Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 8

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 8

8) Politik – att vilja och att kunna

 Uttrycket "politik är att vilja" myntades i ett berömt tal av Olof Palme på SSU:s kongress 1964. Palme sade:

 "Idéerna är döda säger somliga. Ungdomen går till dukat bord säger andra, till ett samhälle som byggts färdigt. Vårt svar är: vi står ännu bara i begynnelsen. Den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mera nödvändig, aldrig haft större uppgifter än i den framväxande solidaritetens värld. Kampen för idéerna måste för dagens unga socialister te sig mera lockande och tjusande än någonsin. Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något."

 Olof Palme menade att utan idéer blev politikern bara en halv personlighet. Exempelvis menade han att jämlikheten var "en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhälle där så mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar. Och det är en utopi som ständigt måste formuleras på nytt och ständigt erövras på nytt. Ty i en dynamisk utveckling ligger ständigt faran att nya privilegier skall befästas, nya gränser ritas ut och nya klyftor grävas upp mellan människorna. I strävan till jämlikhet ligger en väsentlig del av socialismens särprägel och framtidsuppgift."

 Poängen var att den övergripande målsättningen för den politiska viljan ‒ i det här fallet jämlikheten ‒ fanns kvar men att det konkreta politiska uppdraget hela tiden förändrades. Nya ojämlikhetsskapande faktorer kunde smyga sig in.

 En replik på Palmes politiska vilja har formulerats av Göran Persson, som noterade att vid sidan om att politik är att vilja handlar det också om att fråga sig vad som kan åstadkommas, givet verklighetens ramar. Persson sade därför att "politik är att kunna".

Men vad innebär det då för socialdemokratin, om politik mer är att kunna än att vilja?

Det behöver inte innebära att vilja blir oviktigt, utan att den som vill något måste lära sig att hantera de rådande omständigheterna. Det politiska programmet tvingas till anpassning. Men samtidigt går det att på sikt – med en framsynt omvärldsanalys – påverka utvecklingen så att svängrummet för den politiska viljan vidgas.

 Det finns ett par goda exempel på detta i den socialdemokratiska ideologiska debatten, nämligen Tage Erlander och Göran Persson.

 Göran Persson skriver i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri (Stockholm, Atlas 1997) om hur han som liten pojke i början av 1960-talet tydligt märkte av välfärdsförbättringarna i Sverige. Främst var det att Perssons far fick nya tänder. Men det fanns också andra förbättringar som etsat sig fast hos den unge pojke som så småningom skulle bli statsminister:

 "Steg för steg upplevde vår familj den rad av välfärdssymboler som gjorde sitt intåg i hundratusentals svenska hem vid den tiden: Det första kylskåpet, telefonen, TV:n – som skaffades lagom till sommarolympiaden 1960 – och så till sist bilen, en tvåfärgad begagnad Opel, inköpt 1961. Bilens betydelse för jämlikheten är lätt att underskatta. Jag är fullt medveten om miljöproblemen – dessa måste vi erkänna och lära oss bemästra. Men vi måste också inse att bilen av många människor upplevs som den stora friheten i deras liv. Jag tycker att det är märkligt att bilen i den politiska debatten inte betraktas ur ett sådant perspektiv, för det är som frihetssymbol bilen ses av vanliga människor."

 Men självfallet har detta intresse för bilen och utvecklingen ställts i kontrast till den perssonska politiken – höjda bensinpriser, kärnkraftsavveckling och visionen om ett grönt folkhem. Det är samtidigt onekligen en ärlig hyllning till tekniken – och välfärdssymboler som bilen handlar ytterst om teknologiska förändringar.

 En intressant passage i Göran Perssons bok är berättelsen om när familjen tog den nyinköpta bilen och åkte på utflykt till Harpsund. Där smög de perssonska ungarna omkring runt statsministerbostaden och spanade efter Erlander. Mycket riktigt, genom häcken tyckte de sig se landsfadern strosa omkring.

 Om Göran Persson hade varit en något mer framfusig liten pojke skulle han ha kunnat knalla in till Erlander och diskutera teknikens välsignelser. Erlander skulle ha begripit. I samma veva hade han nämligen låtit utge den lilla pamfletten Valfrihetens samhälle (Tidens Förlag, 1962). I den skriften gjorde Erlander en bred exposé över hur välfärdsstaten på område efter område expanderade och möjliggjorde för de breda befolkningslagren att kontrollera det egna livet, ungefär på det sätt som Göran Persson beskriver i sin bok.

 Bilen ökade – tillsammans med det utbyggda vägnätet – valfriheten i samhället, menade Erlander. Det gav alla möjlighet att resa vart man ville. Av detta kom också nödvändigheten att bygga ut vägnätet, upprätta stug- och fritidsområden och verka för att människor fick chansen att fritt ströva runt i naturen. Den ökade fritiden hade ”lyckligtvis demonstrerat att människor hade oändligt skiftande önskemål” på hur den skulle utnyttjas, konstaterade Erlander belåtet.

