Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 5 och 6

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 5 och 6

Jag fortsätter min återspegling av text ur boken Ideologier. Min tanke är att försöka få boken utgiven igen, en femte upplaga, men med rejält uppdaterad text. Det här avsnittet står sig hyggligt. Men det är uppenbart att det saknas en tydligare beskrivning av hur “jämlikhetsandarna” inom den socialdemokratiska ideologin resonerar.

Det här handlar alltså om rättvisans olika aspekter:

5) Rättvisa

Rättvisa ska innebära att alla människor behandlas lika, däremot inte att de har det exakt lika. Folkhemmets rättvisa innebär inte ett likformigt samhälle. I den goda familjen har alla familjemedlemmar vissa gemensamma plikter och rättigheter, men var och en möter också respekt för sin egenart. Folkhemmet vill ge samma chans åt alla. Åtminstone kan vi tolka Per Albin Hansson så, när vi läser vad han själv hävdade:

Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt. /…/ vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt, kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda. Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog för alla. Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa. /…/ Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall istället låta allting växa efter sin egenart.

Den här uppfattningen innebär att man accepterar olikheter, men bara sådana olikheter som bottnar i att människor själva valt dem. Den som latar sig och inte läser sina läxor får exempelvis finna sig i att få en sämre position än den som är flitig och ambitiös. Det socialdemokratin enligt sådana som Per Albin Hansson vände sig mot var att vissa människor fick privilegier. Alla skulle ha en chans att utveckla sina potentialer.

 Per Albin förespråkade således inte en jämlikhetsidé som stöpte alla i samma form. Denna tankegång återkommer ofta hos arbetarrörelsens företrädare, inte minst som ett svar på anklagelser från politiska motståndare som hävdat att ”rättvisa” blir liktydigt med förtryck mot individuell frihet. Men den socialdemokratiska rättviseprincipen har sällan formulerats lika elegant som i socialdemokratins program 1960:

Kravet på jämlikhet innebär både ett krav på lika chanser för alla och på lika värde för alla, vilken sysselsättning och ställning de än har. Lika chanser måste framför allt betyda rätten och möjligheten att få utveckla sig efter sin personliga linje och sina egna anlag.

 Programmet fortsatte:

 Kampen för jämlikhet riktar sig mot alla slags klasskillnader, vare sig de gäller ekonomisk ställning, social behandling eller kulturella möjligheter.

 Så slogs slutligen fast:

Socialdemokratin vänder sig därför mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.

Det vi ser uttryckt här är således en socialdemokratisk uppfattning som går ut på att acceptera vissa skillnader mellan människor, såvitt dessa baserade sig på att alla behandlats lika. ”Rättvisa” innebär att reglerna är lika för alla. Att det inte finns någon dold struktur som behandlar människor olika.

Men vi ska således skilja på rättvisa som lika behandling från rättvisa som rättfärdighet. Det senare är en uppfattning som snarare har en religiös eller etisk bakgrund. Vi kanske kan säga att ”rättvisa som lika behandling” är en teknisk fråga medan ”rättvisa som rättfärdighet” är rättvisa som en moralisk fråga.

Exempelvis tycker vi synd om lillebror när de äldre syskonen spelar av honom alla spelkulor. Visserligen följer de äldre syskonen reglerna men vi tycker ändå att Lilleman bör få lite hjälp på traven. Därför griper vi in och försöker predika lite empati för de äldre barnen, att behandla den svagare lite varsamt. När vi gör detta har vi utvidgat rättvisa till att vara något mer än lika behandling av alla. Vissa måste behandlas lite "likare" för att det ska bli en hel rättvisa.

Troende personer löser oftast frågan om rättvisa som rättfärdighet med att överlåta åt en överjordisk makt att väga samman alla plus och minus. Eftersom Gud ser allt, kan också var och en få sin tid i skärselden motsvarande sina samlade synder sedan det goda dragits av.

Men hur kan rättvisa bli rättfärdighet i den ideologiska och politiska meningen? Det socialdemokratiska svaret har varit att omfördela inte bara ekonomiska resurser i form av bidrag till de sämst ställda, utan också att försöka omfördela resurser i form av kapaciteter som kunskap, fostran och demokratiskt sinnelag.

