Ur anteckningsboken – samhället som en ständig förhandling

Ur anteckningsboken – samhället som en ständig förhandling

Samhället är människor som befinner sig under en kontinuerlig förhandling om hur tillvaron ska organiseras.

Samhället är som ett glas som inte är ordentligt ställt på underlägget....

Samhället kan ses som ett kontrakt som hela tiden omförhandlas. Därmed blir inte fruktbart att bara tala om ”samhällskontraktet” utan snarare ”samhällsförhandlingen”, en process som resulterar i ett ständigt uppdaterat samhällskontrakt.

Det vi borde fokusera på är således två sidor av ett samhälle:

-         dels den i samhället inneboende ständiga rörelsen och förändringen, som oftast sker gradvis, men stundtals också språngvis, och därför orsakar osäkerhet om framtiden

-         dels balansen, stillaståendet, den minskade osäkerheten och känslan av stabilitet, jämviktstillståndet.

Samhällets ledare innehas av den som lyckas ordna, så att  samhällsförhandlingarna blir mer av det senare än det förra. Alltså att tillstånden av osäkra förändringar minskar och stabilitet råder. Den som härskar genom att frysa utvecklingen – eller åtminstone reducera friktionen i förändringarna.

*

Till sin hjälp att lösa uppdraget att ordna samhällsförhandlingarna har politikern (eller hövdingen, stormannen, rådet, kungen etc) tre olika möjligheter.

Det första är att upprätthålla en mötesplats där förhandlingarna kan ske så effektivt och pålitligt som möjligt.

Det kan vara att utforma bestämda tider, bestämda platser, där bestämda regler för förhandlingarna gäller. Det gäller att upprätta en fysisk plats för dessa tilldragelser, så att frysningen blir symboliskt stärkt

Kanske kombinerat med andra tilldragelser som gör platsen mer attraktiv och den fredliga hållningen mer önskvärd för de olika aktörerna. Som att kombinera tinget med fester och marknader. Eller se till att regimens TV-program gör det för samförståndet lämpliga informationsflödet interfolieras med nöjesprogram, och på så sätt blir svåra att undvika för gemene man.

Det för oss över till den andra uppgiften som politikern har, nämligen att skapa en övergripande berättelse om den gemensamma historien, om tillfällets speciella utmaningar, samt den lysande framtid som finns, liksom också riskerna om samverkan misslyckas. Politikern ska upprätthålla känslan av en ödesgemenskap, en överideologi som inordnar enskilda aktörers strävanden i en helhet.

Även om de olika särintressena inte tror på föreställningen om en ödesgemenskap så tvingas de att klä sina strävanden i den gemensamma hembygdsdräkten.

Ledaren skaffar sig genom berättelsen nationella trumfkort som slår enskildas utspel, eller auktoritet för att tala för hela stammen/klanens allmänintresse i kontrast till särintresset.

Förutom att bygga torg, rådhus, resa bastanta stenbumlingar för tingsplatsen, etc, kan också politikern genom giftermål stärka allianser mellan olika klaner och grupper. Därför traditionen inom överklassen att blunda och tänka på imperiet.

Den tredje uppgiften som politikerna har är att upprätthålla den inre och yttre ordningen.

Att hålla efter inhemska rövare som stör ordningen och hotar människors liv och egendom. Att skydda mot invasioner från främmande grupper som direkt eller indirekt hotar den invanda ordningen och kan rubba kontraktet eller fundamentalt förändra förhandlingen om samhällskontraktet.

OM politikern misslyckas med någon av dessa punkter kan uppkomma en situation där kontraktet inte bara omförhandlas, utan också själva villkoren för hur kontraktet utformas. Det brukar vi kalla för ”revolutioner”.

Ur anteckningsboken - sextioåtta, nyliberalism, feminism

Ur anteckningsboken - sextioåtta, nyliberalism, feminism

Moralisk panik - tre faser

Moralisk panik - tre faser