Den svenska modellen, anteckningar (4)

En av mina favoritcitat är från Karl Marx och Friedrich Engels resonemang om staten och kapitalet i Det Kommunistiska Manifestet.

De hävdar att bourgeoisien, genom industrialismen stigit från en underordnad ställning i det feodala samhället till en härskarroll, genom att gradvis mala ner allt motstånd och skaffat sig – med ”storindustrin” som grund – ”ensamherravälde i den moderna representativstaten”, sammanfattningsvis med den klassiska formuleringen:

”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.”

Ett sätt att se detta, är att i ett modernt industriellt samhälle har näringslivet och det offentliga att sköta samma verksamhet – styra samhället – fast med olika olika ansvarsområden. Och dessa gränsdragningar varierar hela tiden beroende på omständigheterna.

*

Det är lätt att hitta exempel i den ekonomiska historien. Mest känt är kanske begreppet ”det Gripenstedt-Wallenbergska systemet” som betecknar samverkan mellan staten och kapitalet på 1800-talet med modernisering av finansieringssystemet och transporter och liknande. Kanske är den bästa illustrationen stambanorna – som staten stod för – på det att privata intressen kunde ansluta till dessa med sina privat finansierade och skötta banor.

Utgångspunkten här är alltså att det finns en naturlig koppling mellan staten och kapitalet, att de är invävda i varandra och att det är svårt att se några exempel där så inte är fallet.

Det handlar förstås om grader, där den kinesiska modellen med starkt statligt inflytande skiljer sig från den amerikanska där staten är mer tillbakadragen, men likväl agerar när det behövs. Trots gradskillnaderna går det i bägge extremfallen att argumentera för att de är ”statskapitalistiska”.

*

Det tycks som om vi nu är på väg in i en ny  omfördelningarna mellan staten och kapitalet – efter att under några decennier lagt ner stor energi på att i politiken och i samhällsdebatten dra en tydlig gräns mellan ”privat” och ”offentligt” för att renodla sina roller – befinner vi oss nu i en situation där dessa två ytterligheter allt oftare blandas samman, framförallt i verkligheten, medan våra föreställningar om hur samhället ser ut dröjer sig kvar i den förra fasens uppfattningar.

Och som tidigare antytts, är det verkligen två olika faser, eller samma fenomen som yppar sig olika över tid?

Vi  kan se det annorlunda.

Om funktionssocialism är en metod för att långsamt vrida kontrollen över näringslivet ur händerna på kapitalägarna, så kan funktionsprivatisering (eller funktionskapitalism) vara ett sätt att gradvis genomföra en ”marknadisering” av offentlig sektor.

Men egentligen är det bara ett näringsliv som tar sig olika form beroende på omständigheterna?

Är det inte erkännandet av detta förhållande som är den svenska modellen? Att oavbrutet justera hur näringslivets olika sidor ska förhålla sig till varandra? Utan att den ena eller andra varianten tar överhanden?

Grundtanken är att på samma sätt som den privata kapitalägaren kan berövas kontrollen över sin egendom, och formellt vara herre över sitt, kan också offentliga ägare gradvis se sitt imperium tas över av andra i praktiken.

Det offentliga kan ses som ett ramverk inom vilket olika aktörer bedriver verksamhet, antingen på tillfällig basis, eller permanent som privilegieinnehavare.

De som bedriver verksamhet mer tillfälligt – genom tidsbegränsade kontrakt – kallar vi för företag. De som bedriver verksamhet mer permanent kallar vi för myndighet, verk eller kommunalt bolag. Det handlar snarare om att skilja på olika villkor för verksamhetens bedrivande än något annat.

och för oss medborgare, vad spelar det för roll?

Landstingets vårdcentral är inte nödvändigtvis något som medborgarna känner sig ha mer inflytande över än de har i sin lokala ICA-butik. Det är inte alla som upplever det som mindre medborgerligt att hämta sina postpaket på den privata tobakshandeln, än det fordom var hos Postverkets lokal. Det som har betydelse för den enskilde, lyder resonemanget, är välfärdens funktioner, inte vem som producerar den.

*

Således. Funktionssocialism innebar att de privata makthavarna endast hade papper på att de ägde sin egendom. De kunde likt kungahuset ståta med titeln, men någon makt i reell mening skulle kapitalisten inte ha.

Funktionsprivatisering betyder att de offentliga makthavarna förfogar över det välfärdsindustriella komplexets ramverk, men verksamheten utförs av olika privata aktörer, i samspel med valfrihetsbemyndigade medborgare.

Och den svenska modellen – det har blivit att tillämpa dessa två organisationsprinciper parallellt och i symbios med varandra – snarare än att den ena eller andra ska dominera.

Får sossar tjäna pengar?

Får sossar tjäna pengar?

Den svenska modellen, anteckningar (3)