Omvärld och politiskt korrekthet

Föredragsstolpar till möte med Klubb 800 på ABF-huset i Stockholm den 19 maj 2017

Stig-Björn Ljunggren
stikkan@ljunggren.com

Tack för att jag fick komma hit, etc…

*

Fokus är det som kallas för PK, eller politisk korrekthet.

Men för att komma dit, på ett vettigt sätt, så bör vi göra en snabb omvärldsskiss. Vad är det som händer?

*

Således, dagens situation är som följer:

Globaliseringen fortgår men möter motstånd.

Digitaliseringen av industrin fortgår men möter motstånd.

Förlorarna revolterar genom valurnorna.

Ressentimentet mobiliseras av sociala medier. De har avlöst de revolutionära caféerna och krogarna.

Nationalismen växer sig starkare igen.

Donald Trump är en revolutionär.

*

Eliten blir kosmopolitisk och befolkningen reagerar genom att retirera in i nationalism och stamtänkande. Vilket leder till att eliten blir ännu mer kosmopolitisk.

Och väljarna frågar ”vad är det för idioter som styr vårt land”.

De som känner sig som förlorare på utvecklingen utnyttjar därför demokratin för att bromsa, eller t o m sätta käppar i hjulen.

Och när demokratin blir ett utvecklingshinder kommer de som driver utvecklingen att börja tvivla på demokratin.

”Vad är de för idioter folken väljer till ledare?” tänker de.

Demokratin är en lågfrekvent beslutsmetod för ett högfrekvent samhälle. Och när människor – folket eller eliten – upplever att demokratin inte levererar i tid eller inte levererar alls, kommer fler att söka efter någon som förmår peka med hela handen.

Vi får en auktoritär demokrati. Eller illiberal. Eller populistisk. Vi får Trumpism, putinism, orbanism, demokratur, etc.

*

Globalisering kan också vara urbanisering.

Landsbygden evakueras. Städerna växer.

Människor i städer världen över har mer gemensamt med varandra än med ”lantisarna” i sitt eget land.

Urbaniseringen är en konsekvens av service- och tjänstesamhället.

Folk flyttar inte till jobben, utan jobben flyttar till folk.

*

Skolans uppdrag var en gång i tiden att med grundmaterialet forma en nationellt medveten lojal arbetskraft. Med Selma Lagerlöfs Nils Holgersson fick alla lära sig att vi från Smygehuk till Treriksröset har en gemensam historia, ett ”nu” som vi delar, och en framtid tillsammans.

Istället som förr, utbilda det uppväxande släktet till patriotiska medborgare som frågade vad de kan göra för sitt land, och ställa upp sig som arbetsvilliga löntagare, lär skolan idag ut källkritik, nolltolerans mot mobbing och kritiskt tänkande som övergår till normkritik och normupplösning. 

Det fanns en nationell berättelse.

Den står idag på svag sändning. Istället råder individualism, eller narcissism. Självförverkligande.

*

Förr var det den partistiska logiken som präglade politiken och människors förståelse av de gemensamma frågor som politiken ska hantera.

Idag är det den mediala logiken som bestämmer.

Förr fick samhällsproblem trängas in i partierna med hjälp av skohorn. Idag rår samhällsproblem yxas till efter den mediala scenens krav på att kunna gå genom rutan.

Politik går från att vara dagordningsformalia till att dramatiseras. Den som förr var oersättlig var mötesordföranden som kunde ställa en bra propositionsordning. Idag är det kommunikatören som fixar genomslag som är oersättlig.

Medierna har ersatt partierna som mötesplatsen mellan folket och eliten, politikerna och väljarna.

Medierna kompletterar också rättsväsendet, som uppenbarligen inte fungerar som de borde.

Digitaliseringen av samhället gör att de traditionella medierna förlorar sitt privilegium att organisera informationen. Mellanhänderna försvinner.

Folk behöver inte längre organisationer för att uttrycka åsikter. De söker själva information – och bearbetar den i diskussioner – utan någon mötesordförande eller magister som strukturerar samtalet.

Yttrandefriheten och debatten är fri.

Förr inramades medierna av den härskande klassens ambitioner att hålla samman landet och styra i en viss riktning. Debattinlägg skulle befrämja denna gemensamma ambition.

Idag struktureras debatten av våra instinkter.

INGEN har makt över samtalet, men många försöker skaffa sig kontroll. Det går att filtrera internet, det går att exponera och skambelägga missbrukare och troll, eller genom självsanering.

