Funderingar över ett hundraårigt vänsterparti (1)

Ett bra grundarbete behövs för att bygget ska stå ordentligt.

Ett bra grundarbete behövs för att bygget ska stå ordentligt.

Jag firade vänsterpartiets 100-årsdag i förväg genom att ägna en dag åt att läsa alla deras program och partidokument som finns på nätet, från valet 1917 till våra dagar.

Det hela resulterade i en artikel hos Arbetsmarknadsnytt:

http://arbetsmarknadsnytt.se/kronika/grattis-pa-100-arsdagen-vansterpartiet/

Men här finns tillräckligt med material för mer text. Frågan är HUR vi ska läsa denna sorts dokument som partiprogram under 100 år utgör.

Det vanliga sättet är att läsa dem utifrån den tidens anda. Varje epok har sina omständigheter och även om ett parti har ett sekel på sig att utvecklas så måste det vid varje tillfälle förstås utifrån den tidens förutsättningar.

Med det perspektivet kan vi se att de från början var rätt spretiga och argumenterade för sådant som vi idag inte förknippar med vänsterpartiet. Som alkoholförbud och en kritisk inställning till staten.

Stundtals är de rätt populistiska i sin framtoning. Och det verkar ha varit ett spännande yvigt parti.

Förutom det populistiska fanns också tidigt det nationella perspektivet. Andra länder går förbi oss. Vi hamnar på efterkälken. De klagar över att små och stora länder, grannfolk och fjärran folk tågar förbi Sverige, och därför frågar de sig: ”Skall vårt folk alltid sitta på skampallen, alltid leva i ofrihet och mörker?”

Så där håller de på. Det finns ett stråk av populistisk och nationalistisk irritation över att den härskande klassen – staten och kapitalet – bossar över vanligt folk. Mycket av detta försvinner när partiet ansluter sig till den kommunistiska internationalen (Komintern) och blir ett lydparti till det sovjetiska partiet.

Från 20-talet fram till 60-talet är de i princip som ett distrikt i ett stort globalt parti. Sedan frigör de sig gradvis, men inte så snabbt att de hinner krypa ur den sovjetiska gemenskapen innan muren faller.

Men på sextiotalet börjar de dock inta en något mer självständig hållning till det socialistiska Sovjet, även om de aldrig släpper Moskvas hand förrn det är för sent.

Men även som sovjetiskt lydparti lyckas de stundtals lägga ut texten på ett sätt vi kan sympatisera med även idag.

Vänsterpartiet menar, exempelvis i 1922 år program, att de enskilda kapitalisterna och företagen klumpat ihop sig till karteller och syndikat, varför den fria konkurrensen upphört och dessa nätverk blivit de verkliga härskarna.

Partiet var i början kritiska mot förstatligande av företagen, och menade att parollen om "socialisering" var vilseledande om den genomföres som en reaktionär åtgärd, alltså att staten försökte rädda verksamheter därför att kapitalismen behövde.

Inte heller fungerade de att försöka bygga socialistiska enklaver, någon slags självstyrande undantagszoner, utan att först krossa de härskande klassernas sociala makt.

De pratar också om att de arbetande massorna utvecklar instinktivt metoder för att få grepp om produktionen. Detta yttrar sig hos dem i en strävan att själva överta de funktioner, som kapitalisten och dennes representanter skötte:

”Under en period då det ena företaget efter det ändra slår igen, ehuru intensivaste produktion uppenbarligen vore av nöden, tränger sig omedelbart på arbetarna tanken att produktionsmedlen böra överföras i sådana händer som kunna och vilja använda dem för det allmännas väl. Detta finner sitt uttryck i kampen för direkt arbetarkontroll på arbetsplatsen och för samhällets ledning av produktionsgrenarna och hela landets ekonomi. I arbetarnas krav på rätt att själva utse sina närmaste arbetsledare i yrket, rätt att annullera oberättigade avskedanden, att genomföra en verksam fabrikshygien, bestämma om anskaffning av nya maskiner, tillämpandet av nya driftsmetoder och planmässigt, effektivt utnyttjande av arbetskraft, råmaterial och energi„ kontroll av kapitalets profit m: m. Samma synpunkt ligger till grund för strävandena, att lägga under det arbetande folkets kontroll det från profithungriga mellanhänder befriade utbytet såväl inom ett land som folken emellan.”

Programmet menade alltså att den instinktiva strävan att kontrollera och förbättra sin närmaste tillvaro pekade mot socialism. Och att den kunde bli konkret när omständigheterna tillät.

Frågan är var dessa instinkter pekar idag?

De finns, men inte i offentlig sektor, trots att det är där som partierna har makt att genomföra sina idéer. Framförallt finns den socialistiska instinkten förverkligad i moderna kunskapsföretag, där byggs en stark medarbetarkultur. Det är enda sättet att få med ”hjärnorna” i arbetet.

Hur resonerar vänsterpartiet kring detta idag?

Kanske kan vi hjälpa dem genom att se om deras kvarlämnade programtexter ger någon vägledning.

Vi får återkomma till detta. OM vänsterpartiet ska stå stadigt framöver så behöver de ha ett bra grundarbete, vilket tar 100 år i snitt.

Läget på 10 minuter

Om radikalkonservatismens återkomst

Om radikalkonservatismens återkomst