Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 1

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 1

Min bok “Ideologier” har kommit i flera upplagor och har nu sålt slut. Jag har tänkt att uppdatera den senaste upplagan och se om någon vill ge ut den på nytt.

Ett av kapitlen som måste revideras är det som socialdemokratin - som jag i boken behandlar som en ideologi, inte som parti.

Så frågan är, vad håller, vad måste skrivas om?

Den första delen av kapitlet har haft följande utformning. De övriga delarna kommer lite pö om pö framöver:

1)    Folkhemmet

Den ledande svenska politiska visionen under 1900-talet har varit ”folkhemmet”. Det var Per Albin Hansson, partiledare för Socialdemokraterna 1925–1946, som gav detta politiska begrepp ett brett genomslag.

Men Per Albin Hansson, eller Per Albin som han brukar kallas kort och gott, började använda tankegången redan 1921 då han talade om ”hemmet” som ett politiskt mål. Vid ett valtal på Stortorget Gamla Stan sade han följande:

"Vi gå fram icke för att etablera någon arbetareklassens diktatur, icke för att ersätta ett gammalt förtryck med ett nytt. Vi gå fram för att på demokratins fasta grund, med stöd av folkets flertal, lyfta upp till likställighet de hittills tillbakahållna samhällsklasserna, för att avskaffa klasserna, för att göra Sverge /sic!/ till ett gott hem för alla svenskar."

För detta fick han starka applåder och han fortsatte sedan entusiastiskt att tala om att socialdemokratin inte var fosterlandslösa, utan kanske det mest fosterländska partiet eftersom man vill ordna samhället så att alla kände sig hemma. ”Det skall icke i det stora hemmet finnas styvbarn och kelbarn” sade Per Albin. Han frågade därefter retoriskt om ”våra bästa ungdomar farit till Amerika, om det varit rättvist ordnat här hemma?”. De skriande orättvisorna måste bort, menade Per Albin och pekade på att 2 procent av de förmögenhetstaxerade ägde 42 procent av förmögenhetsvärdet. Han sade vidare:

"Alla svenska barn måste ha samma startmöjligheter, alla landets söner och döttrar måste beredas möjlighet att här icke blott kunna skapa sig en god försörjning, utan också njuta allt det goda som gör livet mänskligt.rikt. Klasskillnaden måste bort, Sverige åt alla svenskar."

Per Albin Hansson lät därefter utbringa ett fyrfaldigt hurra för fosterlandet och samtida texter talar om stort bifall från publiken.

Annars är det i en riksdagsdebatt i slutet av januari 1928 som Per Albin Hansson framförde ”folkhemmet” för första gången på riktigt. Inklämd i en diskussion om sockerpriser och riksdagsledamöternas lunchtider lanserade Hansson sin folkhems-vision på allvar. Han stannade upp i sitt anförande och lade ut texten en smula kring temat att det goda samhället borde fungera som ”det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet”.

Per Albin fortsatte med en formulering som kommit att bli klassisk och därför brukar citeras i sin helhet:

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andra, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och utarmade, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade."

Per Albin beskrev således det goda samhället som ett hem, som en familj. Behandlade vi varandra med respekt, så skulle också världen bli bättre. Per Albin målade en bild av ett klassamhälle, där det på ekonomins område fanns en ”fåtalets diktatur”. Han fortsatte:

"Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar."

 Per Albin hade således en idealbild av hur samhället borde vara – men också en bistert kritisk bild av hur illa ställt det var i det existerande samhället.

 Frågan var då hur man skulle göra för att ta sig fram till det goda samhället? Vilka medel borde tillgripas?

 Per Albin argumenterade för att klasskillnaderna skulle avlägsnas och den sociala omsorgen utvecklas. Han ville också se en ekonomisk utjämning, liksom att arbetarna fick del av den ekonomiska förvaltningen. Demokratin måste genomföras och tillämpas ”även socialt och ekonomiskt”. Därför ville han att regeringen skulle lägga mer energi på att lösa de sociala problemen, genom arbetslöshetsförsäkringar och liknande, men däremot borde de inte ägna så mycket tid åt småsaker, som exempelvis att reglera restaurangdansen.