Förr var makten över samhället något som utövades med hårda metoder. Exempelvis hängdes upprorsledare ut till kråkorna, för att illustrera vad som händer för den som mopsar sig. Idag utövas makten på ett mjukt sätt, exempelvis genom skolan där ledartyperna koopteras till den rådande ordningen.

Det som står i centrum för makt är kontrollen över de kognitiva instrumenten. Alltså tänkandet. Den intellektuella förmågan att förstå sin omgivning. Makt är att organisera människornas samtycke till hur samhället sköts.

*

Ett annat sätt att tolka detta är att makten har lösts upp. Det finns inte längre någon beständig maktorganisation i samhället, utan allt flyter, allt förhandlas, att vara politiker eller makthavare är att vara chefsförhandlare, en slags koordinator som hela tiden får bygga koalitioner, mer baserat på övertalning än tydligt maktspråk.

Detta gäller i samhället i stort, i organisationer, i partier, i företag etc.

*

När den gemensamma berättelsen tunnas ut, staten och ansvarstagande kosmodemoniska företag hjälps åt för att uppfostra och disciplinera det digitala samhället.

Med internet fick vi ökade friheter. Men också en populistisk opinionsbildning och möjligheter för trollarméer att invadera.

Frihet under observation blir konsekvenserna.

Friheten villkoras när allt fler söker ett återupprättat gravitationscentrum, en ny samhällsgemenskap. Något som står ovanför den enskildes kortsiktiga ambitioner till självförverkligande.

*

Vi glider nu över till frågan om ”politisk korrekthet”.

Den är inramad.

1)     För det första ska vi konstatera att det inte är politiskt korrekt att tala om politisk korrekthet.

De som talar slikt är sannolikt också samma personer som säger ”jag är inte rasist, men….”. Eller som tycker att feminismen gått för långt, att islam är ett hot mot Europa etc.

2)    För det andra. Vad menar vi med politisk korrekthet? Vad är PK?

PK är den som är överdrivet noggrann med att följa den dominerande föreställningen om vad som får sägas och vad som inte får sägas.

Det är ett slags samhällsmedborgarnas shibbolet-test. Vem är från vår by, vem är inte härifrån?

Det finns en lång rad ord och begrepp som inte är politiskt korrekta.

Vi säger inte lappar, utan samer.

Däremot kan vi säga lappuggla eller Lappland.

Tattare, ska vara resandefolket.

Men tavring, är det ok?

Zigenare, nope, det heter romer.

Och chokladboll förstås!

Kvarteret ”negern” får byta namn och glassen Black Nogger blir anmäld (däremot inte 88-an!)

Judar kan dra judeskämt. Vi andra får vara lite försiktiga.

Det finns i detta utrymme för en ”kognitiv revolt”, där de som känner sig förbisedda använder sig av icke politiskt korrekta ord för att undergräva den dominanta makt de känner sig hunsade av. 

Ungefär som en skolklass gradvis underminerar en lärares auktoritet…

Allt detta har gjort folk ängsliga.

*

Är Zlatan Svensk?

Nä, för fan! Han är skåning!

3)    Politisk korrekthet varierar mer än hegemoni.

PK är en variabel inom ramen för vad som är hegemoniskt. Eller vad som tillhör ”överideologi”.

PK motiveras av argument som hämtas från det hegemoniska.

Hegemoni är nämligen det som inte får tänkas, medan pk är det som inte får sägas.

Hegemoni är det som vi tar för givet att man ska tycka och tänka, det är vårt ”paradigm”, det som inte ställer upp på dessa värden begriper vi oss inte på. De tanketyperna är så främmande att vi inte kan greppa dem. Vi kan inte ens tänka dem. Vi förstår inte.

Vi har exempelvis en hegemonisk tankefigur om att vi ska hjälpa andra människor. Det är inte möjligt att ifrågasätta (för den som är normal). Däremot kan vi diskutera HUR det ska gå till på bästa sätt.

För några år sedan var det inte politiskt korrekt att prata om ”volymer” när det gäller flyktingar och migranter. Den som gjorde det ansågs utmana hegemoniska värden.

Idag är volymerna en politisk verklighet. MEN fortfarande med hegemoniska argument. Vi ska inte ta emot fler än vi kan hjälpa till en dräglig tillvaro.

4)   Politisk korrekthet är ytterst variabelt över tid.

En gång i tiden var de exempelvis skandal om någon sade ”knulla” i TV. Eller om en skådespelare tog av sig kläderna i bästa TV-tid. (Fast hade badbrallor under kalsongerna…idag hade DET varit en skandal, att han inte tog av sig ALLT, ”vad har han att skämmas för…”)

Eller om det syntes reklamskyltar på fotbollsmatcher. Om någon spelade glad musik i radio på långfredag. De som drev privata radiokanaler som spelade popmusik hamnade i fängelse. Etc.

