Kolumner -Piteåtidningen

Det går nog vägen

 Piteå-Tidningen 7 juni 2010

Enligt de senaste opinionsmätningarna är det nu jämna skägg mellan blocken. Fan tro’t. Själv misstänker jag att det är en tillfällig svacka som beror på rödgrön de-mobilisering och allianspartiernas mobilisering. Om några veckor har det rätat ut sig

Fast allianssympatisörerna är jubelglada för att de för första gången känner lite vind i seglen. Allianspartiernas framgångsrika mosamonakampanj – där de klämt fram allt som får liv i mumlet från undervegetationen – har fungerat. Dessutom har alliansen framgångsrikt lyckats med att själva framställa sig som opponenterna. De lade en ganska sävlig budget, i syfte att spara pengar som det går att försöka shoppa väljare för i slutet av valkampanjen. När de rödgröna lade fram sin motion lyckades alliansen därför få det att se ut som om det är de rödgröna som ska styra Sverige, medan de kämpar som folkets försvarare.

En sådan positionering förtjänar högsta betyget i kampanjstrategi. Och Socialdemokraterna bör försöka skaffa sig partiföreträdare som inte framstår som plattfötter. Då tänker jag inte på partiledningen, utan snarare på de breda lagren av partiaktivister som tycks sitta och rulla tummarna istället för att ta initiativ.
Men som sagt, jag tror det är en tillfällig svacka, när vi får den stora mätningen från SCB den 10 juni ska jag titta noga. Där kommer det att framgå om alliansen verkligen är uppe och snorklar syre på riktigt, eller om det är en småmätningssänka vi sett. Jag tycker också att vi ska observera ett par andra saker som ofta glöms bort när opinionsmätningarna diskuteras.
För det första är det inte bara Mona Sahlin som har dåliga förtroendesiffror. Det har också de andra små partierna, med ett lysande undantag, nämligen miljöpartiets Maria Wetterstrand. I övrig tycks väljarna betrakta partiledarna som något katten släpat in. Det är Fredrik och Maria de vill ha. De andra såg folket helst att de tjackade spikskor. För det andra är svenska väljare mycket tveksamma till att välja Centerpartiet och Kristdemokraterna. De är de stora förlorarna i alliansen, och tycks bita ihop trots att de är på väg att bli utplånade.

Det är i och för sig vackert att deras gräsrötter – de som finns kvar -accepterar detta bondeoffer för att hålla alliansen kvar i regeringsställning. Och Folkpartiet är inte heller så mycket att hurra över. De har inte fått mycket utväxling på sin politik, trots att den gått upp i falsett under senaste år.
Min prognos, att de rödgröna vinner valet, håller jag därför fast vid. Jag tror också – som förr – att det lik förbannat kan sluta med att Fredrik Reinfeldt sitter kvar med stöd av Sverigedemokraterna. Men om det nu är så att de rödgröna förlorar? Hur kommer jag då att förklara detta?

Följande punkter blir i så fall enkla att spotta ur sig:
1) Socialdemokraterna fortsatte att i huvudsak sikta in sig på att försvara bidragstagarna mot alliansregeringens övergrepp. Därmed lade de det arbetande Sverige i händerna på alliansen. Detta strategiska misstag innebär att alliansen kan komma att cementera uppdelningen av politiken i två block – ett för de ”högproduktiva” och ett för de ”lågproduktiva”.
2) De besvikna alliansväljare som till äventyrs kan tänka sig att överge regeringen fick ett stort plank uppspikat framför sig. På detta har Vänsterpartiet fått klistra upp sina kvasirevolutionära affischer som skrämmer bort mittenväljarna. Därmed blockerade de rödgröna effektivt sina chanser att göra stora inbrytningar i det borgerliga blocket.
3) Därmed ser vi också vad som händer när den socialdemokratiska partivänstern får inflytande över de strategiska frågorna.
Men som sagt. Jag tror inte att jag kommer att behöva mobilisera några analyser av varför de rödgröna förlorade. Det är långt till valet. Nu kör vi in i kaklet så får vi gräla senare, om det inte går vägen.


De små skillnadernas narcissism

Piteå-Tidningen 24 maj 2010

 Varför är inte partierna mer visionära och målar framtiden i grälla ideologiska färger? Varför drar alla mot mitten? Behöver vi inte mer fart i debatten?
Ett svar på detta är att ingen har framgång enbart på den visionära kraften. Folk stödjer inte rörelser som svamlar om framtiden, utan vill ha hjälp att lösa konkreta vardagsproblem. Ibland säger vi oss vilja ha mer pondus av politikerna, men när det väl kommer till kritan så röstar vi på ganska välartade typer.
Och den som försöker greppa folks spontana känslor och göra politik av dem – som Sverigedemokraterna – så blir de sällan uppskattade. Folk vill ha det som är nyttigt, inte söndagsskolepredikningar. De backar gärna upp tankegångar om paradistillvaron i ett framtida himmelrike, men först om vägen dit är stensatt med välfärd, med vård och omsorg, ett bättre liv.
Gärna politiska drömmar, men först en lösning av vatten- och avloppsfrågor, bra skolor, kollektivtrafik, och trafikleder.
Visioner är bra, men bara de också kan bli lite köttiga.

Att partierna drar mot mitten beror på en mycket enkel marknadsanalys. Väljarna röstar inte på extrema partier. Den som vill ha röster (som ofta är ganska bra att ha i en partiverksamhet) måste lägga sig mittåt. De måste visa sig vara ”normala”. Men det som händer när alla blivit normala är följande: De partier som finns i mitten måste också tala om för väljarna på vilket sätt de skiljer sig från de andra mittensyskonen. De måste ha något som bryter av – utan att äventyra deras normalitet. Det är därför partierna grälar med varandra trots de små skillnaderna. När finansminister Borg och finansministerkandidat Östros brakar samman kan man tro att det är ett nytt världskrig på gång. Men egentligen är deras respektive budgetförslag ganska likartade. Det finns ingen större skillnad i den kortsiktiga färdriktningen, det är mer en fråga om medel än om mål. Så varför grälar de ändå, trots likheten?Det beror på de små skillnadernas narcissism. Narcissism är ett tillstånd av självförhärligande där de egna bristerna förträngs och den omgivande världen föraktas och kritiseras. Narcissisten blir självupptagen och egoistisk. Och den som är självcentrerad blir extra uppjagad av att folk i närheten liknar dem själva. För att stärka sin egen självkänsla tenderar de att överdriva skillnaderna gentemot omvärlden.

Det är ungefär så partierna fungerar. Deras inre mobilisering kräver att det finns ett ”det andra” som de kan frukta om natten och hata om dagen. Dessutom behöver de tydliggöra skillnaderna så att omvärlden stärks i sin politiska tillhörighet. Väljarna mobiliseras av att partierna uppvisar starka kontraster. Inom ramen för normaliteten. Sossar behöver därför Maud Olofsson att skrämmas med, precis som allianspartierna använder Mosamånatrenden i sin propaganda. Jämför gärna med Allsvenskans fotbollslag. Utifrån sett är det svettiga karlar som springer omkring med fjolliga tröjor och jagar en läderkula. Det är en Pridefestival på steroider. Och deras supportrar sitter på läktarna som apor på ett berg inför åsynen av en skottkärra med bananer. De behandlar varandra som vore de Allierade och Axelmakterna under andra världskriget. Trots att dessa fotbollslag ur Europeisk synvinkel befinner sig ungefär på division 3-nivå så är deras supportrar beredda att döda för deras skull. Det har helt enkelt med psykologi att göra. Således. Det är inte reellt sett så stora skillnader mellan blocken. Båda sidor försöker visa väljarna att de inte tänker ställa till med några äventyrligheter. Sossarna försöker bibehålla sin saneringscred från Perssontiden och allianspartierna vill visa att de inte tänker ställa till med kaos på samma sätt som sjuttio- och nittiotalets borgerliga regeringar. Alltså. Vi väljare vill ha normala partier som sticker ut. Är det därför vi, i våra mörka stunder, tycker oss representeras av plattfötter? Vilket alltså beror mest på oss själva.
 
 


  Vad valet gäller

Piteå-Tidningen 15 februari 2010

Jag har förtvivlat letat bakåt i historien för att hitta en borgerlig statsminister som vunnit ett val. Men vad jag kan se har det bara hänt en gång, nämligen 1908 när Arvid Lindman lyckades få sin ministär att överleva väljarnas dom.

Om vi tror att historien bakåt har betydelse för utvecklingen framåt har vi här något att fundera över. Det är någon slags förbannelse som vilar över de borgerliga. Frågan är om Alliansen nu ska lyckas kränga av sig historiens fördömelse, eller om de får bita i det sura äpplet?
Det finns mer att fundera över. Socialdemokraterna brukar gå ungefär plus minus noll i valrörelserna. Däremot brukar de borgerliga förlora ungefär en procent. Det är dessutom sällan som stora glapp mellan opposition och regering kan hämtas hem. Rekordet är Olof Palme som i valrörelsen 1985 hämtade hem ett åttaprocentigt underläge. Men det är outstanding. Allt detta kokar ner till att den borgerliga regeringen ligger pyrt till om vi tror att historien kan berätta något för oss.
Om väljarna också tittar på vad Alliansen lovat och vad de levererat borde regeringen få svårigheter. Utanförskapet har inte brutits. Det har inte blivit speciellt mycket bättre med Reinfeldt som statsminister. De har sålt några inkomstbringande statliga företag och öst in pengar i ett förlustbringande dito. De har ökat otryggheten utan att i motsvarande grad få fler i arbete. De har dessutom likt en förstagångsförbrytare skyllt sina gärningar på andra – antingen sossar eller finanskris.

Men väljarna är inte, det måste vi komma ihåg, speciellt långsinta eller tillbakablickande. De ser framåt. Vem är bäst lämpad att leda Sverige? Dessutom är väljarna lättflyktiga. De byter parti allt vildare och allt mer svårförutsägbart. Om vi dessutom har ett högtflygande örnperspektiv på samhällsutvecklingen upptäcker vi att historien ibland växlar spår. Det blir ett epokskifte. Eller i vart fall en konfigurering av det politiska framåtskridandet.
Som på 1920-talet när socialdemokratin erövrade folkhemsbegreppet. Och under andra världskriget när Per Albin blev landsfader. Eller under rekordåren då reformverksamheten på sextio- och sjuttiotalet lade grunden för ett folkhemskt lyckorike. Eller kriserna som förnyade socialdemokratin på åttiotalet. Eller den gröna vågen och feminismen som kommit att rita om den ideologiska kartan.

Valet 2010 kan mycket väl vara en sådan vändpunkt. Det är då väljarna bekräftar utvecklingen mot ett tvåpartisystem. Det är den hösten väljarna bestämde sig för en tuff socialdemokratisk modell med borgerligt styre. Det är tredje söndagen i september 2010 då socialdemokratin katapulteras in i en lång uppslitande förnyelseprocess för att komma tillbaka till makten kanske först 2018…
Men valet 2010 kan också innebära en strukturrationalisering av partisystemet. Ett eller två partier kan åka ur riksdagen och ett nationellt parti kan göra en nyetablering. Vad det sedan leder fram till – om exempelvis Reinfeldt sitter kvar på Sverigedemokraternas stöd – är för tidigt att sia om.
Det är heller inte uteslutet att vi då får en blocköverskridande överenskommelse. Därmed blir Alliansen och Koalitionen en tillfällig historia. Och vi får istället en ideologiblandad mittenregering med allt vad det innebär.

Så frågan är om 2010 blir den första gången i modern tid då en borgerlig regering lyckats klara ett val. Och Mona Sahlin går till historien som den första socialdemokratiska partiledaren som aldrig blev statsminister.
Jag vet inte själv riktigt vad jag ska tro. Däremot är jag övertygad om att detta val är det mest intressanta på mycket länge. Att det är ett val där väljarna faktiskt inte bara väljer regering utan också hur framtiden ska gestaltas.


Vad får dig att brinna?

Piteå-Tidningen 11 januari 2010

På Aftonbladets ledarsida förkunnar skribenterna att de brinner för en rättvis fred i Mellanöstern, folkrörelser, poesi, jazz, yttrandefrihet, naturen (särskilt havet och den egna blomsterodlingen), rättvisa, Degerfors IF, politik, kärlek, den glömda demokratiska socialismen, Malmö FF, allas rätt till arbete, hästar, Kållandsö och lite andra hygienord från den politiskt korrekta världens högmässor.

Jag blir lite avundsjuk. Jag har haft svårt att brinna för något, eftersom jag alltid tyckt att brännskador är hemska. Det gör djävulskt ont. Kanske är det för att jag bräde mig svårt som barn och har ett stort ärr kvar. Och folk på Aftonbladet, som klarar av att brinna för allt? Hur gör de?

Så ser jag i bladet att det finns folk som brinner för idrott så till den milda grad att de skjuter motståndarlag med automatvapen … och då är förstås våra egna ”huliganer” som slår varandra på truten för att försvara fotbollslag som ur internationell synvinkel ligger ungefär i mitten på division tre – något mer rumsrena.
Och ishockeysnubbar som jagar en gummitrissa med sådant brinnande humör att de tar till våld tycker jag också är en smula överdrivna. Är de dumma i huvudet, eller blir de kanske det av atmosfären i ishallarna? Något med konstisen som gör dem konstiga? Eller är det för att deras mammor inte ammat dem?

Det finns en fantastisk bild tagen vid första världskrigets utbrott. Det är massorna i München som samlats på ett stort torg för att jubla över att kriget börjat. Och mitt i publiken finns en glad Adolf Hitler som där inleder sin brinnande karriär. Efter att Adolf slutat skrida över kartan har det där med nationalismen blivit lite skämmigt. Det varierar förstås lite mellan länder, men i Sverige har vi först på senare år skaffat oss en nationaldag och vi tycker att xenofobiska danskar och lusekoftenorska 17-majfirandet är lite pikanta.
Och vi har också svårt för det eldiga religiösa. Livets Ord och andra stövelstroppslyftare ses över axeln. Lite högmässa är det inget fel på, men tungotalet och andra häftiga utgjutelser ser vi helst att vi slipper.
Politiker som eldar på har vi också svårt för. Är de för engagerade skrämmer de bort fler än de vinner.

Vi svenskar har svårt för fundamentalister, revolutioner, konflikter och annat kritiskt och aggressivt. Det närmaste vi kommer det brinnande helvetets engagemang verkar vara vargar. Vargmotståndare och vargälskare har lyckats hetsa upp sig rejält. Det tycks vara den fråga som för oss närmast inbördeskrigets rand. Folk mordhotar varandra för några usla vargars skull.
Men inte ens detta kan jag brinna för. Jag tycker förvisso jägarna är fjollor som ömmar om sina jakthundar. Så länge husse och hund är två mot en, med eldvapen, då går det bra. Men så fort det tiltar över till motståndarsidan, och det blir några vargar mot lilla Fido, då gråter dessa stora starka män ut i kvällstidningarna.
Och stadsborna skrattar åt lantisarnas vargskräck, men så fort gråben kommer i närheten av stan så blir det ett jäkla liv. Lite mer varg och björn i Stockholms förorter och politiken kommer att läggas om och jaktkvoterna öka!
Om det är något jag brinner för så är det att ösa iskallt vatten över dessa märkliga tomtebloss.  


En melankolisk nyårsbetraktelse

Piteå-Tidningen 28 december 2009:

En dag innan jul började mellandagsrean. Stora annonser förkunnar att köpfesten fortsätter efter jul, men börjar före. Jag struntar i alltihop och tar mig istället genom några tidskrifter. Bland The Economist, Wired, Newsweek, och Axess är det julnumret av Fantomen som sticker ut lite extra, eftersom det påminner om handlarnas juldumheter.

Ett av äventyren innehåller nämligen några vältecknade bilder av sjöjungfrur som visar bar överkropp. Dessa topplessbrudar med fisksvans ligger på klipporna och skjuter ogenerat skott, samtidigt som de lockar skepp med dyrbar last att gå på grund.Men oroa er inte. På omslaget är bröstvårtorna vederbörligen dolda bakom sjöstjärnor, antagligen för att även kunna säljas i Piteå.

Bara därför möter jag några människor från nämnda tätort när jag tar en promenad i vårt julkortsliknande uppsaliensiska Luthagen. Jag förstår på långt håll att de är från Piteå eftersom de går mitt i gatan med en trivsam glögglunk. De är glada och pigga men jag förstår ändå att de längtar hem. Längtar hem gör vi nämligen alla, och det alltid. En av artiklarna i The Economist handlar om vår ständiga hemlängtan, sökandet efter meningen med livet.
Sedan Nietzsche lät sin hjälte utropa ”Gud är död!” har människorna sökt efter en ny trygg hamn där allt får sin förklaring och trygga förankring. Men förgäves. Kanske är det skälet till att vi frenetiskt griper tag i jultraditionen, samtidigt som vi övergivit alla andra tvingande normer som livslång partitillhörighet, äktenskap tills döden skiljer oss åt och tuktigt heterosexuell tillvaro i utdragssoffan på lördagarna. Jul ska det tamejfan vara, även om allt annat är upp och ner.

Julinnehållet ser vi dock oss inte tvingande att bevara, för vi väljer otvunget mellan den nya iPhonen och julottan, mellan syltan och den turkiska julsalladen, eller helst allt på en gång. Mitt i denna pulserande jul- och mellandagskonsumtion finns en melankoli, eller i värsta fall nostalgi manifesterad. Men The Economist skiljer inte riktigt på dessa två känslotillstånd.

Jag tycker att melankoli mer är en känsla som bär insikt om att det saknade aldrig kommer tillbaka. Det är en accepterande sorg, som när vi begraver kraschade förhållanden eller döda anförvanter. Nostalgi däremot innehåller mer en vägran att inse att det gamla är borta, att hemlängtan går att stilla genom ett återvändande. Som när sextioåringar klär sig i skinnbyxor och åker på rockkonsert i en upputsad Opel Kapitän.
Nu är det snart 2010 och jag känner ingen nostalgi över 2009, som varit ett riktigt skitår. Nu stundar allvar. Det är Vinter-OS, fotbolls-VM och riksdagsval. I det senare kommer nog nostalgin att göra sig påmind. Medan vi melankoliskt konstaterar att om vi ens får vara med så blir det inga medaljer.


Råd(s)demokratin fungerar

Piteå-Tidningen 2 november 2009:

När jag skriver detta är den socialdemokratiska partikongressen på väg att packa ihop. Det diskuteras förvisso fortfarande beslut i plenisalen – men här ute bland utställningsmontrarna är slamret stort när aktivitetstält och reklamrekvisita packas ihop.
Det är uppbrottsstämning.
Det är också lite post festum över församlingen. Pressbyrån här på Älvsjö uppger att de säljer mycket mer Coca-Cola i dag än annars. Och det var nog inte för att kongressfestmaten igår kväll var speciellt salt, utan därför att partiglädjen multiplicerades av ett par glas vin. Sedan langades det ut stora mängder pilsner á 50 kronor flaskan bland 1 800 middagsdeltagare som praktiserade styrdans och jublade över ekivoka uppträdanden av ledande partigestalter.
Och när alkoholens sanningsserum börjar verka kan vi skribenter smyga runt bland kongressdelegaterna och höra vad folk egentligen tänker.

