Vem vill bli politiker - och varför?

Vem vill bli politiker - och varför?

Vem blir politiker – och varför?

Föredragspunkter Sundsvall torsdag den 8de februari

Stig-Björn Ljunggren

 

 

Varför har vi politiker (och partier)

Vem blir politiker?

Det elaka svaret – idag är det väl bara plattfötter och psykopater som står ut.

Ett annat svar – ingen, därför har staten förstatligat partierna för att få en grupp folkvalda tjänstemän som kan användas som bondeoffer när det plägar behövas.

Politiker – det är någon som försöker höja skatten så mycket som möjligt utan att förlora nästa val.

Politics, thats show business for ugly people.

Och varför är de mer hot än tidigare? Kanske för att galningarna idag går lösa? För att de har fått möjligheter att uttrycka sig, genom nätet och ökad utbildning (kanske är vi överutbildade?). Folk skäms inte längre utan har fått lära sig ”jag tar ingen skit”.

xxx

Men låt oss resonera lite mer seriöst.

Ett samhälle behöver någon slags ”hövding” som traditionellt har tre uppgifter:

1)   Sköta det yttre försvaret mot fiender (typ från Östersund eller Ryssland).
 

2)   Upprätthålla en inre struktur som skapar stabil ordning, minskar risker och utvecklar välfärden (typ rättsskipning, marknader, valuta, polis eller någon slags skyddskår som uppbackning)
Här blir politikern en förhandlingsperson som försöker ”frysa” samhällets våldsamma förlopp till mer hanterbart, så olika grupper får viss trygghet och förutsägbarhet.

3)   Står för en gemensam ”Berättelse” som håller samman stammen, nationen, partiet, etc. Ett ”gravitationscentrum”. Vilka är ”vi” och vilka är ”dom”, och hur vet vi vem som är vem.
Vem är ”riktig”? Kristen? Svensk? Socialdemokrat? Sundsvallare?
Hövdingen måste således upprätthålla makten genom att få människor (och grupper av människor) att acceptera den rådande ordningen. Makt är att skapa samförstånd till tingens ordning. ELLER få acceptans för nödvändiga förändringar.

*

Här talar vi främst om det politiska uppdraget på punkt 2, och där har vi haft de politiska partierna som varierat i organisationsform, och vi har haft riksdagen som mötesplats för olika intressen.

Partierna har varit administrerat länken mellan folket och eliten. För kommunikation i två riktningar, upp och ner.

Därför har samtalet om gemensamma ting i vårt land kommit att föras på det ”partistiska” språket. Partiernas logik har präglat hur politik förstås.

Men idag har politiken blivit flerspråkig sedan mediernas betydelse ökat. Den mediala logiken präglar hur politik förstås.

Förr var politikern någon som kunde föra sig i den partistiska sfären. Idag måste politikerna också mäkta med den mediala. Det kräver andra strategier.

Medierna speglar inte verkligheten. De tillverkar den. Medierna dramatiserar, de är nyhetsdrivna inte analysdrivna. Således är det svårt att göra bra media på en dyster ekonomisk-medicinsk analys av ett sjukhus, att sätta rubrik på konstnadseffektivitetsmått, däremot lätt att göra bra media på att folk är förbannade.

Vi har gått från en folkrörelsedemokrati till en publikdemokrati.

Men publiken sitter inte passiv på läktaren utan är medagerande. Som en totalteater i bästa fall, som fotbollshuliganer som stormar planen i värsta fall.

Mötesplatsen mellan folket och eliten administreras av medierna, eller snarare, platsen följer medial logik.

*

(Låt mig också säga om den första punkten – det yttre skyddet mot ”fiender” – att det är ett sidospår just nu. Låt oss bara konstatera ett par saker: Vi lever i förkrigstid, det är därför vi fått för oss att försvara Gotland. Vi har inte längre samma tydliga gränsdragning mellan ”oss” och ”dem”. Globalisering, folkvandring och annat gör att begreppet ”utlänning” är på väg att mönstras ut. Eller har varit på väg att mönstras ut, kanske vi ska säga, eftersom nationalismen tycks vara på väg tillbaka. Vilket för oss över till punkt 3, den gemensamma berättelsen. Den står nuförtiden på svag sändning, brukar man säga.