Omfördelningspolitiken har – om vi ska återvända till metaforen om terränglöpningen – riktats in på att ge alla en bra startmöjlighet och viss uppföljning under livets långlöp. Alla ska inte bara få en hygglig start utan också möjligheter till dryck och vård på vägen. Det har inte varit genom att flytta mållinjen eller bromsa de snabbaste löparna som rättvisa som rättfärdighet har varit tänkt att fungera.

Att omfördela kapacitet innebär att klara sig på egen hand i samhället, exempelvis i skolundervisningen, där vissa behöver extra insatser, där 95 procent av alla barn klarar sig bra med föräldrarnas stöd, medan 5 procent behöver mycket mer resurser för att få en rimlig chans.

I det här sammanhanget brukar en amerikansk filosof vid namn John Rawls åberopas. Denne hävdar att om vi skulle konstruera ett samhälle där vi själva skulle bli inplacerade, men samtidigt svävade i okunnighet om exakt vilken position vi skulle tilldelas, skulle vi också välja en omfördelningspolitisk lösning där den som hade det sämst ställt fick det så bra som möjligt.

Det har liknats vid ett barnkalas där godispåsarna blir exakt lika stora när barnen som portionerar ut andelarna inte vet vilken påse de kommer att få. Eller så kommer åtminstone den minsta påsen att bli hyggligt fylld, medan några bonuspåsar kan finnas med i högen. Den som gör portionerna kan hoppas på att vara en av dem som har tur.

Denna princip kallas för ”minimaxprincipen”, alltså att den minsta andelen ska bli så stor som möjligt. Men det som ska fördelas är framförallt möjligheterna att påverka sin egen situation. Här finns en diskussion om ”dynamisk rättvisa” som tar sin utgångspunkt i att det rättfärdigt rättvisa ligger i att alla får möjlighet att själva påverka sin livssituation.

  

6)    Dynamisk rättvisa

Detta resonemang kan göras lite mer kvalificerat. Låt oss ta ett teoretiskt exempel. I ett land finns det en grupp Jättefattiga och en annan som är Jätterika. Klyftan mellan dem är högst väsentlig. Men detta är inte det enda som är intressant, utan vi borde fundera över vad som händer när det har gått, säg, 10 år. Om de Jättefattiga då ligger kvar på samma nivå som förut, medan de Jätterika blivit ännu rikare, kan vi säga att klyftorna ökat. Samma sak om de Jätterika har samma nivå som förr, men de fattiga blivit fattigare.

 Men låt oss samtidigt ställa frågan om klyftorna också ökat om de personer som var Jättefattiga på 10 år byter plats med de Jätterika. Då finns klyftorna kvar, men har blivit omkastade. För de enskilda personerna i vårt exempel måste detta betraktas som en högst betydelsefull förändring.

 Men kanske är det en lite dramatisk tankegång. Vi kan istället tänka oss att en stor grupp bland de Jättefattiga under 10 år blir Halvrika. Och att några bland de Jätterika faller ner till samma mellannivå.

 Hur ska vi då se på utvecklingen?

 Och om det är så, att vi önskar ”minskade klyftor”, kan vi då skapa detta genom att driva ut alla rika ur landet? Om de Jätterika flyttar till ett skatteparadis blir ju onekligen effekten av detta att klyftorna minskar eller försvinner. Men är det en förbättring?

 Vi kan fortsätta diskussionen genom att göra följande nya antaganden. Låt oss säga att vi får en inflyttning från ett land som har svält och krig. Dessa människor sätts på en flyktingförläggning och ges en minimistandard som är betydligt sämre än vad de Jättefattiga accepterar.

 På ett sätt kan vi då säga att klyftorna ökat. Men samtidigt kan vi hävda att de som kommit som flyktingar fått det mycket bättre än de hade det i sitt krigiska hemland.

