När Ebba lät det låta

När Ebba lät det låta

I min inventering av gamla texter hittade jag en drapa om när Ebba Bush Thor uppträdde i ”Så Ska Det Låta”. Tror den blev publicerad i Expressen.

Skälet till att jag skrev var att det blivit diskussion om detta lilla nöjesinslag. PK-gänget tycker förstås att det är fel, eftersom då måste också Jimmie Åkesson få vara med nöjesprogram, och då går det åt helvete på riktigt. Andra hakar upp sig på något Bush Thor sjungit som påminner om att kristdemokraterna är elaka. Jag har glömt vad. Och bland hennes egna klagades det över att hon uppträdde slampigt.

 Jag noterade att det var fascinerande att ett program på dekis - engagerar en ledare för ett parti på dekis – och att det blev magiskt. Det var då det.

 Men händelsen, påpekade jag, påminner oss om mediernas betydelse för hur vi förstår politik.

Den som vill vara framgångsrik politiker måste ”gå genom rutan”. Det räcker inte med att ha ett budskap, det måste också förpackas så att det blir medialt gångbart. Gör du ett politiskt utspel, så se till att det kommer med i TV-nyheterna. Ska du vara med i morgon-TV, fundera om det är ”rätt” slot för din tilltänkta publik.

 Allt detta vet vi. Men Ebba Bush Thors uppträdande, skrev jag, sätter också fingret på att det finns några missuppfattningar om HUR samspelet mellan politiken och medierna fungerar.

För det första är det inte medierna som bestämmer det politiska samtalet. Utan det är den mediala logiken. Det innebär att den som lär sig bemästra mediernas sätt att fungera också kan skaffa sig politiskt inflytande. Och utnyttja detta även mot de stora mediedrakarna, ungefär som Donald Trump lyckats.

De traditionella medierna är på fallrepet. De stora mediehusen undergrävs av den nya digitala tekniken. Journalisterna har inte längre monopol på att formera information till medborgarna.

Politikerna har fattat att de ska göra sig oberoende av de traditionella mediekanalerna och skaffa sig egna kontaktytor gentemot väljarna. Mellanhanden, journalisten, förvandlas därför från makthavare till en simpel daglönare i Drömfabrikens sold.

Däremot är den mediala logiken också ytterst flyktig. I medierna så uppfinns sanningen på nytt varje dag. Det som hetsas i medierna ena dagen – kommer att hyllas nästa dag. Utan minne bakåt, eller ansvar framåt.

Det är betydelsen av Andy Warhols berömda konstaterande att alla kommer att vara världsberömda i 15 minuter.

Därmed kan vi också avvisa en annan missuppfattning om medierna - nämligen att de mörklägger. Det är inte sant. Däremot färglägger medierna verkligheten. Medielogiken innebär att det ur små enskilda händelser går att spinna stora berättelser som är väcker människors uppmärksamhet.

Ska vi förstå medierna så kan vi tänka oss en fyraåring som utrustas med färgpennor och en färgläggningsbok. Som tar itu med att sätta färg på de svartvita trista bilderna. Annars bläddrar folk vidare i tidningen, på nätet eller byter kanal.

Plötsligt kan representanten för ett moralkonservativt parti, som bildades 1964 för att förhindra avkristningen, faktiskt bli underhållande.

Den mediala logiken älskar kontrasterna. Det var de som hände när Tage Erlander 1962 framträdde i Hylands Hörna 1962 och förvandlade sig från en trist träbock till en varm värmländsk humorist. Eller kristdemokraternas dåvarande ledare Alf Svensson gick från frikyrkomoralist till en kille med charm genom att vika ut sig i badbrallor.

Och nu hände det igen. Vi som trodde på sentensen om att Politics Is Show Business For Ugly People fick se motsatsen. Ebba Bush Thor slog oss med häpnad eftersom hon kunde sjunga. Något som vi inte ens kan förvänta oss av ”riktiga” artister.

Och skulle det nu visa sig att det inte var hon som sjöng på riktigt gör det ingenting. Det är nämligen inte det som räknas i mediesamhället, utan effekten som ett framträdande skapar i omgivningen.

Och detta är något jag fortsätter att fundera över. Dels om medielogiken som sådan, vad den betyder. Dels också kopplingen mellan medielogiken och populismen. Mer kommer!

Filosofi från en hängmatta 1

Filosofi från en hängmatta 1

John Cleese och Harry Roberto

John Cleese och Harry Roberto