Slutresultatet av undersökningen blev att alla är på gott humör. Alla har fått något även om ingen fått allt. De enda som uppvisade någon slags besvikelse är de som trott på medias bild av att partiledningen med Mona i spetsen är svaga och hade tänkt utnyttja detta för sina egna inskränkta ideologiska syften. De som tror att socialdemokratiska partikongresser fortfarande avgörs genom dramatiska piruetter i talarstolen, kombinerat med mycket myglande spring i korridorerna surar lite. Men de är marginaliserade.
Den så kallade ”SSU-ifieringen” av partiet har stoppats. Det är inte längre lika lätt att med utgångspunkt från sekteristisk indelning av ”höger” och ”vänster” få plötsliga beslutsförändringar under kongressens hektiska småtimmar.

Vad är det som hänt? Jo, Mona Sahlin har parat sitt partiledarskap med rådslagsdemokratins tanke. Den går ut på att alla ska få chansen att säga sitt, sen delta i en process där gemensamma ståndpunkter destilleras fram genom ett givande och tagande i en diskussion som får ta flera månader. I lugn och ro kan åsikterna få jäsa färdigt, istället för att under några få timmar under stark press från kongressklockan läggas i en beslutstombola. Den socialdemokratiska partikongressen har blivit ett avslutande moment i en demokratisk process.
Tidigare har partikongresserna utmärkts av en svårkontrollerad beslutsanhopning med plats för snabba oöverlagda voteringar, manglingar i improviserade sidorumsdiskussioner, redaktionsutskottstortyr och beslutschansningar. Nu har fokus förskjutits till den förberedande diskussionen innan själva kongressen, där alla parter får chans att skriva ihop sig i partistyrelse och temagrupper.

Demokratin i partiet har blivit mer framtung istället för baktung. Därmed verkar kongressen mindre dramatisk, men blir mer demokratisk. Det blir en samtalsbaserad demokrati, inte en voteringsbaserad.
Och partiledaren Mona Sahlin har toppat detta med ett iögonfallande öppet ledarskap. Hon har inte som företrädare häckat bakom scenen med sitt kotteri, utan suttit och lyssnat på debatten och presterad en leende empatisk uppsyn även när det varit uppenbart hög muppfaktor i talarstolen.
Så långt så bra. Den här närvarande rörelsen, med några få sekteristiska undantag, är på gott humör. Nu gäller bara att sprida denna levnadsglädje till övriga samhället. Att partiet är på bra humör är en sak. Men hur få väljarna att fångas av den goda andan som uppvisats här?
Rådsdemokratin fungerar. Men fungerar partiets valarbete?


Riksdagen behöver några primadonnor

Piteå-Tidningen 19 oktober 2009:

I veckan som gick fick vi ännu ett exempel på att medierna formulerar det politiska samtalet. Det har varit Thomas Bodström som stått i centrum. Med jämna mellanrum görs undersökningar där politikernas aktiviteter kartläggs. Oftast är den enklast tänkbara siffror som samlas in. Som närvaro på sammanträden eller flitighet i att trycka på knappar. Kalla Fakta på TV4 kunde konstatera att den socialdemokratiske påläggskalven Bodström inte suttit på sin rumpa i riksdagen speciellt mycket. Istället har han flängt runt i landet som politiker eller advokat.

Men det skulle vara intressant att veta hur inflytelserik Thomas Bodström varit? Hur mycket har han påverkat beslut? Opinion? Vad betyder det att han är igenkänd av väljarna jämfört med politiker som ingen vet vem de är? Dessa verkligt intressanta frågor – vilka politiker är tongivande och påverkar beslutsprocessen mest? – lär vi inte få besvarade eftersom det kräver en massa resurser som medierna hellre använder till fortsatta fyrverkerier.

Medierna försöker inte spegla verkligheten, de försöker hellre skapa ”veckans snackis” . Det verkar som om många föreställer sig att politik endast kan göras i riksdagen. Ju mer du trycker på voteringsknappen desto mer åstadkommer du. Men utvecklingen har passerat den tid då parlamentet stod som kyrkan mitt i byn. Vi har inte längre ett maktcentrum i form av riksdagen, utan maktkampen sker på fler arenor.
Staten, detta stora monster med riktnummer 08, har utmanats från två håll. Dels underifrån, genom att medborgarna blivit allt mer självständiga och inte längre fogar sig i överhetens beslut. Dels ovanifrån, genom globaliseringen, som gjort andra arenor som EU och världsmarknaderna till allt viktigare för utvecklingen.

En av de stora förändringarna är att partierna inte längre är den viktigaste kanalen för politisk aktivitet. Politisk makt kommer också från aktiviteter i medievärlden. Därför är det inte konstigt att sådana som Thomas Bodström söker sig utanför de labyrintiska gångar som etablerades på 1900-talet. Vi lever nu i ett nytt årtusende och den gamla sammanträdes- och debattekniken fungerar inte enbart för sig själv. Den måste ha hjälpmotorer i form av dynamiska politiker som förmår nå väljarna via de kanaler som finns.
Visst finns det faror i att vi får en publikdemokrati istället för en folkrörelsedemokrati. Men riksdagen behöver några primadonnor. Därför bör vi försvara Thomas Bodströms rätt att tolka sitt riksdagsuppdrag fritt.
Det är inte regelverk från förra årtusendet som ska styra riksdagsledamöternas agerande, utan ytterst är det väljarna som ska besluta vem de vill ha som representanter.

Därmed inte sagt att alla politiker ska springa på rättegångar – sina egna eller andras – under voteringarna. Vi ska också skänka en tacksamhetens tanke till alla våra förtroendevalda som läser tjocka utredningar, tar sig igenom betänkanden och förhandlar fram bra beslut genom kompromisser och pragmatiskt men tidsödande resultatinriktat pratande.


Inte de skarpaste knivarna i lådan

 Piteå-Tidningen 5 oktober 2009:

Häromkvällen var jag i Göteborg för att delta i av regimtelevisionen anordnat åsiktsprogram. Vi debatterade bland annat att kändisar börjar försöka ta sig in i riksdagen. Jag lät undslippa mig något elakt om att de som sitter i riksdagen i dag inte är de skarpaste knivarna i lådan. Vilket naturligtvis fått en del instämmande kommentarer med förutsägbara råflabb, samt också en del russintrutade surheter om min egen begåvningsnivå. Kanske finns det anledning att fundera över vad som egentligen är problemet – och vad vi kan göra åt det.

För det första är det uppenbart att riksdagsledamöterna har en annan kaliber än förr i tiden. Det finns såvitt jag vet inte några Tage Erlandertyper som medarbetar i nationella encyklopediprojekt, Ernst Wigforssideologer, blivande nobelpristagare som Bertil
Ohlin eller Gunnar Myrdal, eller Alva Myrdal, inga stora personligheter som Gösta Bagge eller Fabian Månsson. Möjligtvis skulle man kunna invända att det inte finns så många med den resningen utanför riksdagen heller. Sveriges storhetstid är förbi. Begåvningsreserven har tagit slut. Vi har inte längre något glimrande matsalsbestick att duka fram.
För det andra är problemet snarare att riksdagsledamöternas begåvning ligger i att de är utmärkta representanter för sina partiers olika fraktioner. Deras kompetens består av att de kan delta i den politiska pappslöjden på ett sätt som är förtroendeingivande för dem som valt ut dem, alltså deras egna partier.

Problemet med detta är två. Partierna är inte längre välförankrade i väljarkåren. Väljarnas uppfattning om vad som är en god kandidat överensstämmer inte med partiernas uppfattning. Det finns ett glapp mellan den okulära mediafigur som väljarna vill se, och partiernas mer instrumentella uppfattning om vad som krävs av en riksdagsledamot. Väljarna vill ha primadonnor som skiner, partierna vill ha någon som levererar godis som tillfredställer de egna intressena. Partierna har försökt lösa detta med ett personvalssystem som gör att väljarna ska tro att de kan påverka personsammansättningen, medan mekanismen i själva verket bara gör denna folkliga påverkan marginell. Vilket väljarna genomskådat.

Ett annat problem är att samhällsutvecklingen har höjt kunskaps- och kompetensnivån hos breda lager av befolkningen, antalet personer med högskoleutbildning och andra kapaciteter har ökat. Men i partiernas värld släpar det efter. För att de folkvalda ska kunna svara upp mot kunskapssamhällets krav tvingas de anställa allt fler politiska tjänstemän som ska hjälpa dem att hålla jämna steg med utvecklingen. Konsekvensen är att en stor grupp av de verkliga begåvningarna har blivit kontoriserade och inte släpps fram på riksdagslistor och andra framträdande positioner. Besticklådan har vassa knivar men de tillåts inte fronta mot väljarna utan ska hålla sig i bakgrunden och se till att verksamheterna ändå landar på fötter.

För det tredje har partierna länge varit alltför tröga och trista för den som vill påverka samhällsutvecklingen. Då har det varit mer effektivt att delta i någon organisation av enfrågenatur, göra karriär i medie- eller konsultvärlden. Eller slå sig fram som oberoende samhällsdebattör. Och dessutom då också få hyggligt betalt för sitt arbete, något som riksdagsledamöterna inte får om vi ser till vad timpenningen egentligen är.
Men kanske är detta nu på väg att ändras. Vi ser att partipolitik börjar bli populärt igen. Att partierna börjar inse att de behöver friskt blod om de ska överleva den dag då staten inte längre finansierar deras verksamhet. Att fler med politisk begåvning faktiskt söker rollen som förtroendevald i det svenska parlamentet.


Rapport från Boston (Tea Party)

 Piteå-Tidningen 22 september 2009:

Här sitter jag nu i ett hamnmagasin förvandlat till tv-studio och sörplar Red Bull. Vi spelar in ett infernaliskt halvseriöst program som heter Boston Tea Party.
Det är tredje säsongen och jag har överlevt ännu en utrensning i expertpanelen som går under det bombastiska namnet ”Superfemman”.
Tillsammans med en historiker (som kan allt om Hitlers frukostvanor), en fysiker (som är från Umeå och därför klippt och skuren för att göra rollen som ”The Nutty Professor” fast han bara är doktor), en psykolog och en läkare (som jag ännu inte sett vad de går för) ska jag svara på frågor om allt från torskarnas (fiskarna alltså) sexliv till vilken härförare som lyckats bäst i historien.
Och så ett band från Trollhättan som varje paus dunkar covers.

Det finns tre skäl till att jag sitter här.

För det första får man ganska bra betalt. Inte per timme kanske, för här hamnar bara den som ägnat ohyggligt med tid åt att läsa och förkovra sig.
Men visst, det är en slant, och vi har ganska roligt även om det är hårt arbete. Ty jobbigt är det. Vi spelar nämligen in alla program inom loppet av tre dagar. Det går åt ett par tre timmar att få ihop en knapp timmes program. Det kallas för att man ”överinspelar” och innebär att det mesta jag säger deletas vid klippningen av programmet.
Vilket oftast är en jäkla tur.

Det andra skälet till att jag sitter här är att jag ”bygger varumärke”.
Efter att ha varit med i radio och tv i tjugofem år har jag skaffat mig en viss grad av ”igenkänning” ute i det svenska samhället. I ett samhälle där människors omvärldsuppfattning i hög grad formas av medierna blir det en del av yrkesutövningen att finnas med på kartan som en ”mediefigur”.
Mycket enkelt är det så att den som vill skriva, föreläsa och få en plats i diskussionen är behjälpt av att vara ”känd från tv”.

Men den tredje och viktigaste anledningen till att jag sitter här är att jag är våldsamt intresserad av att se hur tv-program av den här typen påverkar människor. De vanligaste frågorna jag får, förutom ”vem vinner valet 2010″ och ”är du från Piteå”, är ”hur är Fredrik och Filip egentligen?”.
Och jag säger som det är – hyperintelligenta, halvvägs in i en madrasserad cell. Men sen påpekar jag att dessa tv-personligheter inte skulle komma till sin rätt om det inte fanns folk bakom dem som fick allt att fungera. Boston Tea Party är en produkt av professionella drömfabriksingenjörer.
Exempelvis är producenten, en bitsk skåning vid hamn Mikael Svensson, en förutsättning för att det här programmet ska fungera.
Det här är teamwork. Det kryllar av folk som jobbar i bakgrunden, som vilket jobb som helst på ett sjukhus eller ett tillverkningsföretag. De sliter för brödfödan. Sällan har de fast anställning, utan det förväntas att de ska springa på de jobb som erbjuds.
Att se dessa upplevelseindustriella processer inifrån är lika uppbyggligt som när jag jobbat på sulfitfabrik eller ljusfabrik. Att lära sig konsten att koka papper eller göra adventsljus var fascinerande. Och på samma sätt är det med att producera tv. Precis som alla borde få gå i granplanteringen en sommar borde alla också få se hur underhållning egentligen skapas.
Nu ska jag svepa en Red Bull och svara på frågan om det finns något gisslandrama som lyckats.
 


Serietidningsbålet mot befrielse

Piteå-Tidningen 7 september 2009:

Jag skrev här i Piteå-Tidningen i början av sommaren att jag hade ångest över hur det skulle bli att för första gången ha semester på riktigt. Jag åmade mig över att detta var en av de saker som jag inte gjort förut. Men enligt föresatsen att vi bör ha prövat allt en gång, utom möjligtvis att slå ihjäl någon som är helt oskyldig. Således prickade jag av ”semester” från listan. Vad som kvarstår är nu i stort sett några banaliteter som inte är värda att orda om.

Hur var det då?

Jag låg i stort sett hela semestern i en hängmatta. Läste. Sov. Läste. Sov. När jag klev ur hängmattan var det för att äta eller gå på muggen. Eller för att åka till Berlin, gå på museum, äta en fantastisk middag i ett litet turkiskt hål i väggen, och därefter erövra en magsjuka som gjorde att jag gjorde ner mig på E22-an genom Skåne på väg hem till den trygga pölsan.

En semestervana jag försökte lägga mig till med var att läsa skönlitteratur, det som annars hamnar längst ner i högen. Jag gick in på den lokala bokhandeln i Ronneby för att skaffa mig lite läsning. Jag kunde inte bestämma mig och kom ut med fyra feta böcker om riddare på Malta, stenbärare i Barcelona, kufiska orakel i Greklands övärld och ett Romeo & Juliadrama i Mellanöstern. Men eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken jag skulle läsa först så började jag med alla fyra. Eftersom jag ständigt somnade i hängmattan blev det fyra kvartslästa böcker istället för en helt läst bok.

Jag gjorde faktiskt ett par avbrott i hängmattehängandet. För det första snickrade jag ihop ett vindskydd för att få en liten myshörna utan havsvind och nyfikna blickar från förbipasserande.
Eller snarare – jag fick hjälp av svågrarna att upprätta detta byggnadsverk. De är ovanligt flinka med fingrarna – delvis beroende på att en av dem är snickare och den andra fastighetsskötare.
Min uppgift var att handla insatsvaror – från brädgården och Systembolaget.
För det andra eldade jag upp mina gamla Kalle Anka-tidningar. De har varit svårt ankomna av tidens tand, sidor bortrivna, fulla med kludd och lästa 100 gånger. Tyvärr inte heller kompletta, så att många fortsättningsäventyr har aldrig fått sin slutliga lösning.
Så nu eldade jag upp alltihop, tillsammans med gamla Fantomen och Knasen.
Därmed har jag fått bort argumentet ”du har ju så många gamla Kalle Anka” varje gång jag vill köpa nyutgåvan av Kalle Anka, det där påkostade nytrycket i faksimil och inbundet med lärda kommentarer i förordet. Utgivningen har hunnit hela vägen från 1948 till mitten av sextiotalet.

Kanske är detta det bästa jag gjort under hela semestern. Det innebär att jag resten av vintern utan dåligt samvete kan införskaffa de kompletta årgångarna av Kalle Anka & Co, pö om pö, bok för bok.
Därmed kommer jag att kunna njuta av denna semester i många år framåt. Så även om det bär mig emot så kan jag konstatera att elda serietidningar kan vara en väg till befrielse.
 


Vänsterns eller statens återkomst

Piteå-Tidningen 26 augusti 2009:

I slutet av 1960-talet gick SSU på socialistisk vänsteroffensiv. Med sin ordförande Bo Ringholm i spetsen krävde de ett förstatligande av näringslivet. Det handlade om att avskaffa det kapitalistiska enväldet.
Den enskilde skulle inte degraderas till en produktionsfaktor. Bankerna skulle förstatligas, så att ”det kapitalistiska näringslivets pulsåder skärs av”.

Ett av argumenten som SSU-arna använde var att näringslivets investeringar skapade utgifter för det offentliga. När fabriker och industrier byggdes, så fick staten hosta fram infrastruktur som vägar, bostäder, skolor, vatten och avlopp.
Men samtidigt som det offentliga fick stå för en del av fiolerna hade de inget att säga till om hur och när dessa investeringar skulle göras.
Likaså fick politikerna stå där med lång näsa när företagen lade ner, och därmed förorsakade stora kostnader. Poängen var enkel. Om skattemedel användes för att hjälpa kapitalet, var det också rimligt att dessa skatteinsatser berättigade till inflytande.Dessutom handlade företagens verksamhet om människors liv, varför ett demokratiskt deltagande i investeringsprocessen var rimlig.

Det är oerhört intressant att se hur denna tankegång nu har återfötts i form av socialdemokratiska krav på att ”vinster” från skolor och annan skattefinansierad verksamhet ska återföras till verksamheten.

Bevittnar vi vänsterns återfödelse? Ja, kanske. Visst kan vi se hur jakten på profitörerna har återupptagits. Efter att ha varit satta på piedestal under något årtionde är kapitalisterna igen föremål för kritik. Och politiska planer börjar göras upp om hur staten ska återfå sin position som samhällets ledande kraft.

Men är det en vänstervåg?
Frågan är vad vi ska kalla den. Vi kan se att den i vart fall ännu inte har haft någon större inverkan på de partier som kallar sig vänster. Det kan tyckas lite märkligt. Kapitalismen har trots allt skjutit sig själv i foten. Överallt har staten fått rycka in för att rädda storfinansen från konkurs.
Men kanske är det bara en tidsfråga innan vänstern lyckas komma ikapp folkopinionen. Jag tror att diskussionen om vinster för skolor kommer att utvidgas till att gälla fler områden.

Samma diskussion kan också föras över på läkemedelsindustrin, byggindustrin, vårdsektorn och kommunikationerna. Om staten är med och räddar bilindustrin, kan vi då inte kräva mer satsningar på miljövänliga alternativ, på kollektivtrafiklösningar, och så vidare.

