Skiss till recension av antologin Populismens idéer från antikens Rom till idag

Skiss till recension av antologin Populismens idéer från antikens Rom till idag

Denna vecka utkom Populismens idéer från antikens Rom till idag, en antologi utgiven av Ax:son Johnsonstiftelsen på Bokförlaget Stolpe, och med redaktörer Kurt Almqvist & PJ Anders Linder.

Bokens utformning är mycket läcker, men vi låter oss inte luras av sånt. Det är innehållet som gäller, tycker vi som fostrats i kvalificerad läsning via marxismen-stencilismen. Men jag undrar om författarna till texterna begripit vilket format de ska presenteras? Gissar att denna inramning slår allt annat de varit med om…..

*

Kurt Almqvist konstaterar i förordet att vi lever i en tid när det politiska landskapet undergår snabb förändring. Ideologierna har kommit tillbaka. Det råder en Horror Vacui eftersom makten inte tål tomrum. Därför kommer populismen in på scenen.

Själv skulle jag nog säga att det också går att säga att det är Terra Incognita, ett icke kartlagt område som vi nu beträder. Det gamla politiska landskapet finns inte mer. Inget annat har kommit istället. Vi lever i ett landskapslöst tillstånd.

PJ Anders Linder konstaterar i sin förskrift att populism oftast är ett skällsord som leder tankarna till opportunism, det lättköpta och antagonistiska, men också bör väcka diskussion om folklig förankring och demokratiskt engagemang.

Det är en viktig poäng. Hellre lite populistisk än elitistisk. Det bästa är kombon.

Eva Queckfeldt gör en genomgång av populismens bakgrund i det gama romarriket, där striden stod mellan ”optimaterna” (”de bästa”) och ”populares” (”de som tillhör folket”). Här kämpade olika elitgrupper mot varandra med omväxlande stöd från folket (”proletärerna”). För att vinna folkets gunst delades bröd ut gratis eller subventionerat. ”Bröd och skådespel” kommer från denna tid. Och det fungerade så länge det fungerade.

Lätt att minnas från texten är historien om Clodius. För att kunna bli vald till ”folktribun” var kravet att vara ”plebej”, alltså ”underklass”. Det löste Clodius genom att låta sig adopteras av en plebej, som dock var yngre än honom själv. Han blev vald och sedan mördad. När han skulle kremeras skedde det inne i senaten, som olyckligtvis brann ner.

Queckfeldt sammanfattar:

Ett symboliskt slut för den gamla romerska republiken där makten utgått från ”Roms senat och folk”! Några år senare skulle Caesar utropas till diktator på livstid.

Tankarna går förstås till våra egna politiker som åtminstone tidigare försökte iscensätta en proletär bakgrund. Ett sommarjobb på HSB som pappa fixat räckte långt.

Magnus Jernkrok gör också en historisk återblick. Vi får bekanta oss med exempelvis ”Peoples Party” i USA, den första riktiga populistiska rörelsen i modern mening. Men också rörelser i Sverige som tangerar gränsen till populism tas upp på ett förtjänstfullt sätt.

Jernkrok använder sig av Muddes definition av populism, som säger att denna ställer folket och eliten mot varandra (de äkta och de korrumperade), hävdar att folkets vilja ska genomsyra politiken, samt hävdar att de själva företräder denna allmänvilja.

I detta kapitel förekommer tidningarna på 1800-talet som aktörer i det svenska populistiska sammanhanget. Men mer i förbigående. Här kunde ha gjorts mer, vilket jag kommer till mot slutet av denna text.

Örjan Berner skriver om den kinesiska kulturrevolutionen men diskuterar mer ytligt det populistiska draget i maoismen och menar att denna mest inspirerats av Stalin. Men han borrar inte mer i det verkligen intressanta med Mao, nämligen att han snarare var mer inspirerad av anarkism och evolutionslära. Däremot framkommer förtjänstfullt i texten att kulturrevolutionen var en del av maktkampen i partiledningen.

Men det finns också i maoismen en föreställning om att överklassen hela tiden riskerar att återbildas även efter att folket tagit makten. Därför måste överheten ibland ut i friska luften – exempelvis mata grisar på landsbygden. Ett slags ”drain the swamp” som kanaljen i Vita Huset uttryckt det om Washington.

