Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 7

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 7

7)    Funktionssocialism

Alla medborgare har rösträtt. Men vi kan använda den som vi själva önskar. Vi kan rösta på små partier, stora partier, konstiga partier, vanliga partier. Möjligtvis hävdas det att vi har en skyldighet att rösta, men det går också att avstå för den som så önskar.

Det är denna princip om att alla ska ha rösträtt och ha möjlighet att delta i de politiska besluten som socialdemokratin använder när den närmar sig andra samhällsområden än det allmänna. Den sociala demokratin innebär – som vi sett – att alla ska ha ett knippe av rättigheter som ger möjlighet att utveckla sin egenart. Individen ska ges en välfärdsplattform från vilken hon kan utveckla sin personlighet.

Men efter den politiska och sociala demokratin kommer den ekonomiska. Det är, har Socialdemokraterna hävdat, i grunden orimligt att en så viktig sektor som näringslivet helt ligger i händerna på ett fåtal kapitalägare.

Den ursprungliga idén som socialdemokrater odlade var att den politiska demokratin skulle invadera det ekonomiska området. Att det privata kapitalet skulle förstatligas. Men med tiden kom den modellen att överges. Istället för att krypa in i björnens ide för att ta kontrollen började Socialdemokraterna att försöka hitta lösningar där björnens rörelsefrihet begränsades.

Denna strategi har kallats ”funktionssocialism” och går ut på att det som ska socialiseras är inte ägandet av kapital utan användandet av kapital. Kapitalisterna får gärna behålla ägandet men inte den fulla kontrollen. Här brukar allemansrätten användas som ett exempel. Vad spelar det för roll om jorden ägs av bolag och bönder när medborgarna fritt kan ströva i skog och mark, campa och göra upp eld, plocka bär och förfoga över badstränder och skidbackar utan att fråga om lov?

På samma sätt som allemansrätten urholkat ägarnas rätt att fritt förfoga över sin egendom, kunde politiken med lagar och bestämmelser eller fackliga avtal, beröva eller åtminstone kraftigt försvaga kapitalägarna deras maktposition. På sikt skulle detta, i takt med att samhällets alla funktioner började samordnas under en socialdemokratisk politik, leda till att socialismen växte fram, snarare än genomfördes under fanfarer och trumvirvlar.

Kanske kan vi se ”funktionssocialismen” som ett försök av Socialdemokraterna att förvandla socialismens genomförande till en långsam organisk process snarare än en mekaniskt genomförd sådan.

Funktionssocialismen var evolutionär snarare än revolutionär. Resultatet, ett nytt samhälle där kapitalresurserna kontrollerades under demokratiska former, var dock detsamma. Det var vägen dit som skilde.

Bland Socialdemokraternas motståndare var det också vad som hävdades, att politiken gick ut på att sakta skruva åt den socialistiska skruven och låta människor vänja sig vid den nya ordningen. En populär liknelse brukar användas för att skildra denna process: att koka en groda.

Stoppar vi grodan i kokande vatten hoppar den raskt ur grytan. Men om den får simma runt i vatten som långsamt värms upp så kommer den till slut att bli kokt….

Funktionssocialismen var således en metod att förändra långsamt. Först etablerades den demokratiska principen med allmän rösträtt. Sedan spreds människors aptit på ett drägligt liv genom en social demokrati. Därefter var det dags att genomföra en ekonomisk demokrati. Sakta men säkert skulle ”det tredje steget” tas. På områden som hälso- och sjukvård, undervisning och omsorg är det demokratiska inflytandet redan säkrat, men i framtiden bör därför inte övriga delar av samhället undantas från ett demokratiskt inflytande och en offentlig kontroll.

För att den politiska styrningen av samhällsutvecklingen – sådant som arbetsmarknads- och regionalpolitik – kan äventyras om de privatkapitalistiska intressena präglar näringslivet. Om demokratiska beslut bestämmer sig för att driva vissa jämlikhets- och rättvisemål kan dessa störas om näringslivet drar i en annan riktning.

