Socialdemokratins utmaningar 2, den nyliberala demonen

Socialdemokratins utmaningar 2, den nyliberala demonen

Att vara vänster är att definiera allt elakt som ”nyliberalism”. Det är en friskrivning från analys. Om något har blivit knas är det den mystiska nyliberalismen som ligger bakom. Det är en skräpkorg för allt ont.

 Det är en demon som kommit att fungera precis som borgerligheten på dekis under 1900-talet identifierade ”avkristningen” som förklaringen till allt, från tonårspregnanser till bristande disciplin på arbetsmarknaden. Dunka in lite mer katekes i folk så blir det ordning igen!

 Och att den nyliberala demone kan användas till det mesta visar att den numer anses också ligga bakom en annan samtida elakhet, nämligen det högerpopulistiska spöke.

Argumentationen går ungefär så här: Den nyliberala demonen skapades ursprungligen av några onda män hos arbetsgivarorganisationen för att slå tillbaka den på sjuttiotalet blomstrande socialdemokratiska offensiven. Det var satsa på dig själv och skit i andra som gällde. Denna offensiv smittade så småningom av sig på lättsinniga socialdemokrater, inte minst sedan Olof Palme mördats. Då inleddes några decennier av reträtt och förnedring. Förutom att socialdemokratin blev nyliberala fick också SD syresättning.

 Det bästa, lyder undertexten, vore att socialdemokraterna inte hade vikit ner sig på åttiotalet, utan hållit fast vid sin ursprungslinje. Men detta sägs aldrig rakt ut. Framförallt får vi sällan veta vad det mer exakt var som borde ha gjorts.

 Således. Från andra världskrigets slut fram till 80-talet var den socialdemokratiska världsbilden ohotad. Partiet hade hegemoni. Men så kom den nyliberala demonen och fördärvade alltihop. Men det finns i fjärran någon slags katedral som rörelsen kan återvända till, för att åter finna sin plats mitt i människors hjärta.

 Det finns många invändningar mot detta resonemang, som här framställts en smula tillspetsat.

 Till att börja med var Olof Palme själv med och initierade förändringen. Processen har jag och Henrik Malm Lindberg skildrat i vår bok om socialdemokratins läroprocess, Från jämlikhet till effektivitet, utgiven av Hjalmarson & Högberg 2014.

 Ett skäl var att partiet förlorade valet 1979, samtidigt som stora politiska förändringar inträffade i världen. Förutom att socialdemokraterna förlorat väljare i valet 1970, 1973, 1976 och som sagt 1979. Sådana saker påverkar oftast partier att tänka om.

 Dessutom var sjuttiotalet inte ett ur socialdemokratisk synvinkel ”normalt” årtionde, utan egentligen var det då som partiets politik var avvikande. Det har påpekats att 1950-talet var ett bättre exempel på socialdemokratiskt ”basår”.

 För det andra utgår denna typ av resonemang från att idéerna styr samhällsutvecklingen, inte att det finns underliggande processer som påverkar politiken indirekt. Alltså att produktivkrafterna häver den politiska överbyggnaden framför sig. Att den socialdemokratiska reformpolitiken tillsammans med kapitalismens utveckling började underminera den socialdemokratiska väljarbasen redan i slutet på sextiotalet.

 För det tredje är denna tankefigur, även av den som vill hålla fast vid en idealistisk historiesyn, präglad av en konspiratorisk världsbild. Den missar att de krafter som kommit att erodera socialdemokratins dominans dök upp redan på sextiotalet. Märkesåret är 1968. Sådant som FNL-rörelsen, alternativrörelserna, Gruvstrejken, proggrörelsen, etc började rubba gråsossarnas trygga världsbild.

 Det var en ungdomsattack mot såväl kapitalet som sosseetablissemanget. Denna generation sjöng ”Staten & Kapitalet”, att sossarna och facket putsade Wallenbergarnas skor, och de gjorde det inte utan anledning.

 Men den sången kom också att sjungas av den kommande nyliberala generationen. Det är ett exempel på att ”1968” kom att omvandlas till en annan slags samhällskritik, mot sossesamhällets fyrkantiga och paternalistiska hållning, men också mot strukturer där särintressen i näringslivet tilläts hindra konkurrens.

 Och på samma sätt som nyliberalismen var en fortsättning på ”1968” kan vi se att feminismen tog över nyliberalismens individualistiska ambitioner när den inte förstod de informella maktstrukturernas betydelse.

Vi kan således säga att 1968, nyliberalism och feminism är variationer på samma tema. Det handlar om individualism i olika former, krav på självförverkligande och kritik mot makter, synliga som osynliga, aktörsbunden makt såväl som strukturell.
Det är också ett synsätt som är mer dynamiskt än det som förlägger det historiska händelseförloppet till enskilda isolerade aktiviteter, som begränsar utvecklingen till ett visst årtal eller årtionde. Det är ett synsätt som ser utvecklingen som en kontinuitet snarare än som pendelslag mellan olika ytterligheter.
Framförallt är det en mer analytisk och öppen historiesyn än att besvärja fram demoner som kan belastas med allt elände.

 

Socialdemokratins utmaningar 3: Förlorare eller vinnare eller alla goda gåvors givare

Socialdemokratins utmaningar 3: Förlorare eller vinnare eller alla goda gåvors givare

Socialdemokratins utmaningar 1, kapitalismens inre dynamik

Socialdemokratins utmaningar 1, kapitalismens inre dynamik