Det kan ha att göra med det vi diskuterar, att Somewhere-folket konfliktar med Anywhere-folket – som i hög grad tillhör den politiska klassen.

Jfr Christopher Lasch tes om kosmopolitisk elit som blir mer global när deras urinvånare retirerar in i stamtänkande i frustration över utvecklingen.)

*

Varför har vi då partier? Det finns några givna skäl till dessa organisationer:

-          De ska, som sagt, sköta mötesplatsen mellan folket och eliten, mellan olika intressegrupper. Det sker efter såväl vertikal som horisontell dimension, men även påtryckningsgrupper (diagonal dimension)
(Frågan om lobbying etc lämnar jag därhän)
 

-          Partierna ska rekrytera lämpliga personer för ”hövdinguppdraget”, en slags rekryteringsorganisation som börjar redan med ungdomsförbunden och deras ”kaninpolitik” där man vaskar fram lämpliga personer för uppdraget att ”förhandla” samhällsordning.
 

-          Partierna blir ett slags idé- och lösningsbank, som samlar på sig erfarenheter om hur ett samhälle sköts. De traderar ”tyst kunskap” om det politiska uppdraget, sådant som inte går att skaffa sig genom att gå kurser eller läsa böcker….

Några reflektioner kring detta:

-          Rekrytering av personer till politiska uppdrag – men också tjänstemän är utsatta (jfr Eliasson!) – är problematisk. Ledaruppdrag generellt, även inom näringslivet, verkar bekymmersamt, trots att de kan betala anständiga löner (vilket INTE politiker har!)
Det har med utsattheten att göra. Ett politiskt uppdrag som gör att man måste gå en kurs i hur man skyddar sig (bl a variera färdväg och rutiner, jfr Fidel Castro: Sov aldrig två nätter i samma säng!)
 

-          Större krav på att ha ett ”liv” vid sidan om ledarskapet.
(Läs: Förr kunde galtarna vara Stor Hövding medan frun tog hand om hemmafronten. Ursäkt: Jag får satsa på barnbarnen! Det fungerar inte längre.)
 

-          Den höga komplexitetsgraden gör att politiker idag kräver mer ”utbildning” än förr, svårare att vara glad amatör (som de flesta ändå är), utan som överallt annars blir vi allt mer specialiserade. Det skapar fritidspolitiker som mer blir en slags ”jury”, lekmän som är medhörande när specialisterna lägger fram underlag.
 

-          Den som vill förändra samhället, den som vill göra skillnad, den som brinner för något, etc har idag många andra möjligheter som inte fanns förr, då partierna exempelvis erbjöd en ”utbildningsväg” eller möjlighet att komma ut i världen.
Då är det minst lika intressant att aktivera sig som bloggare, enfrågegrupp, civila samhället etc. Ger större frihetsgrader, bättre effekt och bredare karriärmöjligheter. Och är oftast mycket roligare sammanträden!
 

-          Tillväxten av policyprofessionella i PR-branschen och som ”sakkunniga” ger andra möjligheter för politisk aktivitet. Partierna har blivit ”tvåspåriga” med ett spår för politiker som har ”representationskompetens” (representerar något viktigt särintresse som finansierar partierna i förhoppning om att få andel av det politiska bytet) och ”kunskapskompetens” (sakkunniga med universitetsutbildning och kontaktnät utanför partierna etc).
(Ibland korsas dessa två spår (exempelvis statsministern rekryterades från LO, finansministern från en myndighet etc). Och varje sommar har de gemensam branschmässa i Visby. Almedalen är tingsplats för den härskande klassen.)

