Socialism i vår tid

Socialism i vår tid

Föredrag

Stig-Björn Ljunggren

2016-03-09

Utkast 1

Det finns 256 definitioner på vad socialism är.

Här finns en chans för vem som helst att finna en blandning som passar den egna hågen – eller det egna intresset.

Vi lever dessutom i en orolig tid där den ideologiska frysboxen verkar börja tina upp. Gamla föreställningar vecklar upp sig i nya skepnader, som exempelvis fascismen, populismen och radikalismen.

Vi lever i en öppen tid, en tid av tumult och omsvängningar, därför öppnas paletten av politiska möjligheter på ett sätt som känns lite ovant. Gamla spöken träder fram ur garderoberna; nya politiska kombinationer uppkommer.

Vi lever i en tid där de stora eftermurenfallsprojekten – exempelvis EU – verkar klinga av. Liksom föreställningen om Pax Americana – eller Historiens död.

Vi lever i Asiens århundrade.

Vi funderar om det är värt att försvara Gotland.

Vi ser att socialdemokratin har förlorat arbetarklassen till högern.

Vi ser att 83 procent av partierna i riksdagen har problem med 13 procent.

Vi har ett socialdemokratiskt parti som utmanas av andra arbetarpartier och som när det ska välja partiledare, finansministerkandidat och andra ledande personer inte anser sig ha en enda duglig person av drygt 100 personer i riksdagen.

Vi lever i spännande tider.

Förvirringens tid.

Folk har klagat över att ideologierna varit så döda, att alla partier samlas i mitten, att de ligger som en hög med kattungar, jakten på marginalväljare och trianguleringen.

Och så vaknar ideologierna till liv – och då tillsätter vi utredningar om hur vi ska kunna bura in dessa unga entusiaster som vill göra skillnad och med ideologisk övertygelse som främsta drivkraft förändra världen.

Förvirringens tid alltså.

*

(Min hållning är att socialism är det som är bra för folket.

Och det som är bra varierar.

”Socialism is a fair chance for an ordinary bloke…”, ett citat som jag är osäker på ursprunget, eventuellt en Nya Zealändsk socialist i tidernas begynnelse…

Någon har argumenterat för att exempelvis kulturen ska lösgöras som ’patronage of superior persons’ och istället ‘giving it a fair chance with the ordinary man’.

Jag har också i något svagt utopikritiskt ögonblick kläckt ur mig att socialism är som gruppsex, det gör sig bäst i teorin.)

Det jag tänkte ta upp här är några olika utvecklingsmöjligheter för socialism i vår tid. Några tänkbara argumentationslinjer för den som vill vara socialist i en tid som är förvirrad.

Jag ska försöka ge en rimlig beskrivning av de olika socialistiska alternativen – och möjligtvis också anmärka några kritiska synpunkter.

*

Den klassiska socialistiska utgångspunkten är den franska revolutionens berömda slagord om Frihet Jämlikhet Broderskap/Solidaritet.

Fördelen med dessa är att de har många olika varianter och uttolkningar, vilket gör att breda politiska koalitioner kan skapas, men också att det ibland är svårt att veta vad som egentligen avses.

Frihet till vad och för vem? Frihet att gå till Bauhaus och förstöra frihetsmöjligheterna för kommande generationer?

Vad menar vi med jämlikhet – är det lika möjlighet eller lika omständighet?

Per Albin Hansson varnade för att jämlikhet inte fick gå till överdrift:  ”Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall i stället låta allting växa efter sin egenart.”

Detta med “egenart” är intressant, eftersom det förutsätter att vi har en slags personlig potential, olklart hur förutbestämd, som vi ska få möjlighet att utveckla. Antingen “upptäcka” vår egenart och låta den växa fram, eller så ta fram några av de olika egenarter som finns hos en människa. Alltså in-dividualism eller dividualism….

Per Albin Hansson varnade också för att inte innehållsbestämma socialismens jämlika samhälle, och lutade därmed åt det om ibland brukar betraktas som liberalismens credo, nämligen att det goda livet inte ska föreskrivas medborgarna:

“Om den ene vill göra sin biff av kött och den andre av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andre till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika lite som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.”

Och broderskapet/solidariteten, innebär det att den frihetslängtande individen ska anpassa sig till helheten och gemenskapen, att vi inte ska ha tillåtelse att ta en pilsner på uteserveringen eftersom det kan fresta beroendemänniskor som passerar förbi?

Kanske är det dock just denna spänning inom dessa tre begrepp som gör dem så livaktiga och alltjämt aktuella?

*

Det finns en statssocialism, som i hög grad centreras kring välfärdstaten och välfärdssystemet. Den ses som ett tillfälligt ställningskrig mot kapitalismen, en slags balanspunkt där vi de senaste årtiondena sett hur kapitalismen slagit tillbaka – funktionssocialism har bytts mot funktionskapitalism – och hur det nu är dags för en ny offensiv – för demokrati, politik, medveten samhällsstyrning.

