Medbestämmande - hur gick det till?

Medbestämmande - hur gick det till?

Nu när arbetsmarknadslagstiftningen ligger i stöpsleven kan det vara intressant att påminna om den politiska offensiv som socialdemokratin genomförde på sjuttiotalet och som bland annat resulterade i MBL (Medbestämmandelagen) men också en lång rad andra reformer som nu ska ses över, en period som kröntes med löntagarfonderna.

Skrev lite om MBL och bakgrunden i en utmärkt tidskrift som ges ut av TAM-arkivet, som samlar tjänstemännens och akademikernas arkivmaterial. Publikationen heter Nio-Fem och numret jag skrev i finns att fiska upp här.

Min råtext (som bearbetades något inför publiceringen) finns att läsa här:

Medbestämmandelagen i perspektiv

Lagstiftningen på arbetsmarknadens område under 1970-talet betraktades på sin tid som den största demokratireformen sedan den allmänna rösträttens genomförande. Genom lagar och avtal skulle nu arbetare och tjänstemän bli medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet skulle upphävas.

Några såg detta som ett naturligt steg för att göra kapitalismen mer jämlik och demokratisk, utan att rubba fundamenta för en fri marknadsekonomi. Andra betraktade detta som ett första steg mot socialism.

Genom att närmare studera hur medbestämmandelagen genomfördes, vilka diskussioner som då fördes, och hur utfallet av lagen ska värderas, kan vi också dra några lärdomar inför framtiden. Frågan om de anställdas inflytande över sitt arbete är fortfarande aktuell, fast idag under annorlunda omständigheter än på sjuttiotalet.

*

Frågan om arbetarens inflytande på sin arbetsplats har en lång historia. Det första viktiga steget i utvecklingen i vår tid togs egentligen redan i början av 1900-talet. Det var när fackföreningarna erkändes av arbetsköparna – mot att facket också erkände motpartens rätt att ”leda och fördela arbetet.

Det var en slags ”kohandel” där parterna fick sina respektive prioriteringar erkända av motparten.

Under 1920-talet kom arbetarrörelsen att försöka flytta fram positionerna. De började driva vad som kallades ”den industriella demokratin”. Resonemanget var mycket enkelt. På politikens område hade samhället blivit demokratiserat. Det var lika naturligt att även näringslivet på samma sätt skulle erkänna människors rätt till inflytande.

Formuleringar som flöt ur Ernst Wigforss penna i den utredning som presenterade förslagen (SOU 1923:29) har blivit klassiska:

Man kan inte i längden förkunna jämlikhet i statens styrelse, politisk demokrati, som den enda styrelseform, värdig fria människor, och samtidigt förklara det för en oföränderlig institution, att inom industrien en grupp ägare med ärftlig rätt skola bestämma över tusentals arbetares dagliga liv. Med rätt eller orätt komma de stora arbetaremassorna att tolka det politiska jämlikhetsevangeliet som ett förstadium till det ekonomiska.

Men de vackra formuleringarna till trots kom inte mycket ut av framstöten för en industriell demokrati. Utvecklingen tog andra vägar. Nästa viktiga steg kom 15 år senare, med Saltsjöbadsavtalet.

Detta avtal kom att utgöra en grundbult i den svenska modellen. Den var framförallt en avgränsning gentemot en alltför klåfingrig stat. Parterna kom överens om hur de skulle sköta sina mellanhavanden utan inblandning från politikerna. Men med detta kom också fackföreningarna att avhända sig möjligheten att driva på utvecklingen den parlamentariska vägen. I gengäld kunde de också stärka sin egen position som arbetskraftens företrädare.

Saltsjöbadsavtalet gav upphov till en lång rad samarbetsavtal som förstärkte modellens anda.

Det skapades också arenor där de anställda och företagen skulle diskutera gemensamma frågor. Sådant som ”driftsnämnder” och ”företagsnämnder” uppkom. Men det var dels inte organ som ersatte arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, utan snarare en slags säkerhetsventil, som tillät aktörerna att prata av sig. Det fanns dels också en oro hos fackföreningarna att dessa organ, om de blev alltför dominerande, riskerade att skapa ett slags dubbelkommando som sidsteppade fackföreningarna.

Under de rekordår som följde efter kriget kom medinflytandefrågorna att hamna något i bakgrunden.

*

Men under 1960-talet kom arbetsmiljöfrågor att diskuteras allt mer. Sådant som bostadsstandard, sjukvård, och samhällsutvecklingen i stort hade medfört stora förbättringar. Nu kom fokus att hamna på arbetslivet.

När oron på arbetsmarknaden tilltog, med vilda strejker och liknande, ökade intresset allt mer för att arbetare och tjänstemän skulle ha ökat inflytande över sina arbetsplatser, att arbetarskyddet skulle stärkas och då dåliga miljöerna byggas bort.

Exempelvis tillsattes 1969 en kommitté för ”samarbetsfrågor på arbetsplatsen” inom TCO för att ge förslag på arbetslivets demokratisering.

