sjunkande siffror för partiernas medlemskap etc.

Vi tycks ha en paradox, där ökat politiskt engagemang och intresse kombineras med minskat partistiskt engagemang. Mer politik, mindre parti. Lägger vi samman dessa två trender, som gjorts i illustraionen nedan, får vi ett utrymme för politiska nyskapare.

Det politiska vakuumet

Låt oss gissa att denna politiska förändring förr eller senare kommer att skapa försök att utifrån konfigurera den svenska politiska kulturen. Vi kommer säkert inte att se detta i valet 2006, men låt oss gissa att vi till 2010 kommer att få detta vakuum fyllt med ett delvis nytt innehåll.

Stig-Björn Ljunggren

[1] En lysande skildring av hur socialdemokratin har använt sig av ”hövdingeidealet” är Åsa Linderborgs avhandling Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000. En annan forskare, xx, har tagit upp frågan om Jantelagens betydelse i politiken, och det är hennes resonemang som jag här har inspirerats av. Se även Ljunggren 2005.

[2] Herbert Tingsten: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratin, Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts  (1967:121). Tingsten hämtade uttrycket från den norske statsvetaren Jens Arup Seip.

[3] Mats Wiklund: xx; Ulf Kristoffersson xx

[4] Katarina Barrling-Hermansson: Partikulturer. Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag (Diss, Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, nr 156, Uppsala: 2004.

 
 

 3 maj, 2007

Befinner vi oss i ett ideologiskt undantagstillstånd?

 

Med murens fall och individualismens framgångar har vi trott att den gamla vänstern en gång för allt fått gå och dra något gammalt över sig.

Feminismen

Men saker händer. Med feminismens framgångar har vi fått en ökad statlig närvaro i vardagslivet.

Globaliseringen

Kontrollapparaten vid flygplatser är löjeväckande, staten snokar överallt efter ”terrorister” och den svenska nationella självständigheten har upphört att gälla.

Sverige är i praktiken med i NATO och krigsmakten är nu på väg att skapa en svensk armé för utvärtes bruk.

EU är en del av detta, och här kommer den ena propån efter den andra som tillåts skära rakt igenom lokala och nationella sedvänjor som exempelvis att arbetsmarknadens parter själva ska bestämma över sitt område.

Allt detta sammantaget har givit de klåfingrigt lagda politikerna vatten på sina kvarnar och varje problem ges en statlig-politisk lösning. Ofta utan någon större eftertanke läggs den ena åtgärden till den andra.

Men det som ger det starkaste trumfkortet på handen för etatisterna är ändå alarmismen som skapats kring frågan om klimatförändringarna.

Se bara allt fantastiskt som kapitalismen levererat de senaste decennierna.

Vi har fått en lång rad tekniska prylar som gör livet mycket enklare. Mobiltelefonen 

Tillsammans har dessa kommunikationsredskap skapat en ny livsstil, en kommunicerande kultur, där vi kan leva pseudoliv på nätet som Second Life och World of Warcraft ger.

Mycket av detta motsvarar Karl Marx drömmar om den universiella människan som har många strängar på sin lyra.

Konsumismen är också en del av den individuella frigörelsen där prylarna blir redskap för självförverkligandet.

Ta resandet – förr var charter ett enkelt sätt att på ett tryggt sätt ta sig bortom sjuttioskylten. Idag är det en del av en normal uppfostran att någon gång under ungdomstiden ta en ”Grand Tour”. De yngre har ofta jobbat och studerat utomlands. Och trenden att resa fortsätter allt längre upp i åldrarna, där det inte är ovanligt att mixa boende utomlands och i Sverige.

Och även det är en del av konsumismen. Vi dubblar och tredubblar vårt boende genom

I den värld som nu byggs upp kring socialdemokratisk vänster skapat av alarmismen ska detta egentligen betraktas som en styggelse. Mobiltelefoner, bärbara datorer, Ipods, pocketböcker och fan och hans moster borde  egentligen – säger de mellan raderna – avskaffas för att vi ska rädda planeten. Men de är tillräckligt streetsmarta för att inte säga det öppet

 

Anna Lindh 1957 – 2003

Anna Lind föddes i Enskede 1957 och flyttade runt i Sverige under hela sitt liv. Men det var i Enköping och Uppland som hennes politiska bana inleddes.