Den ekonomiska demokratin innebär således någon form av inflytande över den privata ekonomiska sfären för att åstadkomma en demokratisk konsekvensförändring, exempelvis att de anställda får en jämställd relation till arbetsgivarna när löner och arbetstider ska bestämmas, att frågor som rör företagets produktion, arbetets organisation och liknande blir diskuterbart mellan parterna, att en ”företagsdemokrati” upprättas.

Tankegången formuleras mycket tydligt i SSU:s handlingsprogram från 1967:

"De demokratiska principerna fordrar att alla medborgarna skall ha möjlighet att påverka inte bara statens och kommunernas verksamhet utan även det ekonomiska och industriella händelseförloppet. Rättviseskäl förstärker denna uppfattning. Att det fåtal kapitalägare och förvaltare skall kunna ha bestämmanderätten över våra produktionsfaktorer står i strid med socialismens idé om alla människors jämlikhet."

Vad skulle då detta leda till? I den diskussion som präglade socialdemokratin på 1960-talet fanns idén om något slags politisk planläggning av samhällsutvecklingen. Eller, som SSU uttryckte det i ovan nämnda handlingsprogram från 1967, skulle samhällsplanerna ständigt uppdateras och exempelvis branschvisa rationaliseringsfonder inrättas som gav inflytande för samhället och de anställda, och ett mål var därför följande:

"En rullande generalplan för näringslivets strukturutveckling och omvandling utarbetas."

SSU såg framför sig att den ökade planeringen skulle kräva stora satsningar på att utbilda personal i planeringskonsten, att det krävde utökad offentlig verksamhet i planeringssyfte, inte bara för framtiden, utan också därför att mycket av tidigare samhällsexpansion skett planlöst, utan att det varit eftersträvat. SSU menade således följande:

"En samlad plan för samhällets, näringslivets och andra aktiviteters utveckling bör vara ett utomordentligt viktigt och primärt mål. Denna långsiktiga plan måste naturligtvis brytas ner i olika delmål. Ständiga revisioner av densamma är likaså nödvändiga. Planen bör i första hand ange målen och ramarna för framtidsprojekten."

För att socialismens krav på medborgerlig bestämmanderätt över produktionen skulle kunna genomföras behövdes ökade planeringsbefogenheter över näringslivet med central styrning av branschvisa investeringar, produktionsmål för olika näringsgrenar som avvägdes och bedömdes utifrån en ekonomisk helhetssyn:

"Slutmålet är att tillämpa en planhushållning för att nå största möjliga framstegstakt i vår ekonomi. Härigenom ökas medborgarnas levnadsstandard snabbare än i en kapitalistisk marknadsekonomi."

De demokratiska organen måste således skaffa sig ett kraftfullt planeringsinstrument för att de medborgerliga befogenheterna skulle kunna driva på utvecklingen. Välfärdsstaten var, enligt SSU anno 1967, ingen slutpunkt för utvecklingen utan snarare en länk i en fortsatt frigörelse av människor.

Central i diskussionen var SSU:s nye ordförande, den 24-årige Bosse Ringholm. Han framställdes som SSU:s terrier och dogmatiker, Ernst Wigforss andlige sonson och fick motta många, stundtals kanske inte helt oberättigade, beskyllningar för demagogi och hård debattstil. Han kunde vara skoningslös och välformulerad.

Han anklagade också borgerliga medier för att skrika högt och falskt när de försökte göra SSU till en kryptokommunistisk organisation. Kritiken mot kapitalismen i SSU:s program, försäkrade Ringholm, var minst lika artikulerad i partiets program. Ringholm argumenterade starkt för att förstatligande bara var en av många metoder som skulle användas för att socialisera samhället.

Blandekonomin hade visat sig ha stora brister, menade Ringholm. Därför hade SSU anvisat radikala vägar. Ungdomsförbundets trohet gällde socialdemokratins mål – ”människans frigörelse” – och förstatligandet var ett medel av flera. Den dogmatiska socialismen däremot hade förstatligande som mål och enda möjligheten att förbättra samhället. ”Denna kommunism är väsensskild från den demokratiska socialism som SSU och det socialdemokratiska partiet förespråkar. SSU ser förstatligandet som ett bland flera medel för att nå en socialistisk ekonomi.” Ringholm polemiserade mot nyvänstern som han ansåg mätte graden av socialism i antal förstatliganden.

