Intervju om Lantmannapartiet

Intervju om Lantmannapartiet

För ett år sedan, drygt, skrev jag en understreckare i SvD om moderaternas föregångare ”lantmannapartiet”. I samband med detta gjordes en intervju med mig som aldrig publicerades. Men tillsammans med själva artikeln kanske finns en del intressant som referenspunkt i den politiska turbulens som nu pågår.

Vilken var bakgrunden till Lantmannapartiet?

-          På 1800-talet började industrialismen ta rejäl fart i Sverige. Landet moderniserades, skråväsendet avskaffades, det metriska systemet ersatte gamla måttenheter, en skiftesreform genomfördes och järnvägar och ångmaskiner stöpte om landet. Men det var fortfarande ett jordbrukande land. Och bönderna, vare sig de var vanliga hemmansägare eller storbönder, reagerade på förändringarna. Många av dem ville ha olika skydd från utländsk konkurrens – eller som de själva skulle uttrycka det, rättvisa villkor. Samtidigt gjordes riksdagen om för att bättre passa tidens krav, man gick från en ståndsriksdag med fyra kamrare till ett tvåkammarsystem. Där bildades lantmannapartiet….

Bildandet skedde Ferdinand de la Croix salonger! Var det en vanlig samlingsplats för dåtidens politiker?

-          Nja, man ska ha klart för sig att politikerna på den tiden hade andra yrken som huvudsysselsättningar. Till riksdagen kom man några månader per år, ibland som en tung plikt, ibland mer som en avkoppling. Partierna var inte som de varit i Sverige, fasta och hierarkiska organisationer, utan mer nätverk. Kanske är det åt det hållet vi går nu också. Men skillnaden är samtidigt stor, framförallt hade de inga egna lokaler på den tiden, utan man samlades antingen hemma hos någon med stor våning eller på etablissemang.

Vad kan vi lära oss av lantmannapartiet?

-          En likhet är att vi nu befinner oss i en värld som förändras snabbt och att det finns olika strategier för hur vi ska hantera detta. Några vill ha mer öppenhet för omvärlden, andra ser den nationella sammanhållningen som viktigare. Om lantmannapartiet bildades som en reaktion på globaliseringen och industrialiseringen kan vi säga att dagens politiska scen har att hantera en rekyl för globaliseringen och förändring av näringslivets struktur. Och frågan då som nu är av typen ”hur får vi svenska folket att bäst representeras” eller ”hur försvarar vi vårt land på bästa sätt”.

Du skriver i din understreckare att dåtidens stora övergripande fråga handlade om ett vägval, mellan det globala och nationella?

-          Ja, men det kanske också ska påpekas att svaret i politik sällan är antingen det ena eller det andra. Och när moderaterna började driva EU-fråga på allvar under nittiotalet så fanns argumentet att bara den som är nationalist också kan vara en verklig internationalist.

”Hallänning, Svensk, Europé” hette Carl Bildts bok från den tiden…..

-          Exakt. Att vara praktiskt verksam politiker innebär att överskrida kategorier, medan ideologerna försöker inrätta tydliga ultimata gränslinjer. Och lantmannapartisterna fanns i olika schatteringar. Några var ”ultra” förvisso, andra skiftade snabbt från tullvänlighet till frihandel när omständigheterna förändrades. Några var frihandlare men anslöt sig till lantmannapartiet och dess mer tullvänliga attityd av andra skäl, exempelvis att de var förbannade på regeringen. Några accepterade frihandel som princip, men ville ha vissa garantier för svenska näringar. De hade inte nödvändigtvis inskränkta egoistiska skäl - utan kunde rätt ofta använda rimliga argument. Vilka skulle vägas mot minst lika rimliga resonemang från frihandlarnas sida…

Du brukar säga att det är detta som politik handlar om, att välja mellan olika dåliga alternativ?

-          Ja, lantmannapartiet är ett av många exempel på att partier måste hantera konkreta beslutssituationer där ingen kan få allt, men alla kan få något. De gjorde det med rätt hög grad av ansvarstagande. Men till slut blev tullfrågan så skarp att partiet splittrades i två olika falanger.

