SOCIALDEMOKRATINS UTMANINGAR 5: Det är skillnad på klyftor och skillnader -  och vad är egentligen alternativet till den kapitalistiska jämmerdalen?

SOCIALDEMOKRATINS UTMANINGAR 5: Det är skillnad på klyftor och skillnader - och vad är egentligen alternativet till den kapitalistiska jämmerdalen?

Det är skillnad på skillnader och klyftor. En klyfta är ett svåröverbryggbart gap, medan en skillnad är lättare att åtgärda. Att påpeka detta är inte enbart en semantisk jollighet, utan har stor betydelse för hur vi uppfattar problemet – och vilka lösningar som kan vara för handen.

Från vänsterhåll brukar exempelvis påstås att 1980 var Sverige som mest jämlikt. Klyftorna har aldrig varit mindre. Sedan vidgades de igen, och idag är vi det land i världen där ojämlikheten ökar mest.

Men det är ett resonemang som inte håller. Även om löneskillnaderna var minst på den tiden, var exempelvis högskolan inte utbyggd och vägen dit lika öppen. Det var en klyfta som idag fyllts igen!

Eller ta alla de attityder till olika subgrupper i samhället som fanns 1980, som var monotont fördomsfulla och förtryckande. Det var en mentalitetsklyfta som marginaliserade människor på ett som vi idag inser fasansfullt sätt.

Då var ”normalitet” något som folk borde anpassa sig till. Idag har vi betydligt större tolerans för att människor själva gestaltar sina liv. Eller, vi jobbar på detta toleransprojekt och har blivit uppmärksammade på att ”normalitet” kan vara (indirekt) förtryckande.

Och vi hade 1980 fortfarande en överhet som kunde kontrollera informationsflödet i samhället, med ett par kanalers regim-TV och ett par väldresserade radiokanaler. Det var också en allvarlig klyfta som idag försvunnit.

Per Albin Hansson har i några formuleringar som borde vara minst lika klassiska som hans berömda folkhemstal diskuterat detta, och som antagligen är det citat jag oftast använt av alla politiska citat som finns:

”Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt. /…/ vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt, kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda. Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog för alla. Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa. /…/ Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall istället låta allting växa efter sin egenart.”

Ungefär samma tankegång finns i socialdemokratins program från 1960:

”Kravet på jämlikhet innebär både ett krav på lika chanser för alla och på lika värde för alla, vilken sysselsättning och ställning de än har. Lika chanser måste framför allt betyda rätten och möjligheten att få utveckla sig efter sin personliga linje och sina egna anlag.”

Programmet fortsatte:

”Kampen för jämlikhet riktar sig mot alla slags klasskillnader, vare sig de gäller ekonomisk ställning, social behandling eller kulturella möjligheter.”

Och:

”Socialdemokratin vänder sig därför mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.”

 Således. Socialdemokraterna slits mellan att försvara skillnader som är befogade och de som är obefogade. Vad är rimligt att några har som andra inte har? Lösningen har varit att ställa följande krav:

Alla ska ha nog av det goda. Sådant som är basalt för ett hyggligt liv. Det är inte en lika fördelning av resurser som är målet, utan en rimlig levnadsstandard. Arbete åt alla och en lön att leva på räcker långt.

Det krävs kompensatoriska åtgärder så att den som föds i en mindre bemedlad familj inte automatiskt ärver föräldrarnas position. Åtgärderna ska inte främst fördela pengar utan resurser enligt principen ”hjälp till självhjälp”. Exempelvis genom skolan.

Men detta synsätt är förstås inte givet inom socialdemokratin, eftersom det förutsätter att vi även i framtiden kommer att ha skiktningar i samhället. Att det finns en samhällspyramid som delar in människor i olika lager. Att det alltid kommer att finnas olika former av ”samhällsstegar” där några stiger mot skyn, andra hotar sjunka ner i dyn. Mot detta står drömmen om ett klasslöst samhälle, där stegen försvunnit och alla är som en enda stor familj, utan hierarki eller socioekonomisk skiktning.