 Genom att införa ett resonemang som tar fasta på vad som händer med de enskilda personer istället för de grupper de tillhör, får vi en mer nyanserad syn på vad rättvisa egentligen är. Detta sätt att resonera brukar kallas ”dynamisk rättvisa” och innebär att vi tar hänsyn till hur det går för enskilda människor under livscykeln. Det är exempelvis rimligt att den som studerar med studielån har det ganska knapert under den korta tiden som utbildningen försiggår, men att detta senare kompenseras genom att studierna betalar sig i form av högre lön. Men även om den välutbildade har högre lön än den lågutbildade kommer deras livslön inte att skilja sig lika mycket.

Med dynamisk rättvisa som utgångspunkt kan klyftor accepteras under följande förutsättningar:

För det första att klyftorna är uppkomna ur en konkurrens på lika villkor. Positioner får inte bygga på privilegier eller diskriminering. Om de sämst och bäst ställda har sina positioner baserade på olika behandling är klyftorna inte godtagbara, det är också tveksamt om det är godtagbart om grupperna ”ärvt” sina positioner till större del. I den mån klyftorna kommer ur en jämlik tävlan, där skillnaderna springer ur egna insatser, där olika ambition, begåvning och ansträngning får vara utslagsgivande är de helt acceptabla.

För det andra kräver den dynamiska rättvisan, för att acceptera klyftor, att de som har det sämst ställt har en dräglig tillvaro och att vi över tid ser att ”sämst ställd” gradvis får en förbättrad position, kopplad till övriga samhällets standardförbättringar.

För det tredje innebär acceptabla klyftor för den dynamiska rättvisan att de sämst ställdas möjlighet att förändra sin situation maximeras, så att den som befinner sig i en ledsam situation känner hopp om att framtiden ser ljus ut och att det finns nya livschanser.

För det fjärde ska inte en dålig social situation ”smitta av sig” på andra områden eller nästa generation. Den som inte anstränger sig i skolan och arbetslivet, utan slarvar med läxor och håller sig undan på jobbet, bör rimligtvis också få räkna med att få en sämre standard än den som lägger manken till. Men en taskig samhällsposition får inte leda fram till att vederbörande särbehandlas inför domstol, i bostadskön eller i skolan.

I bostadskön ska bostäder delas ut efter principen ”först till kvarn”. Men det är samtidigt självklart att de som har ett akut behov av bostad ska få gå före, exempelvis om huset brunnit ner eller om alternativet är att sätta en barnfamilj på gatan. Det är dock tveksamt om skilsmässa ska vara ett skäl att få gå före i kön, möjligtvis om det finns barn med i bilden eftersom dessa inte ska riskera att få lida för att föräldrarna inte kan hålla sams. Ju fler undantag som formuleras, desto fler personer kommer att försöka ”kvala in” på undantagsreglerna. Det är också självklart att den som ger intryck av att inte kunna betala för sitt boende kan få svårigheter att bli tilldelad en bostad. Här kan vi se hur en dålig position på ett område riskerar att på ett ”orättvist” sätt smitta av sig.

Det kan exempelvis ses som en orättvisa att den fattige – som skulle behöva bo billigt – sannolikt skulle klara sig bättre med ett billigt egnahem där den arbetslöse kan ägna dagarna åt att med eget arbete successivt förbättra standarden. Men eftersom den fattige inte har råd att köpa ens en billigare villa, tvingas vederbörande hyra bostad, trots att det på sikt blir dyrare.

Det går därför att argumentera för att ökad rättvisa inte ska handla om att jämna ut levnadsstandard i första hand, utan fördela möjligheter istället. Låga bidrag behöver inte vara orättvisa om resurserna riktas till att ge alla större möjligheter att köpa vitvaror på kredit. Eller skapa ett låneinstitut som hjälper de sämst ställda att kvala in på bostadsmarknaden.

Den dynamiska rättvisan försöker således förhindra att orättvisa på ett område smittar av sig på andra. Och att den ursprungliga smitthärden saneras och helst försvinner över lite tid.

Men rättvisetanken kan också innebära en positiv smitta. Om vi behandlas rättvist (och rättfärdigt) exempelvis i skolan kommer vi också att bära med oss detta till andra områden. Exempelvis brukar socialdemokrater hävda att den bästa symbolen för rättvisa är rösträtten: att alla medborgare har lika rätt att välja de allmänna representanterna.

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 7

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 7

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 4

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 4