Politiska anteckningar (3)

Det brukar sägas att ”nyliberalismen” segrade på åttiotalet och därmed flyttade rågången mellan välfärdsstaten och marknaden ett gott stycke in i offentlig sektor.

Men frågan är om inte förändringarna i högre grad än vi kanske förställer oss är ett resultat av att socialdemokratin på sjuttio- och åttiotalet upplevde svårigheter med att styra den offentliga verksamheten.

Politikerna kände sig allt mer omgärdade av olika särintressen och aktörer som inte tog de politiskt beslutade ambitionerna på allvar. Välfärdssystemet upplevdes av medborgarna som alltför fyrkantigt och svårtillgängligt, medan politikerna kände det som alltför trögt och svårt att hjälpa medborgarna i deras önskan att få mer följsam hjälp från det allmänna.

 

Till detta kom att resurserna började sina. Säcken med reformprogram blev mindre.

Det var därför ganska naturligt att även socialdemokratiska politiker försökte hitta strategier att koppla starkare kontroll över offentlig sektor. Inte för att begå reträtt och avveckla de ideologiska ambitionerna, utan för att snarare öka den politiska närvaron i samhällsutvecklingen och få mer utväxling på resurserna.

Ett exempel är att upphandling sågs som ett sätt att få makt över verksamheten, göra den mer transparent och lättare att påverka i olika riktningar. Att politisera verksamheten utifrån ideologiska ambitioner och tvinga särintressen åt sidan.

Och därmed att förstärka ”ägarnas” förmåga att ”kontrollera” verksamheten.

Förändringarna således inte en entydig borgerlig förändring utan i hög grad bottnade den också i socialdemokratins försök att reformera sitt eget verk. Och då sneglade man på metoderna som användes i näringslivet med nya styrningsmetoder.

Vi ska ju ha klart för oss att socialdemokraterna är präglade av den industriella tankefiguren och därför tänker i termer av rationalitet och effektivitet. Att vara socialdemokrat (har åtminstone varit) att bära en strävan att gifta ihop fördelningspolitiska ambitioner på temat trygghet, solidaritet, frihet etc, med rationaliseringar, effektivitet och produktivitetsutveckling.

Förändringarna på sjuttio- och åttiotalet var också ett resultat av krav underifrån om ökat inflytande. ”Alienationen” på arbetsplatserna var en sak som diskuterades då som nu, men motsvarande upplevdes också i samhället i stort, där människor kände det svårt att påverka.

Detta var något som socialdemokratin fick höra såväl från höger som vänster. Inte minst moderaternas och Gösta Bohmans tal om ”inlärd hjälplöshet” var en slags borgerlig variant på alienationsbegreppet.

Således är det snarare så att socialdemokratin själva sökte efter lämpliga metoder att fortsätta sitt samhällsomvandlande projekt, men kom att ta till metoder som gradvis kom att tydliggöra bristen på styrförmåga.

Förändringarna de senaste decennierna har snarast varit en slags förnuftig avveckling av efterkrigsillusionen – alltså uppfattningen att politik innebär att samhällsutvecklingen kan styras – till att politik blir konsten att försöka parera samhällsutvecklingens blinda genererande av oförutsedda problem.

 

Denna förändring har skett i praktiken, men mentalt lever vi och politikerna kvar i uppfattningen att den bristande styrbarheten är resultatet av politisk ovilja och tillfälliga omständigheter. Snart är vi i solen igen. Bara vi vill ut ur skuggan och har lite mer tur med vädret.

Politiska anteckningar (4)

Politiska anteckningar (4)

Politiska anteckningar (2)

Politiska anteckningar (2)