Redan i mellanstadiet var hon med och sittstrejkade i skolan. Hennes engagemang för Vietnamfrågan gjorde att hon snabbt blev politiskt medveten. Och 13 år gammal valdes hon till ordförande för SSU Trögd i Grillby (kollas).

Tidigt sågs hon som ett politiskt stjärnskott. Efter gymnasiet i Enköping (kollas) började hon läsa juridik i Uppsala. Hon drogs snabbt med i studentpolitiken och när socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1982 blev hon också invald i riksdagen, 25 år gammal.

Hennes engagemang i SSU hade snabbt lett till allt högre positioner, och när ett av inre strider plågat SSU såg sig om efter en ordförande som kunde läka såren föll valet på Anna. 1984 valdes hon till förbundets första kvinnliga ordförande. Hon kom därför att lämna riksdagen för att helt ägna sig åt SSU.

Under hennes ordförandeskap lyftes miljöfrågorna upp högre på dagordningen och situationen i förbundet normaliserades.

1990 avgick Anna som SSU-ordförande och bestämde sig för att slutföra sina juridikstudier. I samma veva plockades hon in i Stockholms Stadshus som kultur- och fritidsborgarråd och kunde bland annat medverka till att Stockholm blev kulturhuvudstad.

1991 gifte hon sig med Bo Holmberg och tillsammans fick de 2 barn.

1994 blev Anna Lindh miljöminister. En av hennes insatser var skapandet av en miljöbalk och ett EU-förbud mot export av miljöfarligt avfall till fattiga länder. Till en av hennes svåra prövningar som miljöminister hörde hanteringen av tunnelbygget genom Hallandsåsen som skapade stora problem med läckage av giftiga ämnen.

Anna klarade detta elddop och fick sitt stora genombrott som politiker. Hennes självsäkerhet stärktes. Och när hon därför efter valet 1998 utsågs till utrikesminister började hon också allt mer att framstå som tänkbar framtida partiledare.

Som utrikesminister fick hon brottas med frågor som kriget i forna Jugoslavien och utvidgningen av EU. Hon kom även att lyfta frågor om mänskliga rättigheter i den internationella politiken.

Anna Lindh var en varm EU-anhängare och blev en av ja-sidans starkaste kort i folkomröstningen om EMU 2003. Men i valrörelsens slutskede mördades hon av en knivman.

Därmed släcktes också en politisk karriär i ett läge när Anna Lindh troligtvis stod inför möjligheten att bli ordförande för det socialdemokratiska partiet.

　

　

　

　

Researchmaterial:

Föräldrar konstnären Staffan Lindh och lärarinnan Nancy, f Westman

Svensk politiker, socialdemokrat, valkrets Södermanlands län

Gift 1991 med Bo Holmberg, var bosatt med sin familj i Nyköping sedan 1996.

Hösten 2003 arbetade hon med folkomröstningen om införande av euro som valuta och sågs som den troligaste kandidaten att få efterträda Göran Persson som socialdemokraternas partiledare.

10 september angrep knivmannen Mijailo Mijailović Lindh i centrala Stockholm. Dagen därefter avled hon på Karolinska sjukhuset i Solna. Två veckor senare anhölls han för mordet och erkände till det 6 januari 2004. Det framkom att han redan tidigare hade attackerat bl. a sin far med kniv (Wikipedia).

Politisk karriär

1969 ingick Lindh i SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) i Trögd, under samma år blev Olof Palme partiledare för socialdemokraterna och statsminister. Inspirerad av Palmes internationella engagemang blev Lindh tidigt engagerad i bl a protesterna mot Vietnamkriget.

Vid 1970 talets mitt hade hon funderingar på journalistyrket. Som entusiastisk sommarvikarie på Enköpings-Posten, intresserade hon sigför ”grävande politiska jobb om kommunen” och internationella frågor.

!976 vid valet nominerades Lindh till riksdagen, men pga. valförlust blev hon medlem i Enköpings kommunalfullmäktige.

1981 Ordförande för Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, LSU.
1982 Jur. kand examen, samma år vann socialdemokraterna valet.
1982-1992 Tingsnoterad, tjld 1983-1992.
1982-1985 Rriksdagsledamot.
1982-1985 Ledamot i skatteutskottet.
1984 SSU:s första kvinnliga ordförande.
1984-1990 Som ordförande engagerad i miljöfrågor och internationella frågor.
1991 Invald i socialdemokraternas verkställande utskott.
1991-1994 Kultur- och fritidsborgarråd i Stockholm samt ordförande i kulturnämnden,

fritidsnämnden och Stockholms stadsteater. Även styrelseledamot i Sveriges Radio.
1994-1998 Miljöminister och statsråd under Ingvar Carlssons regering.