 *

 Vi kan säga att Per Albin gav en vision, men det bör nog tolkas som en principvision, inte som en utopivision om ett helt annat samhälle. En utopivision strävar efter att skapa ett helt annat samhälle än det vi har idag, en principvision däremot siktar inte efter att skapa något nytt, utan istället stärka en princip eller levnadsregel i det samhälle som finns och antagligen alltid kommer att finnas. Själva ”folkhemstanken”, att vi alla ska leva som i en god familj, att miljontals människor ska ha det slags känsla av gemenskap som råder i ett hem, är omöjlig. Den lilla gruppens logik kan inte praktiseras på ett helt samhälle, och de principer som gäller för ett stort och komplicerat samhälle fungerar inte på en liten grupp. Men däremot kan vi försöka ha som tumregel när vi möter andra människor att vi ska behandla dem med respekt.

 Vad Per Albin gjorde var att ställa det rådande samhället i kontrast till ett hem, tjyvsamhället jämfördes med en familj. Han använde en liknelse för att förklara vilken principiell inställning han hade till hur världen borde organiseras om. Det skulle inte finnas några styvbarn eller kelgrisar. En sund regel som alla som vill bli tagna på allvar måste bekänna sig till, konfronterades med verkligheten.

 Att hans liknelse verkar ha haft stor framgång kan bland annat bero på att tankefiguren som Per Albin utgick från inte var någon stor nyhet. Hans förkunnelse hade en gammal traditionell klangbotten och kunde bland annat hämta styrka från den kristna idén om att människor ska vara varandras likar. I Nya testamentet kan vi läsa att här ska inte vara jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna, utan alla ska vara ett tillsammans. Steget från detta till att tala om att här skall vara varken styvbarn eller kelgrisar kan inte ha varit alltför stort.

 Människor ska ses för vem de är, inte dömas efter sin position eller sitt ursprung, de ska smälta samman till en stor gemenskap. För de kristna skulle detta ske genom Jesus. Hos Per Albin är det genom politiska förändringar som mänsklig gemenskap skulle kunna uppstå.

 Vi kan således säga att Per Albin Hansson hade en ganska lättbearbetad terräng, när han talade för sin idé om det önskvärda med en högre samhällsgemenskap. Det fanns redan ett gott förarbete gjort genom århundraden av kristen förkunnelse. Men marken var inte bara väl förberedd, Per Albin plöjde också med en lånad oxe. Begreppet ”folkhemmet” hade redan lanserats av andra politiska aktörer – på högerkanten.

 Den förste som använde ordet i ett större politiskt sammanhang var biskopen Manfred Björkquist (1884–1985). Denne var en stark kyrklig och politisk personlighet, som i början av förra seklet organiserade kyrkliga agitationsturnéer,, där unga teologistudenter (”frivilligkårer”) reste ut i landet för att bygga en nationellt influerad väckelserörelse, ”ungkyrkorörelsen”. Han startade också folkskolestiftelser i kyrkans namn, samlade in pengar till pansarbåtar och försökte väva in den kristna livssynen i den aktuella samhällsdiskussionen.

 Det var således inte bara kristendomen som var viktig för Björkquist, utan också det nationella perspektivet. Försvarsfrågan och kristendom hängde ihop.

 Manfred Björkquist försökte hitta nya vägar för kristendomen när de traditionella banorna börjat förstöras av industrialismen och klasskonflikter.

Samhällsupplösningen gjorde det nödvändigt för kyrkan att förändra det sätt på vilket den kommunicerade med omgivningen. Dessutom hade statskyrkan fått ny konkurrens av frikyrkor, som växte likt svampar ur jorden. Det var därför nödvändigt, menade Björkquist och hans vapendragare, att skapa en ”folkkyrka” där människor höll samman av egen vilja och inte av tvång.

Manfred Björkquist tyckte sig se att Sverige egentligen hade fallit sönder i två olika nationer, hade skapat sin egen ”nation” inom Sveriges gränser, och ställt sig utanför den traditionella nationella gemenskapen. Uppgiften var att smälta samman dessa två identiteter till en högre helhet. Den ”nya” nationen måste fås att växa ihop med den gamla. I moderna termer kan vi säga att diskussionen på den tiden var ställd inför en integrationsproblematik.

Just denna tanketråd, att det inom Sverige fanns två nationer, en besutten och etablerad nation, bestående av en minoritet å ena sidan, och å den andra sidan en hunsad och i utanförskap utträngd majoritet, kom Socialdemokraterna att skickligt spinna på.

