Stig-Björn Ljunggren

Vem byggde Sverige – staten eller kapitalet?

Föredrag, stolpar

Stig-Björn Ljunggren

2009-11-05

1. Staten och kapitalet

(PP på temat ”Staten och kapitalet”)

”Kapitalet höjer hyrorna

och staten bostadsbidragen

så kan man fiffla en smula

med den järnhårda lönelagen

och till och med betala mindre i lön

än priset för mat och för hyra

för staten skjuter så gärna till

om levnadsomkostnaderna blivit

allt för dyra.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt

staten och kapitalet, dom sitter i samma båt

fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar

och piskan som kittlar, kittlar inte heller

deras feta nackar.”

1. Ett utskott som servar borgarklassen

Den kända gamla proggvisan är den enda som – såvitt jag vet – sjungs lika intensivt av vänstern som av folk från den nyliberala högern.

Vad den säger är att staten & kapitalet samverkar. Det finns ett ganska utförligt resonemang i Det Kommunistiska Manifestet om detta, där Marx och Engels hävdar att bourgeouesin, som genom industrialismen stigit från en underordnad ställning i det feodala samhället, gradvis malt ner allt motstånd och nu skaffat sig – med ”storindustrin” som grund – ”ensamherravälde i  den moderna representativstaten”:

”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.”

Men detta behöver inte innebära att det skulle saknas motsättning mellan politiken och näringslivet. Mellan bourgeouesin och dess förvaltningsutskott råder en ytterst bräcklig maktbalans som stundtals tiltat över på den ena eller andra sidan.

1. Det långa perspektivet

Ska vi se detta behövs ett långt perspektiv, från 1750-talet och framåt kanske, i vart fall de senaste 200 åren.

Det vi ser tydligare med långt perspektiv är att historien bättre förstås om vi ser att den skapas av olika individer och aktörer och grupper som försöker tillskansa sig värden. Kampen handlar om att erövra ett byte, ”det politiska bytet”.

Samhället handlar inte om att organisera myrstacken bättre, utan om att hitta en plats vid de köttigare delarna av samhällskroppen.

Makt är att säkerställa samförståndet om den rådande ordningen. Eller att kunna rubba denna.
Vi ska inte skriva svensk historia som ett rosenrött exempel på hur fiiiin rösträtten kombinerat med arbetarrörelse är, men inte heller göra om det till några få entreprenörers blomstring så fort det gamla regelverket plockats ner.

1. Tre historiestrider

Vi har tre historiestrider i Sverige.

Den första är ganska beskedlig och handlar om märkesåret 1809 och det kan vi lämna därhän, även om 1809 års chock satte Sverige på en ny bana, från ett land med stormaktsambitioner till några som försöker bevara riket när andra härjar. Det skapade ”den inre odlingen”.

Den andra handlar om vår hållning under andra världskriget där det finns en omtolkning, från en stolthet över att ha lyckats hålla freden, till att skämmas för att vi inte gick i fält. Även detta kan vi lämna därhän, även om det förstås förklarar mycket av rekordårens välfärdsökningar.

Den tredje handlar om hur Sverige blev ett rikt välfärdsland, var det sossarna och politiken, eller var det kapitalet och entreprenörerna. Eller var det staten och kapitalet, AB Swedish Export, som med skydd av de stora imperialistiska staterna lyckats kapa åt sig tillräckligt för att muta den egna befolkningen, och skapa ”arbetararistokrater”?

Det är väl det senare vi diskuterar ikväll?

1. Några 1800-talsexempel

Viktigt var avregleringar, öppenheten, det är namn som Gripenstedt OCH Wallenberg som en del glömmer att se TILLSAMMANS och den ”chock” som skapar FÖRÄNDRING ur ettN stillastående.

Skiftesreformen – entreprenörer, politiska beslut, långsam omvandling men också krossade ägg för att göra omelett, synergier, underskattat med täckdikning och skapandet av ”statsindividualism” och lade grunden för moderna folkrörelser, med frikyrkor, nykterhetsrörelse och fackföreningsrörelse som stora lysande stjärnor.