1998-2003 Riksdagsledamot
1998-2003 Utrikesminister i Göran Perssons regering.
2001 Sverige ordförande i EU, Lindh
1998-2003 Ledamot i Krigsdelegationen .

　

Miljö- och utrikesminister

Första tiden skärpte hon miljölagstiftningen och skar ned på miljöinsatserna pga. de dåliga statsfinanserna. Hon samarbetade med den danske miljöministern Svend Auken och andra för ett miljöprogram för den Europeiska unionen som syftade till att göra lagstiftningen strängare angående miljöfarliga kemikalier och andra skadliga ting. Dessutom blev hon huvudansvarig för utförandet av Agenda 21 i Östersjöområdet, ett handlingsprogram vars mål och riktlinjer var hämtade från FN: miljömöte i Rio de Janeiro, 1992.

Som utrikesminister ivrade hon för ett starkt FN och en gemensam utrikespolitik för EU , syftet med det internationella samarbetet var att konfliktförebyggande insatser skulle minska överhängande hot. Den första ansenliga uppgiften Lindh fick som utrikesminister var att engagera sig i konflikten mellan Kosovos befrielsearmé och Serbiens militärmakt.

När Sverige 2001 tog över som ordförande i EU, blev Lindh ordförande för ministerrådet med ansvaret att förespråka EU:s talan i utrikesfrågor. Samma år i Makedonien lyckades Lindh och Javier Solana, EU: talesman i utrikes- och säkerhetsfrågor att under konflikten förhandla fram ett fördrag som avvärjde ett inbördeskrig.

”Hennes starka värderingar, tydliga politiska ställningstaganden och kraftfulla personlighet väckte stor respekt inom världspolitiken. L.　utpekades av många som den självskrivna efterträdaren till Göran Persson som partiledare för socialdemokraterna.”
Källa: 2009-11-11 Nationalencyklopedin Lång http://www.ne.se/lang/anna-lindh

I ett reportage den 17 maj 2004 i TV4s program Kalla fakta visades hur två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery, avvisades i december 2001. JO riktade mycket skarp kritik mot Säpos agerande vid utvisningen.[2] Sveriges agerande kritiserades senare av bland annat FN:s tortyrkommitté, Europarådet samt Amnesty International.[3] I sin granskning drog JO slutsatsen att Lindh, under sin period som utrikesminister, informerades av Säpo om, och godtog möjligheten att, den amerikanska säkerhetstjänsten CIAs flygplan kunde användas vid avvisningar.[4] Händelsen är i alla händelser kongruent med Lindhs utrikespolitik,[källa　behövs] som tedde sig mer tillmötesgående mot USA än föregående socialdemokratisk utrikespolitik.[källa　behövs]
Källa: Egyptenavvisningarna. (2009, oktober 4). Wikipedia, . Hämtad 17.44, november 12, 2009 från http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Egyptenavvisningarna&oldid=10189808.

　

　

　

Skrivet om Anna Lindh

Artikel 19 oktober 2001
Anna Lindh
”Nu är rätt tid att agera i Mellanöstern”, artikel av Göran Persson och Anna Lindh, publicerad i Aftonbladet” http://www.regeringen.se/sb/d/4068/a/26035

Egyptenavvisningarna

Svenska freds kritik av Lindh från 　http://www.svenskafreds.se/kampanj/Pffarkiv.shtml

Januari 2003
Ros till Anna Lindh för sin kritik av Nordkoreas agerande och för hennes betoning av dialog och en fredlig lösning av konflikten.

Oktober 2002
Ris

Maj 2000
Ros

till Anna Lindh med uppmaning att fortsätta arbetet för kärnvapennedrustning. till Anna Lindh för att hon medverkat till att EU kompromissar med USA om den internationella brottmålsdomstolen ICC.

