En lågmäld mellankongress som framtidsmarkör

En lågmäld mellankongress som framtidsmarkör

Den socialdemokratiska partikongressen är en mellankongress. Det innebär att det som försiggår I Örebro denna helg är mer att se som ett partikonvent än det statsbärande partiets högsta beslutande organ, med uppgift att välja väg för partiet – och därmed också Sverige.

Den tiden är över.

Men det synes också vara en mellankongress i meningen att det inte verkar hända så mycket ens inom ramarna för vad mellankongresser faktiskt kan åstadkomma. Dessa är ju tänkta att fungera som en avstämning med rörelsen, där vissa politikområden penetreras, och där det inte, som på den här kongressen, finns motionsrätt för medlemmarna.

Och vi kan notera att de två områden som valts för denna kongress – organisationsfrågor och kompetens-, utbildnings- och arbetslivsfrågor – väckt föga debatt.

Det är svårt att säga vad som är spännande med denna kongress. Ingenting, eller är det just det som är mest intressant? Låt mig återkomma till denna fråga efter att först ha berättat vad som är tänkt att hända i helgen. Och vad vi har att förvänta oss. Det som här skrivs är baserat på ett stort antal bakgrundssamtal med personer inom socialdemokratin, kombinerat med eget research av debattinlägg etc. mina formuleringar är mina, men inspirerade av dem jag talat med.

Det är två ämnesområden som ska diskuteras. Dels ”organisationsprogrammet” som rör partiets (och rörelsens inre arbete), dels ”kunskapsprogrammet”, som spänner över hela området utbildning, arbetsmarknad och integration.

Av allt att döma kommer det att bli ”organisationsprogrammet” som kommer att vara det främsta stridsområdet, främst därför att det upplevs innehålla en del märkliga påståenden, felaktiga prioriteringar och otydligheter.

Inom S har det länge funnits en spänning mellan ”folkrörelsepartiet” och ”kampanjpartiet”. Dentrygga lunk som kännetecknas av ordnade processer för hur partiets politik ska utformas, med medlemsmöten, studiecirklar, motionsskrivande, remisser och kongresser etc, konfronteras med valmaskineriets krav på utspel, medieuppmärksamhet och personfixering.

I den text som partiledningen nu lägger fram finns flera formuleringar som får folkrörelsefuxarna att reagera, främst sådan som uppfattas som att tala om partiet å ena sidan, och ”vanligt folk” å den andra. Texten, menar några, är alltför mycket inriktad på att lyfta fram kommunikationen som detfrämsta, medan partiets stora uppdrag, att förändra samhället, glöms bort.

Det handlar egentligen inte om något tydligt vägval, utan mer om hur texten fokuserar. Och att de justeringar som kommer att göras handlar om att sätta folkrörelsekyrkan mitt i byn. Det är de politiska ambitionerna som är organisationens syfte, först därefter kommer frågan om hur folkets stöd för detta ska säkras.

En påminnelse som socialdemokrater tycker att höstens valrörelse innebar, är att den klassiska metoden att knacka dörr funkar. Partiets upphämtning de sista veckorna innan valet anser många visar att gräsrötternas insatser, trots allt, är avgörande bara partiet har en politisk linje som aktivisterna känner sig engagerade för, och att den politiken också svarar mot väljarnas verklighetsbild.

Behandlingen av organisationstexten kommer således att bli mer en form av gemensam korrekturläsning än viktig principstrid. Detta i synnerhet som produkten upplevs bära spår av att ha skrivits av flera personer, utan att det synkats ordentligt. Det förekommer upprepningar och förflugna formuleringar.

Flera påpekar att bägge texter tagits fram under mycket inkluderande former. De är baserade på grundmaterial från partiets föreningar och arbetarekommuner, texterna har stötts och blötts i remisser. Alla har fått ett ord med i laget. Därför har alla inblandade fått något de känner igen i slutresultatet. Framförallt har detta lyckats med ”kunskapsprogrammet”, men mindre så med ”organisationsprogrammet”.

En förklaring till att kongressen känns ljum är också att partiet haft en besvärlig tid när fokus legat på ”regeringsfrågan”, framförallt lokalt. Det sägs också att i många frågor som mellankongressen hanterar finns redan bra sammanvägda beslut från den ”stora” kongressen. Det som nu ska göras är mer att konkretisera partipolitiken än att förändra principerna.

