Socialdemokratins utmaningar 3: Förlorare eller vinnare eller alla goda gåvors givare

Socialdemokratins utmaningar 3: Förlorare eller vinnare eller alla goda gåvors givare

Ett dilemma för socialdemokratin – och vänstern - är om de ska satsa på de växande samhällsgrupperna som känner sig inlåsta av det gamla systemet, eller om de ska försvara förlorarna, de som känner sig förrådda och förbannar utvecklingen.

Vilka ska vara fokus? De högskoleutbildade, alla dessa ”varsomhelstare”, som duschar före jobbet, sitter i sammanträden och engagerat miljökompenserar sin flygresa till Thailand över jul- och nyår? Eller de arbetslösa, folk i den evakueringsdrabbade glesbyggda och döende bruksorterna, ”någonstansarna”, eller alla som ännu inte är drabbade av strukturomvandlingen, men känner att den kryper närmre. Alla som förlorat hoppet om att få det bättre och istället känner oro över att få det sämre. De som alltjämt känner sig som vinnare.

Detta dilemma stärks av att det finns ett stark konservativt drag inom arbetarrörelsen. Det är en allt mer förekommande längtan tillbaka, till Fylke, till de gamla landsfäderna som Per Albin, Tage och Olof. Det var bättre förr, när folk hade koll på rörelsens historia och gick på möten istället för att glo på TV. Men de är inte en vanlig hederlig konservatism, av den typ som finns på den borgerliga kanten och som mer handlar om melankoli över att modern arkitektur är så ful och att ungdomen har keps inomhus, utan det är snarare en vänsterkonservatism som längtar tillbaka till den tid när underklassen var förbannad, men i ordnade former.

När denne vänsterkonservative nostalgiske socialdemokraten tittar på hur Sverige utvecklats stärks känslan av att ingenting är längre som förut. Att allt blivit elände. Att alla drömmar om framtiden släckts, att det behövs en återmarsch till de goda idealen och visionerna.

Därför tenderar många att mer betona förlorarna i samhällsutvecklingen - snarare än att se vinnarna och allt som blivit bättre för alla, inte bara några.
Socialdemokratins protokoll 1A erkänner dock inte detta dilemma, utan det säger att partiet ska omfatta både vinnare och förlorare. Få dem att förenas, så att förlorarna kan göras till vinnare, eller åtminstone köpas ut av de mer lyckligt lottades generösa bistånd, samtidigt som dessa ska känna att de inte hindras att utvecklas enligt sina önskemål.

Således, säger den socialdemokratiska standardlösningen, medelklassen ska fortsätta växa och få det bättre, medan de sämst ställda ska få en släng av sleven, och ett generöst erbjudande om att också få stiga in i folkhemmets välskötta radhus. Alla ska med i samma politiska erbjudande.
Men om denna ekvation inte fungerar? Om de traditionella sätten att skapa en brygga in i medelklassen inte längre fungerar så bra? Om problemet snarare verkar bli att hålla kvar dem som fått chansen att bli burgna snarare hotar tappa fotfästet - när konjunkturproblem övergår till strukturutmaningar, samt kreditmöjligheterna inte längre är lika generösa?

Hur fortsätta vara Alla Goda Gåvors Givare?

Moderaterna har länge närt föreställningen om att de ska erbjuda sina tjänster till vinnarna, inte bara de som avskyr sossestatens högskattemodell, utan även de som gillar välfärdsstaten, men vill att den reformeras. Medan de överlåtit åt socialdemokratin att representera förlorarna. Det nya och det gamla arbetarpartiet med andra ord.
Vänstern är lite ambivalent när det gäller detta.
En god socialdemokrat kommer utåt att alltid säga ”vi ställer inte grupper mot varandra”, men inåt, när det  väl kommer till beslut, är de oftast mest hågade av alla att faktiskt göra prioriteringar.

Vi ska minnas att den svenska fackföreningsrörelsen har varit rätt unik med att inte försöka bromsa samhällsomvandlingen, utan snarare försökt skynda på den. Fokuss har varit att hasta på produktivkrafternas utveckling, men klippa en del av vinsterna som detta gör för att mobilisera förlorarna, baxa in dem i det nya.

Det arbetarrörelsen kritiserats för – inte minst av borgerligheten – är att ha drivit på den utvecklingen för snabbt och oresonligt. Exempelvis var centerpartiets framgångar på sjuttiotalet baserat på ett sådant motstånd.

Och idag ser vi hur exempelvis moderaterna allt oftare väljer att kliva undan från de svåra besluten och istället satsa på att bli det största oppositionspartiet, snarare än att fortsätta försöka bygga sig som statsbärare.

Vad innebär denna modell för dagens utmaningar? Ska vi satsa på att ”köpa ut” förlorarna så att de kan fortsätta ha den industriella livsstilen och därmed förhoppningsvis återvända till socialdemokraterna, när partiet åter blir alla goda gåvors givare? Så att den arbetande delen av befolkningen kan fortsätta sitt värv i lugn och ro?
Vänstern rent allmänt har inte längre någon förställning om en annan samhällsordning än den kapitalistiska. Vad de kräver är en förnyelse av de instrument som kan exekvera resurser från systemet. Inte en annan ordning. De är en intressevänster, som försvarar vissa positioner i samhället mot förändringens destruktiva kraft. Det är allt. Vänstern har gått från kommunism till konsumism.

 

Socialdemokratins utmaningar 2, den nyliberala demonen

Socialdemokratins utmaningar 2, den nyliberala demonen