Järnvägarna – det kanske bästa exemplet på hur staten och kapitalet samverkar, och på hur de indirekta konsekvenserna skapar ringar på vattnet – demokrati, spridning av idéer, kombinerat med cykel och motorcykel öppnade upp arbetsmarknader, spred generna.

Värnpliktssystemet – skapade ett samhälle som ett regemente, med ingenjörer, först militära, sedan civila, sedan sociala. Övertygelsen om att det går att planera samhällsutvecklingen med rationella genomlysningar och beslut.

Kommunreformen – decentralisering o självstyre

Folkskolan – bildade trashankar

Egnahemsrörelsen – odalbonden i industrisamhället, en dröm om den självägande lönearbetaren, en strategi för att bygga en medelklass som inte automatiskt skapas, en buffert mot fattigdom och revolution – och det som fått USA i gungning

Statskapitalism – ett samarbete mellan statliga myndigheter och företag, ASEA och Vattenfall, etc.

Det är viktigt när vi går igenom dessa frågor att vi ser hur saker hänger ihop, i ”knippen” eller ”block”. Det är detta som ger dynamik, tillsammans med lite tur. Det är såväl tekniskt som institutionellt på temat autonomi, mångfald, experiment.

1. 1900-talets vaktombyte

I början av förra seklet höll näringslivet och bolagshögern ett fast grepp om den politiska sfären, staten var ett instrument för att hålla arbetarklassen stången, men högerstaten tvingades gradvis till reträtt under trycket från rösträttsrörelse.

Socialdemokraterna gjorde en historisk kompromiss, accepterade kapitalets makt på näringslivets område, mot att de politiska rättigheterna tillerkändes arbetet.

Socialdemokratin tog över den gamla ämbetsmannastaten och gjorde den till sin. Etatism är inget sossar uppfunnit. Det fanns där sedan länge. Och den kom att genomsyras av folkrörelsebildade människor, vi hade ett ”sprängfyllt tomrum”.

Per Albin Hansson stal dessutom högerns idégods, nationen, och tanken om ”hela svenska folket” bakades samman med arbetarrörelsens krav på sociala reformer. Folkhemmet, som ursprungligen var en konservativ tankefigur, gjordes till socialdemokratisk, och gav partiet en hegemonisk ställning i svensk politik.

Vi fick en berättelse, folkhemmet, som blev en slags managementfilosofi för hur nationen skulle hållas samman och alla få känslan av tillhörighet och legitimitet. Folkhemmet hade en stark religiös underton och skapade socialdemokratisk hegemoni.

Vi ska inte glömma att

Den svenska modellen, med Saltsjöbadsöverenskommelsen som grundbult, gick ut på att facket och kapitalet gjorde upp för att slippa politisk intervention på sina områden. En viktig samhällssektor fick autonomi och skapade fruktbara normer, institutioner.

Därefter följde en lång period av relativ harmoni, höjdpunkten för staten & kapitalet där inte minst fackföreningsrörelsen bidrog med att skapa modeller, ”institutioner”, som drev på samhällsutvecklingen.

Exempelvis den solidariska lönepolitiken som skyndade på strukturomvandlingen som drevs upp i ett oerhört högt tempo. Och som inte var möjligt utan en stark statlig aktiv arbetsmarknadspolitik.

1. Friktioner

Socialdemokratin blev den kraft som politiskt drev produktivkrafternas förändring, men gjorde  detta i samverkan med arbete och kapital. Harpsundsdemokratin, eller en ”liberal korporatism” skapades. Vi fick en stor strukturomvandling som skapade en hel del problem, men i huvudsak förvandlade samhället till det bättre. Men i slutet av sextiotalet hade moderniseringen framkallat så stark friktion att den politiska hegemonin för (s) inte längre gick att upprätthålla.

Det var i eftersvallet av dessa sextiotalsförändringar det sjöngs om att

”Wallenberg och Wickman
De har mig i sina klor
Jag måste lämna Ljusne
Jag måste resa från far och mor
Fast det grämer mig
-Det grämer mig
Så till den milda grad
Att jag måste resa till Stockholm stad”

(Love Explosion)

I samhället växte fram en ”alternativrörelse” som dels fick radikala politiska förtecken, dels en stark individualisering. 1968 har setts som det stora märkesåret för denna utveckling. Rött var det, men också i lika hög grad grönt, folkomröstningen om kärnkraft 1980 kan ses som ett eko från 1968. Rött var det, men också en befrielserörelse från alla slags band och lojaliteter. Den period som sedan följde – den nyliberala – kan i lika hög grad ses som en fortsättning på 1968 som en reaktion. En antiauktoritär rörelse i 68:s förlängning.