Du nämner i din understreckare något om dåtidens klimatkris. Det var missväxt och svält från 1867 och några år framåt?

-          Ja, det var framförallt Norrland som drabbades. Det finns ett uttryck hemifrån som jag minns, ”år 1800 kallt, när askan frös i spisen och katterna pissade ståltråd”. Det är ett eko från den tiden. Det var den senaste hungerkatastrofen vi hade i vårt land. Och gav bakgrunden till berättelsen om ”Barnen från Frostmofjället”. Det har också skildrats skönlitterärt i en bok från förra året, ”Nödåret” av Aki Ollikainen, utgiven av Lind & Co, som skildrar denna tid ur finskt perspektiv, såväl enskilda levnadsöden som hur makthavarna tänkte kring svältkatastrofen. Men mest aktuell är händelserna i en bok som nyligen kommit ut, ”Svälten” av Magnus Västerbro (Albert Bonniers Förlag).

Vad är din poäng?

-          Riksdagsledamöterna tar upp detta vid några tillfällen. I deras brev skriver några bekymrat om problem med frosten. Men hur eländet i landet direkt påverkade den politiska beslutsprocessen vet vi inte så mycket om. Det vore intressant att undersöka. Det vi vet är att svälten påskyndade emigrationen – och gjorde det ännu mer tydligt att framförallt Norrland måste bindas samman med övriga landet med järnväg. Ett skäl till eländet i norr var ju att båttransporterna inte kom fram på grund av isen.

Detta måste väl rimligtvis också ha påverkat diskussionen om frihandel och tullar. Vilka var argumenten rent allmänt?

-          Protektionisterna hävdade att utan tullar skulle näringslivet drabbas, jordbruket utarmas och arbetslösheten öka. De anklagade frihandlarna för att vara darwinister och egoister. Resultatet ute i världen visade att frihandel inte fungerade så bra som teoretikerna sade. Den stora risken var att socialismen skulle sprida sig. Andra länder hade därför börjat dra öronen åt sig och slutat med en alltför fri handel.

Vad sade frihandlarna om den anklagelsen?

-          Deras replik var att protektionism var en slags socialism! De menade också att en ekonomisk nedgång kunde vara positivt, eftersom något bättre kom istället. Skulle tullarna leda till högre priser skulle folket svälta – och gå över till socialismen.

Så socialistspöket användes av bägge sidor?

-          Ja, varje epok har sina skräckfigurer som de försöker kleta på sina fiender. Men det verkligt intressanta var att diskussionen blev så häftig att den började sprida sig i landet. Det underlättades förstås av tidningar, ökade läskunnighet, att fler kunde resa med järnvägen och sprida sina åsikter. Det som hände var att det politiska sprängstoffet lämnade de gängse salongerna och spred sig ut i landet på ett sätt som politikerna inte kände sig så bekväma med. De måste börja svara inför folket på ett nytt sätt. Den politiska representationen tvingades ändra karaktär. Riksdagsledamöterna måste svara för sina åsikter direkt inför väljarna.

Lite grann som sociala medier verkar förändra dagens politiska representation?

-          Kanske. Men jag vill också varna för att vi ibland läser in för mycket i historien. Men det är en mindre risk än att se varje epok som isolerad och enbart begriplig för sin egen tid.

Är det någon av lantmannapartisterna som du vill nämna speciellt?

-          Jag skriver lite i min understreckare om Carl Ifvarsson, som är en av många exempel på hur många av dem som skapade det nya Sverige gick den långa vägen. Han hade, som man sade förr, ”läshuvud” och kom snart att bli en respekterad person i hembygden innan han skickades till riksdagen. Där verkar han ha trivts som fisken i vattnet och blev snart en av ”cheferna” och arkitekterna bakom lantmannapartiet.

Du har skrivit på sociala medier att du misstog dig när du skrev att ingen av lantmannapartisterna har några statyer efter sig, Carl Ifvarsson står staty i Laholm?

