Filosofi från en hängmatta 4, om regimens nationaldag

Filosofi från en hängmatta 4, om regimens nationaldag

Det finns en historia någon har berättat – minns inte vem – om den här killen som satt på en utomhusservering när ett gäng grabbar marscherade förbi, skanderande och viftandes med blågula standar. Snubben på serveringen svepte ölen och anslöt till gänget när han såg en kompis bland dem. Efter att ha deltagit i talkörerna en stund frågade han kompisen:

-      Visste inte att det var match. Vilka spelar vi emot?

-      Det är ingen landskamp. Det här är en demonstration. Sverigedemokraterna!

Erinrar mig denna historia så här på nationaldagen. Det fanns en uppfattning efter andra världskriget att de nationella känslorna i framtiden skulle härbärgeras av idrotten, att folket skulle få utlopp för sina känslor via mer oskyldiga verksamheter som idrottsligt skådespelande ger.

Där har flaggviftande också ansetts ok. Men i övrigt var det inte så länge sedan ivrigt gestikulerande med blågula symboler ansågs suspekt och indikerade en dragning åt det fascistiska hållet. Eller ”nyfascism” som det heter nuförtiden.

En av skiljelinjerna mellan nationalism på vanligt vis och nationalism på fascisters vis, är, om jag får filosofera lite, inte kärleken till den egna nationen, kulturen, traditionen etc, utan kombinationen av nationalism och påståendet att denna hotas av någonting, ”det andra”.

Denna ”det andra” är oftast något som kommer utifrån, i form av en öppen och tydlig fiende, som ryssen är för oss svenskar, eller numer också kineserna som tydligen spionerar på oss, oklart varför. Eller så är den yttre fienden mer krypande, som USA-imperialismens kulturella infiltration, som vänstern fordom yrade om, eller islamisternas gradvisa övertagande över vårt älskade fosterland, som högerextrema kör med, nu sedan de slutat hata judar.

Men ”det andra” kan också vara inom landet, som dekadens eller bristande kvalitet i befolkningsmaterialet, kris i befolkningsfrågan etc. Den inre fienden kan även vara medvetna rörelser som försöker kullkasta den bestående ordningen, oftast understödda av utländska krafter.

Denna tankefigur (nationalism + hotet från ”det andra” = fascistoida drag) är värd att fundera över.

Alla politiska rörelser argumenterar förstås utifrån en hotbild, men det är först när denna blir så stor att den kräver inskränkningar i befolkningens friheter, behovet av statlig övervakning, ökad kontroll av medborgarna, tydligare gränsdragningar gentemot ”det andra”, eller vad det kan vara – som det börjar bli problematiskt.

Det ser vi i länder som tar det yttre hotet på största nationella allvar, typ Ryssland, Venezuela, USA etc.

Men lite illavarslande tecken finns väl även här?

Om det är så kan vi spana efter denna dag Hur hög är graden av hotbild i de nationella kärleksförklaringarna som avkunnas idag? Och vilka rekommendationer som görs för att försvara det svenska? Kanske förs till och med idéer om att restaurera det äkta svenska fram, kanske sägs att vi ska återupprätta något som gått förlorat – och inte bara försvara det existerande.

Den svenska regimen har ju inrättat denna nationaldag för att fånga upp den nationella tendensen, och förhindra att den blir ondskefull, så frågan är om det lyckats.

För egen del ägnar jag regimens nationaldag åt att vårda en av de svenskaste svenskheterna som finns, den lilla rödvita torparstugan, denna juvel i den nordiska kronan, som inbäddad i Augustipäronträd och sparrisodlingar alltid, säger alltid, leder med fucking 1-0.

Så fira nationaldag ni, själv avvaktar jag till den folkliga nationaldagen, den som stavas ”midsommar”.

 

Från arkivet: Till alla enögda synålar

Från arkivet: Till alla enögda synålar

Filosofi från en hängmatta 3

Filosofi från en hängmatta 3