Ett tag var borgerliga övertygade om att staten borde ha ett ganska starkt inflytande över samhällsbygget. Det är bara en kort nyliberal parentes som innebar att borgerlig var liktydig med statskritiker. Nu är kyrkan på väg att sättas mitt i byn igen.
Och inom socialdemokratin har således den gamla kapitalistätarvänstern fått luft under vingarna igen. Nu ska de sätta tänderna i friskolorna för att sedan kasta sig över andra privata verksamheter som knaprar på skattekistan.
Kanske kommer vi snart att få se hur socialdemokrater och borgerliga tävlar om vem som har de käckaste idéerna på hur staten ska kunna förbättra livet för oss.

Det är i så fall inte vänstern som kommer tillbaka – utan lika mycket staten som ett instrument för makten att organisera samhället.
Det är inget jag själv ser fram emot.


Vänsterpartister ett slags kristna

utan gud

Piteå-Tidningen 19 augusti 2009:

Som jag skrev under Almedalsveckan om Vänsterpartiet var detta parti förr i världen ett parti som var kritisk till överhetsstaten. Inspirerade av Marx och Lenin betraktade de statsapparaten som en förtryckarmekanism, en maktutövande institution vilken borde sopas undan.
Men nu för tiden är Vänsterpartiet den främsta förespråkaren av statens överhöghet över folk och samhälle.
Det är också därför som många inom socialdemokratin välkomnar Vänsterpartiets intåg i den oppositionskoalition som de hoppas ska ta över Sverige 2010. Även de betraktar staten som något per definition positivt och attraktivt.

De är antingen ideologiskt övertygade om att välfärdsstaten är historiens höjdpunkt och att mänsklighetens utveckling nu kulminerat, att vi med den svenska modellen nått så långt människor kan komma, eller så älskar de staten därför att de själva är en del av denna apparat.
För Vänsterpartiet är den politiska lösningen på våra krisproblem att vi ökar det ”gemensamma ägandet” inom bank-sektorn, ökar statens tillsyn av marknaden, skapar fler lokala bankaktörer, och sist men inte minst motarbeta ”orimlig spekulation”.
Krisen är marknadens fel, och beror på att staten haft för lite att säga till om. De anser att icke-politik innebär att kapitalisterna tar för sig mer av samhällets kaka, medan politik innebär att folk får det bättre.

Förr såg Vänstern staten som ett instrument för den härskande kapitalistiska klassen, eller som Marx uttryckte det: Staten är blott ett utskott som förvaltar bourgeouesins affärer.
Förr analyserade Vänstern kapitalismen som ett system vars inre motsättningar har dömt det till undergång. Men nuförtiden är Vänstern moralisk i sin kritik av kapitalismen. Förr var kapitalisterna dömda att följa systemets inre lagar, annars gick de under. Nuförtiden går kapitalisterna under därför att de är egoistiska och stygga.

Gränsen mellan Vänsterpartiets kapitalismkritik och den som exempelvis Kristdemokraterna framför blir därmed hårfin. För de kulturkonservativa är kapitalismen möjlig bara en rejäl dos kristendom. För Vänsterpartiet är det ungefär samma sak. Vi har inget alternativ till kapitalismen, men eftersom farbröderna är så spekulativa och giriga måste de hållas i hampan av staten, som är god eftersom den (förhoppningsvis) styrs av vänsterpartister.
Vänsterpartisterna har därmed blivit ett slags kristna utan gud. Men med en stat som vill krama oss alla tills vi blivit av med våra olater och inte längre tänker på vår egen välfärd.


Duracellkaninens fördel

Piteå-Tidningen 12 augusti 2009:

Genom att kraftfullt verka för alliansens etablering har Maud Olofsson också fört in sitt parti i maktens inre cirkel. Att bara finnas där är tillräckligt för att ge en partiledare kraftfull cred i sina egna led. Och ger en utomordentlig möjlighet att presentera partiets politik för väljarna.
Ingenting tyder på att Maud Olofsson lyckats med att profilera Centern speciellt mycket i den politiska konkreta gärningen. Som näringsminister har ingenting egentligen fallit ut som svarar mot de storstilade planer som fanns vid regeringstillträdet.

Visserligen finns det alltid en risk att underskatta Centerns insatser i politiken eftersom de brukar vara skickliga på att leverera sådant som synes oss andra som små förändringar – men vilka är stora för deras väljare.
Men vi har inte ett sprudlande företagande, fler i sysselsättning eller minskat utanförskap. Förvisso råder inget tvivel om att Maud Olofsson tagit stor plats i debatten, eller att det faktiskt genomförts en reform för hushållsnära tjänster.
Och visst kan man skylla misslyckandena på finanskris och lågkonjunktur. Men någon leverans har inte skett.

Men visst, Maud Olofsson har stundtals tagit en stark position i debatten. Som jag tidigare skrivit i denna kolumn, och som många andra sagt, påminner hon om en Duracellkanin som envist repeterar budskapet utan att ta hänsyn till motargument eller omvärldsförändringar.
Det kan tyckas vara lite väl fräckt att ständigt köra sitt mantra, oavsett motståndarnas argument. Ibland verkar det som om hon är lite autistisk och bara kör på.
Maud Olofsson vet vad hon gör. När jag lyssnade till henne i Almedalen för några veckor sedan kunde jag inte höra ordet ”utanförskap” och hon ironiserade själv lite över att hon var som en tungotalande. Och att hon använder ord som ”entreprenöriell”.

Det finns två prognoser för Duracellkaniner inför valet 2010:
Den ena är att väljarna ändå beslutar sig för att de gillar någon som är entusiastisk och tror på vad de gör. Att det finns en premie för en politiker som ångar på mot nya ljusa tider, oavsett rådande oväder. Att Duracellkaniner fortsätter att få en plats bland de folkvalda.
Den andra prognosen säger att väljarna till slut tröttnar och börjar betrakta henne som en alien, en utomjording. Men att detta inte hjälper och att Duracellkaniner inte ens får chans att bli invald i något kommunfullmäktige på Mars.  


Med Reinfeldt mot krisens botten

Piteå-Tidningen 5 augusti 2009:

Vad som än händer efter valet 2010 kan ingen ta ifrån Fredrik Reinfeldt att han lyckades föra fram sitt parti till en ny position i svensk politik. Partiet har fördubblats under hans ledning och Socialdemokraterna har förpassats till en försvarsposition där det är moderaterna som utmanar och förändrar.

Moderaterna tog 2006 positionen som det statsbärande partiet och rövade motståndarna på deras berättelse om arbetet som en befrielse och frälsning.
Det går också fortsättningsvis bra för moderaterna i opinionen. Ibland blir landets ledare bestraffade i kristider, stundtals sluter befolkningen upp bakom ledaren när nationen står inför utmaningar. Det senare verkar vara fallet för Fredrik Reinfeldt. Men en sådan utveckling är inte slumpmässig utan beror på hur de ledande politikerna hanterar problemen och uppenbarligen har Reinfeldt den förmågan.

I den senaste mätningen från Synovate ökar förtroende för Fredrik Reinfeldt från 40 till 52 procent (+12 procentenheter, statistiskt säkerställt). Detta är den högsta noteringen för Fredrik Reinfeldt under hans tid som partiledare för Moderaterna.
Förvisso har Reinfeldt en bra bit kvar tills Göran Perssons toppsiffror, men det är ändå anmärkningsvärt med tanke på att Alliansen totalt misslyckats med att uppfylla sina vallöften om att bryta utanförskapets Sverige.
Tvärtom har detta bara blivit värre sedan de tillträdde. De kan bara delvis skylla på att krisen kommer utifrån, och de är just nu i full färd med att byta berättelse.
Plötsligt är det miljöpolitiken och klimatkrisen som står i centrum för Alliansen och Fredrik Reinfeldt.

Tidigare hängde de upp sitt framtida öde på att de 2010 skulle kunna visa upp ett Sverige där utanförskapet börjat hävas. Nu är det ett klimatavtal i Köpenhamn som allt hänger på.
Ingen ska anklaga Reinfeldt för att vara en fegis. Om utanförskapet ökar och Köpenhamn blir ett fiasko är han på egen begäran rökt. Såvitt de inte då desperat kommer att försöka hitta en tredje berättelse, exempelvis om att den rödgröna koalitionen vill sätta oss alla i Gulag.

I så fall är det inte längre Alliansen, Moderaterna och Fredrik Reinfeldt som är den drivande kraften, utan Socialdemokraterna har åter erövrat sin position som det statsbärande partiet i Sverige.
Men vägen dit går via arbete åt alla, genom att ställa de välståndsbringande krafterna i centrum.
 


Miljöpartiets nyckelroll

Piteå-Tidningen 29 juli 2009:

Det kan bli Miljöpartiet som avgör utgången av 2010. Det har en nyckelroll.
Om partiet kan fortsätta rulla in väljare som de lyckades med i förra valet och i Europaparlamentsvalet, då är en valseger för den rödgröna koalitionen kassaskåpssäker.
Som det verkar just nu är samarbetet med Vänsterpartiet inte något som går hem i storstäderna, utan möjligtvis utanför de stora urbana områdena. Däremot är miljöpartiet röstningsbart för
medelklassen.

Således kommer socialdemokraterna att ha följande beräkning att klara för att få ihop sin rödgröna ekvation:
1) Vänsterpartiet kommer att dra till sig en del väljare som tidigare varit trötta på Socialdemokraternas mittensväng, men en del väljare kommer att trilla av vagnen när den svänger vänster.
2) Miljöpartiet kommer att dra till sig väljare som vill ha en realistisk miljöpolitik och vissa inslag av lättnader för företag och entreprenörer, men kommer att stöta bort en del som tycker att Miljöpartisterna inte är tillräckligt lyhörda för exempelvis LO.

Frågan är hur denna ekvation ska lösas ut så att det inte blir minus i marginalen.
Min gissning är att det hänger mest på de gröna, bara Vänster-
partiet kan hålla sig stilla i båten och inte börja fantisera om något offentligsektordominerat paradis.
Miljöpartiet har länge och målmedvetet arbetat för att göra sig själva regeringsfärdiga. Inte utan problem, eftersom partiet länge
odlat ett utanförskap av mjukrevolutionärt slag.

Men nu har Miljöpartiet blivit
Socialdemokraternas drabanter samtidigt som alla pratar om miljö, klimat och behoven av förändring.
Det är också därför som det går hyggligt för Miljöpartiet i opinionen. Partiet har dessutom Maria Wetterstrand som inte bara är en klar förtroendetillgång för sitt parti, utan för hela den rödgröna koalitionen.
Faktum är att hon är oppositionens mest framträdande namn, den enda stjärnan i gänget.

Således är de rödgrönas upplägg inför 2010 uppenbart – låt
Miljöpartiet sikta in sig på storstäder och medelklass, Vänsterpartiet får försöka dra i den vattenkammade delen av vänstern och försvara de offentliganställda, medan Socialdemokraterna får stå för regeringsdugligheten och ansvaret.


Hägglunds snårskogskamp

Piteå-Tidningen 22 juli 2009:

Häromveckan höll Göran Hägglund ett mycket ideologiskt tal i Almedalen. Det innehöll allt det som en partiledare måste göra om det egna partiet ska kunna lyfta. För det första lyckades han framställa hans eget parti som det dels fortfarande var i opposition (mot den rödgröna ofriheten) och dels vid makten att göra något åt eländet.
Det var, för det andra, ett tal där han vågade skaffa sig fiender som inte bara är det förutsägbara motståndarlägret. Hägglund gav sig på piraterna och ”gratisgenerationen”, de lättingar som tror att det bara är att plocka för sig utan att någon behöver betala.
Han gjorde också, för det tredje, ett svalkande försvar för lagomheten, för det normala, för det strävsamma och plikttrogna, allt sådant som fiinvänstern och kultursidorna hånar.

Alla som tycker att det där med ”livspusslet” är en vardagsproblematik som finns på riktigt tar förstås illa upp när de blir ifrågasatta av
genusteoretiker, knallpulver-
revolutionärer och nihilister. Men Hägglund är den ende av partiledarna som törs utmana kulturvänsterns dominans i debatten.
Talen vimlade av starka metaforer och humoristiska exempel. Hägglund har en sådan där frikyrko-
humor som i sin enkelhet går hem i breda lager. Han var lite stå-uppig i sin framtoning och var den ende av partiledarna i Almedalen som kunde skoja med sig själv och göra poäng av sina egna poänger.

Den bild som Göran Hägglund gav i Almedalen var att Sverige är en snårskog av regleringar, statliga påfund och små steg mot tyranni. Staten är, sade Hägglund, så starkt närvarande att vi förväxlat den med ”samhället” och inte längre kan se skillnaden.
Det är i denna snårskog som
Göran Hägglund säger sig ha börjat röja upp en liten glänta. Därifrån ska han och Alliansen ta oss, steg för steg, närmre de ljusa öppna ängarna, där vi kommer att få horisont mot vattnet och där solen kommer att lysa på oss alla.
Det var självfallet en djupt kristen bottenplatta till denna förkunnelse. Från jämmerdalen till befrielsen, drömmen om det nya Jerusalem som finns bortom kullarna. En plats dit vi kan nå om vi är beredda på lite umbäranden, om vi bara har tålamod, om vi ser till att upprätthålla vår tro på framtiden.

Om Almedalen skulle haft en tävling om den starkaste utopiska visionen så skulle kristdemokraterna ha vunnit. Och här får den rödgröna koalitionen se upp lite grann. Det finns en stor grupp väljare som gillar den här typen av framtidsbilder, men det finns en minst lika stor som mer bryr sig om leveranser.
Att försöka tävla med frikyrkligt förankrade partier om att locka med paradisiska framtidsbilder kan vara riskabelt. Men att helt vara utan en sådan vibrerande förkunnelse är också farligt.


Monas signatur: jobb, jobb, jobb

Piteå-Tidningen 15 juli 2009:

Mona Sahlins försångare vid hennes tal i Almedalen var en viss Marit Bergman. Tydligen är hon berömd, jag var tvungen att fråga eftersom hon lät som ett eko från Carol King i en halvtimme, och förutom denna insats berättade hon också om sin tradition att rösta på Vänsterpartiet.
Det började inte så bra, men vem är förvånad?
Det har ju varit lite motlut för Mona Sahlin och Socialdemokraterna. Vårens skandaler följde på en besvärlig period där den rödgröna koalitionen syddes ihop .

Men det är som det är. Nu har vi fått en uppgradering av den svenska blockpolitiken till ett slags tvåpartisystem med starka fraktioner. Och den som inte vill välja mellan dessa två alternativ får hitta något utanför riksdagen – och en del tyder på att en del väljare inte tvekar att göra det.
Vi vet inte vad Mona Sahlins partiledarskap är värt förrän det testats i val. Opinionen är vikande. Socialdemokraterna kunde länge åka snålskjuts på Alliansens problem och oförmågor, samtidigt som det egna partiet har haft interna överläggningar och inte kunnat profilera sig. Socialdemokraterna kommer inte att vara uppe på banan fullt ut förrän efter kongressen i höst.

Det finns inte så mycket tid att ändra sig nu. I avvaktan på att det politiska programmet ska fastställas ägnar sig Mona Sahlin och partiet åt att hjälpa väljarna tolka omvärlden. Eller snarare förstärka de intryck vi alla har:
nSverige befinner sig i utförsbacke, näringslivet går dåligt, den offentliga sektorn börjar knäa och framförallt, arbetslösheten ökar.
nDen borgerliga Alliansregeringen gör inte så mycket åt detta, antingen för att den inte kan eller för att den inte törs eller för att den inte vill
nAlliansens storstilade planer på att bryta utanförskapet har misslyckats och de försöker nu skaffa sig en annan berättelse att pumpa i väljarna till 2010.

Någon katastrofsituation är det dock inte. Opinionsutvecklingen för socialdemokraterna har varit hyggligt stabil, trots allt. De oförtjänt goda siffrorna direkt efter valet har förvisso smält ner, men partiet har vunnit i stort sett varje opinionsmätning sedan valet. I teorin har Mona Sahlin varit ”statsminister” under hela sin tid som partiledare.
Socialdemokraterna ligger fortfarande bättre till i opinionen än sitt valresultat. Möjligtvis grumlas detta lite av att väljarnas förtroende för Mona Sahlin minskar signifikant i de mätningar som exempelvis gjorts av Synovate. Siffrorna är anmärkningsvärt låga.
Hennes partiledartal i Almedalen för någon vecka sedan var en utmärkt retorisk uppvisning och centrerades kring jobben, jobben, jobben. Det är tydligt att detta kommer att vara den rödgröna melodin inför 2010 och att det (tyvärr) kommer att bli allt mer den överhängande frågan för svensk framtid.

Det Socialdemokraterna därför behöver göra är att fortsätta fokusera på denna berättelse. Men inte tjata väljarna fulla av vad dessa redan vet, nämligen att Alliansen misslyckats, utan istället tala om vad man själva vill göra för jobben. Och helst göra detta på ett sätt som inte skrämmer bort gamla Alliansväljare som är på flykt från sitt sjunkande skepp.


Björklunds sosseflirt

Piteå-Tidningen 10 juli 2009:

Jag tyckte att Jan Björklunds tal i Almedalen var mycket avslöjande. En hel del av talet verkade anpassat efter att flirta med socialdemokrater som ogillar sitt partis vänstersväng. Det har direkt fokus på 2010. Det gäller att driva in en kil i socialdemokraternas tänkbara väljarkår och avsöndra dem som kan tänka sig att – trots allt – rösta på Alliansen i form av folkpartiet.
Och en av dessa väljare som Björklund är på jakt efter är sådana som jag.

I sitt Almedalstal berömde Björklund den gamla tidens Socialdemokrati som vågade stå för skatteprinciper som ”hälften kvar”; som försvarade att folk som jobbade hårt också fick pengar över; som insåg att en skola med kunskaper och ordning är nyckeln till lika chans åt alla; som förstod att företagens vinster är förutsättningen för skatter; som begrep att utan nya företag stannar Sverige; som fattar att mer satsningar på offentlig sektor kommer att kosta mer skattepengar och därmed indragningar i den egna friheten.

Sen gjorde Björklund förvisso lite lätt för sig i sitt angrepp på Mona Sahlins socialdemokrater och det rödgröna blockets politik.
Exempelvis som när han angrep Jantelagen, den svenska avundsjukan och sossarna i samma andetag. Som om det skulle ha varit Socialdemokratin som uppfunnit lagomheten, underdånigheten gentemot staten och övertron på regleringar.
Det är i själva verket en tradition som lika mycket förvaltats av översittare och paternalister inom borgerligheten – och av pisshumanister i självaste Folkpartiets led.
Men visst, jag tyckte hans tal hade en del dragningskraft. Och det känns sorgligt att en del Socialdemokrater gör sitt bästa för att svara mot de björklundska parodierna om att jämlikhet innebär att kapa alla till samma slags stubbar, att friheten alltid ska vara avhängig den stora starka statens ämbetliga förstånd.