Karin Svanborg-Sjövall skriver om ”auktoritär populism”, där en familj av partier ryms, vars kännetecken är att de säger sig stå för folkviljan (i singularis), ställer folket mot eliten, inte gillar maktdelning och har bristande förståelse för rättsstatens naturliga tröghet, de vill ha en ”demokrati utan farthinder”. De saknar den liberala traditionens respekt för samhällets olika sfärer.

Torbjörn Elenskys bidrag är italienskt, med den talande rubriken ”Från Benedito till Beppo”. Där finns ett flertal intressanta reflektioner över att fascismen har metoder som dagens populister kan använda, men även fler.

Elensky konstaterar att frågan om fascismen är höger eller vänster är ointressant, den är både ock. Den är på en gång reaktionär, revolutionär, avantgardistisk, egalitär, elitistisk, auktoritär etc. Vilket svarar bra mot den tid vi lever i – som präglas av det ”linjära sammanbrottet” – och ger större möjligheter för mångfacetterade rörelser än dem som är inlåsta i mentala fängelser.

Janerik Larssons text är en lång och förtjänstfull sammanfattning av den amerikanska populismen, och lyfter bland annat striden om penningpolitiken som en evighetsfråga. Han glömmer dock att påminna läsarna om att det är kritiken mot ”guldmyntfoten” som inspirerade till ”Yellow Brick Road” i filmen “Trollkarlen från Oz”.

Larssons genomgång visar visar hur populismen genomsyrat amerikansk politik under de senaste 100 åren, och exempelvis att såväl Trump som Sanders tillhör denna tradition.

Peter Santesson skriver om svensk populism. Budskapet är rätt enkelt. Om de etablerade partierna inte tar upp sådana frågor som folket finner centrala kommer någon annan att göra det. Och jag håller med. Jag har konstaterat att om etablissemanget säger att ”jag förstår inte hur folk kan rösta på Sverigedemokraterna” så säger de också ”jag förstår ingenting egentligen och bör därför inte väljas….”

Santesson skriver om hur samhällsutvecklingen gjort att möjligheterna till översitteri hos partiföreträdarna minskat:

Om väljarnas relation till partierna alltmer börjar likna den mellan nyckfulla politiska kunder och en handfull tämligen fristående och konkurrerande producenter som erbjuder en palett av förslag och ståndpunkter, kommer det tidigare utrymmet för ett åsiktsavstånd mellan väljare och valda att krympa.

Kanske är en slutsats att det blivit svårare för politiker att leda opinionen, att gå före, eller så kräver dagens ordning kanske starkare övertygelse hos ledarskapet. Mindre av ”snillism” och mer av ”pondus”?

Widar Andersson berör sådana tankegångar i sitt kapitel där han också försöker nyansera populismen. Han försöker försynt påpeka vikten av demokratins folkliga legitimitet genom att ”eliten utsätts för folklig granskning utifrån andra värdeskalor än de som finns inom de systembärande kretsarna.” Det gäller att åtminstone prata om det som folk i allmänhet pratar om. Andersson skriver:

Förnekelse är rent allmänt en diskutabel attityd när det gäller det mesta. Särskilt olämpligt är förnekelse när det handlar om politik och demokrati. När det som förnekas dessutom är se- och hörbart för alla och envar, är det obetingat så att förnekelse är en mycket ofruktsam attityd för den som vill försöka odla förtroende och tillit i bredare kretsar.

Framförallt är det migrationsfrågorna som Andersson här beskriver, men det kan rent allmänt vara en rätt bra grundregel för all slags publik verksamhet som han här slagit fast. En annan sådan enkel och koncis tumregel ställer Andersson också upp när det gäller små och stora partier. De små är små därför att folk i allmänhet tycker att de är mer eller mindre konstiga. De stora anses mindre märkliga och står för det ”normala”. Det är därför de är stora, tycks Andersson mena, vilket det ligger något i.

Och som följd av detta kan vi dra slutsatsen att stora partier som blir mindre blir det därför att de fjärmat sig från vad folk tycker är normalt. Och om små partier blir större, så beror det på att de har börjat normaliseras.

Eftersom alla partier är mer eller mindre populistiska, menar Andersson, kan vi dra slutsatsen att små partiers populism lyckas sämre än de större partierna. Om ett parti lagt sig till med en stark ideologisk övertygelse förhindrar det dem dessutom deras läraktighet:

Snäva ideologier är synonymt med snäva bilder av verkligheterna. Ideologiska partier riskerar därför mer än andra att gå vilse när verkligheterna skiftar, fördomar ställs på huvudet och folkliga värderingar förändras. Ideologi kan kort sagt stå i vägen för väl utförd populism.