 Grundbulten i Erlanders resonemang var att konsumtionssamhället och dess ökade standard vant medborgarna vid friheten att välja:

 "En dynamisk samhällsutveckling, där man skapar en avvägd balans mellan en ökning av privat konsumtion och vidgade samhällsinsatser på olika områden ger steg för steg människorna en ökad frihet att välja hur de vill forma sin tillvaro. /…/ När samhället blir rikare skapas möjligheter att i större utsträckning än som tidigare varit möjligt anpassa samhällsinsatserna efter individens särskilda förutsättningar och intressen och därmed vidga de enskilda människornas valfrihet."

 Det är lätt att se hur Göran Persson skulle kunna överföra sin egen och Erlanders förtjusning över bilen och 1960-talets modernisering till de tankar som ligger till grund för visionen om ett grönt folkhem. Det är en ideologisk framstöt som egentligen handlar om två saker. Till att börja med självfallet att lösa miljöproblemen, men också att ge samhällets modernisering en knuff i rätt riktning. För att kunna skapa ett grönt samhälle krävs utveckling av teknik och teknologi, fast på ett ekologiskt sätt. Konturerna till denna tankefigur mejslade Göran Persson ut vid en miljökonferens som SSU och Byggnads anordnade i april 1997, då han blandade ekologiskt och teknologiskt tänkande.

 "Jag vill att Sverige skall bli ett föredöme som ekologiskt hållbar nation. /…/ Hela vår västerländska kultur är i trängande behov av en ny ödmjukhet inför naturen och det levande. Vad vi behöver är en ny ’förundran’ över vår stund på jorden. En ny, frisk känsla av helighet och vördnad, som i sin tur kan göra oss mer varsamma i bruket av skapelsens resurser. /…/ Jag ser framför mig en specifik och historiskt banbrytande uppgift, nu på tusenårströskeln. Den uppgiften handlar om att gifta samman ekologi, ekonomi och kampen för jobben. Det är en nödvändig och spännande utmaning för all världens nationer."

 Det var således inte frågan om ”vanlig” miljöpolitik utan ett projekt som gick långt utanför de gängse ekologiska mallarna:

 "I grunden handlar hela detta projekt om modernisering. Om vår traditionella optimism inför vetenskap och teknik. /…/ Jag tror att vi alla längtar efter en gemensam vision att samlas kring, i en tid som annars präglas av en hel del vilsenhet och pessimism. /…/ Det är ett projekt som både har framtiden och ytterst konkreta åtgärder som mål. Men det är också ett projekt som riktar sig inåt; mot vår moral och vårt personliga ansvar. Tänk efter. Vår stund på jorden – hur förvaltar vi den? Vad har vi fått och vad kan vi lämna efter oss?"

 Göran Persson använder här två bilder av människan. Dels som en ingenjör som bygger ett nytt samhälle med hjälp av teknik och teknologi. Dels en förvaltare som likt en trädgårdsmästare ser efter samhället så att det inte förfaller. Det är också, hävdade Persson, en gemensam uppgift där alla kan delta, i stort och smått. ”Varje droppe av positivt nyskapande är en rännil mot framtiden”, menade Persson: ”En droppe som blir till sjö och hav och en ocean av möjligheter.”

 En nyckel till att förstå hur socialdemokratin tänker kring dessa frågor, finns kanske i Göran Perssons tal kring ”den gamla” och ”den nya ekonomin” vid den extra partikongressen 2000:

 "Om några månader läggs Primus i värmländska Hagfors ned. Tillverkningen av spritkök upphör. Det är slut med scheman, med lunchraster, med arbetsgemenskap och lön för ett hundratal arbetare. De flesta är i 50-årsåldern. Få är välutbildade, få räknar med att finna nya jobb. Många anser sig för gamla för att flytta, många har fortfarande lån på villan. /…/ I en annan del av Sverige, mitt i Karlskrona, har Facits gamla skrivmaskinsaffär fått lämna plats för en webbyrå med väggar av råtegel och minimalistisk inredning. I Konsums kyldisk har pannbiffen ersatts med sushi. Priset för en villa med sjöutsikt har stigit dramatiskt. Här produceras IT-miljonärer står att läsa i Sydöstran, men med IT-boomen växer också klyftorna."

 Ungefär så har han formulerat problemet. Den nya ekonomins Sverige går bra. Den gamla ekonomin faller ifrån. Socialdemokratins uppdrag är att se till att det gamla länkas in i det nya. Det är högteknologi som gäller, men samtidigt en inriktning mot ett grönt folkhem. Politik är att kunna handla inom de ramar som gäller, men också att vilja påverka riktningen på utvecklingen.

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 9

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 9

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 7

Socialdemokratisk ideologi - en mosaik, del 7