Den svenska modellen, anteckningar (3)

Grunden för socialdemokratins politiska strategi är en samhällelig och social lagbundenhet som säger att ägande och kontroll inte är samma sak.

För det första är ägandet något som över tid förändras. För det andra kan kontroll utövas på många olika sätt.

Kanske kan vi använda maktteoretikernas skillnad mellan ”hård makt” och ”mjuk makt” för att illustrera tankegången. Hård makt vilar ytterst på våldsanvändning. Mjuk makt försöker utöva makt genom samförståndsskapande åtgärder. Det är exempelvis skillnad på ockupationsmaktens användning av ”kinetisk energi” och ”kognitiv energi”.

På samma sätt kan ägande vara hårt eller mjukt. Det hårda ägandet är det som utövas av den som både har den formella äganderätten och den faktiska kontrollen. Det mjuka ägandet är enbart formellt, medan den faktiska kontrollen är i andras (om någras) händer.

Jämför hur vi som tillsammans äger ”den gemensamma sektorn” förhåller oss till dess verksamheter. Eller Konsummedlemmarnas känsla av att affärerna är deras. Eller bilägaren med körkortsförsedda tonåringar i huset….

Denna åtskillnad mellan ägandet och kontroll öppnade en möjlighet för arbetarrörelsen när de övergav sina statssocialistiska ambitioner på trettiotalet och istället anammade en mer sofistikerad strategi.

Men observera att samma fenomen ligger bakom det som benämnts ”direktörernas revolution” på femtiotalet. Alltså att aktieägarna fick allt svårare att hävda sin rätt när komplexiteten i styrningen gjorde deras anställda allt mer insiktsfulla och därmed mäktiga.

*

Således. Slår vi samman det socialdemokratiska ingenjörsidealet (se föregående blogg) med problemet ”ägande och kontroll” växer fram den ideologiskt inriktade modell som socialdemokratin följt i Sverige, och som brukar benämnas ”funktionssocialism”.

Vad utmärker då denna modell? Begreppet utvecklades ursprungligen i en klassisk bok av Gunnar Adler-Karlsson 1967, ”Funktionssocialism. Ett alternativ till kommunism och kapitalism.”

Gunnar Adler-Karlsson utgick från resonemang ur Östen Undéns rättsliga framställningar och såg äganderätten som uppdelad i olika funktioner. Äganderätt var helt enkelt ett antal olika rättigheter och privilegier, ett knippe olika befogenheter, som kunde styckas upp beroende på vilken funktion de hade.

I boken preciserar Adler-Karlsson dessa till sådant som beslut om resursanvändning i produktionen; investeringsbeslut; arbetskraftens nyttjande; lönebildning; vinstfördelning; omfördelning; konjunkturpolitik; maktkontroll och slutligen avvägningar mellan ekonomiska och andra värden.

Äganderätt var således inte odelbar som många föreställde sig, utan var i själva verket öppet för olika variationer och omväxlande förhållanden, beroende på omständigheter och områden.

Adler-Karlsson använde exemplet med en fastighetsägare. Huset kan användas för att hyra ut eller själv bosätta sig i, huset kan renoveras eller rivas etc. Men i dessa olika funktioner råder olika begränsningar av lagen, skatter, avtal etc.

Ur detta följer att frågan om den formella äganderätten egentligen inte är så intressant, menade Adler-Karlsson. Det centrala är hur allmänna resp privata som olika funktioner är.

Fastighetsexemplet är fruktbart, där hyresgäster och fastighetsägare, för att ta ett exempel, har sina relationer strängt reglerade i lag, men också via hyresavtal mellan organisationer på respektive sidor. De går inte heller att bygga hur som helst, och gamla fastigheter kan k-märkas etc.

Till detta kan vi lägga skog och mark som brukar anföras som exempel på hur privat äganderätt kan förvandlas till delvis offentlig genom allemansrätten. Eller där rätten till inmutningar gör att ägaren kan se sin mark förfogas av andra. Och skogsägaren bedömer inte själv när sågen ska plockas fram, utan här finns statliga myndigheter som har synpunkter.

Adler-Karlsson lyfte i sin bok också fram betydelsen av framförallt fackföreningsrörelsen som en balanserande kraft gentemot de privata kapitalägarna. De juridiska och skattemässiga möjligheterna att bedriva funktionssocialismen kompletterades i hans bok med fackets instrument – att avtalsvägen skapa en balans gentemot privatkapitalismen.

Gunnar Adler-Karlsson gjorde i sin framställning en analogi med hur kungamakten avlövats, och menade att kapitalisterna skulle få samma behandling. Genom en gradvis nedskrivning av befogenheterna skulle kvar vara ett relativt ointressant samhällsfenomen. Kapitalisterna skulle som kungahuset bli ”mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid”.

*

Med denna bakgrund kan vi sammanfatta funktionssocialismen som en metod att i praktiken inskränka den privata äganderätten genom lagar, skatter och avtal, och på sätt ställa kapitalets konkreta funktioner under politikens kontroll.

Funktionssocialism kan också tolkas som en förflyttning av politikens fokus, från att handla om kapitalets utveckling, produktivkrafternas förändring, och kontrollen av själva basen av den samhälleliga aktiviteten, till att istället handla om hur värden fördelas, om reformer som syftar till att mobilisera människor i utvecklingen, alltså det som kallas fördelningspolitik, alltså på hur värden fördelas snarare än hur de skapas.

Annorlunda uttryckt. Om politik är kampen om hur ett byte ska styckas upp och delas ut av erövrarna, så är funktionssocialismens taktik att mer koncentrera sig på hur välfärden fördelas än hur den skapas. Men med den viktiga principen att fördelningen ska ske på ett sätt som befrämjar produktionen, produktivitetsökningar och en övergripande rationalitet i utvecklingen.

Funktionssocialismen kan ses som en del av den historiska kompromissen, där kapitalet får sitt område, arbetet sitt, men också där staten hålls borta från arbetsmarknaden.

En del av detta är också den solidariska lönepolitiken, som vi sett var en modell för att dels tillförsäkra arbetskraften en andel av mervärdet, men samtidigt göra detta på ett sätt som förändrar den långsiktiga förändringen av näringslivet mot en hög omvandlingsgrad, modernisering och rationalisering.

Till den funktionssocialistiska modellen måste därför föras arbetsmarknadspolitiken, som fungerade som ett smörjmedel för den snabba strukturomvandlingen av Sverige.

*

Allt detta kan ses som en sammanhängande strategi för att utveckla välfärden, reproducera maktinnehavet och på sikt driva på det ”naturliga” församhälleligandet av näringslivet.

Förskjutningen av perspektivet – från ägandet till kontrollen – kan också symboliseras av den svenska arbetarrörelsens fokus på att säkra folkets inkomster och välfärd snarare än deras anställningar och positioner. Svensk fackföreningsrörelse är på så sätt unik i sin strävan att inte främst värna sina medlemmars anställningar och företags överlevnad, utan istället möjligheten att försörja sig. Det har handlat om att slå ut de mindre produktiva för att på så sätt, på sikt, garantera en full sysselsättning och högt omvandlingstryck.

(Denna inställning till sakernas ordning är ibland svår att begripa för folk från andra länder, som från fackligt håll tycker att svenska fackliga företrädare springer kapitalisternas ärenden, eller som med bakgrund i näringslivet där facket är en ständig källa till besvär och oro.)

*

Fortsättning följer.

Den svenska modellen, anteckningar (4)

Den svenska modellen, anteckningar (2)