Politiska anteckningar 1, socialdemokratin och kyrkan, en jämförelse

Svenska kyrkans utveckling är intressant för svensk socialdemokrati att undersöka.

Kyrkan var länge den stora dominerande religiösa kraften i Sverige. Den var en maktfaktor också utanför det andliga. Folk hade respekt för prästerna, gick i kyrkan åtminstone någorlunda regelbundet, följde kyrkliga traditioner och respekterade dess helger.

Kristendomen, dess protestantiska inriktning, var hegemonisk i vårt land.

På samma sätt var det också för socialdemokraterna. Det var ett parti som likt solen hade ett antal planeter som snurrade runt sig.

Men precis som för kyrkan har denna ordning rubbats.

För kyrkan innebar utvecklingen att loppet av några decennier rasade den dominerande rollen samman. Hedendomen återkom, kyrkans instanser blev detroniserade, folk började konsumera kyrkans service i samband med dop, bröllop och begravningar, inte för att de trodde på  Gud eller respekterade hens företrädare på jorden, utan därför att det var en fiiiin tradition.

Så avskaffades statskyrkan och resten ser vi nu, en förvirrad kristen institution som kläms mellan politisk korrekthet, Bibeltrogna uttolkare och mediala avslöjanden.

Till och med korsets betydelse är något oklart.

Dilemmat för kyrkan kan sammanfattas i följande konstaterande: Folk lämnar Svenska Kyrkan antingen därför att de inte följer med i sin tid och upprätthåller gamla dogmer, eller för att de inte står för sina traditionella värderingar och är alltför anpassliga.

Och de som är kvar är antingen det av slentrian, eller för att de är aktivister. De senare finns i olika schatteringar som ofta har åsikter som skiljer sig i intensitet och inriktning  dels från varandra, dels från allmogen.

Ungefär som för socialdemokraterna alltså. Aktivisterna driver en linje som inte omfattas av väljarna och framförallt de före detta väljarna.

Man kan säga att prästdissidenten Dag Sandahl sammanfattade situationen rätt bra i en debattbok som kom för ett par år sedan där han påpekade att den som vill vara något för alla blir till slut inget för någon (”Inget för någon” (Gaudete Förlag, 2015).

Kyrkan har droppat Gud för att inte irritera. Partierna har av samma skäl slutat vara så förbaskat ideologiska.

Kyrkan har samtidigt kunnat se sina värderingar komma att bli allmängods. Exempelvis skolans värdegrund – ofta sammanfattad på temat att vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade.

Socialdemokratin kan på samma sätt se sin politiska grunduppfattning – om välfärdsstaten, full sysselsättning, rationella reformer, etc – bli politiskt allmängods. Vänsterpartister, Sverigedemokrater, moderater etc är ivriga förespråkare av socialdemokratiska värderingar, var och en på sitt sätt.

Ett sätt att beskriva detta är att det skett en ”avförtrollning” av samhällets institutioner. Individualiseringen har gjort att auktoriteten hos ledande samhällsföreträdare degraderats, folk vet själv, det finns ingen som har monopol på att berätta för oss hur världen hänger samman och genom digitaliseringen, kunskapssamhället och välfärdsstaten har vi kunnat frigöra oss från de ledande företrädarnas mjuka maktsfär.

Präster och partiombudsmän har alla hamnat i samma kategori som busschaufförer, lärare och läkare. En vanlig del av servicedemokratins utbud.

Politiska anteckningar 2, om partiernas profiler, för starka eller för svaga

Bortom schablonerna – mer om sossar som tjänar pengar

Bortom schablonerna – mer om sossar som tjänar pengar