Det är onekligen så att vi ser att staten är på väg in i centrum igen. Tidsandan svänger. Nationalstaterna återuppstår. Näringslivet ropar på statliga styrmedel. Folket vill ha någon som pekar med hela handen.

Statssocialism borde därför, rätt utformad, ha en utvecklingspotential. Men den har flera linjer att följa:

-   en intressevänster som försvarar offentlig sektors privilegium att administrera det välfärdsindustriella komplexet;

-   en sammansmältning av den gamla ämbetsmannastatens paternalistiska centralism kombinerat med folks överhetstro (sammanfaller i ofoget att med beteckningen ”samhället” avse ”staten”, längtan efter hövdingen;

-   den strategiska målsättningen att med statliga ingrepp avskaffa staten och befria medborgarna (som Lenin önskade, eller varför inte vår egen GunnarMyrdal)

Dessa olika varianter har onekligen vissa potentialer. Det är inte konstigt om vänstern har blivit en intressevänster och hellre slagit följe med de grupper som värnar om sina privilegier, eller att man frestas att skjuta liv i en nationell socialism när nationalstaten utmanas.

Därför har också den tredje möjligheten – tanken om välfärdsstatens mognad – inte lett fram till en diskussion om hur staten kan avvecklas och systemen göras oberoende av politiken, och att folket själva kan ta över välfärdsfunktionerna.

(Detta tar jag upp i min bok Ideologier där jag närmare redogör för Gunnar Myrdals tankar om detta i början på sextiotalet, liksom jag också skrivit lite om ”självförvaltningsdebatten” inom SSU liksom Bo Holmbergs försök att förnya välfärdssystemet under åttiotalet.)

*

Rätt nära denna tankeinriktning finns också vad vi kan kalla för en realitetssocialism, som säger att kapitalismen nu utvecklats så långt att vi oundvikligen har kommit till den punkt i tillvaron där det reellt sett blivit ett ”församhälleligande” som kräver socialism.

Vi lever alltså i praktiken i ett samhälle som är socialistiskt – objektiv sett eftersom vi är sammanlänkade i en ödesgemenskap, interdependens, direkt som i ekonomin, indirekt som i klimatfrågan – och detta pockar på lösningar som är kollektiva och vi försöker utarbeta institutioner som kan ta vara på detta.

Globaliseringen är förstås en faktor bakom detta. Och påminner oss om att socialister borde ägna mer tid åt att nystudera Karl Marx historiematerialism.

En konsekvens av församhälleligandet är att vi som individer har svårt att egentligen kunna säga vad som är vårt bidrag till produktionen – och därmed vad som är vår ”rättmätiga” andel av kakan. Allt hänger ihop och sådant som löner borde därför avgöras på ett mer realistiskt sätt.

(Och det är väl dit som diskussionen om den svenska modellen nu letar sig…)

*

Här skulle vi kunna fundera över om det finns plats för att åter lansera tredje steget-socialism, alltså återuppta diskussionen om det efter den politiska demokratin, sociala demokratin är dags att börja prata om den ekonomiska demokratin.

Det har ju varit ovanligt tyst om detta de senaste decennierna, och även om en del försök har gjorts, så har inga tydliga strategier lanserats. Löntagarfondsdiskussionen räckte.

Lite märkligt är det att inte socialister i högre grad ägnat sig åt att försöka göra offentlig sektor till ett gott exempel, istället som idag, snarare ett avskräckande exempel. Och där moderna kunskapsföretag, i framkant på marknaden, framstår som socialistiska paradis.

*

Till den realitetssocialistiska tankelinjen kan också en annan variant föras, nämligen konstaterandet att den svenska/nordiska modellen segrat. Det finns inget annat samhälle som lyckats lika bra och som på ett hållbart sätt levererat välfärd – oavsett hur vi mäter det.

(Bo Rothstein bland annat argumenterar för detta…)

Det har också kallats för ”statsindividualism”, och Sverige är det mest individualistiska samhället i världen, en intressant kombination av etatism och narcissism.

Vi skulle således leva i ett socialistiskt samhälle om vi utgår från det Marx talade om i sitt berömda citat om framtidens samhälle. Enligt Marx skulle det i socialismen bli möjligt för alla, skrev han, ”att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.”

Det var således en människa som kunde odla många olika roller som Marx ställde som ideal. En människa som är mångsidig och inte en förutbestämd varelse, vars öde vi kan veta i förväg.

*

En variant på detta är feministisk socialism. Det räcker långt och har många möjligheter till variationer i samhällskritiken – liksom den politiska praxisen. Och det är vardagsrelaterat och handlar om hur vi förhåller oss till varandra. Det är en politisk inriktning som blir mer morallära och etik och relationsinriktat än politik i meningen staten, kommunen, riksdagen, etc.

I så fall blir utgångspunkten för feministisk socialism inte enbart att tala om kvinnor vs. män, utan också diskutera feminismens grundtanke, att vi ska betraktas som individer, inte bara ett visst kön, utan ges utrymme att utveckla vår personlighet oavsett samhälleliga schabloner.

