Tvångsdop slöjor omskärelse

Tvångsdop slöjor omskärelse

Jag skrev om John Cleese och hemmablinda svenskar i NSD häromdagen.

Det där med Cleese och att London inte längre är engelskt upptog större delen av krönikan, och jag konstaterade att Cleese var en smula hemmablind. London var från början, tros det, en keltisk bosättning, som vi sedan vet att romarna gjorde till sin stad. Därefter har olika befolkningsgrupper kommit att prägla staden – och gamla imperier får faktiskt räkna med att de folk de kolonialiserat invaderar tillbaka.

Slutklämmen på kolumnen var att alla riskerar bli hemmablinda.

Och som exempel på detta tog jag att många är förbannade på att småbarn påtvingas slöja, men att samma personer som upprörs över detta sätt att tvinga på barn religion glatt låter tvångsdöpa sina barn till den kristna tron. För att inte tala om alla som upprörs över religiöst förtryck och vanor som strider mot svenska traditioner – men som inte har något emot omskärelse (av gossebarn).

Konsekvens, efterlyste jag.

Det har blivit en hel del debatt om detta.

Ett argument är att det inte syns på den som är döpt att föräldrarna tvingat på dem en religion. Däremot syns slöjan.

Visst, den döpte omges inte av en tydlig religiös dimma. Mitt motargument är att om dopet inte innebär någonting, varför döps då barnen? Då är det väl lika bra att strunta i det. Och visst är det lite konstigt att den döpte faktiskt blir medlem i kyrkan om det nu inte ”märks”.

Visst, jag medger också att det är viss skillnad, att det religiösa förtryck som riktas mot det döpta barnet inte syns på samma sätt som den som tvingas gå klädd på ett visst sätt.

Det okulära skiljer sig åt, men tvånget finns där lik förbannat.

Jag skulle till och med våga påståendet att de som förtrycker sina barn genom att tvinga på dem slöja är lättare att handskas med eftersom de s.a.s. flaggar för att de odlar medeltiden värderingar, medan de som inte hissar medeltidflagg är farligare, eftersom de med sina traditioner håller fast folk i förlegade och diskriminerande handlingar.

Vi ska minnas att just dopakten är ett bra exempel på en svensk hederskultur. Åtskilliga hedningar låter döpa sina barn av det enkla skälet att släkten kräver det. Eller därför att man inte vill göra mormor besviken eller arvtanten arg. Jag vet detta därför att jag brukar fråga folk varför de låter döpa sina barn, trots den egna okristenheten. DET är inte alltid den frågan uppskattas.

Det har också sagts att det är en jäkla skillnad på den slöjkultur som utsätter konvertiter för våld och på andra sätt straffar den som inte anpassar sig till subkulturen – och våra tolerans mot oliktänkande.

Visst, våra kristna traditioner som egentligen berövats allt religiöst allvar och mer ska ses som en konsumistisk akt, ungefär som julklappar på julafton har föga med Jesus att göra. Men det är onekligen lite pikant att dopceremonin innehåller ett element av exorcism där de onda andarna drivs ut ur det lilla barnet. Och som väldigt få av dop-konsumenterna ens begriper. Men alla andra gör ju så, då får vi väl också göra det….

Men visst: Hederskultur leder inte nödvändigtvis till hedersvåld.

I detta instämmer jag. Vi har i vårt land lyckats knyta upp svansen på de religiösa fanatikerna och gjort kristendomen till en rätt beskedlig kärlekslära utan alltför många pekpinnar. I stort sett alla kristna jag känner är hyggliga människor. De tror mer på medmänsklighet än att det sitter någon skäggig gubbe på ett moln och styr allt och alla.

Och nu får vi således göra något liknande med den tillströmning av framförallt vissa islamska riktningar. Den ökande katolska närvaron kan kanske också bli ett problem, men låt oss ta en pilsner i taget.

Men denna städning av religiöst och traditionalistiskt förtryck bör ske reflekterat och med viss självdistans.

Jag tycker att det räcker med att debattera detta och avkräva alla som tvångsdöper sina barn, tvingar på dem slöja, och skär i deras könsorgan, ger svar på hur fan de egentligen tänker.

Någon lagstiftning tror jag inte på. Förbud är nästan alltid mer problematiskt. I synnerhet när det gäller vanor och traditioner som folk utövar utan att någon skadas direkt.

Jag tycker förvisso att skolan ska vara fri från religiöst tvång. Men har inget emot skolavslutningar i kyrkan så länge den kristna förkunnelsen hållas borta. Sjung gärna Den Blomstertid också, vem bryr sig om att det är en psalm?

Således. Ni som tycker att barn inte ska tvingas på religion, har ni inte låtit döpa era små? Varför?

Och om slöja är ett problem, är inte omskärelse det också? Om inte, varför?

Är vi mer lättkränkta?

Är vi mer lättkränkta?

Från arkivet: Till alla enögda synålar

Från arkivet: Till alla enögda synålar