　

　

Göran Persson – ett svenskt trauma, ledare av Olle Svenning, Aftonbladet, 1 APRIL 2007 http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ollesvenning/article419205.ab

 

Sveriges radio, Ekot

Dagens nyheter

tv4.se

 

 

 

http://www.dn.se/kultur-noje/anna-lindh-sag-apspelet-sag-lojet-nar-hannarna-matte-status-och-maktens-hierarkier-formerade-sig-1.792735?rm=print

Carolina Rediviva

Franchell, Eva: Väninnan från Rosenbad, Stockholm, Bonnier, 2009.
Dag Hammarskjöldbiblioteket
Öppen samling L 871

Lindh, Anna, Människovärdet är grunden : tal och texter; [foto: Sven-Erik Sjöberg ...]
Dag Hammarskjöldbiblioteket
Hylla: Oc		  
   
   
   
Svenning, Olle, Anna Lindh : en minnesbok, Carolina öppen samling, hylla Kc 245

　

　

Madariaga European foundation, Anna Lindh programme on conflict prevention, Årsbok , Hedemora : Gidlund, 2004

 

 

Theolin, Sture,
# HYPERLINK ”http://disaweb.ub.uu.se:80/cgi-bin/chameleon?sessionid=2009082415501125542&skin=default&lng=sv&inst=consortium&conf=.%2fchameleon.conf&host=disa.ub.uu.se%2b8044%2bDEFAULT&search=KEYWORD&function=CARDSCR&SourceScreen=NEXTPAGE&elementcount=3&t1=Anna%20Lindh&u1=1016&op1=0&pos=24&itempos=1&rootsearch=KEYWORD&sortby=ti&sortdirection=0″ The Swedish palace in Istanbul : thousand years of cooperation between Turkey and Sweden = Istanbuld́a Bir Isveç Sarayı : Isveç ile Türkiye Arasında Bin Yıllık Işbirliği / by Sture Theolin ; foreword: Anna Lindh ; translation: Sevin Okyay
# HYPERLINK ”http://disaweb.ub.uu.se:80/cgi-bin/chameleon?sessionid=2009082415501125542&skin=default&lng=sv&inst=consortium&conf=.%2fchameleon.conf&host=disa.ub.uu.se%2b8044%2bDEFAULT&search=KEYWORD&function=CARDSCR&SourceScreen=NEXTPAGE&elementcount=3&t1=Anna%20Lindh&u1=1016&op1=0&pos=24&itempos=1&rootsearch=KEYWORD&sortby=ti&sortdirection=0″ Istanbul : Yayina Hazirlayan, Yapi Kredit Kültür Sanat Yayincilik, [2000?]

 

 

 

Peter Houtlosser, M. A. Haft-van Rees – 2006 – 344 sidor

Olle Svenning especially emphazised that Anna Lindh paid attention to … His
view was that to Anna Lindh, politics was part of all stages in life, …
Begränsad förhandsgranskning – Om den här boken – Lägg till i mitt bibliotek – Fler upplagor

Anna Lindh

#Att skapa ett eftermäle

av Arne Järtelius
NE-redaktör

Olle Svenning, gav ut boken Anna Lindh en minnesbokhar Svenning för sin bok intervjuat människor som på skilda sätt haft med henne att göra genom åren. De återfinns på tre nivåer: regeringskolleger, tjänstemän på de departement som Lindh basat över samt gamla och nya nära vänner och bekanta från Lindhs privatsfär, dock med undantag av den allra närmaste familjen. Enligt Olle Svenning var de intervjuade samtliga måna om att dela med sig av sina bilder av Anna Lindh för att bidra till skapandet av ett så helgjutet porträtt av henne som möjligt.

　

LIBRIS

Den nya regeringens syn på svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri : akademisammankomst den 9 februari 1995 / Peter Nygårds, Anna Lindh : diskussion.　-　1995.　-　ISBN: 91-87562-69-3Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 2003 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen [Elektronisk resurs] : onsdagen den 12 februari 2003 / Anna Lindh.　-　2003Visa post

Frihet : organ för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.　-　1918-.　-　ISSN: 0016-142XVisa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Människovärdet är grunden : tal och texter / av Anna Lindh ; [foto: Sven-Erik Sjöberg ...].　-　2007.　-　ISBN: 978-91-85343-25-6 (inb)Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 1999 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen : onsdagen den 10 februari 1999 / Anna Lindh.　-　1999Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 1999 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen [Elektronisk resurs] : onsdagen den 10 februari 1999 / Anna Lindh.　-　1999Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 2000 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen : onsdagen den 9 februari 2000 / Anna Lindh.　-　2000Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 2000 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen [Elektronisk resurs] : onsdagen den 9 februari 2000 / Anna Lindh.　-　2000Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen : onsdagen den 13 februari 2002 / Anna Lindh.　-　2002Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen [Elektronisk resurs] : onsdagen den 13 februari 2002 / Anna Lindh.　-　2002Visa post

