Den svenska modellen, anteckningar (1)

Jag har tidigare på denna blogg skrivit ymnigt om den svenska modellen, för drygt ett år sen.

Tänkte återvända till detta nu när modelldiskussionen också vaknat i den allmänna debatten.  Men istället för att haka på dagsdebatten vill jag fortsätta det förutsättningslösa undersökandet. Har därför rotat runt lite i mitt arkiv för att se vad jag tidigare skrivit och som behöver ventileras. För att se om något fruktbart kommer ur detta…..Önska mig lycka till!

*

Segraren skriver historien. Därför framställs ofta ”den svenska modellen” som en ensidig socialdemokratisk produkt, där andra ledande samhällskrafter stundtals verkar vara ett slags staffagefigurer för den stora berättelsen om arbetarrörelsens 1900-tal.

Ingen ifrågasätter denna bild – vilket är på rätt goda grunder. Socialdemokratin har spelat första fiolen under en mycket lång tid. Men det hindrar inte att berättelsen kan nyanseras något. I synnerhet nu när  det inte längre finns några första fioler att följa….

Men låt oss fundera över om det finns något i berättelsen om den svenska modellen som antyder inspiration från andra källor?

För det första saknas ofta insikter om hur mycket socialdemokratin absorberat traditionella samhällsströmningar och gjort dem till sina. Stundtals är det svårt att veta vad som är av genuint socialdemokratiskt ursprung – och vad som varit i säck innan det kom i påse.

För det andra går den svenska modellen också att skildra som en seger även för kapitalismen, eller snarare för en grupp svenska kapitalister, som lyckats skapa en rätt harmonisk miljö för företagande och näringsliv, världsledande företag, hög förnyelsetakt och god tillväxt.

Frågan är vem som egentligen segrade, givet alternativen?

*

Tänkte därför resonera kring dessa frågeställningar. Det jag vill undersöka är om det saknas ett perspektiv i historieskrivningen av den svenska modellen, att vi ofta missar att se ömsesidigheten i den socialdemokratiska maktstrategin. Den har framställts som enbart en enkelriktad ambition att greppa näringslivet och få detta att dansa efter socialdemokratins pipa kan också beskrivas som motsatsen. Att det var näringslivet som skaffade sig en nyttig partner. Eller var det ett ömsesidigt projekt?

Frågan är om det nu går att rätt framgångsrikt argumentera för dubbelsidigheten i socialdemokratins maktstrategi. Jag vill sträcka mig så långt att jag avvisar en beskrivning av den svenska modellen som enbart ett projekt där näringslivet dubbats att följa med på resan mot ett statssocialistiskt samhälle, att de blivit koopterade av funktionssocialism och korporativism. Att det enbart är de socialdemokratiska problemformuleringarna som segrat.  Kanske är det mer riktigt att se det så, att socialdemokraterna erbjudit en samhällslösning som är ömsesidigt nyttig för såväl folket som kapitalet.

(En annan beskrivning av den svenska modellen som förts fram från vänstern – att den är kapitalismens sätt att domptera en maktaspirerande arbetarklass och därför ett sätt att köpa sig fred – ska vi däremot fundera lite över om den på något sätt kan beläggas. I synnerhet som det nu – från fler än vänstern – hävdas att denna kompromiss nu upphört och att vi går in i en tid där  välfärdssystemet och även demokratin är på väg att överges.  Eller i vart fall modifieras.)

*

En intressant utgångspunkt för resonemanget kan tas från Mark J. Roe i ”Political Determinants of Corporate Governance. Political context, Corporat impact” (Oxford 2013).

Roe arbetar i det fält som tidigare kallades ”politisk ekonomi” och befinner sig i gränslandet mellan (nationl)ekonomi och statsvetenskap. Fokus inriktas på att undersöka hur politiska strukturer påverkar den ekonomiska sfären och tvärtom.