Kanske är detta också en förklaring till att det är föga debatt – den demokratiska processen har fungerat bra. Och om alla som orkat eller haft tid har fått chans att säga sitt. Det innebär också att senkomna offensiver i detta läge skulle väcka föga respekt och ses som mer taktiska än ansvarstagande. Sådan är rörelsens moral.

En spekulation som några socialdemokrater ventilerar är huruvida Reformisterna redan vid denna kongress kommer att försöka markera sin ankomst. Genom att samordnat ”sina” valda ombud för att agera i någon fråga och på sätt visa fler att de spelar roll. Men argumentet mot detta är att ombuden svårligen kan agera utan att på något sätt varsko sina respektive partikamrater från samma delegation, och att det i så fall skulle ha kommit signaler om detta, vilket det inte gjort. Men det är ännu inte för sent. Det som i så fall kan förväntas är något slags beslut som tydliggör skillnaden mellan partiets politik och regeringens (mer eller mindre påtvingade) politik. Exempelvis i fråga om skolföretags vinster eller annat som ryms inom ramarna för ”kunskapsprogrammet”.

Det som talar mot den typen av framhastade beslut i syfte att markera mot Januariöverenskommelsen är att ett sådant ställningstagande kan vara exakt vad en ny ledare för liberalerna behöver för att dra in sitt stöd. Det kommer inte att sägas exakt så från talarstolen, men väl användas internt. Det kommer att bita på de resonerande traditionella kongressombuden, men samtidigt vara tilltalande för den lilla grupp bland dessa som gärna såg ett parti som gick i opposition än dagtinga med sina kärnvärden.

Sen skulle förvisso en kongressoffensiv från Reformisterna väcka stort intresse I medierna. Men det är inte sådant som imponerar på den stora gruppen kongressvalda socialdemokrater. De har en mer asketisk syn på hur politik ska bedrivas. Inte söka det okulära, utan mer koncentrera sig på vad denstilla lunken I traditionella banor. Vi ska komma ihåg att för att få framgång inom socialdemokratin måste aktörer visa sig ansvarstagande och inte under kuppliknande former vinna tillfälliga segrar som försvårar partiets framtids möjligheter. Men detta är en grundregel som har undantag. Det brukar sägas att varje partikongress i någon fråga måste ge partistyrelsen på pälsen för att kunna åka hem med äran I behåll. Och det finns ett fåtal tillfällen när partiets ledning åkt på stryk även med allvarliga konsekvenser.

Men vad som skulle vara en liknande fråga är i skrivande stund något oklart. Som det ser ut nu är den bästa gissningen att Reformisterna inte kommer att synas alltför mycket på denna kongress. Den gängse uppfattningen är att de istället försöker vinna respekt. Och de samlar sig till nästa kongress, som är en ”ordinarie”, och mycket viktigare att vinna. Och om det är något vi ska spana efter är det olika ansatser att i ”organisationsprogrammet” få inskrivningar som ytterligare ”öppnar upp” partiets processer och exempelvis går nästa val av partiledare en angelägenhet för medlemmarna, inte för valberedningarnas slutna värld. Men ocksåatt det kommer att göras någon tydlig markering om att partiet är en sak, regeringen något annat. Här bör stor uppmärksamhet läggas på att läsa av kongressens inställning.

Egentligen är det lite märkligt att inte ”kunskapsprogrammet”, eller ”Kunskap för framtiden – trygghet för fler och konkurrenskraft för Sverige” som det egentligen heter - fått mer uppmärksamhet. Det är ett mycket radikalt, övergripande och stundtals välskrivet dokument, som, om det blir partiets linje, vittnar om att socialdemokraterna har stora ambitioner att förändra. Här skrivs utbildningssystem och arbetsmarknad samman i en helhet. De vävs ihop. Det finns många detaljerade resonemang och kongressen kommer att peta i texten så att olika käpphästar lyfts fram, typ att mer beakta hela landets villkor, även utanför storstäderna. Att inte glömma folkhögskolorna och liknande.

