Socialdemokratisk eftervalsdebatt - är folkhemmet ett bygge?

Socialdemokratisk eftervalsdebatt - är folkhemmet ett bygge?

Mats Wingborg skriver hos Arena om behovet av en radikal reformagenda för arbetarrörelsen.

Det ska handla om reformer i skolan, vården, sjukförsäkringen, a-kassan, pensionerna, miljön, arbetsrätten och om offentliga investeringar rent allmänt. Med en sådan reformagenda skulle arbetarrörelsen kunna återta det ideologiska initiativet, skriver Wingborg.

Det är lätt att hålla med om det han skriver, därför att det görs i allmänna ordalag, men däremot fundera lite mer kritiskt på det han inte skriver.

Vad det konkret är för reformer som ska ingå i denna agenda är exempelvis oklart. Mer än att det ska vara “radikalt”, vad det nu är?

Vad han säger är att reformerna i fortsättningen behöver en tydligare riktning för politiken, att det inte handlar om teknokratiska förändringar i allmänhet, utan att det måste finnas ett samlat mål för vad som ska göras

·        Illusionen om den stora planen

Och för Wingborg är det växande klyftor som ska upphävas. Det behövs en Stor Plan för hur jämlikheten ska genomföras.

Detta sätt att resonera faller troligtvis tillbaka på föreställningen att dagens välfärdssystem är resultatet av att våra socialdemokratiska förfäder hade en grandios plan för hur socialismen skulle baxas fram, att de från trettiotalet och framåt listade ut hur folkhemmet skulle genomföras. Bräda för bräda lät de bygga folkhemmet, och kåken stod på sin höjdpunkt ungefär 1980, när inkomstskillnaderna i Sverige var som minst, och som Wingborg liksom många andra håller för ett toppår, eftersom inkomstskillnaderna då var som minst i Sverige.

Nu gäller det att plocka fram ritningarna igen, eller göra nya, och fortsätta bygget.

Men detta sätt att resonera utgår från en villfarelse.

Välfärdsstaten växte inte fram genom medveten planering, utan socialdemokratiska politiker, då liksom nu, lagade efter läge. Då liksom nu handlade det i slutänden om att lägga fram förslag som förbättrade människors vardag, men säkra att slutvoteringen om dessa förslag kunde vinnas.

Den tidens politiker, liksom nutidens, klev helt enkelt över gärdesgården där den var som lägst, för att citera någon av de gamla koryfeerna (Wigforss?).

Så det som idag uppfattas som ”teknokratiskt” är i själva verket en gammal tradition. Det som möjligtvis skiljer är att dåtidens politiker var bättre på att ”göra politik” av sina förbättringar. Men de kunde ta spjärn mot ett tjyvsamhälle som var så mycket sämre än vad dagens politiker har att kämpa med. När de gör förbättringar upplevs det inte som gigantiska steg mot ett bättre liv, utan medborgarna tar för givet att välfärdssystemet ska fungera.

Förväntningarna är på en högre nivå, och kräver sannolikt andra förändringar än vad som kan lösa med mer offentliga resurser. Det går inte att kompensera fel riktning med ökad hastighet, som uttrycket lyder.

Men idag är den typen av samhällskritik som tar fasta på att en annan ordning är möjligt nästan som bortblåst. Idag handlar det istället om att hitta metoder för att exekvera mer resurser från den kapitalistiska mjölkkossan. Att göra reformer så att alla kan upprätthålla den industriella livsstilen, utan att de egna insatserna har någon större betydelse.

(En annan villfarelse som många har är att “klyftorna” var som minst 1980 och att de är större nu. Jag har på annat håll skrivit om att detta är fel. Klyftorna var större då och är mindre nu. Problemet är att Wingborg och många andra inte förstår skillnaden på skillnader och klyftor. Men det får vi återvända till senare.)

·        Att undvika det besvärliga

Wingborg, liksom de flesta andra som skriver om detta, undviker migrationsfrågan när de tar upp ”klyftorna”.

Vad det har för betydelse för ett jämlikhetsprojekt att vi nu - och i framtiden - får räkna med att stora grupper människor söker sig till vårt land är den stora utmaningen. Det var också något socialdemokraterna gjorde tydligt i sin valstrategi. Migrationen ställer allt på sin spets. Men det märks inte i Wingborgs framställning.

Förklaringen till ”klyftorna” brukar vanligtvis motiveras av att de stygga nyliberalerna förgiftat sossesjälarna med sina egoistiska budskap om att satsa på sig själv istället för att offra sig för andra.

Han för ett bra resonemang om varför Sverigedemokraterna haft framgångar, men når inte riktigt fram till någon annan slutsats än att sossarna bör ösa på mer pengar i välfärdssystemet.

Någon har sagt att problemet som svenska arbetare ser idag, och som drivit dem i händerna på högern, är inte att invandrarna tar jobben, utan att de tar bidrag.

Det är ett lite svårare problem att brottas med för den som talar allmänt om en radikal reformagenda. Just här undrar man vad det “radikala” skulle vara?

 

·        Vad har välfärdsstaten gjort med oss?

Det fanns länge en föreställning om att välfärdsstatens reformer skulle göra befolkningen sugen på mer av reformer, och att därmed skulle socialismen växa fram i människors vardag.

Helt klart är att välfärdsstaten påverkade folks uppfattning om tillvaron. Men istället för att gå på socialistiska kvällskurser och kollektivt ta kommandot över tillvaron, kom människor att satsa på sig själv.

Hos Wingborg finns inte någon antydan om att människors förändrade inställning till samhället faktiskt har att göra med att välfärdsstaten skapat självbejakande människor som fått friheten att själva gestalta sina liv. Med allt vad det innebär av både möjligheter att fritt söka sig fram OCH en ångest över det ansvar som därmed läggs på en själv och inte kan bäras av kollektivet.

Han konstaterar också att mycket av förändringarna, som gjort att grupper av människor känner sig utanför och därmed lockas av populistiska partier, beror på de teknologiska förändringar som utvecklar arbetslivet, liksom på globaliseringen.

Men reformerna som han efterlyser hamnar nästan helt på den ”konsumistiska” sidan. Folk ska få betalt för att hålla kvar vid sina gamla politiska partier, läser jag i den omedvetna undertexten.

Att hitta politiska vägar att rusta människor för att fortfarande vara anställningsbara även i ett högteknologiskt kunskapssamhälle är liksom lite för krävande, kan man tänka? Att inte ”ge folk utbildning” som socialdemokrater så ofta slarvigt uttrycker sig, utan att ge människor möjlighet att SKAFFA sig kompetens som gör dem produktiva och därmed anställningsbara.

·        Wingborgs pusselbit

Wingborg lägger en pusselbit till den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Texten är, kanske tack vare sin vaghet, stimulerande. Det han säger går att hålla med om. Frågan är vad han inte säger, men som borde diskuteras mer.

Intervju om utrotningshotade korvkiosker

Intervju om utrotningshotade korvkiosker