När företag läggs ner och anställda mister jobbet, så innebär det inte en ekonomisk kris. Nej, menade Ringholm, det var tvärtom. Takten i samhällsekonomin var hög och friställningar behövde inte innebära lågkonjunktur:

"Det saknas sannerligen inte arbete för de som nu friställs. Men det är kanske fråga om arbete på en helt annan ort, i en helt annan bransch. Många får flytta. Eller genomgå omskolning. /…/ Låglöneföretagen måste slås ut. Branscher med många små orationella enheter måste saneras. En bättre resursanvändning av kapital och arbetskraft är viktigt."

Men vem fattade beslut om detta? Vem finansierade? I alltför stor utsträckning hade det enskilda näringslivet fattat de avgörande besluten utan att ens höra med de anställda. Detta ”kapitalistiska envälde” ville SSU avskaffa. Det skulle inte innebära färre nedläggningar, mindre omställning, utan tvärtom skulle dynamiken i näringslivet skärpas. Men det skulle ske genom ökad statlig styrning och planering. Så att omställningarna blev smidigare. SSU ville se till att det privata näringslivet inte längre kunde degradera den enskilde individen till en produktionsfaktor som inte behövde ägnas någon social uppmärksamhet.

Sverige var globalt sett en idyll, men hade samtidigt många orättvisor och sjukdomssymtom. Demokrati rådde på politikens område, men inte i näringslivet. Det fanns stora skillnader, i lön, mellan könen och mellan olika livsalternativ. SSU skulle driva såväl ”fräck idédebatt som praktiskt vardagsarbete”. Det krävdes en realpolitisk förnyelse av socialdemokratin.

Ibland gjorde Ringholm vidlyftiga formuleringar. Han kunde exempelvis hävda att det i SSU-programmet inte fanns förslag om beskattning av tidningar, medan det ordagrant faktiskt krävde ”att särskild skatt uttages på kommersiella veckotidningar”.

Ringholm hade starka visioner inför framtiden. Han ansåg att endast begränsade löneskillnader kunde tolereras. Jämlikheten kunde ökas genom att fördela ekonomiska nyttigheter gratis – enligt samma princip som rådde i sjukvård och utbildning:

"Varför inte pröva tanken på fri bostad och på 1980-talet fri bil och reell möjlighet för alla att disponera fritidshus? Låt samhället få fullständig kontroll över bostads- och bilmarknaden."

Bosse Ringholm markerade flera gånger vänsterut och förkunnade att förstatliganden inte var en universalmedicin. Men det krävdes en framstöt mot det privatägda näringslivet om klassamhället skulle kunna upphävas. Den osynliga handen skulle ersättas med en planering av ekonomin. Kreditväsendet måste förstatligas och de privata affärsbankernas odemokratiska maktmonopol brytas:

"Socialiseringen av Skandinaviska Banken, Handelsbanken, Enskilda Banken och andra privata kreditinstitut innebär att det kapitalistiska näringslivets pulsåder skärs av. Kapitalet övergår från fåtalet till folkflertalet."

Denna syn på hur socialdemokratin borde gå fram för att vidga demokratins omfång är självfallet inte oomstridd. När SSU lanserade sitt program år 1967 höll dåvarande socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander ett tal som av många uppfattades som ett försök att nyansera den unga socialdemokratins hållning.

Vad var det då Erlander sade? Han utgick från behovet att driva det storartade välfärdsbygget vidare, finna metoder att motarbeta kvardröjande fenomen som otrygghet, ovisshet och fattigdom. Många kände sig utestängda från välfärdssamhällets framsteg. Han menade att SSU måste hjälpa till med att beskriva hur realiserandet av utopin om en friare och mänskligare tillvaro krävde ökat samhälleligt engagemang.