Lindh, Anna, 1957-2003.　-　Regeringens deklaration vid 2003 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen : onsdagen den 12 februari 2003 / Anna Lindh.　-　2003Visa post

　

　

　

　

författare LindhConsidering Pragma-Dialectics‎ – Sidan 215http://www.worldcat.org/oclc/262017934&referer=brief_results kolla resultatenTill Anna / [redaktionskommitté: Gertrud Sigurdsen ...]
Stockholm : Broderskaps förl. : Gothia [distributör], 2004
Sigurdsen, Gertrud, 1923-Energy and conflict prevention / editors: Greg Austin & Marie-Ange Schellekens-Gaiffe
Hedemora : Gidlund ; Brussels : Madariaga European Foundation [distributör], 2007
Anna Lindh programme on conflict prevention, 2007, # HYPERLINK ”http://disaweb.ub.uu.se:80/cgi-bin/chameleon?sessionid=2009082415501125542&skin=default&lng=sv&inst=consortium&conf=.%2fchameleon.conf&host=disa.ub.uu.se%2b8044%2bDEFAULT&search=KEYWORD&function=CARDSCR&SourceScreen=PREVPAGE&elementcount=3&t1=Anna%20Lindh&u1=1016&op1=0&pos=9&itempos=1&rootsearch=KEYWORD&sortby=ti&sortdirection=0″ 1652-5469 ; 2007Frihet : organ för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Eskilstuna : Frihet, 1918 1918: nr 1-1925: nr 11 ; årg. 9(1925): nr 12/13-årg. 50(1966): nr 3 ; 1966: nr 4-1985: nr 6 ; årg. 68(1985): nr 7- Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

  
   
   

　

LIBRIS böcker om Anna Lindh

Svenning, Olle, 1942- (författare)

 

2003

Ringberg, Lars (författare)

 

1997

Ingår i:

· Anna Lindh-seminariet : Bommersviksdokumentet 20 oktober -07

· 2007

· Mallik, Ira, 1966- (författare)

· Anna Lindh in memoriam / Ira Mallik

· 2004

· Ingår i: Brudmarsch. – 2004. – (Publicistklubbens årsbok, ISSN 0281-6792 ; 2004). ; s. 12-16

· Åhall, Amanda (författare)

· Ung, duktig och utrikesminister : konstruktionen av kön i tidningarnas rapportering om Anna Lindh / Amanda Åhall

· 2003

· Biel, Anders (författare)

· Scenarier och kausala modeller i ett energipolitiskt budskap: 34 tal av Birgitta Dahl / Anders Biel, Henry Montgomery

· 1984

Anna Lindh : en minnesbok / av Olle SvenningSveriges natur (Tidskrift). – 0039-6974. ; 1997:5, s. 13 : ill.Anna Lindh förnyar sitt löfte : ”Gideälven ska inte byggas ut” / Lars Ringberg http://www.brainyquote.com/quotes/authors/a/anna_lindh.html quotes by Anna Lindhhttp://judicial-inc.biz/Anna_Lindh.htm – Mossad misstänkt hittad via CNN homepagehttp://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3098092.stm Hämtad 18 juni 2006.. Hämtad 18 juni 2006, 22 mars 2005. Hämtad 18 juni 2006.Historien om Anna Lindh, Svenska Dagbladet, 13 september 2003. Läst 29 juli 2008[redigera]

 

    

2 svar till “Essayer“

  1. Ernesto skriver:
    september 27, 2010 kl 08:48

    Hej Stig-Björn!

    har en liten stund ledigt på jobbet, tänkte slänga några rader till dig i all hast…
    jag tror det var typ 20 år sen vi träffades i Uppsala på Östros bröllöp, eller om det var champagnefrukost… jag var då ihop med Östros fru bästa vännina, Lena… knappast troligt att du minns mig!
    väldigt bra essä för övrigt… jag har lite frågor och kommentarer till dig men hinner tyvärr inte nu… måste tillbaks till slaveriet!

    Varma hälsningar

    Ernesto

  2. Var är Östra Smålands analys? Här är min! « Stig-Björn Ljunggren skriver:
    februari 12, 2012 kl 10:20

    [...] http://www.ljunggren.com/?page_id=60 [...]

Lämna ett svar