Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 4

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 4

4) Välfärdsstaten

 Det har alltid varit statens uppgift att skapa välfärd i samhället. Men möjligheterna har varit varierande – och metoderna har skiftat beroende på vad makthavarna ansett varit det lämpligaste sättet att gå tillväga.

 Det som skiljer välfärdsstaten från andra statsstrukturer har varit den höga ambitionsnivån. En välfärdsstat är ett samhälle där staten sätter upp konkreta mål för medborgarnas välfärd – på livets alla områden – och sedan ser till att dessa mål uppnås genom olika medel. Målen ska vara ambitiösa och endast det bästa ska vara gott nog och folket.

 I sin bok Planhushållning i välfärdsstaten (Tidens Förlag, 1960) hävdade Gunnar Myrdal att den rådande samhällsordningen i själva verket skulle ses som något icke avsett. Myrdal skrev:

 "Hos oss har regeringar, parlament och medborgarna i allmänhet aldrig bestämt sig för att detta var det slags samhälle de ville ha. Tvärtom har det gradvis växt fram genom otaliga särskilda ingripanden – alla ledande till ökad samhällskontroll, som i sin tur kräver mer och mer planmässig samordning – alla ackompanjerade av högljudda förkunnelser från nästan alla parter att vi hade ett ’fritt’ näringsliv och ämnade bevara det ’fritt’. /…/ Ingen utveckling har varit mer oplanerad än planhushållningens successiva framväxande och stigande betydelse i alla västliga länder. /…/ Det som hände var att man, allteftersom statsingreppen på något område blev alltmer omfattande och komplicerade, fick lov att då och då försöka samordna dem mera rationellt – ’kasta in jästen i ugnen efter brödet’ som den lantliga liknelsen lyder."

Gunnar Myrdal ansåg att folket gillade de improvisationer som det reglerade samhället åstadkom, främst därför att de kände sig delaktiga i samhällsprocessen. Detta var också viktigt, menade han, eftersom det låg en pedagogisk tanke bakom att dra in människorna i välfärdsstatens praxis:

"I en välutvecklad välfärdsstat deltar en allt större del av den vuxna befolkningen i regerandet genom medlemskap i olika kommunala nämnder och råd som svarar för lagarnas tillämpning och medlens användning /…/ Andra medborgare bär ansvar för samhällets ingrepp såsom medlemmar av fackföreningsstyrelser, kooperativa föreningar av olika slag eller andra intresseorganisationer. I den avancerade välfärdsstaten med dess höga medborgerliga bildning och medborgaransvar hör alla dessa befattningshavare till folket, är alltså inte anställda funktionärer. Alla träffar dem på arbetsplatserna, på gatan, i vardagslivet. Deras verksamhet står under en folklig kontroll som är informell och oavbruten, sålunda inte begränsad till val och sammanträden. De regleringar som framgår ur detta rikt förgrenade organisationsliv ter sig för hela samhället mer som frivilligt valda, ungefär som de individuella avtal och affärer folk finge ingå i det friaste tänkbara system, såsom de nu gör."

Således skulle inte samhället bygga på offentligt anställda byråkrater, utan administreras av medborgarna själva, direkt och utan politikerproffs som mellanhänder. I takt med att detta självreglerande samhälle växte fram borde staten dra sig tillbaka, hävdade Gunnar Myrdal:

"I allmänhet bör vi, när levnadsstandarden stiger och folkets medverkan i samhällsangelägenheterna blir intensivare, närma oss en situation där många viktiga samhällskontroller kan genomföras utan mycken direkt statlig intervention i vanlig mening, särskilt utan att kräva mer än ett minimum av statlig administration, helt enkelt genom att man, som ett medel för samhällelig kontroll, aktiverar påtryckningarna från en upplyst allmän opinion, samt organisationernas förhandlingsstyrka."

På det hela taget borde staten, enligt Myrdal, hålla sig till måttliga och allmänna regleringar. Den framtida välfärdsstaten skulle därmed förverkliga det samhälle som exempelvis John Stuart Mill och andra liberala filosofer drömt om. Den utopiska, decentraliserade och demokratiska staten, som lät sina medborgare själva åta sig mer och mer ansvar, kunde förverkligas, såvitt staten inte blev för byråkratisk och klåfingrig:

"Att kämpa mot dirigering uppifrån har alltid varit en samlande appell för de progressiva krafterna i västerlandet."

Således. Gunnar Myrdal hade en idé om en temporär välfärdsstat, men det var ingen utopi utan en fullt realiserbar samhällsvision. Hans egen sammanfattning av vad som borde göras var följande:

"Det gäller att ersätta ett växande nät av direkta små ingrepp med ett fåtal, mestadels generella ingripanden, att omdana samhället på sådant sätt att det i de flesta stycken kan överlämnas till folkets samarbete och kollektivuppgörelser, i alla slags samfälligheter och organisationer nedanför staten, så att de själva får göra upp om sammanlevnadens normer."

Vad Gunnar Myrdal menar är att när samhället mognat och medborgarna blivit kapabla att sköta sina egna affärer utan inblandning från politiken, ska också statens verksamhet formas därefter. Vardagsfrågorna kan folket själva sköta genom olika kollektiva lösningar, medan staten kan dra sig tillbaka och endast engagera sig i de stora frågorna.

Vad kan vi då säga om denna myrdalska ideologiska tankegång?

Tanken på en tillbakadragen stat som låter medborgarna sköta sina angelägenheter i mindre kollektiva former tappades uppenbarligen bort under 1960- och 1970-talens rekordår. Då kom socialdemokratin att se staten som en dominant maktfaktor som kunde styra samhällsutvecklingen.

Några har betraktat detta som en välfärdsstatlig hybris, alltså en övertro på politikens förmåga att kontrollera tillvaron. Andra har sett det som en nödvändighet med en stark och väl utbyggd statlig dirigering av samhällstillvaron. Annars går det inte att skapa ett rättvist samhälle, som ger människor möjligheter att utvecklas fullt ut.

Men socialdemokratisk debatt är full av reservationer mot en alltför långtgående intervention i samhällslivet. Varje politiskt problem har sina speciella lösningar. Exempelvis skrevs följande i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram:

"All planering, all samverkan, all organisation för med sig begränsningar och band. De kan brukas till att skapa likriktning och underkastelse. Men de kan också bli medel för att utläsa de mångas självverksamhet, ge dem känslan av den frihet det innebär att vara med och bestämma över sitt eget öde, dra upp gränserna för den omkrets där den enskilde, i hägn av den trygghet organisationen skänker, kan fritt utveckla sin personliga egenart. Ekonomisk planering är endast ett av de tekniska verktyg den mänskliga uppfinningsförmågan frambragt. Likt all teknik kan de brukas till förstörelse av människan och hennes verk likaväl som till deras uppbyggnad. Socialdemokratin vill samla medborgarna kring uppgiften att behärska tekniken, inte låta sig behärskas av den. Ekonomisk planering skall inte vara en planering av förtryck utan av frigörelse."

Men vad är då frigörelsens principer? Central i den socialdemokratiska diskussionen har varit rättvisa. Men exakt vad det innebär har varit en ständig diskussionsfråga.

 

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 5 och 6

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 5 och 6

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 3

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 3