En stark drivkraft bakom det ökade intresset för medbestämmande var känslan av att strukturomvandlingen på arbetsmarknaden hade gått för långt, eller åtminstone skedde ovanför människors huvuden. Även om fackföreningarna själva var drivande för att öka produktiviteten i samhällsutvecklingen, kunde även de känna att företagen ibland brände på utan att åtminstone informera de anställda.

Det är också därför som en hel del av de konkretioner som MBL ledde fram till var sådana inslag som att facket kunde tillkalla löntagarkonsulter på företagets bekostnad, inflytande över datoriseringen, möjlighet för forskare att få tillträde om facket önskade, och möjlighet för koncerndotterbolag at få insyn i hela företaget.

Även den allmänna ”tidsandan ”drev på. I alla tänkbara sammanhang krävdes medinflytande., demokrati, yttranderätt. Förutom strejker skedde offensiver på skolor, universitet, på militära förband och i samband med stadsplanering. Det var LKAB-strejker, Almstrider och Kårhusockupationer.

Således inleddes en lång rad reformer på arbetsmarknadens område, där lagen om medbestämmande MBL får anses vara juvelen i kronan.

*

Det hände under medbestämmandelagens tillkomst att LO ibland fick försöka bromsa initiativ från det socialdemokratiska partiet. Där var politikerna angelägna om att undfägna väljarna med radikala reformer som skulle stärka de anställdas rättigheter, de arbetade i medvind från tidsandan.

Socialdemokraterna var dessutom hårt pressade från olika vänstergrupper som var offensiva på arbetsplatserna och krävde ännu mer radikala reformer. Detta gav såväl vind i seglen, men spred också en oro över vad som kunde hända om partiet släpade fötterna efter sig.

Men ett minst lika viktigt omvandlingstryck på socialdemokratin var att de borgerliga partierna också var pådrivande i medbestämmandefrågor.

Exempelvis motionerade centerpartiet med Torbjörn Fälldin 1967 om ”utbyggd företagsdemokrati”, som ville utveckla företagsnämnderna och ytterligare förstärka den atmosfär av förtroendefullt samarbete på de lokala arbetsplatserna.

Och från liberalerna/folkpartiets sida fanns en stark opinion för att flytta fram de anställdas positioner.

Även moderaterna/högerpartiet motionerade i frågan, underskriven bland annat av partiledaren Yngve Holmberg, en motion som argumenterade för en utökad inflytande för de anställda, eftersom detta skulle vara till nytta för alla parter i arbetslivet, de anställa skulle bli mer delaktiga, få större gemenskap med företaget och tillföra verksamheten åtskillig genom såväl sin sakkunskap och som allmänmänskliga erfarenhet.

Men då, i slutet av 1960-talet, avslogs många av dessa motioner med motivet att det inkräktade på ett område som arbetsmarknadens parter ”ägde”. Dessutom bemöttes radikala krav från bland annat SSU om ökat inflytande för de anställda med motivet att det inte bara var de som jobbade i de stora företagen som skulle ha ett ord med i laget. Utan även ”samhället”, alltså staten, liksom konsumenter och andra, hade rätt till inflytande.

Men på sjuttiotalet blev som sagt annat ljud i skällan, och när det dessutom kom signaler från arbetsgivarnas håll om att ett ökat inflytande från de anställda kunde vara acceptabelt, då fick socialdemokratin känslan av att tiden var mogen för en radikalare politik. Och således i så hög grad att de ibland gick snabbare fram än vad facket ibland önskade. Framförallt innebar beredskapen att lagstifta om inte förhandlingarna mellan parterna ledde till radikala resultat att partiet , enligt en del kritiker, började göra avkall på Saltsjöbadsandans principer.

Men lagstiftningen var samtidigt så utformad, att den med största möjliga flexibilitet skulle överlåta till parterna att slutföra den exakta utformningen. Det staten gjorde var inte att detaljreglera, men väl tydliggöra de anställdas ökade rättigheter.

Staten satte ramarna, men parterna fyllde på med innehåll.

Från arbetsgivarorganisationerna fanns en utbredd oro över att lagstiftarna klampade in på ett område där de ansåg att parterna skulle bestämma. Det var, kunde de med visst fog hävda, ett brott mot Saltsjöbadsavtalets anda att pressa fram lagvägen sådant som skulle avgöras i förhandlingar.

*

Medbestämmandelagen innebar startskottet för en myckenhet av förhandlingar, avtal och olika turer fram och tillbaka.

Det började med den sk ”snällhetsöverenskommelsen” 1976. Sedan följde under de kommande åren flera avtal som så småningom sipprade ner till de lokala arbetsplatserna.

För att ta ett exempel på hur detta uppfattades av dåtiden.

När SACO/SR, Statsanställdas Förbund (LO) och TCO-s efter 14 månaders förhandlingar lyckades ro iland ett avtal för en halv miljon statsanställda skrev TCO-tidningen (5/78): ”Äntligen!”.

