Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 3

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 3

3) Paternalismen

 Uppfattningen att staten borde reglera restaurangdansen, som Per Albin fick försvara sig mot i debatten efter hans folkhemstal, brukar kallas för paternalism, ett ord som kommer från latinets ”pater” (fader).

Storpappa ska hålla reda på medborgarna, som i bästa fall är som små barn, i värsta fall som bångstyriga tonåringar.

Paternalism innebär en välvillig och beskyddande inställning hos överheten gentemot undersåtarna. Makthavaren hjälper sitt folk till en dräglig tillvaro och får i gengäld uppskattande följsamhet. Paternalism kräver således ett slags ömsesidig respekt, men utgår från att den överordnade är som en förälder till sina underordnade, och betraktar dem som mindre vetande i behov av en stödjande hand och stundtals en ganska sträng uppfostran. I paternalismen ligger nämligen också ibland ganska stränga pekpinnar om vad som är tillåtet och inte tillåtet. Paternalism kan exempelvis innebära restriktioner mot användning av alkohol, tobak och aktiviteter som kan vara skadliga för människor. ”Storpappa” måste hålla sina små i handen när åskan går.

Men samtidigt innebär politikens uppfostran av individen, genom statliga reformer, att människorna förändrar sitt perspektiv. Paternalismen, uppfostran av människorna, leder inte bara fram till att de kan känna sig förolämpade, utan också att de får det bättre.

Ett bra exempel på denna dynamiska motsättning i den paternalistiska hållningen finner vi i en av den svenska socialdemokratins stora politiska klassiker, nämligen Gunnar och Alva Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan. Denna bok, som utkom 1934, har rönt ett märkligt öde.

Den kom ursprungligen att sätta sin prägel på hela den experimentella reformverksamhet som socialdemokratin initierade under 1930-talet, och som sedan kom att bli vägledande för alla politiska partier. ”Befolkningsfrågan” blev det gemensamma lösenordet för det nationella välfärdsbygget.

I dagens debatt anses dock makarna Myrdals bok vara ett exempel på en fruktansvärd tvångspolitik som bland annat ledde till tvångssteriliseringar. Några betraktar boken som ett slags svensk socialfascistisk produkt. Andra försöker diskutera mer nyanserat.

*

Vad var det då som makarna Myrdal hävdade i sin bok?

Vetenskapsmän och politiker var fullständigt övertygade om att staten med sitt maskineri hade möjlighet att organisera om samhället från grunden. Myrdals hävdade att socialpolitiken skulle ändras från att behandla symtom till att ”vara profylaktisk och gå till de sociala missförhållandenas orsaker”. Syftet var att förebygga ”sjukdom, brottslighet och asociala tendenser”. En ny värld skulle skapas, ”ett nytt samhälle genomträngt av social solidaritet, där hela nationen i vidgad mån känner sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bli dess nästa generation”.

 Det är två saker som slår dagens iakttagare av 1930-talets politiska program.

För det första genomsyrades diskussionen av en längtan efter det perfekta samhället. Allt ineffektivt, skämmande, efterblivet och irrationellt skulle hyvlas bort av dem som hade kunskaperna. Det oharmoniska måste bort och det fanns möjligheter att med rationell analys identifiera och bekämpa det störande.

För det andra kan vi konstatera att för samhällsingenjörerna var människorna ett material som de hade förfoganderätt över. Exempelvis var det inte likgiltigt vad folk gjorde med sin inkomst, ”framför allt icke om de ha barn”. Statens uppgift var att rätta till missförhållanden, även till kostnaden av att enskilda människors rätt kränktes.

Individualismen var en asocial kvarleva från industrialismens barndom, och hade inget i den nya tiden att göra. Problemet var den äldre generationen som satt hopplöst fast i det gamla. Dess trånga individualism hotade hela nationens existens och måste brytas ner till förmån för rationell analys av sociala utvecklingstendenser.

Samhällsingenjörernas uppgift var att i effektivitetens anda och med rationella metoder göra bästa möjliga bruk av människomaterialet. Den enskilda människan var en resurs, en unik komponent som måste utnyttjas. Människorna betraktades som en stock, ”befolkningsstocken”, vilken snickaren kunde hyvla till önskvärt resultat. Syftet var ”att framskapa ett bättre människomaterial”, ”en kvalitetsmänniska”. De svenska medborgarna skulle inte bara bli fler, de skulle också bli bättre. Medborgarna betraktades som ”det mänskliga produktionsmedlet” vilka skulle, enligt Myrdals, stärkas moraliskt och intellektuellt.