Själva ordet ”folkhem” använde Björkquist på ett stormigt möte i Göteborg, där några arbetare protesterade våldsamt mot tanken att de hade ett fosterland att försvara.

Något sådant ville de inte veta av. Manfred Björkquist svarade då att just detta problem var något som måste åtgärdas: Målet var ett samhälle, där alla känner sig ha ett fosterland: ”Vi måste skapa ett folkhem!” utbrast Björkquist.

En annan framstående svensk ideologisk tänkare, statsvetarprofessorn och unghögermannen Rudolf Kjellén (1864–1922), använde också ordet ”folkhemmet” före Per Albin. Att Kjellén använde samma uttryck som Manfred Björkquist var inte så konstigt, eftersom denne var hans svärson.

Det Kjellén argumenterade för var en nationell gemenskap där klasser och grupper växte samman till en helhet. Kjellén kritiserade dem som ensidigt argumenterade för arbetarklassens intressen och menade att detta fördärvade samhället. Han var inte motståndare till socialistiska tankegångar om dessa kretsade kring nationen som helhet och inte bara utgick från intressena hos en viss samhällsklass. Kjellén kritiserade också individualistiska idéer och menade att det fanns en ”socialism” för hela nationen:

"Men det finnes också en socialism ofvanför partitillfälligheterna, i idéernas rike. Denna är, logiskt och grammatikaliskt, motsatsen till individualism och intet annat. Accenten lagd på statsmakten istället för på den enskildes rätt. Solidariteten vidgad ut öfver ett helt folk, icke inskränkt till personer eller ens klasser. Samhörighetens idé gent emot frihetens. Socialismen som parti inskränker denna idé till arbetareklassen. Däraf dess samhällsvånda. Vidga ut idén öfver hela folket – tänk en nationalsocialism istället för klassocialism – och det samhällsvådliga blir en härlig samhällsstyrka."

 Kjellén ville åstadkomma en samhällsgemenskap ovanför individualism och grupptänkande.

 Men om vi inte ska tänka på oss själva eller vår grupp utan ställa in oss i gemenskapen – finns det då inte en risk att vi förlorar vår frihet? Hur långt ska vi gå i anpassning till helheten? Hur stora ska våra möjligheter vara att utveckla oss själva?

 Vilket ansvar har vi som enskilda människor mot övriga samhället?

 För Kjellén och andra med samma konservativa bakgrund var det lätt att svara på frågan. Den enskilde skulle underkasta sig helheten. Kjellén ville inte ha klasskamp, men inte heller fria individer som gick sina egna ärenden utan alla skulle arbeta för det gemensamma.

 Kjellén strävade efter ett samhörighetens samhälle som såg till att såväl enskilda individer som klassgrupperingar göts samman till något högre. En statlig reformpolitik som skulle väva in människorna i en medborgerlig gemensamhet.

 Den som gör Kjellén till en intressant bidragsgivare till den socialdemokratiska ideologiska debatten är inte bara att han betonade en ”socialism” på nationell grund, utan också hans syn på statens roll för samhällsutvecklingen. Han var kritisk till liberalismen, därför att den var atomistisk och tonade ner statens uppdrag att skapa samhällsgemenskap.

 Rudolf Kjellén använde ordet ”socialitet” för att beskriva sin åsikt att medborgarna skulle känna samhörighet med helheten. Staten skulle genom aktiva politiska insatser höja människornas delaktighet i samhällsutvecklingen. Kjellén ansåg att solidariteten var viktig och att inga samhällsgrupper skulle känna att de stod utanför. Olika särintressen skulle fogas in i helheten. En metod att åstadkomma detta var att genomföra sociala reformer. Han var också för någon form av rösträtt åt alla, var positiv till en viss grad av fördelningspolitik och en respekt för nationella särdrag och traditioner.

 Men i den socialdemokratiska debatten återkommer ofta frågeställningen om var gränsen ska dras mellan individen och samhällsgemenskapen. Vilka uppoffringar kan vi förvänta oss av de enskilda medborgarna för helheten? Var slutar ”jag” och när börjar ”vi”?

 Diskussionen om ”staten och individen” är därför central.

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 2

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 2

En offensiv defensiv - socialdemokratins uppdrag

En offensiv defensiv - socialdemokratins uppdrag