-          Ja, en läsare har påpekat detta. Möjligtvis finns det flera av lantmannapartisterna som har något slags minnesmärke efter sig. Men min huvudpoäng tror jag står sig, nämligen att detta parti är bortglömt idag, trots sin stora betydelse. Men det finns många intressanta personligheter i lantmannapartiet. De var, kan vi väl säga, lite yvigare på den tiden. Alla hade nog inte klarat av dagens mediebevakning.

Och så var det Petersson i Runtorp, som tillfrågad om den allmänna opinionen hemma i Södra Möre sade ”Den allmänna opinionen? Det är jag!” eller något i den stilen?

-          Ja, OM han nu verkligen sade det, eller om det var en ironisk karikatyr som gav honom dessa bevingade ord. Men ett kännetecken för lantmannapartiets företrädare var förvisso deras viktig ställning hemma i sina bygder. Riksdagen var inte ett heltidsarbete på denna tid, utan de fungerade inte bara som ordförande i fullmäktigen och ledamöter i Hushållningssällskap, eller som ett slags ”brännvinsadvokater” som hjälpte till med bouppteckningar, tvistemål och fungerade som auktionsförättare. På så sätt kom de att väl lära känna förhållandena för vanligt folk, men kunde också förmedla till menigheten om hur makten i Stockholm egentligen resonerade.

Men några tillhörde politiska släkter?

-          Ja, det fanns dem som övertog pappas riksdagsplats. Men det viktiga är att lantmannapartiet kom att ge svenska bönder en politisk representation värd namnet, inte bara som en klagande part vid sidan om, som ställde till det för kungen och herrarna, utan de förde det gamla bondeståndet en mer ansvarsfull position – de växte med ansvaret. Exempelvis lär supandet och kortspelandet ha minskat när lantmannapartiet började formera sig på allvar.

Finns det paralleller till socialdemokratin och arbetarrörelsen här – i förhållande till arbetarklassen?

-          Kanske. Vad det handlar om är att förbannade människor bryter fram någon form av politisk representation. Och om vreden är tillräckligt stor leder det fram till en omformatering av samhället. Kanske kan lantmannapartiet och socialdemokraterna på så sätt vara ett resultat av en sådan omvandling. Men låt oss fundera mer på den saken.

Däremot kan vi säga att Allianspartierna, framförallt moderaterna, härstammar från lantmannapartiet?

-          Ja, moderaterna bildades 1904 av bland annat lantmannapartister. Men det är en annan historia.

Vad mer kan vi sägas ha ärvt av lantmannapartiet?

-          Kanske är det viktigt att påpeka att svensk parlamentarism sedan den här tiden ändå får betraktas som rätt pragmatisk. Vi har ärvt en princip om att riksdagen tolererar regeringen så länge den inte går riksdagsmajoriteten emot. Riksdagen kan också lägga på regeringen uppgifter som den helst inte vill ha. Men den avgår inte, den blir inte avsatt, i första taget. Vi har inte extra val i onödan. En regering behöver inte majoritetsstöd för att regera. Det är ett arv. Men därmed inte sagt att det inte är något som kan eller borde ändras. Den diskussionen är ju rätt livaktig just nu.

Avslutningsvis. Den som vill veta mer om lantmannapartiet, finns deras historia nedtecknad?

-          Det finns en fantastisk bok, från 1928, av statsvetaren Edvard Thermaenius, ”Lantmannapartiet. Dess uppkomst, organisation och tidigare utveckling”. Den finns på antikvariat för några hundringar. Samma författare gav också ut en textsammanställning, ”Svensk bondepolitik. Memoarer och brev från ståndtidens slut och lantmannapartiets tidigare år”, från 1931, som verkligen ger en känsla för den politiska tidsandan. Men det finns också en hel del som går att fiska upp på nätet, men ingen modern framställning mig veterligt.

 

 

 

 

 

Marx och marorna, partisterna och nuläget

Marx och marorna, partisterna och nuläget

Socialdemokratins klassiska vänsterlinje återupprättad (Röev 8)

Socialdemokratins klassiska vänsterlinje återupprättad (Röev 8)