Länge har socialdemokraterna lyckats balansera dessa två synsätt. Partiet har närt löftet om ett framtida klasslöst samhälle (socialism enligt några, kommunism enligt andra), samtidigt som partiets praktiska politik snarare varit en socialliberal modell, där människor ska erbjudas att förkovra sig, för att sedan få en ställning som motsvarar deras kompetens och ambition.
Socialister i teorin, socialliberaler i praktiken, så har det socialdemokratiska receptet varit.

Men det verkar många inom den socialdemokratiska vänstern inte riktigt förstått, eller om så, vill de inte acceptera att detta varit partiets huvudlinje. Generation efter generation inom vänstern verkar ha uppfattat det som en tillfällig avvikelse från det som ”egentligen” är partilinjen såsom den lagts fast av partifädren.

Det har uppkommit en parallellvärld där samma personer i varit socialister i anden, men socialliberaler i köttet. En framgångsrik socialdemokrat måste därför vara tvåspråkig, och tala såväl andens som köttets dialekt.

Vi ska dock notera att idag är det mycket sällan som socialdemokrater pratar om att de vill åstadkomma en ny samhällsordning. De har istället allt mer betonat sitt försvar av det existerande, av välfärdsstaten. De principer som används för att reformera denna tar sikte mer på att människor ska kunna självförverkliga sig än att de ska frigöras från klassamhället. Det handlar om att reformera inom ramen för kapitalismen sådan den är.

Det socialdemokratiska projektet – eller till och med socialistiska projektet – blir således att tappa den kapitalistiska systemet på mer resurser, inte att byta ut det mot något annat.  

Den princip som socialdemokrater idag ansluter sig till är föreställningen om ett meritokratiskt samhälle, men där systemet underlättar det som förr kallades för ”ståndscirkulation”, alltså den sociala rörligheten mellan olika samhällsklasser som ger alla en chans att förkovra sig, för att sedan få den position i samhället som deras förmåga svarar mot. Ingen ska förhindras att avancera till sitt optimum på grund av familjebakgrund, etnicitet eller liknande.

Den som är fattig men begåvad ska få chansen att skaffa sig en utbildning (inte ”få utbildning” som det ibland förvanskat framställs som). Alla ska kunna byta ”stånd” eller ”klass”. Men den sociala hierarkin som sådan ska inte avskaffas.

Vad vi kan se idag är att Socialdemokraterna har övergett ambitionen om ett klasslöst samhälle. Det talas nästan aldrig om ”det tredje steget”, alltså tanken att det efter den politiska demokratin, sociala demokratin skulle komma en ”ekonomisk demokrati”, det som bland annat utmynnade i förslagen om löntagarfonder. Men idag är socialdemokraterna istället socialliberaler, som sätter självförverkligandet som mål för politiken, ett programfäst mål som är gemensamt för alla partier i riksdagen, utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Detta är en stor förändring, historiskt, och så närma tanken på ”ideologiernas död” som vi kommit. Frågan är vad dagens socialdemokratiska vänster sätter istället, om något, för detta småborgerliga ideal?

Och vad det än är, vad är egentligen partiets, arbetarrörelsens, målsättning? Kapitalism med mänskligt ansikte? Att avskaffa den kapitalistiska jämmerdalen utan att de betydligt sämre alternativen genomförs? Att i samverkan med ”marknaden” skapa ett samhälle där klyftorna är minimerade och skillnaderna inte är så stora att ordningen hotas?

Här är det nog inte bara socialdemokratin som spricker upp, utan det yttersta målet med politiken delar upp hela fältet. Några vill skapa en samhällsutveckling som för mänskligheten till ett högre stadium, en slags gemenskap, en organisk helhet, där alla känner delaktighet och mening, där vi uppfattar oss inte enbart som en solitär aktör. De vill skapa något som är större än oss själva. Andra tror inte riktigt på ett sådant projekt, utan nöjer sig med att försöka erbjuda alla en chans till ett bra liv. Så att var och en får odla sin egen trädgård. Det är gott nog.

Socialdemokratins utmaningar 4: Att hantera populismen

Socialdemokratins utmaningar 4: Att hantera populismen