Hur skulle då kvalitetsmänniskorna åstadkommas? Myrdals svarade:

"I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering."

Problemet med detta var att veta hur hårt man skulle gå fram. Vissa dåliga anlag behövde ju inte leda fram till en undermålig avkomma. Och hur skulle man göra med dem som var tillräckligt förståndiga för att ha rättsligt skydd, men ändå skapade livsodugliga miljöer? I det senare fallet förespråkade Myrdals i första hand frivilliglinjen – och först i sista hand tvångsmässig sterilisering.

Men sterilisering kunde också minska samhällets kostnader för socialt underhåll:

”Åter och åter träffa vi t.ex. på stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer. Att ett antal dylika individer hindras att komma till världen medför alltså i och för sig en betydande social lättnad, alldeles oavsett vilken verkan på befolkningsstockens framtida kvalitet en sådan inskränkning kan tänkas medföra."

Makarna Myrdal var emellertid noga med att understryka att steriliseringen inte var någon universallösning och att man inte skulle fästa alltför stora förhoppningar till denna metod. Dessutom fick inte steriliseringen tillämpas generellt på befolkningsgrupper, såsom exempelvis ”de lägre klasserna”, utan bara på individuella indikatorer. Myrdals avgränsade sig tydligt gentemot försök att göra politiska program på rasbiologins idéer.

De avgörande insatserna för ett bättre samhälle skulle emellertid göras på viktiga livsområden såsom bostäder, föda, utbildning, hygien och liknande. Det var där som man hade möjlighet att verkligen höja människomaterialets kvalitet. Staten skulle se till att premiera barnafödande så att det ökade samt se till att dessa barn fick bästa möjliga livskvalitet.

Vi kan uppfatta makarna Myrdal som socialister, men det är lika möjligt att kombinera deras resonemang med en nationellt konservativ attityd.

*

Det som här diskuterats reser flera frågor om var socialdemokratin drar gränsen mellan individ och stat. I steriliseringsfrågan ställs motsättningen mellan individens väl och samhällets väl på sin spets.

Ett synsätt – individualismen – gör gällande att den enskilda människan har rätt att förverkliga sina drömmar oavsett vilka konsekvenser det får för omgivningen. Vi får visserligen inte skada andra, men vi har rätt att utnyttja friheten som vi vill, så länge vi inte inskränker andras frihet. Ingen ska tvingas att leva för någon annan. Vi har frihet och ansvar för oss själva och vår egen välfärd.

Ett annat synsätt – kollektivismen – menar att den enskilde måste ta hänsyn till helheten. Om var och en försöker uppnå självförverkligande kommer det i längden att gå ut över andra. Även om vi inte använder vår frihet till att direkt skada andra, kan det mycket väl påverka medmänniskors välfärd indirekt. Om vi samarbetar genom att uppoffra oss på kort sikt, kan vi uppnå högre välfärd på längre sikt.

Dessa två hållningar bryts mot varandra i många frågor. När det gäller alkohol får individerna inte ta sig ett glas som de vill, inte ens om de är skötsamma och måttfulla. Vi får inte tillverka sprit själva eller köpa när vi behöver. Staten reglerar också droger, och förbjuder oss att använda droger som är mindre skadliga än alkohol. Den ”kemiska befrielse” som många hävdar är möjlig genom ett kontrollerat användande av olika preparat förvägras oss. På arbetsmarknadens område, när det gäller invandring och föreningsfrihet, har staten långa och hårda pekpinnar. Individernas önskningar måste anpassas till kollektivet. Även om du kan visa att du inte skadar någon annan, så förbjuds vissa beteenden av princip. Den enskilde har bara att underkasta sig lagarna.

I frågan om steriliseringen är det uppenbart att socialdemokratin tog ställning för en kollektivistisk hållning. Den enskilde individen ska underordnas samhällets bästa. Det är ingen rättighet att föda barn om avkomman blir undermålig eller defekt.