En stund efter Björklunds tal sprang jag in i honom djupt bland Visbys gränder.
Han frågade vad jag tyckte om talet.
Jag svarade att det var intressant att han stundtals lät som han var på jakt efter Socialdemokrater.
”Jag tänkte på dig när jag höll talet”, sade Björklund.
”Fast du gjorde en del överdrifter”, svarade jag, smickrad över att få representera målgruppen för Folkpartiets ansats inför 2010.
”Ja, men alla socialdemokrater borde vara som du”, avslutade han.
Ja, vad ska man svara på det?
Kanske ett: ”Tänk om alla folkpartister var som Bengt Westerberg?”

 
 



Nu är det semester

Piteå-Tidningen 8 juli 2009:

För första gången någonsin ska jag försöka ha en semester. Det tillhör en av de saker som jag inte gjort förut. Jag anser att man ska pröva allt en gång åtminstone, utom möjligtvis slå ihjäl någon som är helt oskyldig.
Nu är det dags att pricka av ”semester” från listan.
Men hur tusan gör man semester?
Min bakgrund som samhällsforskare, kolumnist, konsult och diversearbetare inom proffstyckarbranschen har gjort att jag aldrig riktigt varit ledig. Visst har jag kunnat ha långa tider av semesterliknande förhållanden, men som småföretagare måste man alltid hålla igång verksamheten.

Det har alltid varit någon artikel som ska lämnas, något manus som ska korras eller föreläsning som bör förberedas. Böcker ska antingen skrivas eller läsas. Telefonen har ringt när studenter önskat handledning. Eller kvällstidningarna något pratminus.
Men nu jäklar ska jag stänga av helt.
Är det semester att titta på TV:s sångfjomp från Skansen? Eller följa någon fånig deckare? Lyssna på ”Sommar”? Gå på auktion och köpa antikviteter från femtiotalet?
Problemet är bara att jag inte vet hur en semester går till. Jag känner mig lika nervös som när jag skulle göra ”det” första gången.
Jag har frågat mina bekanta hur de begår semester. Hur ofta ska mejlen läsas? Ska mobilen vara påslagen? Är det semester om jag ligger i en hängmatta och läser böcker, när det är sådant som jag också gör i jobbet?
Poängen, säger många i min omgivning, är att semester innebär att inte göra någonting alls.

Men hur gör man ingenting?
En idé jag har om semester är att jag ska röka några feta cigarrer, dricka god whisky, dofta på hustruns honungsrosor, läsa tidningarna två gånger istället för en halv, bli expert på att hantera grillen, sjunga fräcka visor framåt natten, spika och måla och gräva och fiska och smaka mig igenom en privatimporterad låda med Nyazeeländska och tasmanska rödviner samt slutligen bada i havet minst en gång.
Och allt detta ska jag göra samtidigt som jag inbillar mig att jag gör ingenting.
Jag ska göra ett tappert försök att semestra under fem veckor. Min kolumn kommer att rulla på, men med texter som jag redan skrivit. När jag kommer tillbaka till världen igen så lovar jag att berätta hur det gick. Om jag överlever.


Den goda staten och Lars Ohly

Piteå-Tidningen 1 juli 2009:

Ohlys tal i Almedalen var en knepig balansakt. Vänsterpartiet har ambitionen att vara det stora systemkritiska partiet samtidigt som de ska hålla sig på mattan för att kunna vara med i en framtida rödgrön regering.
För Ohly och vänsterpartiet gäller det således att inte kasta kommunistgrus i koalitionsmaskineriet. Men samtidigt egga tillräckligt med väljare så att partiet håller sig på rätt sida av fyraprocentsspärren. Därför lät också Lars Ohly mer som en vanlig vänstersosse än som en kommunist.

Det var inget stort radikalt projekt han skisserade, knappt tillräckligt för att bjuda de borgerliga på några gratisangrepp. Vänsterpartiet vill, sade Ohly i Almedalen, öka det ”gemensamma ägandet” inom banksektorn, ha mer tillsyn av marknaden, få fler lokala bankaktörer, motarbeta ”orimlig spekulation” och öka bostadsbyggandet, etcetera.
Det mesta av detta kan också borgerliga genomföra utan att skämmas. Således inte ett hårresande program. Men det markerar inte bara vänsterpartistisk försiktighet utan också en ideologisk glidning som hela vänstern i Sverige råkat ut för.
Vänstern har blivit moralisk i sin kritik av kapitalismen. Det är inte längre ”systemet” som står i centrum, utan att några tänker på sig själva istället för att dela med sig. Vi ska alla vara som en stor familj som älskar varandra.
Därmed blir vänstern mer kristna än kommunister. Själva poängen med den marxistiska analysen försvinner, och istället får vi ett indignerat vänstergnäll över att alla inte offrar sig för helheten. De säger ungefär vad Jesus sade. Men utan dennes retoriska elegans.

Vänstern har också lagt sig till med synsättet att staten står för den goda moralen, medan vanligt folk tenderar att göra dumheter om de inte hålls i kragen. Marknaden är en dräng och politikerna klarsynta övervakare.
Vänstern duckar därmed för det stora problem som alla sådana kollektiva lösningar har, nämligen att de enskilda medborgarna ofta befinner sig lika långt från makten i ”sin egen” sektor som i den privata sektorn.
När Lars Ohly pratar om att det statliga är ”gemensamt” så pratar han i nattmössan. Den goda stat han drömmer om är inte vänster.
Tvärtom är det ofta så att vi blir mer kundvänligt behandlade av de profitsugande företagen än av de politiskt kontrollerade institutionerna. Detta skulle vänstern kunna förstå om de höll kvar vänstertraditionen och såg staten som ett instrument i den härskande klassens tjänst, en maktutövande funktion.

Vänstern har stått på folkets sida mot överheten, vare sig denna varit statlig eller privat eller något annat. Men inte längre. Detta ifrågasättande av makten har gått förlorat inom vänstern, såväl hos Ohlys parti som socialdemokraterna. Istället är det per definition så att offentlig sektor står för det goda i en värld fylld av tv-tittande dumskallar och onda bonusdirektörer.
En förklaring till detta är att partierna själva är en del av den offentliga sektorn. De är utskott på statens stora kropp. Och är därmed sammanvävda med den verksamhet som de försvarar och försöker utvidga.
Frågan är vem som tar över rollen som människornas försvarare mot överheten?


 

Medelklassens Ledin utmanar vänstern

Piteå-Tidningen 24 juni 2009:

Vänstern har tagit sig till vana att med jämna mellanrum tala illa om medelklassen. Därför har de heller inte haft några politiska framgångar.
Den som vinner detta trägna sällskap, som drivs att undslippa armodet där nere och få njuta en del av frukterna där uppifrån, får också inflytande i en demokrati.
Det började med franska revolutionen. Där steg medelklassen till makten men snart började vänstern avrätta sina politiska motståndare och gjorde sig ovän med småfolket. Det hela slutade med terror och en militärdiktatur.

Misstaget upprepades i Sovjet-unionen. Och det verkar som vänstern inget lärt. Häromdagen repriserade Åsa Linderborg i Aftonbladet vänsterns agg mot denna befolkningsgrupp. Hon tar sin utgångspunkt i Tomas Ledins nya skiva, som är en lång hyllning till medelklassen.

Speciellt upprörs Linderborg över Ledins strofer om dessa människors flit och idoghet när han sjunger:
”De går till jobbet varje dag/ bär landet på sina axlar” och hon dissar att de sällan kommer för sent, älskar sina barn och åker bil ”på väg mot en ständig soluppgång”.
Och när Ledin refrängar: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar/Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar”, blir Linderborg speciellt sur.
Hon har svårt att förstå Ledin när han sjunger om medelklassen som ”bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss/ utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet/ De lever i en helt annan verklighet/ står för långsiktighet och stabilitet”.
Linderborg tycker istället att arbetarklassen är samhällsfundamentet. Och hon jämför Ledin med Ulf Lundells ”Folket bygger landet” som sjunger:
”Du kanske tror att det är medelklassen” men ”det är folket som bygger landet”.

Linderborg tillskriver till och med Lundell klassmedvetande, när han skriver om hur ”Hur kunde ett så vackert folk bli till en sån själsdöd flock?”.
Kanske är det avslöjande för hur vänstern resonerar. De hyllar arbetarklassen men föraktar den samtidigt, eftersom den inte går på deras möten utan föredrar en trevlig stund framför TV-apparaten.
Vänstern ser arbetarklassen som drogad och föraktar samtidigt den sävliga medelklassens ansträngningar för att få ett anständigt liv, att komma tillrätta med livspusslet och få ordning i tillvaron.
Inte ens arbetarklassen röstar på vänstern, eftersom de själva tycker de har själ och känner igen sig i medelklassens ansträngningar att göra rätt för sig och förbättra samhället i det lilla, istället för att yvas på kultursidorna


Att falla snyggt

- med eller utan fallskärm

Piteå-Tidningen 17 juni 2009:

Socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets grupper har haft en gemensam sittning i riksdagen. Därmed är den rödgröna koalitionen sammansvuren. En för alla, alla för en.
Lite grann är det som att dessa partier sammanlänkade kastar sig utför ett stup. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att väljarfallskärmen vecklar ut sig så att landningen blir mjuk och fin. Det är lite skrämmande att göra något så stort första gången, men som det nu blivit finns inget alternativ. Ingen väg tillbaka. Ingen trygg tradition att lägga sig i famnen på.
Det är bara att ge järnet. Och förutsättningarna inför 2010 är egentligen ganska goda. Det borde kunna gå bra.

Till att börja med har Alliansen ett tufft år att se fram emot.
Lågkonjunkturen biter sig fast, den svenska industrin faller samman och säljs ut. Utanförskapet, som Alliansen lovat att de ska fixa, har bara blivit värre.
Därför försöker Alliansen byta berättelse. De vill inte prata arbetslöshet längre, utan om den stora kris som hotar oss, om klimat, om allt annat utom det som var uppdraget 2008 och som de blev valda för att fixa.
Alliansen håller på och tramsar om att det inte är deras fel att det blivit internationell lågkonjunktur.
Det är bara sant till hälften. Saken är ju den att vi alla visste att det var en lågkonjunktur på gång redan 2008. Tecknen fanns i skyn. Folk med heder i kroppen skulle förstås ha lagt upp detta i sin politiska förkunnelse om de vill bli tagna på allvar.

Dessutom verkar det fånigt om Alliansen hävdar att deras program för att bryta utanförskapet bara fungerar i högkonjunktur. Bara det är ett skäl att byta ut den.
Den enda möjlighet som Alliansen har att klara sig ur detta är att koalitionen gör bort sig. Att folk ändå väljer att stödja Reinfeldts regering trots att den och Sverige havererat därför att alternativet är så mycket värre. Och om det nu blir så, är det viktigt att det åtminstone inte beror på socialdemokraterna.

Den svaga länken i den rödgröna koalitionen är just nu definitivt inte de gröna. Finge Maria Wetterstrand representera koalitionen utåt så vore saken biff tror jag. Problemen ligger mer hos vänsterpartiet som har problem att hitta sina väljare. De tappar mark och har börjat bråka inbördes. Medan miljöpartiet har det som just nu behövs för koalitionen – att vinna mark i storstäderna.
En annan svag länk är gnälltendensen inom arbetarrörelsen. Där finns några som inte vågar hoppa utför branten.
De vill helst egentligen ta den trygga stigen ner mot dalgången, även om det innebär att de är framme först 2014 eller 2018 eller ens någonsin.
Som sagt. Nu finns det bara en väg, och det är att kliva rakt ut i tomma intet och sedan falla mot marken med den trygghet som det innebär att ha ett politiskt hederligt och förnuftigt folk som väljare.
Och skulle väljarna ändå svika och fallskärmen inte veckla ut sig – se till att falla snyggt!


Framgångens domedagsbasuner

Piteå-Tidningen 10 juni 2009:

Hur är det nu, är det socialdemokratiska valresultatet ett fiasko eller en framgång? Det är en framgång som har domedagsbasuner som bakgrundsbrus, skulle jag vilja säga. Det har sagts en del dumheter om valresultatet. Närmast sanningen kommer sannolikt partisekreteraren Ibrahim Baylan som till Expressen säger:
- Vi har haft en mycket tuff vår. Så i det ljuset, att vi nu inte backar för första gången i en EU-valrörelse, är resultatet mycket bättre än vad man kunde tro i mars och april. I det sammanhanget får man säga att det duger.
Vad han egentligen säger är att många Socialdemokrater med rätta var oroliga för att valet skulle resultera i ytterligare en tillbakagång. Trots att valrörelsen gått bra och kontakten med väljarna varit positiv. Med allt bråk som varit under våren – med LO-Wanja och Mosa Mona-kampanjen i centrum – så skulle det ha kunnat bli ett rejält ras. Så blev det inte. Valresultatet bekräftar det opinionsmätningarna indikerat; att botten nåtts för partiet. Nu kanske det vänder. Valet 2010 fortfarande är en öppen historia.

Men det finns också starka varningssignaler. I bakgrunden hör vi domedagsbasunerna. För det första är det uppenbart att den yngre generationen inte tänker rösta som sina förfäder. De är trolösa. De har lärt sig att ta sig för sig av livet. Det är gratis-
generationen som fått lära sig att rättigheter är något som ska utnyttjas. Fjärrkontrollen har alltid funnits, nätets frukter är till för alla som kan plocka. Rättigheter behöver inte vara kopplade till skyldigheter.
Med samma lätta fot som fört den yngre generationen till Piratpartiet kan de förvisso rösta med Socialdemokraterna 2010. Men också vända sig till något annat parti som passar in i tidsandan. Ett parti som vilar på historia har inget att tillföra denna tidsanda. Det går inte för arbetarrörelsen att gå till val på att farfarsfar kämpade på 1800-talet.

För det andra är det allvarligt att storstäderna och framförallt Stockholm vänder Socialdemokraterna ryggen. Partiet har gjort bra ifrån sig i skogslänen, men om alliansen lyckas frysa fast en partistruktur där Socialdemokraterna är det perifera Sveriges parti, och alliansen kämpar med Miljöpartiet om att vinna storstadsväljarna, då klämtar klockan för Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna måste ha ett program som tilltalar även det Sverige som har viss medgång. De förfördelades socialdemokrati klarar sig inte utan att också ha en bro in i framtiden, till alla som känner utvecklingskraft och framtidshopp. Förvisso kan vi ana att när krisen på allvar kommer till Stockholm i höst så blir alliansen inte längre lika populär, utan alla kommer att vända sig till de traditionella krishanterarna – till Socialdemokraterna.
Men om krisen inte blir så allvarlig? Om alliansen klarar av att ställa om från sin konkursade utanförskapsberättelse till en vi-tar-ansvar-för-Sverigeberättelse?

I slutet av sin ordförandeperiod talade Carl Bildt om att framtidens partistruktur skulle komma att byggas kring en klyvningslinje mellan dem som ville förnyelse och förändring å ena sidan, och dem som kämpade för att bibehålla det gamla och stod för traditionerna å den andra.
Valresultatet i EP-valet visar att denna vision kan vara på väg att uppfyllas. Om Socialdemokraterna förlorar 2010 på att de valt en konservativ bevararlinje framför samhällsförändring och utvecklingskraft, då är partiet kokt och vi får sannolikt se en ny politisk hegemoni ta form.


Bland väljare och idioter

Piteå-Tidningen 3 juni 2009:

Statsminister Fredrik Reinfeldt har fått en hel del kritik för att han svarat ärligt på frågan om varför så få röstar i valet till Europaparlamentet.
På frågan svarade han att folk inser att detta val inte är lika viktigt som valet till riksdagen nästa år, 2010. Men det är ju faktiskt sant. Och när statsministrar talar sanning bör de inte få kritik. Lika lite som vi bör nicka instämmande när de säger strategiska lögner eller halvsanningar.
Jag kan förstå om folk röstskolkar. Men bara om röstskolket är en medveten politisk handling, baserad på kunskap och medborgerlig ambition. Det jag inte kan förstå är den ganska stora grupp som inte röstar utan att ha ägnat frågan någon reflektion eller eftertanke.
Som bara häver ur sig något slampigt om att EU är så långt bort, eller att politiker är dumma och att fel person vann Robinson.

Medborgarna kunna således delas in i fyra grupper:
Medborgare som går och röstar utan att tänka.
Medborgare som går och röstar efter att ha tänkt.
Medborgare som inte röstar men vet varför och kan stå upp för det och således har tänkt.
Medborgare som inte går och röstar och därför är idioter eftersom de inte anstränger sig att ta reda på och sedan tänka.

Kanske ska jag understryka att jag här använder ordet ”idiot” i den ursprungliga bemärkelsen. Idiot är ett grekiskt ord för folk som vänder den gemensamma arenan ryggen. I det här fallet är det personer som skyller på att de inte fått någon information, att politikerna bara käbblar, att de inte är insatta i EU-frågor eller att de inte förstår.
Men allt detta är bara dåliga ursäkter. Någon bör upplysa patrasket som ställer sig utanför på grund av sin egen ignorans om att de är en skamfläck för vårt medborgarsamhälle.
Så nu är det bara att välja kära medborgare. Välja att välja, eller välja att inte välja, men i så fall veta varför.


En drömdag på arbetsmarknaden

 Piteå-Tidningen 27 maj 2009:

Jag åt en kraftig laddning med isterband och stuvad potatis, rikliga mängder rödbetor och kapris, tjeckisk pilsner och en liten pilleknarkare till. Det lade sig fint ovan förrättens sillar, fransk och
senap nedsköljd med Löjtens. Sedan toppade jag med en gräddglass och jordgubbar, samt en oerhörd mängd gin & tonic (kryddat med några stänk angostura bitter!).
Och efter en sådan omgång brukar jag somna fint och drömma konstiga drömmar. Efter att ha ätit min gallmedicin som en duktig pojke.

Det blev verkligen en absurd dröm, som handlade om att jag tvingades ut på arbetsmarknaden. Jobbet var att arbeta som journalist på Expressen.
Först fick jag i uppdrag att intervjua Wanja Lundby-Wedin. Jag tog taxi ner till LO-borgen och ställde mig utanför dörren och väntade på mitt offer. Fotografen gömde sig bakom statyn av Mäster Palm för att inte synas.Jag hade jättetur. Den första som kom ut från LO-borgen var en rödhårig yngling i blå overall. Jag förstod direkt att det var en av Wanjas medarbetare, utklädd till arbetare.
Jag frågade om han brukade vara med på lyxresorna till det italienska Riva Del Sole. Han viftade bort mig med kommentaren om att ”det är bara fyrtiotalistidioter som åker till semesterställen som har menyerna på svenska”.
Det blev en bra bild där han verkade hålla upp handen mot fotografen. Rubriken blev: ”LO kallar äldre för idioter”

Sen behövde jag bara vänta fem minuter så kom en gubbe förbi med rullväska. Jag förstod genast att det var Wanja Lundby-Wedins man på väg till något av deras lyxhotell. Gubben var dock duktig på att föreställa sig och hävdade att han skulle hälsa på Gunilla i Säffle. Men när jag frågade vem som betalade resan och han hävdade att det var Lars-Ove så förstod jag att det var LO.
Bilden blev inte så bra eftersom gubben vägrade ta i den cigarr jag erbjöd honom. Men rubriken var given: ”LO fick betala Wanja Lundby Wedins mans kärleksresor ”.

