Socialdemokratins utmaningar 4: Att hantera populismen

Socialdemokratins utmaningar 4: Att hantera populismen

Vänsterns varumärkesbygge går ut på att de står för folkets rättigheter mot en elak överhet. Och ”överhet” = folk med pengar. INTE staten. Offentlig sektor, det allmänna, det gemensamma, det är en demokratisk och folklig arena som ger oss VERKLIG frihet. Staten är vår befriare.

Vänstern är samtidigt djupt besvikna på det älskade folket eftersom dessa röstar som vore de galna. Några säger att det beror på att folk glömt sin historia, att de blivit itutade egoism av kapitalisterna (och deras propagandaorgan som inbillat folk att de ska satsa på sig själva och skita i andra). Andra säger att det helt enkelt är för att välfärden slutat växa, att den skrotats, att det någon gång på åttiotalet slutade levereras riktiga reformer.

Vi lever, säger vänstern, mitt i en reaktionär samtid, som emellertid samtidigt erbjuder en potential för en vänsterrörelse.

Hur ska vänstern kunna utnyttja detta utrymme?

Det som är kännetecknande för de flesta analyser från vänsterhåll om varför väljarnas irritation lett fram till att Sverigedemokraterna vuxit sig så starka går som katten runt en het gröt. Det är liksom för enkelt att konstatera att detta skett därför att medborgarna tycker att det har kommit för många migranter. Att folk vill ha bort tiggarna. Och att verklighetens folk är komplext – de gillar multikulti och Ali på jobbet, men att de inte vill att våldsverkare och andra skurkar ska få stanna i landet. Framför allt vill de inte att Sverige ska ta emot fler flyktingar än vad systemet kan hantera.

Åter visar sig vänsterns problem tydligt. De älskar folket, men vill inte ta till sig älsklingarnas budskap.

Vänstern har ett tydligt besked om vad som ska göras. Det krävs att staten åter börjar styra samhällsutvecklingen.

Och hur går det till? Genom att förnya den ekonomiska politiken, höja skatter och ställa till med reformer, höja pensionerna, bygga (billiga) bostäder, satsa rejält på skolor, sjukvård, omsorg och så vidare.

Som på den gamla goda tiden!

Men varför röstar inte folk på dessa anständiga rimliga krav?

Svaret är, säger vänstern, att det måste till en långsiktig opinionsbildning. Att de senaste 30 åren ägts av nyliberalerna beror på att de gjorde just detta, att de tilläts påverka hur folk tänkte.

Och inte minst kommer detta att få genomslag om arbetarrörelsen åter blir en demokratiskt styrd organisation som tar tillvara medlemmarnas åsikter och intressen.

Sammanfattningsvis. Det går att göra en radikal omläggning av den ekonomiska politiken och inleda en reformoffensiv. Opinionsbildare, om de är långsiktiga, kan påverka befolkningens politiska åsikter i den ena eller andra riktningen. Politiska partier vinner väljarframgångar om de låter medlemmarna styra.

Alla dessa punkter går att diskutera. Låt oss ta den senare, myten om den vise gräsroten, som Alexander Bard en gång ironiskt beskrivit det.

Socialdemokraternas partiledning har här ett stort dilemma. Partiaktiva aktivister har nämligen långt ifrån alltid intressen och åsikter som delas av de mer passiva medlemmarna, och framför allt inte med väljarna. Definitivt inte med de före detta väljarna. Den gamla socialdemokratiska formeln som Tage Erlander gav som råd till sin efterträdare Olof Palme, ”lyssna till rörelsen”, är i dag snarare en uppmaning att begå politiskt självmord.

Alla partier har förstås att hantera sina aktivisters krav på ställningstaganden som hotar att skrämma bort väljare, men Socialdemokraterna har det sannolikt värst på grund av sin grandiosa historia som det stora dominerande partiet, solen kring vilket andra partier snurrar som planeter. Dessutom försvåras balansgången mellan aktivister och väljare av att de senare blivit allt svårare att betrakta som en enhetlig grupp som kan nås med ett enhetligt budskap.

Vänstern klagar gärna på att socialdemokraterna inte har någon ideologisk konsekvens. Kanske är det just detta som är definition på ”vänster” och ”höger”, att inta en ståndpunkt oavsett konsekvenserna. En riktig vänster eller höger är tydliga med vad man vill, vem man är för, vem som är fienden.

Vänstern tycker därför att socialdemokraterna är mesproppar när de sträcker sig åt alla möjliga håll, åt höger, vänster, frihetligt och auktoritärt.

Detta är ett förhållningssätt som ser ned på de partier som betraktar samhället som fragmentiserat, där det inte längre går att fånga alla med ett likartat budskap. Bara ett parti vänder sig till hela det arbetande folket med ett kompromisslöst budskap, som är tydligt och ideologiskt koncist, så kommer framgången.

Vi kan också notera att inte minst socialdemokratin har en stor beundran för sina “hövdingar”, och att partiets framgångar ofta varit resultatet av karismatiskt ledarskap, av folk som har “pondus”. Rent allmänt gillar väljarna den där typen av ledare som stundtals pekar med hela handen.

De reflekterar inte heller speciellt mycket över att stora partier utmärker sig av att de är en mosaik av olika idéinriktningar. Och att det är betydligt lättare för små partier att vara ideologiskt konsekventa.

Jämför exempelvis med Vänsterpartiet, vars socialistiska budskap förvisso varierat i utformning, men som alltid varit tydliga med att framhäva sossarnas mesighet, behovet av att ”ta kamp” och att stärka det arbetande folkets välfärd med beskattning av de rika. Deras konsekvens har givit dem – under de senaste hundra åren – ett medeltal på strax under sex procent av väljarna.

Partier som är bredare, och därmed stundtals mer pragmatiska, kan svinga sig upp mot de 50 procent som Socialdemokraterna fick revolutionsåret 1968 (då Vänsterpartiet för övrigt fick 3 procent).

Min uppfattning är att socialdemokratin bör stå upp för att den bygger på en ideologisk mosaik. Att tala om det som folk upplever som problem, även om det är jobbigt. De bör inte heller inbilla sig att opinioner är något man kan beställa, utan opinionsbildning handlar om att fånga upp spontana rörelser och forma dem politiskt. Och jag tror att vänstern, om den vill ha varaktig framgång hos folket, och större framgång än högerpopulisterna, inte bör påskina att staten vår befriare.

 

SOCIALDEMOKRATINS UTMANINGAR 5: Det är skillnad på klyftor och skillnader -  och vad är egentligen alternativet till den kapitalistiska jämmerdalen?

SOCIALDEMOKRATINS UTMANINGAR 5: Det är skillnad på klyftor och skillnader - och vad är egentligen alternativet till den kapitalistiska jämmerdalen?

Borgarklass på politisk dekis

Borgarklass på politisk dekis