Sett på detta sätt är feminism egentligen en tillämpning av såväl individualism och socialism, alltså ett ideal försett med en strukturinriktad samhällskritik. Men utan möjligheter att direkt omsätta tankarna i traditionella politiska beslut.

*

En sådan realitetssocialism kan också förstärkas av en historicistisk berättelse, ges ett ett eskatologiskt perspektiv, alltså att vi lever i de yttersta av tider, antingen katastrofen, eller en oanad höjdpunkt.

Denna tankelinje har också kallats för milleniarism, apokalyptiskt tänkande etc. Detta har ibland frestat socialister som tyckts sig se tecken på att vi nu är på väg in i socialism – i vår tid.

Den apokalyptiska tankefiguren har en gedigen bakgrund och detta brukar illustreras i ett enkelt schema:

Hegel                      Marx              Kristendomen

Världsanden vaknar         Urkommunism       Paradiset

Världsanden söker          Klassamhällen     Jämmerdalen

Världsanden sätter sig     Klasslöst         Himmelriket

*

Det finns några varianter på civilisationskritisk socialism som kan vävas samman till en disparat helhet:

En är ”den gröna socialismen” som är kritisk till industrialismen (typ Strindberg) och det som kommit ur detta – utarmande av naturens resurser, nedsmutsningen, utplundringen av folk, och inte minst konsumismen. Detta är en hållning som nu kraftigt understöds av diskussionen om klimatförändringarna.

Klimatförändringarna – kombinerat med folkvandringar och krigshot – ställer nygamla krav på staten och därmed politiska ingripanden. Ur det perspektivet är det inte konstigt om gröna och röda partier samarbetar.

(Kritik: den gröna rörelsen rent allmänt tänker sig ofta att vi ska avrusta det industriella förhållningssättet, men blott avstå från onödig konsumtion, medan annan viktig välfärdsservice ska finnas kvar. Vi ska inte gå på Bauhaus, men väl få hjärnkirurgi om vi får cancer…men detta hänger samman med en av socialismens stora styrkor – och värsta svaghet – nämligen att den är mycket bra på att utföra samhällskritik men dålig på att skapa hållbara alternativ)

*

Den gröna socialismen är en delvis en civilisationskritisk socialism som har släktskap med en ”biologisk socialism”, som utgår från människan som en altruistisk varelse som av genetiska skäl samarbetar med andra, är social och naturligt vänskaplig.

Jämförelsen har gjorts med vissa aparter som solidariskt plockar loppor av varandra, delar på käket, är vänliga mot varandras barn och framförallt att alla knullar med alla.

Ur detta perspektiv är dagens marknads- och konkurrenssamhälle en styggelse, det är en samhällsordning som strider mot vår natur. Det är därför vi mår dåligt av klyftor, mår bättre av jämlikhet och får ökad välbefinnande om vi känner gemenskap med människorna runt om oss.

Det finns en intressant liknelse har tagit campingturen som exempel….alla hjälper till efter förmåga, men ingen räknar med att få mer bara för att de är duktigare att exempelvis fixa käk, göra upp eld etc….

(Kritik: reciprociteten i välfärdssystemet ignoreras – och det biologiska argumentet utvidgas sällan till att också gälla exempelvis vår biologiskt fotade skepsis mot främlingar….)

*

Slutligen. Räcker det inte långt med att fortsätta att odla folkhemssocialismen, alltså den mischmasch till samhällsmodell som äger svensk socialdemokratis sigum?

Kanske. Men det är en modell som fler vill göra anspråk på.

Först moderaterna, som har ambitionen att ta över socialdemokratins berättelse om arbetet i centrum – och pekar ut nya problemområden med utanförskap som signatur.

Det har sagts att valet 2006 förlorades av socialdemokraterna, men vanns av socialdemokratin (som modell och ideologiskt alternativ).

Sedan kan vi också säga att folkhemsmodellen också åberopas av Sverigedemokraterna. De har som inspirationskälla Rudolf Kjellén, unghögermannen och reaktionären, antidemokraten och den nationella socialisten, som formade den folkhemska tankefiguren i början av 1900-talet. Och som sedan kom att påverka svenska politiker av alla möjliga schatteringar.

För Kjellén var socialism i sin ordning om det formerades på nationell grund, att det var folket och inte arbetarklassen som stod i centrum för reformerna. Och om det hade udden riktad mot liberalismen och individualismen.

Frågan är om socialister vill försvara denna modell, eller om den får sägas vara en återspegling av förhållandena på 1900-talet. Och vad är det i så fall som återstår av folkhemmet?

Ursprungligen, när Per Albin talade om folkhemmet, var det den goda familjen som var metaforen. Idag talar vi om folkhemmet och ser framför oss ett hus.

Men vad är då metaforen för 2000-talet?

Den svenska modellen, anteckningar (1)

Politiska anteckningar (4)

Politiska anteckningar (4)