Sen fick jag stå länge innan jag fick det riktigt stora napp jag var ute efter. Först kom det förbi några berusade karlar som jag antog var alkisar som klätt ut sig till representanter för Byggnadsarbetareförbundet bara för att förvilla oss undersökande journalister.
Sen kom det en skolklass som jag identifierade som en del av Kommunals trafficingverksamhet. Slutligen dök det upp en tant med rollator och jag fick ett scoop med vad som måste ha varit ordförande i någon socialdemokratisk arbetarekommun.
Just som jag trodde att lunchen skulle brinna inne så dök Wanja själv upp. Utklädd till karl. Jag skuggade henne in på ett ställe som ligger bakom LO-borgen och heter Tiramisu. Som den italienska efterrätten. Fint tänkte jag, nu jäklar sossepamp har jag dig som i en liten ask!

Hon hade sju stycken i sitt sällskap. När hon gått lyckades jag få reda på vad hon pröjsat genom att fråga en annan gäst som suttit bredvid. 780 kronor gick notan på. Rubben var given: ”Wanja spenderade nästan tusen kronor på Tiramisu. LO:s medlemmar fick betala”.
Det enda som var märkligt var att folk i hennes sällskap kallade henne för Åke. Men att det var Wanja, det begrep jag. Vem skulle annars komma ut ur LO-borgen med ett så stort sällskap?
Sen återvände jag till redaktionen som en hjälte. På några timmar hade jag fått ihop löpsedlar för ett helt veckoslut. När jag vaknade var jag kallsvettig och bestämde mig för att fortsätta skriva i Piteå-Tidningen istället för att göra skjutjärnskarriär i kvällspressen. Och dra ner lite på isterbanden nästa gång.


Kristnandet av Afghanistan

- något för EU-parlamentet?

Piteå-Tidningen 22 maj 2009:

Hur går det för oss, har vi lyckats kristna Afghanistan ännu?
Ja, just ja. Så uttrycker vi oss inte längre. Vi säger att vi vill skapa demokrati och mänskliga rättigheter istället.
Men poängen är ungefär densamma som alltid när vi vill marschera över kartan. Vapen i den ena handen, medmänskliga paroller i den andra.

Svenska soldater finns i Afghanistan för att vi vill att befolkningen där också ska få ett drägligt liv. Och de behövs vid sidan om militära insatser som håller de mer aggressiva hedningarna på plats. Men ska det lyckas måste vi främst satsa på vad som kallas ”mjuk makt”. Där ingår skolundervisning, läkarvård, rent vatten och annat av livets grundläggande nyttigheter. Och det brukar visa sig att kan folk få ett bättre liv med en ny regim så kommer de också att sluta upp bakom den. Då blir vapnen mindre viktiga.

Två gamla socialdemokratiska stötar, Anders Ferm och Thage G Peterson, skrev häromdagen en debattartikel i SvD om att projektet i Afghanistan inte går så bra.
De hävdar att efter åtta års krig verkar det vara så att Afghanistan är förlorat. Landet är långt från fred och demokrati, talibanerna är obesegrade och troligtvis kan kriget inte vinnas.
Så därför, frågar debattörerna, är frågan om det kanske är dags för Sverige att dra sig ur kriget.
Deras rekommendation är att vi har en folkomröstning om svenska insatser i Afghanistan.

En folkomröstning om Afghani-stan kan man förstås ha, men frågan är om vi inte ska pröva den traditionella vägen först – och se till att frågan kommer upp på den politiska dagordningen och diskuteras ordentligt. En utmärkt möjlighet att göra detta finns i den valrörelse som nu startat på allvar. Kandidaterna till Europaparlamentet bör naturligtvis svara på frågan om vad de anser om Sveriges engagemang i Afghanistan. Och om de tycker att Sverige är tillräckligt väl försvarat?
En annan fråga att ställa är också om hur vi ska tolka statsminister Fredrik Reinfeldts senaste regeringsförklaring 2008:
”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Med detta säger statsministern att Sverige ska ställa upp med soldater om exempelvis Baltikum hotas, kanske gäller det även Ukraina, eller rent av Georgien? En bra fråga för våra Europaparlamentariska kandidater att reda ut.


Jag – en andens centerpartist

Piteå-Tidningen 13 maj 2009:

Jag gjorde ett sånt där test på nätet – ”Vilket slags djur är du” – och blev ”slagbjörn, skall skjutas efter beslut av länsstyrelsen”.
Sedan testade jag vilken filmfigur jag är. På den svenska skalan blev jag Åsa Nisse och på den amerikanska Danny DeVito. Sedan försökte jag ta reda på vilken trafikskylt som ligger mig närmast och blev ”Varning för farlig högerkurva”, men med tilläggskylten ”Gäller ej fordon med tillstånd”.
I alkoholtestet blev jag Tornedalsbult gjord på ketchup. Men som seriefigur ligger tydligen Tjalle Tvärvigg närmast.
Naturligtvis testade jag också vilken kroppsdel som bäst symboliserar mig, men eftersom Piteå är porrfritt ska jag inte närmare gå in på detaljerna.

Alla dessa test kan jag lätt avfärda som ytliga och felkonstruerade eftersom resultatet är så häpnadsväckande långt från verkligheten. Men värre är det med partitestet som finns på nätet. Det säger att jag är centerpartist. Eftersom jag själv varit med och riggat denna
partikompass så är det svårt att
smita ifrån resultatet.
Partikompassens princip är enkel. Var och en fyller i sina politiska åsikter och sedan mäts dessa mot de politiska partiernas program – såväl i teori som praktik. Diagnosen kommer i en snyggt uppställd redovisning av mätresultaten, parti för parti.
I mitt fall alltså 87 procent centerpartist med en fallande skala ner till 17 procent vänsterpartist. Men egentligen är det ingen katastrof. Jag röstar (i allmänhet) med sossarna lik förbannat.

Faktum är att ganska många som gör dessa partitest får som första parti något annat än de röstar på, även om deras ”eget” nästan alltid finns i närheten av toppen. Det är alltså inte så enkelt att väljarna röstar på det perfekta partiet. Vi väljer också efter tradition, partiledare, strategiskt och känslomässigt.
Vi kan exempelvis rata ett parti som säger rätt saker därför att vi inte litar på dem. Vi kan sympatisera med ett partis politik, men avsky deras ledare. Eller så är både parti och partiledare perfekt men de lokala representanterna osympatiska.

Jag har aldrig röstat med Centern och kommer säkerligen aldrig att göra det heller. Förvisso gillar jag Centerns partiledare Maud Olofsson. Men det är inte för att jag sympatiserar med hennes åsikter, utan därför att hon HAR åsikter. Tydliga åsikter. Som politikens Duracellkanin pratar hon oförtrutet vidare oavsett vilka invändningar som omvärlden reser. Något jag tycker saknas i politiken där alla springer runt som stryktäcka hundar.
Olofsson tar genvägar när det passar, och hade hon varit lite yngre hade jag betraktat henne som det slutgiltiga beviset på att Marita Ulvskog hade en affär med Bagdad Bob.
Och envisheten och tydligheten – och förmågan att frankt dra en nödlögn i ett trängt läge – är beundransvärd. ”Chutzpah” kallas det på hebreiska, och betyder ungefär ”skamlös fräckhet och förmåga att klara sig ur knipa”.
Men vad hjälper det om inte väljarna strömmar till? Ty för partier finns det också en sista rad i deklarationsblanketten som avslöjar om det blir fler eller färre mandat. I centerpartiets fall tycks det bli färre. Sen får partikompasserna utvisa vad de vill.


S en stopp- replik rikare

 Piteå-Tidningen 6 maj 2009:

Inför valrörelsen 2010 kommer Socialdemokraterna att behöva träna stopprepliker på några argument som Moderaterna garanterat kommer att leverera på torgmöten och estraddebatter.
Det första argumentet är ”Vilken ministerpost ska kommunisten Lars Ohly ha i regeringen – finansminister eller …?”
Socialdemokraten har egentligen ingen bra stoppreplik på detta, utan får svara lite platt ”det får regeringsbildaren Mona Sahlin bestämma”. Och sen försöka se ut som det regnar (vilket det sannolikt gör om det är ett torgmöte).

Det andra argumentet är ”I ert partiprogram står det att kungahuset ska avskaffas. När tänker ni beröva kronprinsessan Viktoria och hennes Daniel deras framtida lycka?”
Sossen får då, med tanke på att bröllopsyran vid denna tidpunkt förvandlats till ett medialt närgånget studium av den kungliga konceptionens villkor, svara lätt skamset: ”Det vet jag inte.”

Det tredje argumentet däremot, det som lyder ”Ni sossar är betalda av LO!”, har numer fått en stoppreplik som heter duga:
”Ja, vi är pröjsade av LO, men ni moderater, ni berättar inte ens från vilken planet era pengar kommer…”
Detta konstaterande växer nämligen fram ur en utredning som gjorts av Arbetarrörelsens Tankesmedja, skriven av Sandro Wennberg med titeln ”Makten över debatten. Rapport om partiernas opinionsbildande resurser”.
Den finns att ladda ner från www.arbetarrorelsenstankesmedja.se.

Wennberg visar nämligen att Moderaterna inte längre är storfinansens parti. Svenska företag langar inte in pengar i den utsträckning de brukat göra. Istället har partiet fått ge sig ut på en tiggarturné bland samhällets välbeställda.
För att kunna vigga pengar har ett antal olika nätverk bildats. Och detta har varit mycket framgångsrikt. De samlar in mer pengar än något annat parti. Det är kolossala belopp som flyter in, men Moderaterna vill inte uppge från vem slantarna kommer.

Socialdemokraterna driver principen om ”transparens”, så att partierna ska låta allmänheten veta hur de finansieras. Moderaterna vägrar. Varför? Därför att de inte har rent mjöl i påsen, kan vi gissa. Något som socialdemokrater inte bör försumma att påpeka fram till dess moderaterna öppnar sig för demokratisk insyn. Samtidigt ska vi konstatera att de mindre partierna som Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna inte har samma möjligheter att driva opinion som de stora drakarna har.

Å andra sidan kan vi också säga att det statliga partistödet gör att dessa tre – och kanske även Centern och Folkpartiet – håller sig kvar i politiken trots att efterfrågan försvunnit. Utan stödet från staten skulle de få kämpa på samma villkor som andra småpartier – som Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna och Piratpartiet.
Exempelvis folkpartisterna brukar själva hävda när det gäller andra verksamheter att det är marknaden som ska bestämma. Staten ska inte understödja produkter som ingen efterfrågar längre. Dessutom brukar de hävda att statligt stöd gör mottagaren slö och likgiltig. Men de är inte lika stora i käften när det gäller deras eget uppehälle. Även detta kan socialdemokrater påpeka när mittenpartisterna börjar sitt LO-tjat.


Allmännytta och megastäder

Piteå-Tidningen 29 april 2009:

Den amerikanske forskaren Richard Florida har gjort sig känd för det så kallade Floridaindex. Det försöker mäta städers och länder kreativitet genom att se hur väl de lyckas samla kompetens i en dynamisk samverkan.
Richard Florida menar att varje industriell epok har sin geografi, eller ”spatiala fixering”, med vilket menas att samhällsstrukturen bestående av städer, tätorter, boende, kommunikationer och så vidare, formeras enligt näringslivets behov och politikens ramar.
Det lantbrukande samhället hade sin geografi, där större jordbrukscentra kringgärdades av ett antal köpingar som satelliter, vilka i sin tur kopplade samman böndernas produktionsenheter.
Sedan kom en epok med fabriksstäder, eller bruksorter som vi säger i Sverige. Så kom en modernisering av näringslivet med stora industristäder omgärdade av ett nätverk av förorter, från vilka folk pendlade framför allt med bil till sina arbeten.

Det är den epoken vi nu är på väg att lämna. Och Richard Florida driver tesen att framtidens näringsliv, med en knivskarp konkurrens, kräver stora megacentra av utvecklingskorridorer, där flera städer vävs samman i stora koncentrationer av begåvning, ”talangkluster” som det kallas.
Nu snackar vi inte små kommunalt inducerade kluster eller vetenskapsparker med ett tjugotal småföretag på några hundra pers, utan stora urbana centra med ”hög metabolism” (ämnesomsättning) och ”superlinjär” utvecklingskraft. Med miljontals människor som samverkar i vad Florida och andra kallar för ”elitstäder”.

Det handlar just nu om ett 40-tal megacentra i världen som kommer upp till rätt nivå. Där finns 18 procent av världens befolkning, två tredjedelar av den globala ekonomins tillväxt och 9 av 10 nya patent.
Det innebär ur svenskt perspektiv, lite nedslående, att exempelvis Stockholm och Mälardalsområdet – som vi själva i allmänhet gör allt vi kan för att strypa – är för pluttigt. Möjligtvis skulle Malmö/Köpenhamn kunna platsa, främst därför att det har närheten till Europeiska megacentra.

Utvecklingen innebär alltså att ett antal städer som var stora under fabriksepoken nu kommer att förvandlas till spökstäder, marginaliseras och bli övergivna, medan nya centra växer fram. Med stora kollektivtrafiklösningar, diversifierad ekonomi, stor tolerans för inflyttning från andra kulturer och bostadspriser som inte stöter bort nybyggare och småföretagare. Men det finns också ett glädjebudskap i Floridas framställning som vi lättare har att ta till oss. Ska vi kunna få den flexibilitet som den nya ekonomin kräver måste den förra epokens ensidiga satsning på egnahem upphöra. Den amerikanska drömmen, och därmed även det svenska medelklassidealet, med villa eller radhus funkar inte i ett dynamiskt samhälle. Där är det hyreslägenheter och andra lösliga upplåtelseformer som gäller.
En ekonomi som ska följa med i progressen måste nämligen bygga på att folk är villiga att snabbt och effektivt byta bostadsort. Med hela sin förmögenhet nerplöjd i ett hus funkar det inte så bra. Då får vi försöka ge människor chansen att ha en ekonomisk återförsäkring som är mer rörlig än vad en kåk är.
Om Richard Florida har rätt, och hans resonemang kan appliceras även på Europa och Sverige, så har svensk socialdemokrati ett nytt argument för allmännytta. Och en fördom mot stora städer att bearbeta.


Sverige och svansspringet

Piteå-Tidningen 22 april 2009:

Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad har skämt ut sig igen. Han framstår som en av dessa infernaliska skäggiga tokstollar som hoppar upp på TV-skärmen så fort Mellanöstern är på tapeten. Antingen så står de i talarstolen och vräker ur sig dumheter, eller så studsar de runt som någon jäkla jultomte med en Kalasjnikov i högsta hugg.
Man kan bli Sverigedemokrat för mindre. Eller längta efter obligatoriska genuskurser och konflikthanteringscertifikat för politiker. Eller?
Vad var det nu som Ahmadinejad sade på FN-konferensen i Geneve som det blivit sådant liv om? Han sade något i stil med att i skuggan av Förintelsen så omvandlades en överdriven sympati för den judiska saken till att invandrare från hela världen kunde bosätta sig i Palestina. Där upprättade de en rasistisk stat som innebar att palestinierna blev hemlösa.

Jag har svårt att se det förfärliga i detta. Lite överdrivet förstås, men det karln hävdar är att det i skuggan av andra världskrigets fasor kom att ske en nationsetablering i Mellanöstern som fått olyckliga konsekvenser för oskyldiga människor. Att judar och palestinier behandlas olika i Israel.
Och sedan är han förbannad över vilka geopolitiska konsekvenser det får för hans land och region när Israel (och därmed USA) med maktmedel försöker försvara etableringen. Är inte det en ganska bra verklighetsbeskrivning?

Om vi tar bort de negativa etiketterna så kan vi konstatera att
Israel är en stat som bildades på ett territorium som inte var ledigt. Och att det är en god grund för konflikt. När den iranske presidenten höll sitt tal så började en massa länders representanter springa därifrån. Även Sverige sprang ut, i svansen till de stora drakarna. Frågan är varför de överhuvudtaget åkte dit om de inte klarar av att höra en skäggig fundamentalist tala. Är det inte just detta som FN finns till för, att alla legitima intressen ska få tala av sig?
För det första är det min uppfattning att man bör tala med alla. Folk på den här nivån är sällan dumskallar. De har något att komma med. Det innebär inte att man måste artigt lyssna på dumheter, det går att humma i bänkraderna eller himla med ögonen. Och sedan begära replik.
För det andra gäller det att välja sina konflikter. Utspel på internationella konferenser behöver inte vara ämnade att ta hem applåder från publiken framför talarstolen. De har ofta grund för sina utspel. Antingen vill de ha en saftig konflikt att visa upp på hemmaplan för att vinna något annat slag än det som utkämpas i talarstolen. Åker den iranske presidenten hem till Iran med svansen mellan benen? Eller stärker han sina aktier hos befolkningen som oroligt går och väntar på att de första bomberna från USA/Israel ska fällas över deras atomanläggningar?
För det tredje agerar Sverige allt oftare som en drabant till det amerikanska imperiet. Det är en process som inleddes under
socialdemokraterna och nu slutförs under Alliansen.

Vi har tappat vår självständiga position i världspolitiken. Det kan man tycka många saker om. Det har kanske varit en fristående position som varit överdriven.
Det är en position som inte går att behålla efter murens fall och i globaliseringens epok. Men jag tycker nog ändå att vi ska våga vara oss själva. Lyssna även på skäggiga gubbar med konstiga åsikter. Inte åka på konferenser för att få nöjet att springa ut. Och om vi springer ut, så ska vi göra det först, inte som de stora makternas rövslickare.


Vart går kristiden?