 

 

Demokratidiskussionen

Det sägs: Vi är på väg in i en demokratur, en auktoritär demokrati, den liberala epoken är över, vi stavar detta Orbanism, Putinism etc, vi ser hur Donald Trump, kanaljen i Vita Huset, rumsterar om.

I land efter land ser vi tydliga tecken på att demokratin, som vi förstått den, förändras. Det har gett upphov till en lång rad teorier, böcker och artiklar.

*

Det har kommit en lång rad böcker på temat. Ett axplock från min egen bokhylla är blot ten liten del:

Captive State – the croporate take over; Buing Time – the delayed crisis of demokcratic capitalism;

How will capitalism end;

New Capitalism;

Shadow Elite – how the worlds new power brokers undermine democracy, government and the free market;

Ruling the void – the hollowing of western democracy”;

Political Hypocrisy – the mask of power from Hobbes to Orell and beyond;

The myth of the rational voter – why democracies hoose bad politcies;

Defending politics – why democracy matters in the twenty-first century;

Nation of Devils – democratic leadership an the problem of obedience;

The End of Politics – triangulation, realignment and the battle for the Centre Ground;

Why Politics Matters – making democray work;

The Last Vote – the treats to western democracy;

Four Futures – life after capitalism;

The Corruption of Capitalism – why rentiers thrive and work does not pay;

The End of power  from boarrom to battlefields and churches to states – why being in charge isn’t what it used to be.

The Gifted Generation – when government was good;

Efter demokratin – argument för ett nytt styrelseskick;

Folkstyrelsen I rädslans tid;

Jag skulle gärna gå igenom dessa böcker och visa på några gemensamma och olika drag i verklighetsbeskrivningen, i idealen och rekommendationerna till handling.

Men till detta räcker inte tiden.

*

Min egen reflektion på litteraturen är att som så många andra understryka att vi står i ett skifte.

Exempelvis digitaliseringen öppnar nya vägar för människor att kommunicera. Ungefär som järnvägarna och elektriciteten, ångkraften och telegrafen, förändrade våra förfäders villkor.

Historisk parallell är övergången från ett jordbruksbaserat kretsloppssamhälle till ett linjärt fabrikssamhälle frigjorde ohyggliga mänskliga resurser, på gott och på ont, och luckrade upp den gamla ordningen.

Människors vrede gjorde att det på sina ställen kokade över. (Se Jens Ljunggrens bok

I Sverige slapp vi revolution, vi fick istället emigration. Och en fredlig övergång till parlamentarism och demokrati, folkrörelser intog tomrummet, kapitalismen organiserades, folkhemmet lanserades som en kompromiss, en nationell organisk gemenskap uppkom.

Nu går vi från det linjära till det kaotiska eller pointillistiskt samhället. Det kännetecknas av att tillvaron inte hänger ihop, den blir istället episodisk, dynamisk, komplex och nervöst. Det är multicentriskt. Det saknar tydlig gemenskap eller riktning.

Och precis som i övergången från kretslopp till linjärt lösgör detta politisk villervalla där nya alternativ ställs mot varandra. Demokratin stöps om.

(Frågan är – kommer hoten och vreden ur detta epokskifte? Då som nu tappar människor fotfäste och ger sig på vad personer och föremål de kan för att få utlopp för frustrationen? Är det mer legitimt att ge sig på symboler för samhället snarare än – som kanske gjordes förr – sina närmaste?)

 

 

Några funderingar

Berättelsen, det gemensamma projektet, finns det i narcissismens tidsålder?

Behöver vi ett gemensamt projekt? Behöver politikerna, som argument när de anklagas för att inte klara av att sköta det välfärdsindustriella komplexets maskineri, föreställningar om gemenskap och framtida mål?

 

Näthatet, en utveckling mot digital tribalism

När vi kliver in i den digitala eran formeras nya skyddskårer.

Den som vill agera på sociala medier gör klokt i att ha uppbackning. För på nätet är det naturliga tillståndet ett allas krig mot alla.