Men det råder samtidigt inget tvivel om att radikaliseringen i slutet av sextiotalet innebar att alla partier fick vänsterinfall. Men framförallt var det grupper inom socialdemokratin som sjöng upp sig rejält. Exempelvis innebar 1967 års SSU-program ett framflyttande av positionerna. De tänkte sig en ”rullande generalplan för näringslivets strukturutveckling” och för att ”det socialistiska kravet på medborgarnas bestämmanderätt över produktionsfaktorer skall uppfyllas” behövdes ökade planeringsbefogenheter över näringslivet:

Slutmålet är att tillämpa en planhushållning för att nå största möjliga framstegstakt i vår ekonomi. Härigenom ökas medborgarnas levnadsstandard snabbare än i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Dåvarande SSU-ordföranden Bosse Ringholm var mycket markerad vänsterryttare i den politiska debatten och favoritföremål för borgerlighetens attacker på socialdemokratin, som förutspåddes en marsch ut i det kommunistiska moraset. Och Ringholm gjorde vad han kunde för att skrämma borgarna. Exempelvis menade han att kreditväsendet borde förstatligas och de privata affärsbankernas odemokratiska maktmonopol brytas:

”Socialiseringen av Skandinaviska Banken, Handelsbanken, Enskilda Banken och andra privata kreditinstitut innebär att det kapitalistiska näringslivets pulsåder skärs av. Kapitalet övergår från fåtalet till folkflertalet.”

1. Löntagarfondsspåret räddar socialdemokratin

Detta uttalande – om att skära av pulsådern på näringslivet – har blivit en klassiker. Och gav upphov till en motrörelse som kulminerade i den stora demonstrationen mot löntagarfonder 1983, med 125 tusen människor, den största i Sverige någonsin.

Sedan kom en period med avregleringar och marknadslösningar på statens område. Men skattepolitiken var ungefär som förut, framförallt därför att den högervåg som i andra länder givit till resultat att skattesänkarpartier växte i Sverige kom att fokuseras på löntagarfonderna.

Därför kan vi säga att i det korta loppet sänkte löntagarfonderna (s) under sjuttiotalet, men i det långa loppet slapp Sverige en högerpopulistiskt revolt av samma slag som i grannländerna.

1. Nyliberalismen

Men vi fick en period av ”nyliberalism”. Politiken fick vika sig för marknadskrafterna, valfrihetsreformer och utförsäljningar, vi fick genomlysning av de offentliga verksamheterna…men med kronans fall 1992 så sattes kyrkan mitt i byn igen. Staten fick rädda näringslivets banker exempelvis.

Och utvecklingen sedan dess visar att staten och kapitalet åter är på banan, vår dynamiska duo har inte slumrat till.

Ordet entreprenör har fått lite mer färg i sig. Inte bara någon som säljer billig snöröjning till kommunen, utan också någon som hittar på bra sätt att vigga pengar av staten.

1. Vänstervåg utan vänster

Nu tycks en ny jämviktsperiod.

Kanske ser vi en ny historisk kompromiss. Socialdemokraterna accepterade kapitalismen och gav sig i kast med att försöka rida tigern istället för att slå ihjäl den. På samma sätt gör nu moderaterna med välfärdsstaten.

Socialdemokraternas taktik var det som kallades ”funktionssocialism”. Således skulle bourgeouesin få behålla det formella ägandet av sin egendom, medan politiken genom regleringar och beskattning på sikt skulle urholka den makt som ägandet gav.

Alliansen siktar däremot på att gradvis urholka fackets makt – ”normalisera” den svenska fackföreningsrörelsen – genom att socialisera a-kassan och göra det dyrare att vara med i facket.

