Utvärdering av "ödesvalet"

Utvärdering av "ödesvalet"

Det sades innan att detta val skulle bli en folkomröstning om högerextremismen. Att det är ett ödesval. Att nu står allt på spel.

Det var ord som kändes uppfordrande. Hur ska det gå för oss svenskar? Kommer dalahästarna att bli brunmålade eller bara ruttna bort?

Så, hur utföll då detta ödesval?

Det europeiska folket har röstat för ett mer fragmentiserat parlament, vilket kommer att leda till att det blir svårare att styra med fast hand.

Men dessa svårigheter kan samtidigt betyda att nya allianser skapas för att få någon ordning på verksamheten.

Vi ska komma ihåg att fragmentiseringen också gäller folkilskepartierna. De är ju invalda på att försvara sina nationella böjelser, så de har per definition svårt att samarbeta med andra.

Samtidigt är det inte bara extremister på nationalistiska kanten som går framåt, utan också ”mittenpartierna” ökar, som liberaler och gröna. De som förlorar är de stora traditionella aktörerna.

Vilket egentligen inte är så konstigt.

En god prognos är därför att Europaprojektet kommer att ha fortsatta problem - och att vi kommer att få se en gradvis nedtrappning av de överstatliga ambitionerna.

Och i förlängningen kommer EU:s länder att allt mer fundera mer och mer på hur de ska skydda sina egna intressen.

 Valresultatet är också, givetvis, intressant ur inrikespolitiskt perspektiv.

Det verkar inte som om det nya regeringssamarbetet mellan s, mp, l och c spelat så stor roll. Liberalernas nedgång beror förstås på dåliga ingångsvärden, som de sedan toppade med att kicka sin välkända kandidat.

Centerpartiet går bra, trots all skit de fått ta för att de backade upp den rödgröna regeringen.

Det verkar inte som om så många socialdemokrater lämnat för vänsterpartiet trots kritiken mot Januariöverenskommelsen.

Väljarna verkar mer balanserade än vad partisterna förväntat sig.

Men polariseringen då?

Polariseringen är inte så konstig. Egentligen.  Det är en omtumlande tid, med ett stort teknologiskifte, där globaliseringen förändrar näringslivet; vi ser stora förändringarna av värderingarna; och framförallt har den nya folkvandringstiden gjort migrationsfrågan till centrala.

Luftlandsätter du några miljoner människor – då måste det bli stökigt – oavsett om det är människor med samma kultur eller inte!

Ibland låter det som reaktionen är onaturlig fast det motsatta vore konstigare, om än mer önskvärt.

Det vi ska vara glada för är att denna stökighet söker sig vägen över valurnorna. Det är just detta de är till för.

Visst kan vi tycka att det är konstigt att folk röstar på vissa typer av partier.

Men glöm inte att alternativet sannolikt är värre, om vreden söker sig andra vägar.

Det ökade valdeltagandet – i Europa i stort, i Sverige i synnerhet – är ett tydligt tecken på att folk tror på demokratin.

Skandalerna då?

Skandalerna och bråken verkar inte ha påverkat i någon större utsträckning. Tafsande SD-are; abortmotstånd hos KD och toppkandidaten Skyttedals vägran att välja mellan Orban och Macron; vänsterpartiets affisch med extremister och toppkandidatens ersättningar; extremistkramare i M och antisemitiska tongångar hos socialdemokraterna; klimatdiktaturkramare i Mp; etc.

Allt detta verkar inte ha spelat någon större roll. Möjligtvis kan vi se en ”Adaktusson-effekt” som gjorde att Kd bromsade ner lite, och moderaterna klarade sig bättre än de räknat med.

Men allmänt har partierna överskattat betydelsen av dessa händelser. De tror att väljarna i allmänhet låter sådant påverka. Möjligtvis kan det motivera några av de egna, men det kan lika gärna göra att de väljare som inte är så partistiskt lagda, blir mer skeptisk till politik i allmänhet.

Eller så har väljarna lärt sig att se mellan fingrarna med att partiföreträdarna beter sig som barnungar. Att de som ska vara de vuxna i rummet inte klarar av det.

Vem ska lära oss folkvett?

Statsminister Stefan Löfven förkunnade i en valkommentar att vi nu måste lära oss att förstå varandra i Europa. För att hålla samman de goda krafterna.

Jaha, tänker vi, som följt en valrörelse där partierna ägnat sig åt att systematiskt försöka missförstå varandra. Är ni en förebild tycker ni?

Kanske har partisterna mer att lära sig av folk än tvärtom.

John Cleese och Harry Roberto

John Cleese och Harry Roberto

Bidemokrati

Bidemokrati