Piteå-Tidningen 15 april 2009:

Jag vet inte hur många gånger jag hört frasen om att kapitalismen nu har sin stora kris.
På en del låter det som om det vore dags för socialdemokraterna och LO att åter lansera löntagarfonder, stänga gränserna för kapital och varor samt återinföra det gamla hederliga statliga tvåkanalssystemet. Ut ur EU, in i folkhemmet anno 1960-tal igen.
Men det är nonsens.
Kanske är det dags att lugna ner oss lite. Inte därför att krisen inte är någon fara, utan just därför att detta mycket väl kan vara en stor omvälvande kris, men inte för kapitalismen, utan för oss här i västerlandet.
Samtidigt kan vi förvisso konstatera att det är en kapitalistisk kris. I synnerhet den kapitalism vi har i Europa och USA. Det är dessutom en kris som är mycket allvarlig, därför att det inte längre går att köra vår variant av marknadsekonomi med olja som doping eller känna oss säkra på att vara omöjliga att konkurrera med.
Våra produktionsapparater är på väg att bli förslöade och ineffektiva jämfört med konkurrerande länder. Med de asiatiska tigrarna, kanske med Sydamerika.
Vart exempelvis kineserna tar vägen under de kommande årtiondena vet vi inte, men ingenting tyder på att de är på väg tillbaka till femtiotalet, ordförande Mao och Stora Språnget.
Och det verkar inte som Indien eller någon av de andra länderna som nu stiger fram tänker överge sina marknadsekonomiska strategier.

Dessutom – om det nu är så att dagens kris förebådar kapitalismens slut och vänsterns nya vår så tar det sig märkliga uttryck.
Vi kan till att börja med konstatera att krisen inte gett den rödgröna koalitionen någon luft under vingarna. Det verkar inte som om den tydliga socialistkryddan i form av vänsterpartiet varit någon stor hit. Eller att ett entydigt gläfsande på regeringen Reinfeldt hittat hem i stugorna.
Det parti som i årtionden förutspått en global finanskris – och argumenterat för gigantiska paket av den typ som världens regeringar nu genomför – nämligen Europeiska Arbetarpartiet EAP har såvitt jag vet ännu inte siktats i opinionsmätningarna.
Vi kan också notera att det parti som i Alliansen varit mest radikala (åt det nyliberala hållet) inte heller har haft någon framgång. Centerpartiet under ledning av sin Duracellkaninliknande Maud Olovsson ligger tvärtom under 4-procentsspärren. Trots (eller tack vare) att de haft massor av medieutrymme på senare tid.
Det verkar som om väljarna föredrar en sävlig statsminister som inte visar sig alltför mycket, och hela tiden försöker gjuta olja på vågorna.
Gaphalsar och domedagspredikanter ratas av väljarna.
Visst kan det komma att ändra sig. Ännu har inte den ekonomiska krisen bitit sig fast ordentligt i det svenska näringslivet. Alla går fortfarande och väntar på vart världsekonomin ska ta vägen. Kommer USA att lyckas vända skutan, och har EU möjlighet att vända krisstämningen?

Om det inte kommer en ljusning så kan vi räkna med att näringslivet – och då inte bara det svenska – kommer att genomgå en strukturomvandling som sätter hela regioner på fäfot. Då blir det en slags trettiotalsstämning som drabbar oss.
Och hur det gick på trettiotalet vet vi. Det var vänstern som först spelade första fiolen. Kommunister och andra vänstergrupper hade stora framgångar. Till att börja med. Men sen slog reaktionen till, och i många länder fick vi istället högerregeringar. Eller fascistiska och nationalsocialistiska partier vid makten.
Detta slapp vi i Sverige. Då lades grunden för socialdemokratins hegemoni.
Men inte därför att partiet drog åt vänster, eller åt höger, utan därför att de erövrade mitten. Att de var lite sävliga och sakliga.
Värt att minnas. Så att kristiden inte drar ner oss en politisk kalabalik.


Vi går mot ett spännande 2010

Till Piteå-Tidningen 17 mars 2009:

Det sker en del förskjutningar i opinionsmätningarna. Det ser ut som om Alliansen minskar gapet och att socialdemokraterna backar. Att det trots allt blir en match i valet hösten 2010.

Men det som hänt är inte att (s) förlorar väljare, utan att Alliansen börjar mobilisera sina. I ett par år har de som röstade på Alliansen låtsats som det regnar medan det borgerliga knattelaget gjort bort sig gång på gång.

Men nu har Alliansen börjat bli varma i kläderna och krisen har ändrat fokus. Alliansens pratare har börjat prata igen – och det syns i mätningarna.

När socialdemokraterna dessutom börjat sätta ner foten är det några som känner sig trampade på tårna. Ju tydligare oppositionspolitiken blir, desto lättare kommer det att bli för Alliansen att opponera tillbaka.

Det borgerliga drömmen är förstås en socialdemokratisk partikongress som i höst lägger fast ett rejält vänsterprogram. Det kommer att erbjuda Alliansen många chanser till feta angrepp mot kommunistsmittade socialdemokrater – något som (med viss rätt) skrämmer upp mittenväljarna.

Det är nog också så att den rödgröna Koalitionen redan har skärrat en del på den borgerliga kanten.

Med miljömuppar och kommunister på väg in i kanslihuset blir det förstås många fler funderingar om framtidens politik än om det bara är samma gamla sossar som ska ta tillbaka den tillfälligt utlånade regeringsmakten.

I synnerhet om detta socialdemokratiska parti själv blir mer radikala, och därmed tvingar ut sina koalitionspartners till en mer profilerad politik.

Det är en sådan hotbild som många borgerliga kärnväljare går igång på.

Det ser ut som vi kan gå mot ett riktigt rörigt resultat efter 2010.

Följande kan hända:

  • Socialdemokraterna vinner valet, men Alliansen sitter kvar med stöd från Sverigedemokraterna.
  • Men några av de borgerliga partierna kan också besluta sig för att inte stödja sig på Sverigedemokraterna, och då får vi istället en blocköverskridande koalition. Är den ekonomiska krisen samtidigt tillräckligt allvarlig kan vi inte ens utesluta en riktig ”betongkoalition” med såväl socialdemokrater som moderater i samverkan.
  • Socialdemokraterna förlorar kraftigt till sina stödpartier som därmed ställer kaxigare krav på regeringssammansättningen än vad (s) räknat med.
  • Kristdemokraterna ligger på 3,9% inför valet och får därför stöd av Broder Fyra Procent som kommer till undsättning och landar på säkra 5,2%.
  • Kristdemokraterna ligger på 5,2% inför valet och får därför inte stödröster och åker ur riksdagen med endast 3,9%.
  • Ett nytt missnöjesparti kan få luft under vingarna – Piraterna har en mikroskopisk chans att ladda hem den enorma grupp ungdomsväljare som går till valurnorna 2010, ett pensionärsparti med en karismatisk ledare har också en chans.

Således kan valet 2010 bli spännande, både före och efter själva valdagen.


Marx hade rätt, Marx hade fel

Till Piteå-Tidningen 10 mars 2009:

Så hamnade jag på en bokföreläsningsrelease. Valda delar av mediesverige hade slutit upp för att lyssna på Klas Eklund presentera sin bok ”Vårt klimat”, utgiven på Norstedts.

Det är lätt att begripa intresset för denna bok. Alla som läst Klas Eklunds bok ”Vår ekonomi”, en storsäljare översatt till massor av språk, vet vad det handlar om. Klas Eklund är en ”rikspedagog” som förmår att problematisera komplicerade frågor så att de ändå blir lättbegripliga.

Nu har han gjort något liknande fast om miljön. Boken är en mycket trevlig pedagogisk framställning, fylld av intressanta diagram och ordförklaringar, ett måste för studiecirklar och snabba introduktioner.

Det första han slår fast i boken är att det finns ett reellt klimathot. Eklund gör en genomgång av vad vi kan säga oss veta – och konstaterar att mänskligheten har ett faktiskt konkret gemensamt problem att hantera.

Därefter fokuserar han på vilka ekonomiska strategier vi kan välja för att komma åt problemen.

Klas Eklund slår fast att plånbok och moral måste hamna på samma sida. ”Grön mat” ska inte kosta mer än nedsmutsande mat, exempelvis. Vi bör också satsa resurser där de gör mest nytta. Klimathotet är ett globalt problem och inte lokalt. En miljon kronor för att gynna närproducerad mat i Piteå gör mindre nytta än motsvarande miljon för att rena utsläpp från kolkraftverk i Kina.

Det som krävs för att tydliggöra detta är att skapa ett system för global miljökostnad. Med global handel av utsläppsrätter. Det fina med att göra detta för alla samtidigt är att då känns det inte som att det kostar så mycket.

Dock är det självfallet problem med att få till stånd en sådan global enighet. Det kräver exempelvis att USA gör något omedelbart åt sin andel av utsläppen – så att detta gör det enklare för Kina att bli motiverad att göra något åt sina utsläpp.

Det gäller att länka samman ländernas och nationernas egenintresse med det gemensamma intresset.

Eklund konstaterar också att det inte är bilen som är problemet – utan motorn och drivmedlet. Högre oljepris och pris på utsläpp driver teknisk utveckling. Men vi behöver också massor av andra insatser, exempelvis skogplantering, en annan foderhållning, så vi slipper att bli veganer. Subventionerad etanol från ris och vete är inte heller så smart.

Det är således ett helhetsperspektiv Klas Eklund presenterar. Och Sverige kan inte göra så mycket själva. Skulle vi stänga Sverige i morgon skulle vi reducera de globala utsläppen med 2 promille.

Vi har dessutom inte så mycket att skämmas för. Vi är redan väldigt gröna med mycket vattenkraft, biomassa och kärnkraft. Det borde leda fram till att vi verkar för globala strategier. Det är inte bara mest rationellt, det är också smart för ett litet exportberoende land att lägga sig i framkant på den utvecklingen.

Ett givet område är energiproduktionen. På det området krävs en revolution i den teknologiska utvecklingen. Det handlar en hel del om besparingar och effektiviseringar, men också att hitta nya kraftkällor, såväl vid och vatten, liksom kärnkraft. Det finns inget Alexandershugg, utan en palett av olika lösningar.

Och kostnaden, har Eklund räknat ut, är i runda slängar femtio tusen miljarder dollar, och är i så fall den största satsning som mänskligheten gjort. Det handlar egentligen om en nyindustrialisering av det globala samhället.

Klas Eklund avslutade sin presentation med att Karl hade mer rätt än Groucho.

Karl Marx sade nämligen att mänskligheten aldrig ställt sig större uppgifter än de kan lösa. Det håller Eklund med om. Det här kan vi klara av tack vare vår mänskliga uppfinningsrikedom.. Men Groucho Marx hade fel när han sade något i stil med:

- Varför ska jag göra något för eftervärlden? Vad har eftervärlden gjort för mig?


Pappers energipolitik

Till Piteå-Tidningen 25 februari 2009:

Hamnade på ny rysk restaurang, Saslik, och fick träffa Heta Välimäki, ordförande i det som är finska SSU. De har till skillnad från sin svenska motsvarighet fortfarande en jävla massa medlemmar. Varför är lite oklart, men en teori vi tillverkade på plats är att de tar sina ideooogiska och kandidatsstrider öppet, och sedan accepterar resultatet och sluter upp bakom beslutet.

Nu åt jag en blandad förrätt med typ 15 olika ryskt småplock som tangerade ett svenskt smörgåsbord, och det är klart att en vodka med saltgurka alltid är en vodka med saltgurka. Sedan fick jag en inbakad kycklingfile som trotsar all beskrivning. Men eftersom vi pratade så mycket så glömde jag delvis bort att smaka på maten, jag åt och lyssnade. Mycket information att smälta.

Fick igår också veta mer om mitt gamla fackförbund, Pappers, energipolitiska linje. Pappers anser att strukturen i svensk pappersproduktion kommer av att vi tidigare haft låga elpriser och god tillgång på granvirke som passar för mekanisk pappersmassa.

Vi har gynnats av låga elpriser som kompenserat för att vi har långa avstånd till marknaderna. Elpriset har också gynnat vidareförädling så att vi ätit oss upp i värdekedjan.

Just nu så finns ett par problem för svensk pappersindustri:

Vi har i Sverige en energipolitik som leder till elpriser vilket hämmar oss i den globala konkurrensen. Papper är nämligen en internationell produkt som vi inte är ensamma om att koka fram.

Det andra problemet är att energipolitiken höjer priserna på massaved – priser som åker upp på grund av statliga subventioner för viss typ av konsumtion av råvaror (läs biobränsle).

Det finns skäl att tro att de alternativa energiproduktioner som subventionerna pressar fram för att ersätta kärnkraften aldrig skulle bli något om inte skattepengarna användes.

De alternativa energikällorna kommer att skapa högre, inte lägre elpriser, vilket många anser vara själva poängen. Med högre elpriser, mer effektivisering.

Men potentialen för dessa alternativ är överdrivna. Och mitt sätt att tolka Pappers är att de tycker det är olyckligt om vi får elpriser som innebär att svensk pappersproduktion slår ut. Olyckligt för välfärd och en rationell världsekonomi, även om det självfallet leder fram till att vi får minskad energiförbrukning. Stänger vi den här industridelen så spar vi mycket, inte bara energi utan också skog…..

Om kärnkraften ska ersättas handlar det under överskådlig framtid till stor del om fossilbaserade lösningar och inte koldioxidfria.

Annars krävs mycket höga elpriser för att minska förbrukningen drastiskt, dvs. inte förenligt med energiintensiv industri

Kärnkraften är således inte möjlig att avveckla av kapacitetsskäl.

Ett annat skäl är att utbyggd kärnkraft skulle pressa priserna på el enligt de uppgifter vi har.

Eldning av biobränslen inget problem för pappersindustrin

Problemet uppstår när subventionen blir så hög att det blir lönsamt att även elda massavedInsatsvaror bör användas där de högst förädlingsvärde

Med subventioner är det inte verksamhet med högst förädlingsvärde som har högst betalningsförmåga

Papperstillverkning har 7 gånger högre förädlingsvärde än energiproduktion och ger 14 gånger så mycket jobb

Åtgärder för att förbättra konkurrensen på elmarknaden krävs

Fungerande konkurrens på elmarknaden en förutsättning för utbyggnad av näten utanför Sverige

Tillåt all elproduktion som lever upp till högt ställda krav på miljö och säkerhet

Alternativen kan komplettera – inte ersätta kärnkraften

Alternativen kräver högt elpris och pressar inte elpriserna

Subventionerna driver upp priset på massaved

Ledordet borde vara koldioxidfri elproduktion – inte förnybar


Politik är att göra

Till Piteå-Tidningen 10 februari 2009:

Det finns dem som tycker att den rödgröna koalitionens ledare borde ha badat i en isvak tillsammans ute på Bommersvik. Det fans bra tillfälle i helgen när de tre rödgröna partierna samlades på SSU:s klassiska kursgård utanför Södertälje.

Det hade givit bra bilder åt medierna men också visat att det här är ett gäng som gör det på riktigt. Till skillnad från Alliansens partiledare som bara pratade om att bada i badtunna tillsammans.

Det blev inget isbad, och tur var väl det. Däremot rapporteras stor trivsel på Bommersvik. Det här är tre partier vars ledande funktionärer bestämt sig för att vinna valet 2010. Tillsammans, och inte bara var och en för sig.

Det är oerhört viktigt för ett sådant samprojekt att det finns en god personkemi. Och att olika kynnen lär sig samarbeta, även om de inte gillar varandra.

Sossar har ju över åren lyckats hålla ihop, trots att de ibland under politiska internförhandlingar försökt slå varandra på käften. Efteråt, när sinnet (och i något fall ölet) runnit ur, så är det handskakning och fortsatt enad front utåt.

Innebörden av att det nu växer fram en personkemisk gemenskap mellan de tre partierna skapar också en del risker. Det kan uppkomma en logementskultur av politiska aktivister som glömmer att de inte bara ska sälja den här koalitionen internt, till sina partikamrater, utan också till väljarna.

Men det kan också vara möjligt, bara socialdemokraterna ser till att hålla hårt på sin politiska realism.

Det fanns en tid när den socialdemokratiska politiken i hög grad kom att dras med i tidsandan och började skapa sig visionära och utopiska idéer om hur världen borde se ut. Istället för att se till hur den var i verkligheten.

Socialdemokratin arbetade då efter måttot ”politik är att vilja”.

Det gick inte så bra alla gånger. Det var inget fel på viljan, men ibland gick det för långt och när kartan inte stämde med terrängen, så var det kartan som ändå fick råda.

Den här överoptimistiska socialdemokratin var Göran Persson den förste att våga kritisera. Persson skrev i sin bok ”Den som är satt i skuld är inte fri” (s 22-23) följande:

”Politik är att vilja, sade Olof Palme. Ja, men politik är också att uppnå resultat, att genomföra det som en majoritet ställt sig bakom. Sverige är ett genomorganiserat land. Det finns alltid starka intressen som motarbetar förändringar. Därför utmanar den som vill förändra samhället alltid starka krafter. Politik är inte bara att vilja utan också att kunna genomföra det man vill, skapa majoriteter för den uppfattningen man har och sedan se till att den förverkligas. Politik är både att vilja och att kunna.”
När Mona Sahlin häromveckan genomförde ett torgmöte i Västerås så spann hon på samma tema och sade ungefär så här, och då i kritik mot Alliansens tröghet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra…..”

Exakt så får vi hoppas att den rödgröna koalitionen också kommer att resonera.


Barnatro, Gud och Ankeborg

Till Piteå-Tidningen 3 februari 2009:

Håkan Nessers senaste bok, ”Berättelse om herr Roos”, är så skickligt hopskriven att när bokens anti-hjälte herr Roos och hans vapendragerska Anna Gambowska omsorgsfullt stoppar en pipa med tobak – och sedan stillsamt sitter i sommarkvällen och puffar – kom jag själv att vilja bli inbiten piprökare.

Jag levde mig in i berättelsen. Och det är väl samma svaghet som gjorde att jag i barndomen trillade dit på Kalle Anka.

Det är därför jag med nästan religiös känsla köper böckerna i serien ”Walt Disneys Kalle Anka & Co. Den kompletta årgången”.

Ankeborg finns inte, men finns ändå, det är en stad med rötter i min barnatro. Eftersom Kalle Anka och de andra i Disneys berättelser varit med mig så länge, har de blivit en del av referensramarna. Ankeborg är en del av det som kallats för ”hyperverkligheten”, alltså att verkligheten blir en väv av bilder och ord som lever sitt eget liv utan att egentligen finnas på riktigt.

Första boken i denna återutgåva trycktes 1998 och innehöll häftena från 1948. Steg för steg segar förlaget sig framåt – och befinner sig just nu någonstans i mitten av sextiotalet.

Det är alltså det ursprungliga seriehäftet utan korrigeringar. Bra och dåligt blandas. Däremot finns det mycket gediget skrivna förord av ankister som Stefan Diös och andra experter som benar upp översättningssvårigheter och exempelvis debatten om seriernas skadlighet som fördes på femtiotalet.

Men det är inte bara multisar som Walt Disney & Co som är duktiga på att utnyttja barns fantasi. Det kommer en strid ström av böcker som är riktade till barn, där serietekniken används för att spinna på exempelvis Bibelns många fantastiska berättelser om stora översvämningar, brinnande buskar och mystiska återuppståndelser.

Sedan finns också berättelser som filmatiserats eller lästs in på CD-skiva. Själv har jag med stor förtjusning – tillsammans med familjens yngre – tagit del av Narnia. Berättelsen är en slags omskrivning av Bibelns budskap, en skickligt utförd propaganda för kristendomen, men Narnia ger också möjlighet att för vakna barn avslöja hur de religiösa jobbar för att skaffa makt över barnens sinnen.