De hårda orden och dreven, näthatet och förföljelserna, är inte enbart en konsekvens att människor saknar hyfs och erbjuds utlopp för aggressioner via anonyma konton. Det handlar också om att de digitala skyddskårerna försöker pinka in sina revir och visa att de behövs.

De som inte är med oss, är emot oss.

Det är inte ens säkert att vi gör detta medvetet. Snarare följer vi en evolutionärt framvuxen känsla av solidaritet. Och solidaritet har alltid kopplats till fruktan för De Andra.

Varje utbrott av näthat tydliggör vad det handlar om. Om du ställer dig utanför någon stam - för att frilansa i diskussionen - är risken mycket stor att du står helt ensam om det hettar till.

En lösning är förstås att skriva sådant som inte är så profilerat – och därmed inte märkas. Men för den som vill får genomslag rekommenderas att skaffa nätkompisar.

Vi får därför vänja oss vid nätbaserade lynchningar och att traditionella juridiska och mediala mekanismerna mals ner eller helt enkelt upphör att fungera. Därifrån har vi ingen hjälp att vänta. Vi får själva se om vårt hus. En slags digital grannsamverkan.

 

Högfrekvent verklighet möter lågfrekvent beslutsmetod

OM vi är på väg in i ett kaotiskt samhälle så är en drivkraft att verkligheten accelererar. Det går fortare och fortare – samtidigt som riktningen är oklar. För politikern innebär det att hen ska hantera en utveckling som är hyperaktiv, med en beslutsmodell som är per definition långsam och trög.

En högfrekvent samhällsordning ska administreras med en lågfrekvent beslutsordning.

Därför blir besluten ad hoc. Politik är konsten att göra ständiga improvisationer.

Därför kommer besluten ofta för sent – och med reservationer för att förändringen inte blir permanent, ungefär som det finstilta på flygbiljetterna.

Därför blir det politiska uppdraget att söka mandat som bygger på den personliga profilen om att jag har rätt person att hantera det okända, Mr Merlin, snarare än att få väljarnas godkännande för ett visst program.

Därför blir politik inte bara baserat på att ha rätt utan att få rätt. Exempelvis genom permanenta kampanjer där man säljer sina lösningar genom att först sälja problemen.

 

Politiken är tillbaka i stan!

Avslutningsvis. Finns det ingenting positivt att säga om tillvaron framöver?

Tre punkter:

-          Det finns en ökad efterfrågan på politiska lösningar.

Vi har i tre decennier sett en gradvis nedmontering av politikens redskap och uppdelning politik/marknad. Nu förändras detta. Staten och kapitalet slås ihop igen. Folk vill ha någon som pekar med hela handen.

Här finns en möjlighet för politiska entreprenörer! Att demokratin förändras behöver inte vara en katastrof.
 

-          Politikerna kan idag få en direktkontakt med folket

Övergången till publikdemokrati innebär nya möjligheter att kapa den mediala mellanhanden tidning, radio- och TV. Politikerna kan tala direkt till väljarna själva. Och mobilisera dem som ”skyddskår” på nätet.

Fragmentiseringen gör att tillfälliga koalitioner mellan olika grupper blir politikernas uppgift där man lagar efter läge för att erbjuda en del av det politiska bytet.

Big Data gör att politikerna också kan se vad folk ”tycker” och hur opinion mobiliseras och påverkas. Kanske har dagens politiker mer koll på vad som rör sig i folkdjupet än någonsin tidigare.

-          Dubbelpolariseringen bör bekämpas

En sorglig sociala lag är att dåliga människor skrämmer bort goda människor. När samhällsdebatten blir grälsjuk tenderar vettiga människor att hålla sig borta. Istället för att försöka lugna ner och resonera så drar de sig ur. Polariseringen mellan ytterligheterna gör att normala polariserar sig gentemot de polariserade.

Men kanske ser vi slutet på detta nu. De vettiga bör försöka hålla slöddret stången. Nu, som förr.

Ur anteckningsboken - sextioåtta, nyliberalism, feminism

Ur anteckningsboken - sextioåtta, nyliberalism, feminism