Detta innebar, hävdade tidningen, att det nu var fritt fram för lokala förhandlingar och avtal om hur medbestämmandet ska utformas i olika verk och myndigheter:

Då kapas de gamla maktpyramiderna. Då omfördelas lite av makten – från generaldirektörer och andra höga chefer till den stora massan av statsanställda i SJ, AMS, skolöverstyrelsen, länstyrelserna och hundratals andra verk och myndigheter.

Och:

Personalens behov är lika viktiga som t ex service- och rättssäkerhetskrav när man ska bedöma om myndigheten fullgjort sina uppgifter på ett effektivt sätt.

*

Hur ska vi då, när vi blickar tillbaka, se på MBL?

Den främsta konsekvensen av MBL är att det inte blev några direkta politiska konsekvenser.

Vi kan något tillspetsat säga att lagstiftningen knappast kom att motsvara förväntningarna. Det är alltjämt så att den som anställer har ett övertag i hur arbetet ska organiseras. Den ökade öppenhet som präglar dagens arbetsplatser är sannolikt mer beroende på att arbetets natur förändrats än att det är ett resultat av MBL.

Socialdemokraterna kom att förlora valet 1976 och drevs på defensiven, för att först 1982 kunna komma tillbaka till makten, och då med en annan agenda än vad som gällde under det radikala sjuttiotalet.

En annan konsekvens av MBL var att denna lagstiftning, tillsammans med en allmän skiftning av tidsandan, kom att aktivera näringslivet politiskt. Framförallt var det löntagarfonderna som utgjorde det stora hotet.

Ur arbetsköparperspektiv var det rätt tydligt vad som var på väg att hända. En socialistisk offensiv hotade. Det var också detta som gjorde att Svenska Arbetsgivarförbundet (SAF) i början av 1970-talet gick till ideologisk offensiv.

Planerna för ett sådant profilerat opinionsbildande började redan i slutet på 1960-talet med ”sextioåtta” som utgångspunkt. Företagen oroades över att exempelvis SSU köpte aktier till företagsstämmorna och där uppträdde med besvärliga frågor. Samtidigt ökade kritiken mot att företagen gav pengar till de borgerliga partierna, vilket så småningom gjorde att dessa transaktioner avtog.

Det som hände var således att oroliga kapitalister, med pengar över, fick klart för sig att arbetarrörelsen nu började använda lagstiftning för att beröva dem makten över ”sina” företag.

Så föddes ”Timbro-epoken” i svensk politik.

Ett tredje resultat får ändå sägas vara att MBL måhända inte blev det genombrott som många hoppats, och att offensiven födde oväntade motkrafter, men också att den förebådade något som vi idag finner rätt naturligt, nämligen att de anställda ska ha ett ord med i laget.

De anställda kallas idag för ”medarbetare”. Arbetet sker i projektform. Den traditionella fordistiska arbetsplatsen blir allt mer rar. De anställda anses vara företagens främst resurs.

Arbetsplatserna präglas av ökad informationstäthet, förändringar kommuniceras bättre än tidigare, samråd och överläggningar tillhör vardagen. Den godtyckliga behandlingen av arbetskraften tillhör undantagen.

Arbetskraften idag högutbildad, i kunskapsföretag sker arbetet under dialog. Det är nätverk som gäller, men med befälskedjorna fortfarande skönjbara.

Det finns därför inte samma grund för att politiskt driva frågor om medbestämmande i arbetslivet. På det hela taget har arbetsmiljöfrågor och arbetsmarknadspolitik tonats ner. Inte ens från vänsterhåll drivs frågan om medbestämmande speciellt hårt. Och ingen kan hävda att offentlig sektor blivit den del av arbetsmarknaden där personalen har mest att säga till om.

Kraven på medbestämmande i arbetslivet har tvärtom kommit att gradvis trängas undan av krav på inflytande för välfärdsbrukarna. Medborgarna fick valfrihet och lärde sig ställa krav på välfärdsproducenterna.

Till detta kommer också att kapitalet blivit mer anonymt, näringslivet ägs allt mer av fonder och andra diffusa aktörer. Vem som är de fackliga företrädarnas faktiska motpart är idag något oklart. Företagen tvingas hela tiden ta hänsyn till hur de uppfattas av marknaden, inte bara av kräsna kunder utan också av ägare som ställer höga avkastningskrav.

Möjligheterna för politikerna att lagstifta på ett sätt som avviker från omvärlden är mer begränsad Globalisering och EU har integrerat Sverige med omvärlden.

Men givet alla dessa skillnader från den tid när MBL växte fram finns det fog för slutsatsen att det samhälle som lagen syftade till att åstadkomma, trots allt har kommit närmre, men mer på grund av utvecklingen i stort än vad lagen som sådan åstadkom.

Stig-Björn Ljunggren, Fil Dr statsvetenskap, Uppsala. Socialdemokratisk idédebattör och frilansskribent.

(Artikeln bygger, förutom gängse inhämtande av kunskaper via Internet, på författarens uppsats ”Medbestämmandeaval på arbetsmarknaden mellan 1977-1982” från 1982.)





Det linjära sammanbrottet

Det linjära sammanbrottet

Reflektioner över en regeringsförklaring

Reflektioner över en regeringsförklaring