Den starka staten som styr oss mot soluppgången

Den starka staten som styr oss mot soluppgången

Länge var uppfattningen att staten kunde styra oss mot soluppgången. Det kallades för “etatism”. Varje problem kunde fixas med en reform, en lag, en skatt eller en ombudsman.

Men de senaste decennierna har präglats av misstro till denna statliga överförmåga. Snarare än att faktiskt kunna styra utvecklingen har uppfattningen kommit att bli att staten snarare kan parera utvecklingen, i bästa fall, eller i värsta, bara fördröja den eller till och med förhindra utveckling.

Fast på senare tid är alla på väg tillbaka till den gamla goda tiden när staten ska lägga saker och ting tillrätta.

Ser nu i Arena att Björn Elmbrant diskuterar detta.

Han tillhör en av dem som längtar efter den styrande staten som är mer aktiv och ordnar upp saker och ting. Och hans tankegångar kan ses som en del av en auktoritära demokrati som just nu växer fram. Eller åtminstone ett förord för etatismens återkomst.

Vår gemensamma känsla av att det behövs ett nytt ledarskap, någon eller några med pondus, är det som hägrar.

Men Elmbrant är mycket modest. Undertexten är, tror jag, att vi av klimat- och miljöskäl borde säga nej till nya raffinaderier, spola Förbifarten och utbyggnad av Arlanda, samt, faktiskt, säga nej till en batterifabrik i Skellefteå.

Men det är något oklart. Den fast hand han önskar se från staten och politikerna kan han själv inte snyta fram i sin text. Kanske lägger han bara upp bollen.

Det må väl vara hänt.

Verkligt intressant blir det när han avslutningsvis skriver följande::

I fråga efter fråga dyker samma problematik upp. Vem ska hävda allmänintressena i en värld av motstridiga egenintressen?  Svaret är en planerande, styrande och investerande stat, den stat som nyliberaler under de senaste årtiondena arbetat hårt för att avskaffa.

Fast problemet som nyliberaler och socialister hävdat är att staten är ett uttryck för särintressen. Det är inte givet, om än önskvärt, att den fungerar som en neutral kraft som rationellt och demokratiskt förankrat styr för allas bästa. För Marx var staten ett utskott som skötte borgarklassens affärer. Kapitalismens städgumma, Staten & Kapitalet om ni minns.

Nyliberalerna ser staten som styrd av röstmaximerande politiker i en apparat som har många tänkbara defekter:

Dels kan staten i sig bli så dominant att den blir en maktspelare bland andra. Som ser till vissa gruppers intressen, eller vägleds av nationalistiska eller religiösa föreställningar, eller bara odlar sitt problemformuleringsprivilegium, att alla samhällsproblem måste lösas med statliga ingrepp.

Dels kan staten vara fragmentiserad och använd av olika särintressen som med politikernas hjälp ser till att de får sin vilja igenom på vissa områden, till förfång för det allmänna bästa.

Lösningen är, menade nyliberalerna, att staten bara gjorde sådant som var nödvändigt, skötte sina kärnuppgifter, som att hålla en balanserad ekonomi, vårda våldsmonopolet, se till att folk inte svälter ihjäl. Resten fick marknaden och det civila samhället sköta.

Det Elmbrant helt riktigt konstaterar är att hur vi än önskar oss en stark stat som ser till att styra klimatet, så är hoppet om detta rätt lågt. Det går inte att “få till en sådan stat av de bräckliga regeringar vi ser runt Europa”.

Nej, så kanske det är. Folket ger kanske mandat till en stat som är aktiv., men ger däremot rätt vag indikation om vilken riktning den ska driva. Eller?

Vi kan också konstatera att de som idag vill ha en stark stat egentligen tror att den kan användas för att hindra en utveckling, och inte längre driva den. Det är därmed lite påvert ställt med etatisterna nuförtiden.

Tiggarna - entreprenörer i känslobranschen

Tiggarna - entreprenörer i känslobranschen

En auktoritär demokrati växer fram

En auktoritär demokrati växer fram