Inom ramen för ”kunskapsprogrammet” har också den migrationspolitiska utmaningen lyfts in. Det är så migrationsfrågan kan ”trianguleras” bort från agendan som ett problem med etnicitet, kultur och liknande, som istället görs till en fråga om kompetensförstärkning. Att mobilisera folk I utanförskap, in på arbetsmarknaden, enligt partiets nya devis, ”alla som kan ska jobba”.

Som sig brukar när socialdemokrater skriver program lyckas de få in det mesta av tidens plågor i texten. Klimatet. Klyftorna. Hela Landet. Sveriges överlevnad som industrination. Jämlikhet. Och förstås, indirekt, Sverigedemokraternas framgångar, som approcheras på följande sätt: ”Utan gemensamma satsningar på utbildning får vi ökad ojämlikhet och förstärkt polarisering. En sådan utveckling ger bränsle åt populism och sätta tilltron till det demokratiska samhället på spel.” Radikaliteten i programmet är både principiellt och i de detaljerade förslagen.

Ett axplock ur detaljprogrammet kan se ut så här:

Studiemedelssystemet ska utvidgas för att ge alla möjlighet att låna till egen kompetensuppbyggnad kontinuerligt under livet, högre upp I åldrarna än nu; betoning på yrkesinriktade utbildningar som tillgodoser arbetsmarknadens efterfrågan; yrkeshögskolorna nämns nästan lika ofta som högskolor i allmänhet, universitet knappt alls; alla arbetsplatser ska vara lärandemiljöer där folk kan förkovra sig; staten och parterna ska utforma modeller för att stärka lärandet genom hela arbetslivet; nationell

standardisering av specialistutbildningar för undersköterskor; digitalisering av högre utbildning ska göra den akademiska kunskapen tillgänglig för alla; utbildningsplikt för nyanlända som behöver detta; fler ska disputera, alla professorer ska undervisa; gymnasieskolan ska omfattas av skolplikten; etc.

Allt detta sammantaget gör att programmet, lite tillspetsat, kan sägas vilja gjuta samman arbetsmarknad och utbildning till ett sammanhållet system.

Visst kan man raljera över plattityder som ”Alla skolor ska vara bra skolor”, men det intressanta är konkretionen I texten. Den antar konturerna av ett socialdemokratiskt ”projekt” av den typ som länge efterlysts inom rörelsen. Frågan är om kongressen själva kommer att förstå denna potential? Kanske kan hållningen i ”kunskapsprogrammet” beskrivas så här: Om vi förr i tiden utbildade oss för att komma in på arbetsmarknaden, ska vi nu arbeta för att hela tiden fortbilda oss. Det är kompetensutvecklingen som är gravitationscentrum, och där ska politiken, med parterna, hjälpa till att utveckla ett system som inkluderar alla. Vi går i plugget hela livet, men med en del längre pass med arbetspraktik inlagda.

Det är en radikal kunskapspolitik som här ska beslutas.

Tidigare stridsfrågor på socialdemokratiska partikongresser om friskolor och skolföretagens vinster, om problem förknippat med valfriheten, tas bara upp i förbigående i det kunskapspolitiska programförslaget. Där sägs att skolpengen ska ses över för att stärka skolans kompensatoriska uppdrag, och marknadsmekanismerna i utbildningssystemet ska begränsas ”kraftigt” och ”vinstjakten i skolan stoppas”. Dessa formuleringar kommer inte som en överraskning. Däremot är det lite märkligt att vare sig valfrihet eller friskolor inte nämns alls i texten. Men indirekt går det, för den som vill, att läsa programmet som en kraftfull problematisering av både valfrihet och friskolor.

Till att börja med gör programmet rätt tydligt att skolan rent allmänt inte bidrar till den ökade jämlikhet i samhället som är socialdemokratins credo. Och, tror vi oss förstå, så var det förr, på den gamla goda tiden. Texten återkommer till denna problembeskrivning gång på gång. Däremot skrivs inte läsaren på näsan att detta kan komma att kräva inskränkningar av exempelvis friskolornas roll. Men kommer kongressen här att kräva ett förtydligande, utöver det som ovan citerats?

