Det linjära sammanbrottet

Det linjära sammanbrottet

En av mina käpphästar (för tillfället) är att den tid vi lever i kan beskrivas som ”det linjära sammanbrottet”.

Det innebär att vi inte längre på ett vettigt sätt kan använda oss av gamla modeller för att förstå samhällsförändringarna, politiken eller sociala rörelser (som exempelvis sociala medier).

Det ”linjära” exempelvis i höger-vänsterskalan är rubbat, utan att ha ersatts av något annat lika linjärt och förenklat.

Detta innebär inte att höger-vänsterskapan inte längre finns, eller att det inte går att komplettera den med ”GalTan-skalan” eller tillväxt-ekologi eller vad vi nu vill. Det innebär bara att detta inte räcker som analysinstrument när vi försöker förstå vad som händer.

Politiska aktörer som kanaljen i Vita Huset, eller någon av de andra presidenterna i Frankrike eller Ukraina är inte lättfångade i traditionella analysmodeller.

Brexit ska vi inte tala om.

Eller svenska regeringsformationer.

Ett exempel är också proteströrelsen ”Gula västarna” i Frankrike som är en ytterst spretig rörelse. Både vänster eller höger har problem att identifiera sig med några som samtidigt protesterar mot parkeringsavgifter i stadskärnorna OCH vill ha progressivare beskattning.

I Sverige är deras Facebooksida en märklig blandning av intressanta artikeldelningar och antisemitisk propaganda.

Det stämmer inte riktigt in i våra förutfattade meningar om hur politik ska förstås.

Gula västarna är ett bra exempel på ”det linjära sammanbrottet”, att vi lever i en brytningstid där gamla föreställningar om hur saker hänger ihop inte längre fungerar. Istället för tydliga skiljelinjer och kategorier har vi fått en kaotisk uppluckring.

Det här kan inte beskrivas, som några gör, som ett ”nytt politiskt landskap”. Det är inte ett landskap, utan ett flux, ett landskapslöst tillstånd.

Politik är allt mer en permanent improvisation, en ständigt pågående förhandling mellan olika parter där politikernas uppgift är att vara samordnare, samt får uppdraget att försöka förklara för folk varför det ser ut som det gör.

Vi har gått från politiska handlingsprogram till politisk projektstyrning.

Ett slags kaospedagoger och samhällskunskapslärare som har lika svårt att orientera sig som vi andra, men tvingas se ut som om de vet vad de håller på med.

Ett intressant exempel är att glesbygdsbutiker får stöd av staten för att kunna hålla landsbygden vid liv – samtidigt som samma stat lägger på dem ohemula kostnader för att söka tillstånd att sälja tobak.

Den ena handen KAN INTE veta vad den andra gör. Fråga vilket kommunalråd som helst vad de tycker om statens förmåga att utföra samordnade rörelser.

I en artikel jag fiskade upp hittade jag talande citat från Charlotta Mellander, en av de mer intressanta forskarna kring det här med urbanisering och stad-landfrågor. Hon nämner att folk på lika geografiska platser lever i "olika verkligheter".

På landsbygden har de svårt att förstå städernas problem, exempelvis bostadsbrist och att utanförskapsområdena drar resurser. Och i städerna har de också bristande insikter om livet på landsbygden. Mellander säger:

Jag var i Stockholm och höll en föreläsning på en stor statlig myndighet som i sin vildaste fantasi inte kunde förstå att man kunde ha ett bensinuppror i samma land där man också hyllar Greta – att vi ligger i framkant vad gäller miljötänk och ändå samlar bensinupproret mer än en halv miljon människor


Charlotta Mellander fortsätter:

Då handlade det ändå om en myndighet som jobbar med frågor som berör hela landet. Men där sitter människor i beslutsfattande positioner och säger att man inte kan förstå hur man kan ha båda fenomenen i samma land.

En slutsats är att det inte längre – för beslutsfattarna – finns någon ”hela befolkningen” att utgå ifrån när de bestämmer. Ett tydligt resultat av ett linjärt sammanbrott.

Det finns inte längre ”det svenska folket” utan snarare 10 miljoner primadonnor.

Lösningen för oss alla är att försöka minska riskerna med en oförutsägbar makt. På arbetsmarknaden får parterna försöka lösa sina egna problem och hålla politikerna på armlängds avstånd. Den utmärkta färdtjänsten eller serviceboendet kommer att vips förändras vid nästa upphandling. Om tåget går, det får vi se när den dagen kommer, bäst ha bilen i beredskap. Företagen får intensifiera sina lobbyistiska insatser eftersom beslutsfattarna troligtvis kommer att göra som den som de senast talade med föreslog.

Och medborgarna får fortsätta spana efter en politisk kraft som kan beskrivas som ”en vuxen i rummet”.



Medbestämmande - hur gick det till?

Medbestämmande - hur gick det till?