Vad en moderat måste tycka – den moderata partidoktrinen i tio punkter

Vad en moderat måste tycka – den moderata partidoktrinen i tio punkter

Inget parti har haft ett så starkt varumärke som moderaterna. Medan konkurrenterna behöver minst en veckoslutskurs för att förklara vad de egentligen menar, har högern under åren drivit en uppsättning politiska ståndpunkter som under årens lopp varit ganska intakta. 

Idag är det väl egentligen bara vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som har detta problem med imagen.

Men med lite längre tidsperspektiv kan sägas, att moderaterna varit ett mycket konsekvent parti. Deras motståndare har t o m haft god täckning för att hävda att de varit jävligt tjatiga. 

Jag har, bland annat i min bok “Högern att lita på!”, försökt sammanfatta den moderata partidoktrinen i tio punkter:

1.   Sänk skatten! 
2.   Bättre villkor för näringslivet! 
3.   Sossarna smygsocialiserar…
4.   …och mittenpartierna kryper för sossarna! 
5.   Ryssen kommer! Stärk försvaret!
6.   Frihet och ansvar!
7.   Stärk den enskilde individen – och familjen!
8.   Ordning och reda (på gator och torg och i skolan)!
9.   Sverige åt svenskarna! 
10.  Lite kristendom skadar inte…

Hur förhåller sig moderaterna till dessa tio punkter idag?

Punkt 1 och 2 är kvar. Kärnan i moderaternas politiska budskap är alltjämt detsamma.  Men det har traditionellt formulerats ungefär så här: 

-      Vi måste sänka skatterna! Ge näringslivet bättre villkor!
(Då anställer de fler och därmed tryggar välfärden..)

Det moderaterna gjort är att de vänt på resonemanget, och börjar i det sista ledet istället:

-      Arbetslösheten är för hög. Utanförskapet hotar välfärden.
(Det fixar sig om vi sänker skatten och ger företagen bättre villkor….)

Därmed lyckades de nya moderaterna sy ihop sina strävanden efter sänkta skatter och bättre villkor för näringslivet genom att samla dem under en ny rubrik – ”bryt utanförskapet”.

Punkten om smygsocialisering har hela tiden funnits latent även i de nya moderaternas förkunnelse, men mer haft karaktären av att deras olämplighet leder fram till upplösning av samhällsordningen. Inte att de har en Gulag-lösning i beredskap. Men en del sådana vibrationer har tyckts finnas i socialdemokraternas krav på att begränsa välfärdsprofitörernas härjningar.

Och fram till rätt nyligen har misstänksamheten mot vissa av de borgerliga partierna stått på svag sändning, för att på senare tid åter visa sig minst lika starkt som någonsin förr. Ibland verkar det som om moderaterna kör med den brända jordens politik gentemot mittenpartisterna.

Ett tag var också den femte punkten, ”Ryssen kommer!” lagd på hyllan. Reservofficerarnas parti var inte längre den självklara lobbybasen för regementen och vapengrenar, utan detta krigsmaktens parti nummer 1 leddes av värnpliktsfackliga företrädare och vapenvägrare. 

Men nu är åter luftvärnskanonerna ställda mitt i byn. Men vi ska också komma ihåg att samtidigt som krigsmakten sattes på fäfot utvecklade Sverige ett mycket intimt samarbete med Nato och ledande socialdemokratiska företrädare accepterade detta och talade sig varma för den ”transatlantiska länken”. För några decennier sedan hade detta varit fullständigt omöjligt.

Den sjätte punkten, frihets- och ansvarsargumentet, kom under en tid att vara något försvagat när friheten kom att stå i centrum, medan ansvaret inte var lika självklart. Även här verkar en viss normalisering kommit till stånd.

När det gäller punkt sju, om individen och familjen har moderaterna, och borgerligheten i stort, kommit att acceptera den ”socialisering” av familjen som industrialiseringen av barnomsorgen inneburit. Här är det individen som står i centrum, medan familjen mer är att betrakta som lösa kontrakt mellan individer som förändras över tid beroende på deltagarnas preferenser.

Och punkt 8, om ordning och reda, så är det just nu det moderaterna verkar prata mest om. Inte utan goda skäl. Det är också, förutom att de vill återta en gammal kontrollhöjd i den politiska debatten, också ett sätt att komma åt integrationsproblematiken utan att låta som latenta rasister.

Punkt 9, den nationella vurmen, Sverige åt svenskarna, har återkommit hos alla partier, framförallt efter Sverigedemokraternas framgångar, men också i samband med den nya folkvandringstidens effekter, EU-projektets försvagning och den geopolitiska förändring som ”Asiens århundrade” innebär.

Frågan är hur nationalismen kan tas tillbaka utan att den individualistiska, globalistiska liberala förkunnelsen försvagas alltför mycket. Detta nationella traditionalistiska spår måste kombineras med en fortsatt tro på det flexibla samhälle som inte minst näringslivet kräver.

Kanske kan socialdemokraternas försiktiga modifiering av det stelbenta och omöjliga “Hela Sverige ska leva!” till det mer realistiska och dynamiskt tänkta “Hela landet ska växa!” fungera som inspiration.

Slutligen, av alla dessa 10 punkter har moderaterna efter en tids ”utflykt” återvänt till dem, utom möjligtvis den om kristendomen. Kanske är det därför att partiet ”leasat” ut den frågan till kristdemokraterna? Och även om denna lära inte längre skrivs någon på näsan att konkurrensen hård om ersättningsfilosofin, det som kallas för “värdegrund”.

En lågmäld mellankongress som framtidsmarkör

En lågmäld mellankongress som framtidsmarkör