Något förenklat kan Roe sammanfattas så här. Strukturen på näringslivet beror inte bara på juridiska lösningar av typen aktieägarnas makt, vilket spelrum som aktiemarknader och börser har, hur lagar och regler är konstruerade. Utan det är betydelsefullt hur den allmänna politiska inriktningen är disponerad. Är exempelvis den politiska kulturen positivt eller negativt inställd till koncentrerat maktinnehav? Finns det en ”social” förmåga hos ledande kapitalägare? Vilken är den allmänna inställningen till hur stark ägarmakten ska vara i förhållande till de anställda direktörernas handlingsutrymme?

Kort sagt, den politiska omgivningen bestämmer mer än vi trott hur företagen styrs och fungerar.   Poängen med Roes analys är egentligen att han frågar sig hur stark socialdemokraterna (i bred mening) är i en nation och hävdar att detta spelar roll.

Vad han säger kan tyckas delvis självklart. I USA har socialdemokratin varit obefintlig, men där finns en stark politisk tradition riktad mot monopolism, dominerande ägarstrukturer och en positiv inställning till att nya ägare går in i företag och ”stuvar om”. Riskkapitalister bejakas. Är de tillräckligt kaxiga kan de till och med få chans att bli president.

I Europa däremot har socialdemokratin varit stark och paradoxalt nog har det lett fram till en acceptans för långsiktiga ägare vars dominans i näringslivet varit påfallande, ett fåtal stora företag växer fram med tydliga ägarstrukturer som dock inte tolereras om de tar alltför stora skopor av guld ur kassan. Politiken gör vad den kan för att garantera maktinnehavet förutsatt att företagsägarna också ser till att inte berika sig själva alltför iögonfallande, och dessutom bidrar med social hänsyn i sin verksamhet.

Ett sätt att tolka Roe är att ett ”stillastående” näringsliv blir resultatet i Europa av att den politiska makten vill ha stabilitet och trygga välfärdsstrukturer.

Politikerna ger kapitalägarna instrument för att behålla makten och kontrollen över ”sina” företag. Kapitalägarna får en pålitlig överblickbar samhällsordning att förhålla sig till i sin verksamhet. Priset är vissa problem med förnyelsen, brist på entreprenörskap och risk för stagnation. Men vinsten är en trygg lunk och ett harmoniskt samhälle utan starka slitningar och excesser.

För ett etablerat företag kan dessutom ett tillbakahållet entreprenörskap vara en fördel, eftersom ett sådant kan hota den egna verksamheten, eller skapa konkurrens om arbetskraft och råvaror.

Vi kan beskriva Roe som att han försöker illustrera den ”målkonflikt” som den politiska ekonomin försöker hantera. Målkonflikter utmärks av en situation där det finns olika målsättningar – som är av egenskapen att de inte kan genomföras harmoniskt. Vi måste alltid räkna med att något blir fel, oavsett vad vi väljer – och att den politiska verksamheten går ut på att minimera den långsiktiga ackumulationen av problem.

*

Frågan är om de teser som Roe för fram kan drivas ännu längre. Kan vi, om Roe tillämpas på den svenska miljön, hitta belägg för att kapitalisterna sett socialdemokratin som en ”leverantör” av en struktur som stärker företagen, såväl när det gäller samhällslösningar som understöd för att bibehålla rådande maktstrukturer?

Och är det en ”kohandel” som vi ser, alltså att kapitalisterna garanteras fortsatt kontroll av sina företag mot att socialdemokratin också får fria händer att konstruera ett näringslivsvänligt välfärdssystem? Eller är det till och med mer en ”symbios” än en kohandel?

Och är det Roe beskriver, i svensk kontext, helt enkelt så att företagens ägare har fått hjälp av staten/politikerna att lösa problemet med att stärka kraften i sitt ägande så att de också haft lättare att kontrollera sina företag – men att priset de fått betala för detta är att den samhälleliga scenen organiserats av staten/politikerna? Kan vi hävda att företagens ägare valt en lösning där de får ha kontroll över sina företag – men där andra krafter i gengäld fått dominera sfären utanför företagen? Kanske till och med har detta varit en win-win-situation för alla parter?

Fortsättning följer.

Den svenska modellen, anteckningar (2)

Socialism i vår tid

Socialism i vår tid