När det gäller valfriheten så är det mer intressant med en annan attityd i programmet som rör den politiska inriktningen av utbildningssystemet som sådant. Det tycks finnas en framtonad praktisk syn på vad utbildning ska syfta till – inte så mycket att ge människor möjlighet till självförverkligande, utan mer tillgodose arbetsmarknadens efterfrågan. Så här skriver programmet:

”Det finns i dag omkring 120 000 lediga jobb som inte tillsätts, samtidigt som omkring 350 000 människor är arbetslösa.” Och detta leder till följande slutsats:

”Bristen på rätt kompetens är i dag det största tillväxthindret för företag i Sverige. Den bromsar möjligheterna att utveckla välfärden. Den håller människor tillbaka. Utbildningssystemet måste bli bättre på att rusta människor med de kunskaper och färdigheter som efterfrågas av välfärden och näringslivet.”

Om valfriheten på något sätt omdefinieras så är det på detta allmänna plan. Att utbildning blir mer en fråga om ”samhällsnytta” än något annat. Programmet vill helt enkelt åtgärda att det är för få som väljer en utbildning mot ett bristyrken. Då krävs en ökad styrning av utbildningssektorn. Vi får se om partikongressen vill gå ännu längre I konkretion.

Det är således inte det stora vägvalets kongress, med den stora segern eller det bittra nederlaget för partiledningen, det avgörande principbeslutet, som vi ska spana efter vid denna kongress. Istället, sammanfattningsvis, är spaningsunderlaget följande:

1 Känslorna i den rådande situationen?

Hur kommer partiledartalet att tas mot, och hur ska han förklara situationen med sig själv som ”vikarierande liberal statsminister” OCH ledare för det demokratiskt socialistiska partiet? Men att enbart se hur ”Stefan” klarar hem sitt stora tal på lördag morgon räcker inte. Bättre att se hur Mikael Damberg klarar sitt uppdrag som föredragande för ”kunskapsprogrammet”. Är det den här killen vi kan förvänta oss ta över?

2 Perestrojka, nyordning?

Ur detta kommer den stora spaningsfrågan – ser vi en markeringslinje dras upp mellan ”folkrörelsepartiet” och ”regeringspartiet”? Och hur ska det i så fall gå till? Ökad öppenhet i meningen att partiets ”hårda” organisationsstruktur blir ”mjukare”? Glasnost? Kommer vi inframtiden att se en trepartsbaserad arbetarrörelse med Regeringspartiet (S), Folkrörelsepartiet (S) och Fackföreningsrörelsen (S)?

3 Vänster eller pragmatism

Kommer beslut i någon fråga att markera att en dragning åt vänster, som flera av rörelsens ”aktivister” efterlyser (fr a Reformisterna). Eller kommer partiledningen att kunna hålla emot? Finns någon enskild fråga som mellankongressen lägger i knät på partiledningen med begäran om leverans, eller något tabu i det fortsatta regerandet?

4 Erkänner partiet sin radikala syn på kunskapssamhällets politiska konsekvenser?Kommer kongressen att förstå att det program de lägger fram om riktningen för kunskapspolitiken är radikal? Och vilka konsekvenser kan detta föra med sig? På vilket sätt kommer partiledningen att utnyttja detta program för att skapa ett parti med framtidshopp och ”projektkänsla”?

5 ”Ring P1 för kongressvalda sossar”

På fredag kväll har partiledningen plötsligt bestämt sig för att ha en allmänpolitisk debatt. Varje delegation får sig tilldelat debattid beroende på storlek. Inga repliker tillåts. Det blir en lång radda företrädare som ska berätta vad de tycker är det mest angelägna i politiken just nu. Exakt hur deltagarna väljs ut av resp delegation, och hur deras inlägg beslutas, är något oklart. Kanske blir denna till synes oförargliga uppvisning, inrättad som en säkerhetsventil, den verkligt stora chansen att läsa av stämningsläget i rörelsen.

Sammanfattningsvis. Det tycks bli en rätt sval kongress. Men under den rent av tröga ytan kommer vi att kunna skönja tecken inför framtiden.

Vad en moderat måste tycka – den moderata partidoktrinen i tio punkter

Vad en moderat måste tycka – den moderata partidoktrinen i tio punkter

SOCIALDEMOKRATINS UTMANINGAR 5: Det är skillnad på klyftor och skillnader -  och vad är egentligen alternativet till den kapitalistiska jämmerdalen?

SOCIALDEMOKRATINS UTMANINGAR 5: Det är skillnad på klyftor och skillnader - och vad är egentligen alternativet till den kapitalistiska jämmerdalen?