Diskussionen om hur samhällsinflytandet skulle utövas hade, påpekade Erlander, varit en huvudfråga i den politiska debatten sedan 1930-talet. Det grundläggande för Socialdemokraterna var att kravet på valfrihet och trygghet för medborgarna endast kunde lösas med växande resurser och inflytande. De borgerliga motsatte sig alltid statliga framstötar i denna riktning, men brukade senare acceptera ingreppen.

Men, fortsatte Erlander, det moderna samhällsmaskineriet och den ekonomiska utvecklingen hade blivit allt mer komplicerade och svåröverskådliga. Det behövdes utopier, om ett bättre samhälle med jämlikhet och möjlighet att utveckla sina personliga anlag, utan förtryck och med trygghet. Men socialdemokratins väg framåt hade kommit att gå genom praktiska handlingsalternativ. Partiet hade frigjort sig från den marxistiska ödestron, och istället utvecklat politiska medel som aktiv sysselsättningspolitik och utjämnande socialpolitik. Ur detta kom sådant som lokaliseringspolitik, flyttningsbidrag, beredskapsarbeten, omskolning och andra åtgärder för att avskaffa arbetslösheten, öka människors valmöjligheter, frihet och trygghet. Nu gick partiet vidare och försökte exempelvis förändra grunden för den gamla rollfördelningen mellan könen bland annat genom daghemsutbyggnad.

De borgerliga var emot detta av kortsiktiga privata intressen, menade Erlander, och kommunisterna var fångna i uppfattningen att den socialistiska ideologin och metoden en gång för alla var fastställd. Inom andra vänstergrupper fanns en stark idealism som övergått i sekterism och ökenvandringar:

"I valet mellan att kunna påverka samhällsutvecklingen och vad man tror vara den enda sanna läran, har man valt det sistnämnda. Detta har man gjort i en tid, då den snabba samhällsutvecklingen kräver skärpa i analysen och radikalism i metoderna för att utvecklingen inte ska löpa från oss."

Mot borgerlig kortsiktighet och kommunistisk ökenvandring ställde Erlander en både odogmatisk och radikal socialdemokrati, som nu skulle försöka närma sig det klasslösa samhället genom att åstadkomma full sysselsättning, jämnare inkomstfördelning, bryta kapitalets ensambestämmanderätt och ersätta den med anställdas medbestämmande, se till att utbildning och kultur öppnades för alla, och att solidaritetstanken blev mer internationell. Men socialdemokratins trohet gällde målen, inte medlen.¨

Vi kan säga att Erlander här försökte modifiera SSU:s hållning med ett antal pragmatiska argument. Socialdemokratin gick fram med sådant som var praktiskt genomförbart. Något liknande kom också inifrån SSU.

Detta något hårdföra kan kontrasteras mot vad andra SSU:are som till exempel Thage G. Peterson skrev. Denne hävdade i Fönstret att SSU inte längtade efter förstatligande, utan det var något som kommunisterna kunde ägna sig åt. Peterson fortsatte:

"Marx och hans läror behöver inte åberopas för en statlig företagsamhet. Det förhållandet att den privata dominansen inom näringslivet idag är så stor att den hindrar genomförandet av en ekonomisk samplanering av hela näringslivet är skäl nog för att såväl öka samhällets insyn och kontroll som för att utvidga den statliga sektorn."

Det påpekades också att SSU uttalat sig principiellt i sitt program och inte önskade någon totalsocialisering av näringslivet. Nu skulle arbetsgrupper ta itu med att utreda hur förslagen till förstatligande skulle aktualiseras, vilka branscher som skulle prioriteras och hur finansieringen av förstatligandena skulle gå till.

Det var således en mer pragmatisk hållning som åberopades från några i SSU. Det var snarare ”statskapitalism” som metod att öka tillväxten och gynna framåtskridandets krafter som stod i fokus än socialistiska paroller. Det centrala för SSU var jämlikhet, och förstatligande var ett medel att nå detta. SSU ville ha en demokratisk socialism på pragmatisk och inte doktrinär grund.

 

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 8

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 8

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 5 och 6

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 5 och 6