Det som är ”normalt” varierar således över tid. Det verkar alltid finnas utrymme för att hävda att något är ”tabu”. Det finns alltid något som inte får sägas.

5)    Politisk korrekthet som term kanske försvinner, men inte principen som sådan, att det finns vissa saker som vi inte får och ska säga.

Det verkar också alltid finnas utrymme för någon som är ”paria”. Exempelvis politisk rörelse som det är legitimt att förfölja. Förr var det kommunisterna som inte fick vara med bland ”de demokratiska partierna”. Idag är det Sverigedemokraterna. Fast gradvis verkar de vara på väg in i stugvärmen, medan andra rörelser blir paria.

Inte utan goda skäl, kanske man ska tillägga.

Observera att de som vanligtvis säger ”Pk” på ett nedlåtande sätt själva har pk-regler. De går också igång på frågeställningar som de anser skadliga etc.

PK är en härskarteknik. Att klaga över PK är också ett sätt att få kommandot i diskussionen.

Alla samhällen har någon slags metod för att organisera samförståndet, alltså utöva makt. PK-stämpeln är en del av den maktpaletten.

6)   Det finns alternativ till att tala om PK, exempelvis ”åsiktskorridor”.

Trenden är idag att vi går mot allt fler korridorer, istället för en gemensam, vi har inte ens längre en ambition att upprätthålla en gemensam åsiktskorridor där maximalt antal deltagare ska vara med.

Det går inte längre att upprätthålla styva ordningsregler för hur informationen ska fördelas, utan den flyter fritt.

De politiska partierna har tappat sin förmåga att organisera människors engagemang, vare sig det är konstruktiv samhällsbyggarvilja eller mer vetter åt vrede.

7)    Vi ser en fragmentisering, eller tribalisering, av samhället.

Individualism blir dividualism, och leder fram till digital stambildning

Det finns olika beteckningar på detta, som ”åsiktsbubbla” eller ”filterbubbla”.

Algoritmer är skurken i dramat? Lika revolutionär som tryckpressen, ångmaskinen eller mobiltelefonen? Den hjälper oss att omedvetet skapa ”filterbubblor” där vi matas av sådant som vi matats av tidigare. Internet blir inte en möjlighet till oväntade möten utan snarare bekräftelser på tidigare intagna ståndpunkter.

Fragmentiseringen där var och en söker sig till sin grupp är en slags kognitiv feodalism, där människor söker sig till likasinnade för att på så sätt få hjälp mot andra grupper. Den digitala mobben kan på så sätt bli mer lättmobiliserad för den som vill ha eldunderstöd.

8)   Vi har en tendens att söka fakta som bekräftar våra redan intagna ståndpunkter.

Det kallas för ”konfirmationsbias”

Det politiska samtalet blir inte ett samtal, utan en debatt som förstärker redan intagna positioner.

Det ligger i människans natur. Vi söker bekräftelse. Vi tar till oss sådant som ratificerar, intygar, att vi tidigare har tyckt rätt.

Jfr med ”faktaresistens”.

Folk tror på Gud fast Gud inte finns. Vad göra åt faktaresistens i det fallet?

9)   Digitaliseringen inte bara förstärker, utan den framkallar en viss typ av engagemang/egenskaper

Digitaliseringen har gjort att organisationsgraden i samtalet har sjunkit, friheten att yttra sig har blivit anarkistisk. Det som förr sades privat, exempelvis okvädningsord framför TV-apparaten, blir idag publicerad i hela världen.

Här är frågan, om digitaliseringen bara återspeglar det som förr sades enskilt, eller om den frammanar, möjliggör egenskaper som vi inte visste att vi hade.

Är vi på väg att lösa upp den civilisatoriska andan i samhället?

10)                   Vad kan vi då göra?

Bekämpa försöken att begränsa debatten med pk-stämplar. När makten inte kan peka med hela handen får vi försöka organisera på kooperativ väg.

Respekt och kränkningar – respekt för personer men inte åsikter, om jag säger att en åsikt är idiotisk innebär det inte att personen är idiot.

Var inte så känslig.

Be om ursäkt och själv förlåta hänger ihop.

Trigger Warning, överdrivet.

Identitetspolitik, och gemensamt projekt.

Polarisering – och dubbelpolarisering, inte överlåta biblioteket till slöddret

Generositetsprincipen och den medvetna feltolkningen.

Våga diskutera och ifrågasätta, men också våga lyssna på argument och fakta.