1. Avslutningsord

”En sekt, kallad mollskinns-skolan, förfäktade den meningen att samfundet skulle få växa i ro såsom en naturlig äng, där gräs och ogräs fingo kämpa kampen om matbitarne även med risk att ogräset såsom den starkaste skulle rå.
En annan, kallad samfundisterna eller småfågelskolan strävade för en allmän sammanslutning av de små, de sjuka, de svaga, de dumma, de lata, varigenom de svagares rätt att förtrycka de starkare skulle vinna grundlags helgd.
En tredje sekt, benämnd Boschmanerna, ansåg den enda räddningen icke ligga i en lösning av frågorna, som voro olösliga, utan i en generalspränging av hela planeten Tellus, vilken såsom skapad av intet tryggast borde återgå till sitt urspung.”
(Svenska Öden och Äventyr II, s 88-89 i nationalutgåvan)

Tullstriden 1887
”Jag frågar! När Tyskland och Frankrike [med flera] hafva skydd för lantmannaprodukter, är det då rätt, att detta lilla land skall ensamt sakna det?” utropade den östgötske greven och godsägaren Knut Strömfelt i riksdagen. Rösterna för tullar blev allt starkare i takt med att importen av billiga livsmedel från USA och Ryssland ökade. Men statsminister Robert Themtander vägrade att gå protektionisterna till mötes. När riksdagen var på väg att bifalla en motion om spannmålstull, övertalade statsministern kung Oscar II att upplösa riksdagen och utlysa nyval.

Valdebatten blev het och principiell. Themptander anklagade de konservativa för att vara socialister: ”Protektionismen, mine herrar, är en sida av statssocialismen.” Frihandlarna, med göteborgaren S A Hedlund på Handelstidningen som framträdande debattör, pekade på att de öppna gränserna inneburit att de fattiga fått bättre villkor genom billigare mat och andra nödvändiga varor.

De konservativa menade att marknadsekonomi var ett barbariskt krig. ”Verklig” frihet var inte att få slippa statligt tvång utan att av staten skyddas från de utländska kapitalisternas hänsynslöshet. Lantmannapartiet, som dominerat riksdagen i decennier, sprack när Leksandsbonden Liss Olof Larsson ledde en stor grupp som bröt med hallandsbonden Carl Ifvarssons frihandelslinje.

Frihandlarna segrade klart i extravalet: 136 mandat mot 85 i andra kammaren. Vid höstens ordinarie val behöll man majoriteten – tills en vallista som givit 22 mandat till frihandlarna ogiltigförklarades i domstol. Mandaten och majoriteten tillföll protektionisterna. Frihandlarna hade vunnit valet, men förlorade striden.

De två riksdagsvalen 1887 höjde den politiska temperaturen i landet; det var den första valrörelsen med högt valdeltagande. Riksdagsuppdraget ändrades i grunden, från ett strikt personligt förtroende till ett uppdrag att verka för ett visst program. Gamla partier tynade bort och nya föddes. Hädanefter stod protektionisterna och nationalisterna till ”höger” mot frihandelsvännerna till ”vänster” – liberalerna, och socialdemokraterna som bildades 1889.　

Valsystemsvalet 1905　

Parlamentarismens seger 1917　

Försvarsstriden 1914　

Kosackvalet 1928　

Folkhemsvalet 1932　

Planhushållningsmotståndet 1948　

Pensionsstriden 1958

　”Statskuppen” 1976

　Ny-start-valet 1991

Murens fall och kommunismens bankrutt i Östeuropa öppnade nya framtidsscenarier. Valrörelsen präglades av optimism och vilja till förändring. De borgerliga hade modet att stå för en stark reformlinje, vilket skapade en frejdig ideologisk debatt mellan liberal förnyelse och förstelnat folkhem. Valet resulterade i en mycket reformintensiv epok i svensk politik. Skolpengen, vårdnadsbidraget, riksbankens oberoende, privatiseringen av statliga företag och skattesänkningar blev följden av en valrörelse som dominerades av Carl Bildts och Bengt Westerbergs manifest Ny start för Sverige.Ett och samma parti hade suttit vid makten oavbrutet i över 40 år. Bara diktaturer kunde mäta sig med det resultatet. Valet kom att handla om att demokrati förutsätter maktskifte – hade socialdemokraterna suttit länge nog? För ovanlighetens skull stod två självklara statsministerkandidater mot varandra: Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.

