Politiska anteckningar (4)

Politiska anteckningar (4)

Fenomenet Donald Trump kan förklaras på många olika sätt:

Naturligtvis kan vi skylla på medierna – de söker ju inte skildra verkligheten utan skapar den efter de krav som deras upplevelseindustriella krav ställer på produktionen. Det gäller att göra politik till ett drama, spännande och ytligt intressant.

En annan förklaring är att amerikanerna har ett drag av paranoia och därför ibland följer en ledare som hittar inre och yttre fiender.

Eller så är det helt enkelt en nationell rörelse som Drumpf leder – i ett imperium på dekis, där arbetarklassen utarmats och politikerna är korrupta.

En av de bättre förklaringarna är att alla seriösa bedömare ansåg att Trump var chanslös. Och för att han var chanslös var det ingen som försökte stoppa honom. Förrän nu – och nu kanske det är för sent.

*

Men som jag skriver i Piteå-Tidningen idag så är det alla förklaringar som på ett eller annat sätt betraktar Drumpf som en parantes. Inte som en markör för vår framtid.

Enligt denna förklaring är politiken på väg att bli förvandlad till ett skådespel. Det blir mer form än innehåll. Sakfrågorna trängs undan av struntsaker. Det är mycket skrik för lite ull.

Detta är en utveckling som står i samspel med medialiseringen – och det faktum att de politiska apparaterna allt mer domineras av aktivister och galenpannor, medan vanligt folk håller sig undan eller söker andra utloppsvägar för sin vilja att förändra.

Kom ihåg att ”Bad People Drives Out Good People”, alltså att organisationer, föreningar, partier, företag och liknande tappar vettigt folk när de ovettiga breder ut sig. De goda stannar inte kvar och tar kampen mot aktivisterna eftersom dessa drivs av en inre eld som vanligt folk inte uppbådar.

Eftersom aktivisterna skapar spännande möjligheter för medierna att beskriva politiken som ett drama, som en idrottsaktivitet eller en kamp mellan olika fraktioner förstärks aktivisterna. Medan de ”vanliga” tenderar att dra sig ur.

Detta kan vi se i USA, men också i Sverige.

*

Någon har försökt beskriva politiken i USA genom att jämföra med amerikansk brottning, alltså den fejkade fåniga och märkliga form av underhållning som amerikanerna gillar.

För många är detta fullständigt obegripligt. Precis som amerikansk politik har blivit…..

Istället borde vi jämföra ”riktig” idrott och politik med boxning. Boxning är förvisso en korrupt bransch men med tydliga regler och en äkta kamp i ringen.

Se en fantastisk tillämpning av en fransk filosof på fenomenet Drumpf!

Men vi glider alltså från regelstyrd transparent ärlig ”boxning”  till fejkad improviserad publikfriande ”amerikansk brottning”. Inte bara i politiken, utan samhället i stort blir en slags teater.

*

Jämför gärna med Almedalen. Där stod partiledarna i centrum under många år, men gradvis har denna partiburna aktivitet blivit allt mer av en allmän politisk cirkus, från en präst som mässar varje afton till ett Kiviks marknad där de forna centralgestalterna drunknar i en happening där alla är inbjudna att delta.

Almedalen har inte längre en mittpunkt utan består av ett kaotiskt sjok av många olika händelser där var och en kan skapa sin egen bild av vad som händer. Utan att dela detta sitt eget fragment med andra.

Jämför gärna också med hur det politiska samtalet äger rum i regimradions ”Ring P1”. Där är tanken att publiken ska skapa programmet -förvisso med en försiktigt modererande programledare och förstås ett politiskt korrekt filter i växeln – men ändå med uppdraget att återspegla den politiska dagordningen genom folkets egen röst. Vilket lett fram till att vi fått ett drama där denna folkets röst knappt är uthärdlig för någon anständig människa som har politik som yrke.

Det viktiga är att sändare och mottagare luckras upp i program av denna typ, att det är denna teknik som gör att samspelet kan äga rum på ett sätt som är mer eller mindre omöjligt i de traditionella partistiska miljöerna.

Vi kan ta ett annat mer tydligt exempel på hur samhället förvandlas till ett spektakulärt skådespel – nämligen Melodifestivalen.

Lika lite som partiledartalen står i centrum för Almedalen är melodierna centrala för Melodifestivalen. Istället har det blivit ett gyckel, en freakshow, där framträdandena inte längre består av att någon sjunger till ackompanjemang, utan istället uppträder, uppbackad av avancerat tekniskt understöd. ett medialt spektakel där publiken dras in som medskapande.

Detta förstärks också av att skådespelet är interaktivt, där publiken dras in i skapandet av showen. Betydligt folkligare än i Almedalen, men med samma konsekvens för förloppet: Det bärs upp av att gränsen mellan avsändaren och mottagaren löses upp i ett glädjefullt samspel.

Och detta kan vi se på allt fler områden. Inte ens Vasaloppet är längre en händelse där vi följer de ledande skidåkarna. Istället skildrar medierna hela händelsen ur olika perspektiv, där amatörerna som trillar runt som berusade i spåret är lika intressant som tätklungan. Fakta skjuts undan av spekulationer. Ett virrvarr av kameror och mikrofoner gör tävlingen till en kakafoni.

Vi kan således se Trump som en markör för vad som komma skall. Även här.

Socialism i vår tid

Socialism i vår tid

Politiska anteckningar (3)