Det finns också motmedicin till det religiösa. Patrik Lindenfors har exempelvis tillsammans med illustratören Vanja Schelin givit ut en händig liten bok, ”Gud finns nog inte”, som riktar sig till barn och ungdomar.

Den fungerar bra för den som inte vill vagga in de små liven i tron på övernaturliga väsen, eller som Lindenfors uttrycker det: Tro inte på något som det inte finns anledning att tro på.

Själv tror jag som sagt på Kalle Anka, för mig finns Ankeborg på riktigt. Nästan.


Svar till Wikström

Till Piteå-Tidningen 1 februari 2009:

Jag finner det anmärkningsvärt om det är så att socialdemokraterna i Piteå genom sin representant Inger Wikström drar likhetstecknen mellan alla slags övertygelser, vare sig de är religiösa eller ateistiska eller vetenskapliga eller vad det nu handlar om.

Konsekvenserna av Inger Wikströms resonemang om att all slags ”tro” kan likställas blir att exempelvis kreationisternas uppfattning om hur världen kommit till är likvärdig den darwinistiska evolutionsläran.

Är det så, Inger Wikström? Eller anser de kyrkosamma socialdemokraterna i Piteå att vetenskap inte är en religion bland andra?

Nu finns det också, precis som Inger Wikström säger, många hedervärda människor som tror på gud. Precis som några tror på Zeus, tomten eller vittrena. Det är inte där skon klämmer. Utan om vi kan och bör göra skillnad tro och vetande.

Om socialdemokraterna i Piteå tänker gå till val på att den gränsdragningen ska suddas ut, då är jag beredd att ompröva min uppfattning om att kyrkovalet saknar betydelse. Då finns det en uppgift för andra partier, som sätter vetenskap före religion, vetande före vidskepelse, spekulation före evidensbaserade utsagor, att minimera ockultismens inflytande.

Men framförallt finns det i så fall en viktig ideologisk diskussion att ta inom socialdemokratin.


 EN INTELLEKTUELL MINDRE

Till Piteå-Tidningen 20 januari 2009:

Häromdagen diskuterade jag med några personer om det egentligen fanns några socialdemokratiska intellektuella. Listan blev pinsamt mager. De flesta självständiga tänkare och författare hålls på armlängds avstånd från rörelsen.

Socialdemokratin har, som statsbärande parti, fått det lite svårt med folk som skriver böcker och artiklar utan att synka med nästa valkampanj…

Ett av de få namn som vi kunde komma på var Anders Isaksson. Men då fick vi tränga in honom i sosseboxen med skohorn.

Nu har Anders Isaksson, endast 65 år gammal, gått bort.

Sverige har därmed en självständig tänkare mindre. Och frågan var om Anders Isaksson egentligen själv skulle ha önskat etiketten ”socialdemokratisk intellektuell”?

Han kom som sagt aldrig att bli en naturlig del av arbetarrörelsen, eftersom han inte anpassade sig till det som var politiskt korrekt. Och trots de insatser han gjorde för att höja blicken från maktutövningens korta perspektiv, och berika diskussionen om välfärdsstaten, så uppskattades det inte alltid.

Som exempelvis hans böcker om överutnyttjandet av välfärdsstatens nyttigheter. Vad händer när pengarna inte räcker? När folk aldrig tycker att de får nog av det offentliga?

På den tiden ansågs det lite fult att ifrågasätta, som Anders gjorde med hårresande berättelser från folkhemmets vardag, att det allmänna bistod folk med bidrag, även om de egentligen kunde arbeta för att försörja sig själva.

Ett tiotal år senare visade det sig att även socialdemokraterna tyckte det var ett problem att välfärdsstaten utnyttjades ensidigt. Att inte kopplingen mellan egen insats och bidrag var tydlig.

Det var inte heller speciellt uppskattat inom socialdemokratin att han kartlade de nepotistiska släkt- och familjeförhållandena i rörelsen.

Socialdemokratin ville inte bli påmind om att de bildat en ny härskande klass, en politisk adel. Att det stora folkhemska frigörelseprojektet skapat en av staten finansierad maktelit – som dessutom hade den dåliga smaken att som alla andra maktgrupper gifta sig med varandra.

Hans stora projekt var dock böckerna om Per Albin Hansson. Det var en gigantisk uppgift som han efter stora vedermödor lyckades dra iland. Resultatet blev fyra böcker som borde vara obligatorisk läsning inom socialdemokratin för alla som verkligen vill förstå partiets väg till makten. Och Per Albins storhet, på gott och ont.

Jag frågade en gång Anders varför han gav sig på detta stora projekt. Helt själv, och utan livlina.

Anders berättade att han tagit beslutet när han just undgått döden i Afrika. Det var någon gång i början av åttiotalet när han var utrikeskorrespondent. En allvarlig sjukdom hade däckat honom och det vara nära att han strök med.

Men han överlevde, och då presenterade sjukhuset i Nairobi (tror jag det var) en fet sjukhusräkning som han förväntades betala.

Så när han låg där på sin sjuksäng och funderade vad han skulle göra med sitt liv insåg han att uppgiften borde vara att skriva en berättelse om välfärdssamhällets framväxt. En bok om Per Albin och vad det var som gjorde att den som hemma i Sverige hamnade på sjukhus inte behövde frukta för en gigantisk räkning…

Det var ett mycket klok beslut av en arbetargrabb från Piteå som därmed kom att lämna ett monument efter sig. Fler borde försöka göra så. Men utan att gå i någons ledband.


Är kommunistkryptoniten farlig

Till Piteå-Tidningen 13 januari 2009:

Har det kommit kommunistkryptonit in i arbetarrörelsen? Har lössen i den röda fanans veck vuxit sig till illistiga rävar? Är en vänsterallians med Ohly och de andra rödskäggen en förlorarstrategi?

Om detta har jag många synpunkter. Lite för många, tycker en del. Och lite odiplomatiskt uttryckt tycker andra.

Men ibland är det nyttigt att tänka i andra banor. Låt oss därför vända på alla tidigare resonemang och istället försöka hitta fördelar med ett intimt samarbete mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet.

För det första. Det är bra att väljarna får ett tydligt alternativ att ta ställning till. Valet 2010 får svenska folket välja Alliansen eller de rödgröna. Allt tyder på att det kan bli en mycket jämn match, och vi vet sedan tidigare att medborgarnas engagemang ökar när det är valmöjligheterna är klara och tillspetsade.

Om de tre partier som ändå är tänkta att ta över efter Alliansen ställer upp tillsammans blir det en effektiv medicin mot alla misstankar om ett tjyv- och rackarspel efter valet.

För det andra. Ingen kan säga annat än att vänsterpartiet försökt att göra sig salongsfähiga. Inte lika bestämt som miljöpartiet, men ändå. Och de ställde upp på svåra beslut under saneringsperioden. De visade att de kan ta ansvar om de verkligen försöker.

Det är inte orimligt att partiet därför får chansen att fortsätta utvecklas mot det bättre. Om de nu verkligen menar allvar bör de få en möjlighet att pröva på hur det är att vara med och styra ett land på , och inte bara behandlas som röstboskap.

Även före detta kommunister, eller vad de nu är, bör behandlas med respekt.

För det tredje. Om vänsterpartiet kan etablera sig som ett slags socialdemokratiskt parti, fast med lite mer fantasi när det gäller att göra av med skattebetalarnas pengar, kan det leda fram till att vi får en lite annorlunda utformning av partisystemet.

Vi får ett vänstersocialistiskt parti och ett ”vanlig” socialdemokratiskt parti som täcker in ett större spektrum av väljare. Det öppnas möjlighet för alla inom (s) som är missnöjda med sitt partis pragmatiska mittenorientering att bli verksamma inom ett ”riktigt” socialistiskt parti.

Och de vanliga gråsossarna får ha sitt parti ifred för vänsteristiska äventyrligheter.

För det fjärde. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är antagligen, vid sidan om Göran Hägglund, den partiledare som har mest utvecklingspotential. De andra har peakat, men Ohly har chans att växa fram som en folklig politiker med glimten i ögat.

För det femte. Det finns flera politiska frågor där vänsterpartiet har en positiv profil.

Exempelvis så är insikten djup om att allas vår vilja till arbete är grunden för välfärden. Partiet har också en tydlig linje när det gäller utbildningens betydelse, både för individer och för Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad ekonomi.

Kanske kan vi också hoppas att möjligheten till reellt inflytande i en regering filar bort partiets symbolpolitik – till förmån för långsiktigt välståndsskapande.

Således. Om vi verkligen anstränger oss kan vi hävda att vänsterpartiet inte behöver vara så farliga egentligen. Det behöver inte vara en säck kommuniskryptonit som tar musten ur socialdemokratin.

Om det är så, då återstår bara en enda liten uppgift. Nämligen att övertyga väljarna om samma sak.


700 spänn mer för ett toscanskt skrovmål

Till Piteå-Tidningen 6 januari 2009:

Från Italien meddelas att ett toscanskt skrovmål på min favoritrestaurang Il Fanta blivit 700 spänn dyrare.

Det är inte ägaren, matextremisten Marco, som höjt priserna, utan en allt uslare svensk krona som gör det dyrare för oss svenskar utomlands.

Men kanske vet den svenska regeringen vad den gör när den dumpar kronan. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju uppmanat oss att köpa svenska tjänster och inte vräka iväg våra slantar till kineser och andra prylproducerande utlänningar.

Tankebanan säger en del om de lösningar på krisen som politikerna försöker lansera. Det ena fiffiga förslaget efter det andra presenteras.

” Vad ska världen göra­ för att ta sig ur svackan? ”, skriver Aftonbladet.

Och svaret på frågan, lösningen på svackan, hämtar Aftonbladet ur historien: det krävs ett nytt New Deal igen.

New Deal var en massiv satsning på statliga projekt som genomfördes på trettiotalet för att lyfta den amerikanska ekonomin. Den genomfördes av president Franklin Roosevelt, men hade också avläggare i andra länder, som exempelvis Sverige. Det var också denna metod som användes av Hitler och Mussolini för att få Tyskland och Italien på fötter.

Aftonbladet är inte ensam om sin nostalgiska analys. Många andra tänker sig att vi nu under ledning av Jesusgestalten Barack Obama, likt våra förfäder, åter ska resa oss ur eländet. Med bestämda politiska pekpinnar kan vi ta oss ur jämmerdalen mot ljusare tider.

Om det funkade för farfar, då funkar det väl för oss?

Drömmen om att krisen ska skapa ett nytt New Deal, och därmed återuppfinna en välfärdsstat som tar kommandot över samhällsutvecklingen är en återkomst för efterkrigsmyten – föreställningen om att politiken kan bestämma hur framtiden ska se ut.

Från övertro på marknaderna till övertro på politiken alltså.

Och det finns dessutom flera skillnader mellan nu och trettiotalet.

För det första är det problem vi har framför oss inte en lågkonjunktur utan en strukturkris. Världens ekonomiska geografi förändras. Den gamla ekonomin, framförallt i Europa och USA, är på väg att bli frånsprungen av den nya ekonomin, som finns framförallt i Asien.

Vi har inte så många historiska exempel på att ett näringsliv klarar av att sadla om. Risken finns att alla de politiska krafter som nu samlas med motivet att vi ska ”ta oss ur svackan” i själva verket kommer att inriktas på att rädda den gamla ekonomin kvar ett tag till.

New Deal-projekten byggde dessutom på en tid när några stora företag och fackliga organisationer hade ett fast grepp om det nationella näringslivet. Och staten hade auktoritet, med maktmedel i ryggen och en stark nationell berättelse som medborgarna slöt upp bakom.

Inget av detta finns i dag.

Försöken att använda nationella argument som statsministern gjort – alltså ”Köp Svenskt!” – är bara en första indikation om hur valserna kommer att gå framöver när krisen börjar kännas in på skinnet. Och förra gången avlöstes New Deal av ett stort världskrig, vilket naturligtvis inte alla som drömmer om statens kommando över samhällsutvecklingen vill låtsas om.

Min gissning är att jag nog får räkna med att pröjsa 700 spänn mer för ett toscanskt skrovmål. Om jag nu törs trotsa statsministern och åka utanför Sveriges gränser.


Glädje till höger och vänster

Till Piteå-Tidningen 9 december 2008:

Jag träffade en glad kristdemokratisk riksdagsledamot på tåget mot Stockholm. Det är var tydligt att Alliansgänget nu njuter av uppvisningen inom oppositionen. En rörig politisk dokusåpa som slutar med att vänsterpartiet hamnar inne i värmestugan skapar framtidshopp för de borgerliga, ungefär så lät det.

För nu börjar borgerliga väljare se ett tydligt alternativ till Alliansens valhänta regerande. Alternativet är något som kanske är ännu värre. Alla som övergett Alliansen börjar fundera över vad de egentligen får med en rödgrön maktutövning.

Men det är ändå tydligt att den socialdemokratiska partiledningen skaffat sig en del problem:

Kortsiktigt innebär uppgörelsen att Alliansen kan skrämma väljarna med vänsterpartiet. Vilka ministerposter ska kommunisten Ohly få lägga beslag på? Vilka skatter kommer att höjas?

Möjligtvis kan socialdemokraterna svara att miljöpartiet är en garant mot att koalitionen drar för mycket åt vänster. Men då kommer andra motfrågor: Vad kommer miljöpartiet att hitta på som gör det ännu svårare för elintensiva branscher? Och blir det några lösningar på storstädernas trafikproblem om miljömupparna får vara med och bestämma

Det kommer att vara argument som riktas in på väljare som pendlar mellan socialdemokraterna och borgerliga partier. Medelklassiga, mångideologiska och rörliga väljare. Däremot går det säkert inte att skrämma dem som redan är hemma i vänsterfållan med kommunistspöket.

På medellång sikt, efter valet 2010, gör en koalition med vänsterpartiet det svårare för socialdemokraterna att få ihop det över blockgränserna – exempelvis om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Som det ser ut nu kan alltså Alliansen förlora valet – men sitta kvar med passivt stöd från Jimmie Åkesson och hans drabanter.

Långsiktigt kommer den rödgröna koalitionen att frysa fast blockpolitiken. Vi får ett slags tvåpartisystem med 7 partifilialer som alla är uppbundna kring centrala uppgörelser. Utrymmet för att påverka politiken via partier blir trögare. Det är inte längre det egna partiet som ska övertygas, utan minst ett par partier till.

Därmed blir det också mer frestande att engagera sig i organisationer och sammanslutningar som står utanför de politiska partierna. De som vill ha tydliga politiska gränsdragningar mellan ”oss” och ”dom” kommer att även fortsättningsvis att söka sig till något av partiblocken. Men de som vill ha större frihetsgrader att påverka kommer att försöka hitta andra vägar att engagera sig.

För arbetarrörelsen innebär det att rekryteringsproblemen blir ännu svårare.

För socialdemokratin återstår nu frågan om hur partiet, som byggt sitt långa maktinnehav på att kunna utnyttja den borgerliga splittringen, nu ska kunna säkra även ett framtida maktinnehav.

Det är också detta som skapar glädje på den borgerliga kanten. Den främsta insatsen som den rödgröna koalitionen gjort är inte att själva blivit överens, utan att de lyckats svetsa samman Alliansen. Socialdemokratin har i så fall skrivit historia – men till sin egen nackdel.

Men det finns också ett motsatt scenario. Vad vi bevittnar nu är kanske en kris där svenskt näringsliv går under. Välfärden kommer att hotas på riktigt. 90-talskrisen kommer att se ut som blaha blaha. Med hundratusentals arbetslösa – samtidigt som Alliansen rustat ner trygghetssystemet – kommer kanske en ny stor grupp väljare att söka sig vänsterut till den rödgröna koalitionen.

Därför kommer de självklara invändningarna mot den rödgröna uppgörelsen kanske att visa sig onödigt pessimistiska. Det blir därmed alltjämt en historisk förändring av den svenska politiken vi bevittnat, men till socialdemokratins fördel.


Vänsterns alternativ – finns det?

Till Piteå-Tidningen 2 december 2008:

Efter att pratat om nödvändigheten av ett socialistiskt samhälle i över hundra år har vänstern totalt misslyckats med att hitta ett alternativ till den kapitalistiska samhällsordningen. Det är en skandal!

Det hävdar Bo Rothstein i en artikel i senaste Häftet för Kritiska Studier. Rothsteins uppgörelse med vänstern har den talande rubriken ”Demokratisk socialism – Ett historiskt misslyckande och dess förklaring.”

Rothstein gör en genomgång av vad vänstern skriver när de ska berätta vilket alternativet till kapitalismen egentligen är. Partierna som talar om socialism vet inte vad det egentligen är. Det gäller såväl vänsterpartiet som socialdemokraterna.

Exempelvis vänsterpartiet säger om sin socialism att det inte finns någon ”färdig ritning” vare sig hur man ska ta sig dit eller vad det nya består i. Men dit ska de.

Detta nollresultat finns Rothstein häpnadsväckande.

Varför, efter alla dessa böcker, seminarier och programskrifter om socialism, har inte förespråkarna lyckats spotta ur sig något vettigt?

En självklar förklaring är naturligtvis att de försök som gjorts att skapa ett alternativ – förstatliganden av företag, Sovjetväldet, arbetarägda företag, Nord-Korea – har misslyckats skändligt.

Det Bo Rothstein fastnar för som förklaring till vänsterns misslyckande är att de varit dåliga på att lära av historien. Trots att vänstern genomfört såväl demokratin som välfärdsstaten på ett lyckosamt sätt.

Att demokratin kommit att fungera så väl beror på att det folkliga inflytandet förankrats stadigt i en konstitutionell ordning som berättar om vem ska göra vad och hur.

Det finns ett tydligt regelverk som håller den demokratiska ordningen fast och förutsägbar, så att folk vet vad som gäller. Detta borde vänstern fröjdas över, eftersom de drivit genom denna ordning.

Detsamma gäller vänsters andra stora lyckade projekt – välfärdsstaten. Det är inget som fungerar hipp som happ, utan systemet är en professionellt uppbyggd ordning, med ett hyggligt tydligt regelverk som skapat ett starkt folkligt stöd.

Och i bägge dessa fall – demokratin och välfärdsstaten – bygger systemen på en folkligt förankrad uppfattning om rättvisa. Om vad som är rätt och riktigt. Systemen fungerar i folks vardag på ett juste sätt. Det skapar stöd.

Men så inte i fallet med den ekonomiska demokratin. Där saknas svaret på tre frågor, enligt Rothstein:

Vem ska bestämma vad som ska produceras? Vem bestämmer över organisationen? Vem fördelar resultatet – vare sig det är vinst eller förlust?