Sakfrågorna kom att spela en underordnad roll. Trots att centerpartiet introducerade kärnkraftsmotståndet, backade partiet i valet. Frågan splittrade dock socialdemokraterna och förstörde deras kampanjplanering. Detsamma gjorde ett antal ”affärer”, som när Astrid Lindgren skrev om hur Pomperipossa fick betala 102 procent i skatt.

Valdeltagandet blev 91,8 procent – historiens högsta. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Marita Ulvskog har beskrivit hur man såg på maktförlusten: ”Det kändes som en statskupp.” Fram till 1950-talets slut hade Sverige inte avvikit från övriga västvärlden i fråga om skatter och offentlig sektor. De borgerliga ansåg att staten nu hade vuxit färdigt. Skattetrycket hade slagit i taket med 30 procent av BNP. Grundtryggheten var garanterad, lika för alla, genom exempelvis barnbidrag och folkpension. Kommande tillväxt borde medborgarna själva bestämma över.

Men socialdemokraterna sökte i takt med det stigande välståndet nya uppgifter och nya väljargrupper. Den allt större medelklassen lockades med löften om att staten skulle garantera inkomsttryggheten. Allmän tjänstepension, ATP, innebar dessutom att medborgarna inte behövde spara till sin egen pension; den skulle bekostas av kommande generationer via skatt. Man tog inteckningar i framtida tillväxt.

Det blev en principiell diskussion om välfärdsstatens roll. Vem ska bestämma hur välståndet används – kollektivet eller individen? Pensionsstriden orsakade såväl folkomröstning 1957 som nyval 1958. Socialdemokratin och LO förespråkade linje 1, den obligatoriska tilläggspensionen. Centerpartiet drev den personliga frivilliglinjen, linje 2, medan högern och folkpartiet talade för kollektivavtalslinjen, linje 3.

Efter folkomröstningen såg sig alla som vinnare: linje 1 fick flest röster, 45 procent, medan frivilliglinjerna fick majoritet. Inrikesminister Gunnar Hedlund (c) vägrade vika sig och den röd-gröna regeringen sprack. Statsminister Tage Erlander utlyste nyval. Det blev dött lopp i andra kammaren: 115–115. Uppbackad av Dagens Nyheter och Expressen svek riksdagsmannen Ture Königson (fp) det borgerliga lägret och ATP antogs. Det blev första steget i en expansionsvåg av offentliga transfereringar som överträffar allt som gjorts i andra demokratier i världen.

Ännu en gång hade de liberala principerna vunnit folkflertalets stöd – men ändå förlorat striden.Efter andra världskriget förespråkade socialdemokraterna förstatligande av allt från försäkringsbolag till bensinstationer. Socialiseringen var inget självändamål, utan en nödvändighet om man ville utnyttja nationens produktionsresurser på ett rationellt och planmässigt sätt, sa regeringen. Generalerna hade på slagfälten visat vilken kraft det låg i detaljerad planering. Politiker ville nå lika handfasta resultat i sitt civila samhällsbyggande. Socialdemokraterna stod nu inför ”skördetiden”, som Gunnar Myrdal uttryckte det. Regeringen införde 1947 omfattande importregleringar, investeringskontrollen skärptes, liksom bygglagarna. Ransonering av kaffe återinfördes.

Eftersom också borgerliga politiker inledningsvis lockades av att träda i generalernas ställe och peka med hela handen, var det näringslivet som aktivt började agera emot krigsregleringarna så snart kriget var slut. Per Albin Hansson blev överraskad av det hårda tonläget och döpte oppositionen från näringslivet till PHM, ”planhushållningsmotståndet”. Han försökte rädda samförståndet, men hans parti var otåligt och 1946 dog han plötsligt.

Striden kulminerar i valet 1948. De borgerliga gick till frontalangrepp med Bertil Ohlin som ledande kraft. Trots segervittring och kraftig framgång för folkpartiet kunde socialdemokraterna regera vidare. Men Tage Erlander tog intryck av kritiken. Motvilligt togs samförståndspolitiken till heders igen. Regeringen avvecklade regleringarna. I sin dagbok var Erlander ändå avundsjuk på norrmännen: Deras ”hårdhet och fasthet i greppet kontrasterar högst väsentligt mot vår släpphänthet och eftergiftspolitik gentemot industrin”.

