Socialdemokratins klassiska vänsterlinje återupprättad (Röev 8)

Socialdemokratins klassiska vänsterlinje återupprättad (Röev 8)

En av de saker jag uppskattar med socialdemokraterna på senare tid är att de återupptagit en klassisk vänsterlinje när det gäller arbetet.

Och med klassisk vänster menar jag det gamla hederliga idealet om att alla ska bidra efter bästa förmåga till sin försörjning.

Det skiljer sig från den godhetsvänster som annars dominerar, den som mumlar om bidrag och ersättningar, hellre än arbete och försörjningsansvar, som alltid betonar fördelningsfrågor som om produktionsapparaten inte är intressant, utan bara hur bäst exkavera värden att dela ut till behövande från denna välståndsbringande verksamhet.

Godhetsvänstern kan också beskrivas som mer konsumistisk än kommunistisk, eftersom den inte längre har någon alternativ idé om en annan samhällsorganisation, mer än att folk borde få jobba mindre och få slå dank om dagarna, fundera över livet och njuta av tillvaron.

Godhetsvänstern kan också beskrivas som en intressevänster som ser som sitt uppdrag att försvara offentlig sektor snarare än det arbetande folket. Har kommer den det arbetande folket närmast, i det att den försvarar de anställda inom det allmänna, men då inte arbetarna i sin helhet, utan en viss grupp.

Godhetsvänstern brukar betona i det första ledet i Marx formulering om "var och en efter behov, var och en efter förmåga". Den klassiska vänstern har betonat sambandet mellan de bägge leden, med fokus på förmåga.

Det som hänt är att vi i Sverige har en politisk kamp om vem som ska företräda det arbetande folket, arbetarklassen, i meningen "alla som arbetar".

Detta är ett utvidgat arbetarklassbegrepp, mer omfattande än den tolkning som ser arbetaren som en proletär, den som går i speciella arbetskläder och måste ha handskar när de gör det de gör etc. Det finns t o m direktörer som tycker sig tillhöra arbetarklassen eftersom de arbetar.

Arbetslinjen har kommit i centrum för politiken. Och den politiska kampen har kommit att handla om vem som äger denna.

Socialdemokraterna drev i 2006 års val mer en profil att försvara bidragstagarna mot moderaternas slogan om att vara "det nya arbetarpartiet". Samma linje valde socialdemokraterna 2010, då partiet dessutom slog sig ihop med vänsterpartiet för att klargöra för medelklassen att här har ni inget att hämta.

Men så lärde sig partiet slutligen läxan. Det blev istället arbetet i centrum valet 2014, även om godhetsvänstern fortfarande ekade i partiets förkunnelse. Och i detta val skärper partiet profilen ytterligare för att markera var skåpet ska stå.

Jag uppskattar detta.

Förflyttning kan lätt observeras i hur partiet formulerade sig 2014 - och hur de lägger fram sin sak idag, 2018.

I valmanifestet förra valet skrevs:

”Varje människa behövs, och kan bidra. Ingen mår bra av att stå utanför. Därför krävs ett nytt samhällskontrakt. Den enskilde ska ges möjligheter, till utbildning och jobb, men också mötas av tydliga förväntningar.”

Arbetets värde står i centrum, som det ska. Ett folk i arbete är målet. Men vad det handlar om är att alla ska få möjlighet att möta de förväntningar som finns. En ömsesidig förhoppning fångat i ett samhällskontrakt.

Hur uttrycker sig partiet 2018?

”I Sverige ska det vara ordning och reda på arbetsmarknaden. Alla som kan jobba ska jobba och den som jobbar ska kunna leva på sin lön och ha trygga arbetsvillkor. Vi ska bo i ett land där kvinnor och män går till jobbet, tar ansvar och känner sig trygga.”

Här lämnas den mjuka föreställningen om att vi genom förväntningar ska få folk att knata iväg till ett jobb, som de fått hjälp att göra sig kvalificerade för, till att du ska jobba om du kan. Men under schyssta villkor.

Eller som partiet formulerat det – vår politik innebär förskräckliga mornar men ett bättre liv....

Om nu partiet lyckas förmedla detta till väljarna är något oklart. Men jag gillar tydligheten i synen på arbetet. 

Intervju om Lantmannapartiet

Intervju om Lantmannapartiet

Reflektioner över en valrörelse (Röev 7)

Reflektioner över en valrörelse (Röev 7)