Rothsteins gnugggar verkligen vänsterns nylle i deras egna träckar men ser också till att lyfta fram dock många goda argument som det går att lära sig något av. Framförallt att ett nytt ekonomiskt system måste vara lätt att begripa och försvara.

Det finns, menar Rothstein, goda skäl att ifrågasätta kapitalismen. Den har inte lyckats fördela kaptalet vare sig nationellt eller internationellt på ett hyggligt jämlikt sätt. Det finns också mycket som tyder på att anställda med inflytande över sitt arbete också gör bättre ifrån sig, ändå är det en bristvara under kapitalismen. Slutligen innebär dåligt inflytande på arbetet också en social utslagning – taskig demokrati på arbetsplatsen smittar således det privata livet.

Dessutom befinner sig många av kapitalismens förespråkare idag i stor förvirring. Mot deras tidigare åsikter låter de nu sin älskade kapitalism hjälpas av det offentliga. Skattebetalarnas pengar öses in i företag på fallrepet. Ekonomin stimuleras med lån som framtida generationer ska betala skatt för att lösa.

Just i det här läget vore det kanske angeläget att veta om vänstern egentligen har ett alternativ till denna jämmerdal.


Några goda råd till Junilistan

Piteå-Tidningen 18 november 2008:

Sverige rustar till val. Nästa år ska vi välja till Europaparlamentet. Det är förvisso betraktat av många som ett Kalleankaparlament, men inrikespolitiskt fungerar det som en värdemätare på partiernas styrka och opinionsläge.

Europavalet är också en utmärkt scen för alla som vill slå mynt av politikermisstron i Sverige. Framförallt är det Junilistan som skär pipor i den vassen. Eftersom jag är en välvillig politisk konsult som ibland gör gratisjobb tänkte jag ge Junilistan några tips från läktaren.

1) Fortsätt misstänkliggöra de etablerade politikerna. Ni spelar skickligt på människors fördomar mot toppolitiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Er livsluft är att omvandla väljarnas skepsis till såväl riksdag/regering och EU till hård valuta i form av platser i Europaparlamentet.
För att klara detta måste ni undvika att se världen ur beslutsfattarnas perspektiv utan använda er av en enkel och vulgär argumentation. Ju tarvligare ju bättre. Lite ohederliga resonemang är aldrig helt fel.
När ni häromdagen antydde i Piteå-Tidningen att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har en hemlig överenskommelse om att trumfa igenom Lissabonfördraget är det rätta takter. Att sprida rykten om dunkla kontrakt mellan makthavare har prövats förr – som när judarna misstänktes genom Sion Vises protokoll, vänstern hävdar att världen egentligen styrs av några gubbar i cylinderhatt från ett bankvalv, och högern hävdar att LO och socialdemokraterna spelar under täcket.
Det fina med konspirationsteorier är att ju svårare de är att bevisa, desto starkare blir de. Så fortsätt att antyda. Det kan ni vinna röster på.

2) Ni kan bli för Europaparlamentet vad Sverigedemokraterna är för riksdagen: en säkerhetsventil för alla som är missnöjda med allt, oavsett vad det handlar om.
Men för att lyckas med detta måste ni påstå att allt elände som finns har med EU att göra, precis som Sverigedemokraterna lastar invandrarna för allt dåligt som hänt i Sverige sedan Toy försvann från karamellhyllan.

3) Det ni ska satsa på är att odla era rosor i den nationella nostalgins sumpmarker.
Det finns massor av väljare där ute som tycker att det var bättre förr, när det fanns ett postkontor i varje buske, Aftonbladet kostade 50 öre och Bröderna Cartwright var veckans TV-höjdpunkt. Dessa nationella nostalgiker behöver ni för att ni valet skrapa ihop ett par mandat.

4) Se upp med vänsterpartiet! Sedan miljöpartiet slopat sitt krav på EU-utträde är det bara vänsterpartiet kvar som tävlar med er och Sverigedemokraterna om den nationella nostalgins väljare. Om ni är först med att ifrågasätta deras ideologiska grund, kommer det att bli svårare att attackera er för att ni har en populistisk och ohederlig argumentation.

5) Ni har gjort ett kap med att rekrytera Sören Wibe. En hedersman vid sidan om Nils Lundgren, som visat att gubbar över 50 inte är helt värdelösa. Men ni måste ha en kvinna att blanda upp med om ni vill ha fler röster. Lotta Gröning är ett bra namn, testa henne.

Men jag har ett råd till de andra partierna också om hur de ska hantera Junilistan. Låt er inte fångas av deras argumentation, utan försök att lyfta fram deras tankefigurer. Gå bakom scenen och avslöja deras billiga retorik.

Det innebär att behandla de nationella nostalgikerna bland väljarna med respekt, men hänsynslöst dra skynket av dem som försöker utnyttja människors mer eller mindre desperata missnöje. Ändra spelplanen till att handla om rationalitet och medborgerlig kunskap.

Förvisso vinner man inget val på att vara enbart rationell. Det behövs känslor också. Men känslorna kan lika mycket riktas mot politiska äventyrare med skum argumentation som mot ansvarstagande politiker med svåra målkonflikter.


Frihandel Halleluja!

Piteå-Tidningen 11 november 2008:

På Barack Obamas möten händer det att folk ropar ”Amen!” när han levererat sina mest träffsäkra formuleringar.

Obama är så nära predikant en politiker kan komma. Som gudlös svensk med lätt beröringsångest när det gäller det frikyrkliga så ryser jag inte bara av välbehag när denne rockstjärnepresident går loss som värst.

Det som händer i USA beskrivs av experterna som en ”makropolitisk förändring”. En massa faktorer samspelar för att skapa nya politiska villkor. Detta presidentval definieras nu som en förskjutning från TV-samhälle till Internet-samhälle. Det är som 1960 när TV blev plattformen för partiernas propaganda. Nu tar utvecklingen ett steg där ”dumburken” blir smartare.

Internet är inte längre ett ”verktyg” utan en ”plats”. En plats där dataspelarna möter annonser för partierna inne i sin virtuella värld och där Barack Obama lyckats skramla ihop en ohygglig massa miljoner för sin kampanj.

Men det är en teknisk förändring som smälter samman organiskt med det gamla hederliga folkrörelsearbetet. Det amerikanska valet har triggat igång ett ökat politiskt engagemang. Så stort att demokraterna i vissa läget fått tacka nej till folk som velat hjälpa till. Och dessa miljontals aktivister kommer nu att bjudas in att vara med i förändringsarbetet.

Den tillträdande presidenten är inte bara en ”transaktionspolitiker”, alltså en som säger ”om ni röstar på mig ska ni få X, Y och Z”. Utan en ”transcendental politiker”, som lyckas med sin karisma och zeitgeistförlösande budskap ställa sig ovanför den typen av brutalt röstköp. Och det leder fram till en politisk mobilisering vi inte sett på årtionden.

Själv känner jag som sagt lite lätt oro över alla de förhoppningar som nu blåsts upp och får ”Amen!” som tillrop.

Men det är uppenbart att USA nu står i en glänta i den historiska utvecklingen, en sådan där plats där det måste göras vägval. Det Barack Obama har med sig är en stark folkrörelse i ryggen. Det ger honom extra makt. Och hans karisma gör att folk kan tänka sig att följa honom genom saneringsträskets elände och uthärda några fortsatta svåra år.

Obama har ju Bush att skylla på. Förvisso låter Obama som en predikant, men han har använt denna kraft för att göra rent hus med de reaktionära religiösa. Han är Nya Testamentet som slår Gamla Testamentet. Ett lite flummigt kärleksbudskap som angriper det bokstavstrogna helvetesprediknterna.

Med rätt upplägg kan Barack Obama bygga en politisk hegemoni av den typ som Reagan eller Roosevelt gjorde. Och taktiken är att sträcka ut en hand till sina motståndare, erövra mittenfältet i politiken och försöka bryta loss resonabla delar av det republikanska partiet. Genom att försöka lösa upp den politiska tvådelningen av USA kan en ny era skapas.

Frågan är vilken väg Barack Obama kommer att ta. Kommer USA att minska frihandeln för att skydda sin egen industri från konkurrenterna? Kanske inte så mycket med tullar, utan med moraliska rättviseargument?

En sådan moralisk frihandelspolitik kan få till effekt att amerikanerna får köpa dyrare och sämre prylar från sitt eget land – men tillverkade under villkor där arbetskraften har drägliga villkor.

Har vi som krav att allt vi köper ska vara producerat under likartade omständigheter så är det slut med globaliseringen. Då kan vi stänga dörrarna till de nya industriella länderna som har varken pensionsförsäkringar, rösträtt eller jämställdhetsprogram.

Så kan parollerna om ”Handla Rättvist!” bli ett vapen i handen för en industriell nation på dekis. Och om USA höjer ribban med moral som argument, hur kommer de nya industriella staterna som Indien, Kina och i Sydamerika då att reagera? Eller vi gamla trötta européer?

Ska vi svara med ett ”Frihandel Halleluja”


Vad presidenten måste göra

Piteå-Tidningen 4 november 2008:

När jag kommer ut från Hard Rock Café i Washington DC träffar jag Dave. Han är en vanlig hederlig uteliggare, och precis som sina svenska kollegor försöker han skrapa ihop en slant för att kunna ligga över natten på ett härbärge.

Jag ger honom ett litet bidrag och berättar att jag kommer från Sverige och är här för att kolla in presidentvalet så säger han sig ogilla politiker. Men, påpekar han, om det nu är så att jag är intresserad av presidenter så sitter vi snett mitt emot den plats där Abraham Lincoln dog.

Historiens vingslag alltså. Och kanske kan man förstå att sådana som Dave inte är så imponerad av politikerna. Han är inte en registrerad väljare, och har vare sig ett hem vars dörr man kan knacka på, eller en internetadress som kan peppras med mail.

Ty det stora i denna valrörelse är att Internet inte längre är ett verktyg bland andra som partierna och kandidaterna kan använda, utan Internet har blivit en ”plats” i sig. Ett territorium där politikerna måste förekomma.

Och för att kunna nå alla med sitt budskap har till och med Barack Obamas kampanj köpt in sig i datorspel. Så när den yngre generationen, som inte tittar på TV eller läser tidningar, kör racerbil i ett spel så åker de förbi stora reklamskyltar med Obamas budskap.

Därmed kan även denna generation få lite politisk propaganda serverad.

Om det hjälper vet du som läser detta bättre än jag. Det här är skrivet ett halvt dygn innan avgörandet. Men oavsett vem som vinner finns det en ganska tydlig dagordning för den nye presidenten.

Det första när naturligtvis att försöka förnya USA:s ställning i världssamhället. George W Bush, som nu rankas som en av de fem sämsta presidenterna i landets historia, har grusat det enorma förtroende som denna demokratins fyrbåk haft.

Här har Obama stora möjligheter eftersom han från början motsatte sig invasionen av Irak och har lovat att USA i fortsättningen ska ha en ödmjukare inställning till omvärlden.

En annan grundfråga är vad som ska hända med den amerikanska sjukvården. Den är, precis som i andra länder, i kris. Några får mer sjukvård än de behöver, och några mycket mindre än sina behov.

Men på detta område finns starka särintressen som en ny president måste brotta ner.

Barack Obama har vissa fördelar som kan hjälpa honom. Med sin rockstjärnestatus har han stark dragningskraft på alla som vill vara med och förändra det amerikanska samhället. Obama uppfattas som inledningen till en epok liknande Kennedy-eran, och till Vita Huset kan han rekrytera begåvade människor som brinner av önskan att förbättra världen.

Framförallt har hans kampanj skapat ett fantastiskt nätverk av donatorer som skänkt små summor av pengar och som kan mobiliseras även efter valet. För att trycka på de folkvalda i kongressen och ge stöd för en snabb reformtakt. Det är en ”folkrörelse” som kan mobiliseras för snabba förändringar.

Ty en ny president har bara ett par år på sig. Sedan börjar det dra ihop sig till nya val och amerikanska folket kan få för sig att byta till republikanerna.

Och under de här två åren ska presidenten dessutom orka ta itu med den amerikanska ekonomin som ännu inte har nått botten.

Det finns en risk att Dave kommer att ha sällskap av fler uteliggare utanför Abraham Lincolns hus. Men förhoppningsvis slipper vi fler minnesmärken av den sorten. Men i kalkylen finns tyvärr också fruktan för att vi ska få fler mördade presidenter att resa minnesmärken över.


The best and the brightest

Piteå-Tidningen 21 oktober 2008:

Jag har med viss förtjusning läst Pär Nuders delbokslut ”Stolt men inte nöjd” (Norstedts Förlag).

I synnerhet som jag också läst Lotta Grönings Mosa-Monabok, ”Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv” (Albert Bonniers Förlag). Där står att ”Pär Nuder har förlorat allt” och ”Han är utfryst”.

På releasepartyt häromdagen var det dock ingen utfryst Pär Nuder som minglade med åtminstone halva sossenomenklaturan.

Men Gröning har ändå en poäng. Nuders bok är skriven av en man som länge suttit i centrum för partiet, men nu inte längre har en bärande roll.

Vi ska minnas att en av arbetarrörelsens starka sidor har varit förmågan att locka till sig begåvade människor. Personer som Branting och Palme har kommit till rörelsen trots sin överklassbakgrund. Horder av ekonomer och samhällsvetare har gått med i partiet för att de känt sig behövda, för att de fått en chans att göra skillnad.

Förvisso finns det en socialdemokratisk strömning som anser att alla är lika begåvade (egentligen) varför det är skämmigt med någon slags genikult.

Men samma personer som anser att betyg är förnedrande och sortering av människor förskräckligt blir oerhört rädda när det upptäcker att en Sara Palin plötsligt befinner sig ett hjärtslag från Vita Huset.

Plötsligt blir mediokratin ett hot inte bara mot USA utan mot hela världen. Ett system som vaskar fram goda ledare blir plötsligt akut.

Således. Det behövs begåvningar i en politisk rörelse som gör anspråk på att vara statsbärande. Palinarna ska finnas där också, men inte ha fingret på avtryckarknappen.

Pär Nuder är utan tvekan en sådan politisk begåvning. Han ansågs tidigt vara ett politiskt underbarn och fick i späd ålder sätta sig i maktens inre cirkel. Därför drabbades han också tidigt av Jante, som inom rörelsen innebär att den som visar vilja att regera också per definition är en broiler och någon att vara kritisk till.

Men låt oss inte blanda samman kraven på begåvning med personfixering. Problemet uppkommer inte för socialdemokraterna bara för att Pär Nuder försvinner ut i periferin. Utan bekymret är om han inte ersätts av någon med minst samma kapacitet.

Och därför är också valresultatet 2010 avgörande för socialdemokratin. En valförlust då leder fram till att många med ljusa framtidsutsikter kommer att söka sig någon annanstans. Kvar blir andra klassens uppbåd. Då inträffar det som Alliansen lidit av under sina två år i regering – de har inte haft tillräckligt med kunniga och erfarna medarbetare på grund av en alltför lång tid i opposition.

Nuders bok är därför också en påminnelse om att partiet måste bli bättre att ta vara på sina krafter och inte sätta ut dem i kylan så snabbt som möjligt. Sådana som Pär Nuder växer inte på träd.

Själva innehållet kanske det finns anledning att återkomma till. Det finns en del festliga interiörer, som när Göran Persson i fyllan och villan cyklar omkull och bryter nyckelbenet. Eller resonemanget kring om den svenska välfärden ska byggas med kommunalt självstyre som grund, eller en stark centralmakt som styr fördelningen av skattepengarna.

Valrörelsen 2010 har inletts

Så långt har den socialdemokratiska oppositionen glidit på en räkmacka. Men nu börjar valet 2010 närma sig och det är dags att sätta ner foten. Och när fötter ska sättas ner kan det inte undvikas att det också blir någon som känner sig trampad på tårna. Därför bör inte socialdemokraterna deppa över att det blivit lite strul. Det hade det ändå blivit förr eller senare.
Socialdemokraterna måste bestämma sig om de ska ha en stark vänsterprofil med inriktning på att slå Alliansen utan att mobilisera medelklass och storstäder, eller om de vill ha en öppning mot mitten. Den socialdemokratiska partiledningen har sedan lång tid pratat ihop sig med miljöpartiet, medan vänsterpartiet har haft svårt att bestämma sig för om de ska vara med på tåget eller inte.

Sanningen är väl att vare sig socialdemokraterna eller vänsterpartisterna är speciellt förtjusta i att regera tillsammans. Socialdemokraterna inser att en valrörelse där Alliansen kan ställa ständiga frågor om kommunisten Ohly ska bli finansminister inte kommer att gå så bra.
Och vänsterpartisterna inser att om de ställer upp på ett regeringssamarbete måste de också lojalt följa regeringens beslut. Då är det slut med att gnälla över allt som är eländigt. Istället kommer vänsterpartiet att få lägga om retoriken och börja försvara kompromisser och reträtter.

Det är också oviljan att bita i det sura realistäpplet som vänstern fulat ut sig och vägrat acceptera de restriktioner som finns på den ekonomiska politiken. Medan socialdemokraterna inte ansträngt sig för att få dem med.
När vänsterpartiet sagt nej till att acceptera de ekonomiska spelreglerna har socialdemokraterna också accepterat detta. Att ett nej är ett nej är ju något vi fått lära oss respektera. När man nu läser den socialdemokratiska interndebatten finns det många röster från s-vänstern som lite försiktigt försöker rucka på budgetrestriktionerna.

I praktiken innebär det att den socialdemokratiska vänstern nu ställer upp på vänsterpartiets politiska linje. Mitt i en finanskris och lågkonjunktur vill de göra om regelverket för den ekonomiska politiken.
Budskapet är enkelt. I en kris måste staten få bränna pengar utan att diverse småskurna inskränkande begränsningar ska hindra politikerna från att göra goda saker. För att möta nedgången ska staten kunna ösa på. Satsa på infrastruktur, bostadsbyggande och köpkraftsförstärkningar av hushållen. Det är uppriktigt sagt lite märkligt att samma personer som med goda argument vill ha ökade regleringar på finansmarknaden samtidigt vill ge fria händer åt politikerna. Den socialdemokratiska vänstern argumenterar som nyliberaler inför statsbudgeten. Låt gå! är budskapet. Vi kan höja skatten, anställa hundratusentals människor i offentlig sektor, och vips! kommer de dynamiska effekterna att göra oss alla rikare. Så att vi kan höja skatten ännu mer.
De som vill reglera finansmarknaderna vill alltså avreglera stadsfinanserna. Inkonsekvent.

Nu har Mona Sahlin rullat över bollen till vänsterpartiet. Antingen säger de ja till den ekonomiska politikens regelverk och får därmed skrota sina budgetmotioner och svulstiga vänsterretorik. Eller så säger de nej en gång till och väljer därmed att stå utanför samarbetet. Den socialdemokratiska vänstern kanske också ska bestämma sig.






Till Piteå-Tidningen 20 januari 2009:

Kommentarer inaktiverade.