Nyliberalismen har segrat, men sen då?

Nyliberalismen har segrat, men sen då?

Rätt ofta hör vi hänvisningarna till att nyliberalismen gjort det ena eller det andra. För mig är nyliberalism antingen väldefinierat som ett antal reformpunkter som genomfördes på åttio- och nittiotalet, eller en allmän förändring av våra föreställningar om det goda samhället och livet.

Sammantaget är nyliberalismen en tankegång som landat fint i det svenska samhället och idag omhuldas av de flesta.

Vi har i dag, som nyliberalerna en gång i tiden efterlyste, konkurrens i offentlig sektor, valfrihet, alternativa producenter av välfärd, reklam i radio och tv, fler TV och radiokanaler än dem som kontrolleras av staten, det har genomförts en skattereform som röjde undan marginalskatter och krångliga avdragsregler.  

Vi har fått stränga budgetramar för statens finanser, politikerna måste redovisa hur de ska finansiera sina reformer, vi har val vart 4:e år istället för vart 3:e så att politikerna hinner regera lite mer innan väljarna slår tillbaka.

Politikerna är inte längre lika framfusiga i sina försök att förbjuda sådant som de inte gillar och skriver mer sällan folk på näsan.

Vi har friskolor, privata vårdföretag, upphandlingar, EU-anslutning, NATO-association, globalisering och individualism, oberoende Riksbank och en allt mer narcissistisk livsstil.

Havande kvinnor har inte längre kommunal husarrest utan kan välja var och hur de vill föda.

Folk får sitta på uteserveringar och dricka alkohol trots att potentiella beroendemänniskor kan se dem - och inledas i frestelse.

Folk definierar sig mer som konsumenter än som medborgare, politikerna har åthutats av folket så att de vare sig har självförtroende, karaktär eller pondus kvar. Partierna har konkurrerats ut av mediesamhällets publikdemokratiska logik och överlever endast tack vare generösa statliga subventioner.

Televerket äger inte längre alla telefonapparater.

Vi har kreditladdade kontokort, rätten att ta ut våra pengar ur landet utan att fråga om lov, Friggebodar och andra förenklingar av regelverket, en utbredd ”satsa på dig själv”-anda där människor förväntas göra sitt bästa för att lyckas, vi har med ökade friheter fått en mångfald av kulturer, vi har avskaffat specialskatten på chips liksom förbudet att sälja kräftor innan kräftpremiären i augusti. Vi har personval, rätt att handla folköl på söndagar och nuförtiden är det bara kufar som driver frågan om att stänga livsmedelsbutikerna på helgdagar. Eller att TV ska hålla tyst på onsdagar så att folk kan gå på möten.

Att någon skulle fundera på att förbjuda distribution av TV-program i kabel är också svårt att föreställa sig.

Men det finns säkert områden där nyliberala reformer borde förändras. Men knappast på alla fronter.

Således. Nyliberalismen har segrat. Nu är det dags att gå vidare.

Frågan är om nästa steg blir att försöka rulla tillbaka några av de nyliberala erövringarna. På några av punkterna ovan kan vi se försiktiga rörelser i terrängen.

Om radikalkonservatismens återkomst

Om radikalkonservatismens återkomst

”Vem tror på politikerna? Inte jag, iallafall!”  - högerpopulismen i Sverige

”Vem tror på politikerna? Inte jag, iallafall!” - högerpopulismen i Sverige