I valet 1948 vinner inte liberalismen folkets stöd, men däremot striden. Planhushållningstankarna göms undan. Efter det svidande nederlag 1928 hade Per Albin Hansson omformulerat sitt socialdemokratiska budskap. Internationalismen och klasskampen byttes ut mot nationell gemenskap – allt under den gamla konservativa beteckningen ”folkhemmet”. Valet blev en stor framgång, inte minst mot bakgrund av börskris och Krügerkrasch. Få personer har satt sin prägel på politiken så länge som Hansson. Valet blev inledningen till socialdemokratins dominans i svensk politik under resten av 1900-talet.Efter den allmänna rösträttens genomförande förväntade sig socialdemokratin att de snabbt skulle nå egen majoritet i riksdagen. Under 1920-talet radikaliserades partiprogrammet. 1928 gick man till val på teoretisk socialism. Det var Per Albin Hanssons första valrörelse som partiledare. Det kom att kallas ”kosackvalet” eftersom de borgerliga partierna varnade för att det skulle gå i Sverige som i Ryssland efter revolutionen 1917. Trots att valdeltagandet var det högsta dittills förlorade socialdemokraterna över fyra procentenheter, lika mycket som högern och bondeförbundet gick fram.

Det var en av de få valrörelser där de borgerliga gått på offensiven och tagit strid om principer och värderingar i stället för att gräva ner sig i detaljer.Trots oroliga tider ute i Europa avsåg den liberale statsministern Karl Staaff att fortsätta nedrustningspolitiken. Han ville stoppa nya pansarbåtar, F-båten. Det gav försvarsvännerna anledning att starta en insamling till båtbygget. Den blev en stor framgång. Tiotusentals bönder tågade till slottet för att demonstrera sin upprustningsvilja och för att stödja kungen. Gustav V höll borggårdstalet, där han i ett brott mot parlamentarismen riktade hård kritik mot sin egen regering. Karl Staaff avgick och nyval utlystes under våren. Liberalerna tappade starkt. Sedan föll skotten i Sarajevo. Första världskriget var ett faktum. I höstens ordinarie val tappade liberalerna stort igen. Från att ha varit riksdagens största parti med 102 mandat, var man efter de två valen riksdagens minsta med 57 mandat.Grosshandlaren Carl Swartz, som var statsminister, gjorde upp med Hjalmar Branting om att tona ned motsättningarna, eftersom oron var stor för att den ryska revolutionen skulle sprida sig. Swartz förbjöd borgargarden, som var på väg att bildas som en reaktion på rädslan för kravaller under första maj. Branting manade till lugn. Trots det blev valrörelsen historisk. Högermannen Carl Swartz hade deklarerat att valresultatet skulle avgöra rösträttsfrågans utgång och erkände därmed parlamentarismen. Genom vänsterseger kunde liberaler och socialdemokrater bilda regering. Parlamentarismen fick sitt genombrott redan 1905, men hade därefter tvingats på reträtt. 1917 segrade den definitivt.Statsminister Gustaf Boström hade lagt förslag som utvidgade rösträtten, men liberalerna röstade ned det, eftersom det innebar övergång från majoritetsval till proportionella val. Liberalerna ville bevara den lokala förankring som majoritetsval innebar. Dessutom hade de blivit riksdagens största parti eftersom många bönder hade anslutit sig i takt med att de protektionistiska godsägarna kommit att dominera lantmannapartiet. På landsbygden var valkretsarna betydligt mindre och därmed överrepresenterade i riksdagen.

Valet 1905 innebar inget genombrott för allmän rösträtt, men stärkte dem som hårdast drev på för radikala reformer – liberalerna. Även om Karl Staaff blev statsminister efter valet, föll hans förslag. Trycket var dock så starkt att den konservative statsministern Arvid Lindman införde allmän rösträtt för män. Dock i proportionella val, det valsystem som gäller än i dag.