Widar Andersson pekar på vänsterpartiet som ett misslyckat populistiskt parti medan socialdemokraterna utnämns till mästerliga.

Jörgen Huitfeldt skriver främst om migrationsfrågan och menar att medierna i hög grad motverkat Sverigedemokraterna och på så sätt svikit sitt uppdrag att skildra verkligheten sådan den är. Han varnar för att denna partiska strategi kan komma att straffa sig den dag SD får mer politiskt inflytande. Eller som Huitfeldt skriver: Svinhugg går igen!

Anders Widfeldt gör en vetenskapligt baserad genomgång av hur populister klarat sig är de får makt. Slutsatsen är att de kan klara sig rätt hyggligt. Det finns ingen grundlag som säger att de förlorar inflytande om de tvingas ta ansvar. Det finns exempel som pekar i olika riktning, men det mesta tyder på att de faktiskt kan lära om när de väl kommit till makten.

Kanske är det en bekräftelse på att de kan sin Machiavelli – det går inte att använda samma metod att behålla makten som användes för att ta den!

Anders Sundell diskuterar huruvida väljarna är ansvarstagande smarta eller en samling lättlurade dumbommar. Det finns belägg för bägge teserna, men Sundell landar ändå, inte helt överraskande, i att folk är hyggligt pålitliga. Det hänger lite på de politiska företrädarna. Om de skiljer sig för mycket från väljarkåren kommer denna att kunna reagera till synes irrationellt. Men också, som en del undersökningar tyder på, är det ett problem om politiska beslut mer överensstämmer med höginkomsttagarnas agendor än låginkomsttagares.

En av Sundells resonemang går ut på att makten måste vara spridd till flera, till breda folklager, annars kommer systemet att korrumperas. Vilket väl är just vad populismen argumenterar för.

Hans-Gunnar Axberger avslutar antologin med en längre lärd genomgång kring institutionernas betydelse för att stadga upp den demokratiska ordningen. Om folket löper amok vid valurnorna så ska vi känna oss trygga vid att domstolar, lärosäten och civilsamhällets mjuka strukturer står pall.

En institution är en samhällsordning som är varaktigt verkande även om personerna som upprätthåller den byts ut. ”Det sitter i väggarna” brukar vi säga. Eller om universiteten: Vetenskapen går fram i samma takt som begravningar. Det tar tid att ändra på en inslagen riktning. Vilket kan vara beklagligt ibland när verksamheter hamnar i bakvatten, men är samtidigt en nödvändig bromskloss för att inte utvecklingen ska urarta.

Vi har åtminstone sedan 1700-talet konstitutionella trögheter inbyggda i systemet. Men dessa bärs också upp av andra, som medlemsstarka organisationer och en oförvitlig förvaltning.

Axberger nämner också massmedierna som ett sådant korrelat, men undrar om dessa inte numer är den institutionella ordning som mest av allt förändrats genom den nya tekniken. De finns inte kvar på samma sätt som tidigare.

*

Sammanfattningsvis. En bok väl värd att läsa, inte minst därför att författarna förhåller sig fritt till frågeställningen om populism. Det saknas dock två saker.

För det första något slags försök att samla vad populism kan tänkas vara, alltså en kort introduktionsföreläsning på ämnet. Men det går att läsa in för den som jobbar med bokens innehåll när det inte serveras på fat. Men ibland är sådant bra.

Den andra invändningen är mer allvarlig. Och kan riktas mot det mesta i populismdiskursen.

Och det är den enkla iakttagelsen att vår tid präglas av medielogiken – som inte bara passar som hand i handske i den populistiska strömningen utan snarare kan sägas vara en variant . Vi kan till och med säga att de hänger ihop. Vi har att handskas med höger-, vänster-, och mediepopulism. Kanske till och med några fler varianter, men alla får de näring av den mediala logiken.

Det är knappt att någon av författarna har någon förståelse för den episka förändring som detta innebär, att den mediala logiken, med sin inneboende populistiska hållning, kommer att prägla allt mer av den politiska förståelsen. Några av författarna är inne på ett sådant spår, men det verkar inte som om just denna pollett trillat ner. Istället är det som genomsyrar nästan alla texter migrationsfrågan. Den verkar ha absorberat förmågan till bredare perspektiv på populismens mekanismer.

Där finns något för oss att utreda framöver.

 

Bidemokrati

Bidemokrati

Egregore - det inverterade spöket

Egregore - det inverterade spöket