Socialdemokratin har betraktat samhället som ett material som genom politiska ingrepp kan bearbetas. Folket är en stock som går att påverka med verktyg: Med badhus kan befolkningsmaterialet tvättas rent. Med bibliotek kan det göras bildat och kultiverat. Genom att göra medicinska rön till politik, kunde folkkvalitén förbättras. Syftet var att framskapa ett bättre människomaterial, en kvalitetsmänniska, som dåtidens terminologi uttryckte det. De svenska medborgarna skulle inte bara bli fler utan också bättre. Folket var ett mänskligt produktionsmedel med vars hjälp välfärden kunde ökas.

Socialdemokratins grundhållning har varit att folk ibland måste tvingas att göra vissa saker – för sitt eget bästa. Gunnar Myrdal lär en gång ha sagt att precis som folk var tvungna att lära sig att äta tomater, fick man också lära dem att bo i höghus.

Myrdal har mycket pregnant gett uttryck för sin förvåning över människors anpassningsförmåga:

"Liksom tamdjur har folk som växer upp i den västerländska typen av reglerade samhälle inte längre någon verklig föreställning om ett mera vilt liv. Människodjurens anpassningsförmåga inför nya villkor förblir för den tänkande samhällsforskaren ett av världens under."

Vi kanske tycker att det är lite besvärande att betrakta folket som ett material eller som tamdjur. Vem skulle trivas i båset på någon kollektivistisk ladugård? Men det Myrdal samtidigt säger är att medborgarna har en förmåga att anpassa sig till nya förhållanden.

Exempelvis skolplikten har gjort att alla idag betraktar utbildning som något naturligt. Det är svårt att säga annat än att den allmänna skolgången åtminstone till en viss gräns gjort samhället bättre. Trots att det var ett kraftfullt ingrepp i dåtidens samhälle att tvinga alla att gå i skolan, ett minst lika allvarligt ingrepp i människors liv som tvångssteriliseringarna var.

Det var, för att fortsätta Myrdals liknelse, verkligen att med tvångsmedel föra samman fria och lyckliga varelser i en påtvingad gemenskap med lärarauktoritet, mobbning och indoktrinering som viktiga inslag, som vore de inget annat än boskap.

Indelningsgrunden för skolans boskapshantering har exempelvis inte varit elevernas intressen eller begåvningsnivå, utan vilket år de är födda. Läsårsvis har de vallats in i skolans lokaler och disciplinerats enligt den politiska regimens direktiv.

Utfallet har, i grova drag, varit ganska positivt. Vi har fått ett kunskapssamhälle. Gradvis har vi också börjat luckra upp läsårsindelningen av skolan och istället börjat med individuell skolgång, där var och en följer sin egen begåvningsutveckling utan att tvingas följa samma standardiserade och inrutade mönster.

Vi kan säga att skoltvånget gradvis börjat klinga av. Tvånget att gå i skolan har förändrats, från att vara ett sätt att disciplinera människor, till att skapa en grund för att alla ska kunna göra anspråk på att möta respekt och få frihet.

*

Vi kan säga att socialdemokratin utgår från individen som en ganska bräcklig och svag varelse som behöver omgivningens stöd. Det nyfödda barnet är ingenting utan föräldrarnas omsorg. Men ur den svaga individen kan med rätt inramning växa en personlighet. Om andra politiska inriktningar talar om ”individen” så är det ”personen” som är den socialdemokratiska tankefiguren.

Således. Kulturmänniskan, personligheten, kommer först när vissa materiella omständigheter är garanterade. Här kommer en av socialdemokratins intressantaste teser upp. Samhället är dynamiskt och går att påverka genom medvetna politiska beslut. Socialdemokrater har varit oeniga om i hur hög grad staten kan – och bör – styra. Men grunduppfattningen är klar. Det finns i den politiska aktiviteten en möjlighet att göra världen bättre. Politik kan visserligen ta sig olika banor. Några socialdemokrater har menat att politik bäst formuleras i statens regi, andra har menat att politik också kan vara folkrörelsearbete.

Men politik har varit viktigt – gemensamma beslut, gemensamma handlingar, för en utvecklad gemenskap där människor gör världen bättre tillsammans.

Under 1900-talet har det stora socialdemokratiska projektet varit välfärdsstaten. Att diskutera socialdemokratin utan att nämna välfärdsstaten går inte.

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 4

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 4

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 2

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 2