Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 9

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 9

9)   Globaliseringen

Ambitionen att skapa ett svenskt folkhem – grönt eller inte ‒ brukar ibland sägas ha underminerats av en samhällsförändring som bland annat innebär ett ökat beroende av omvärlden, det som oftast kallas för ”globalisering”. Men den socialdemokratiska synen på omvärlden har alltid varit positiv till den internationella scenen. Faktum är att en av den svenska socialdemokratins första starka ideologiska texter hade just globaliseringen som utgångspunkt.

På 1800-talet växte de internationella marknaderna enormt som en konsekvens av järnvägar och ångbåtar och telegrafsystem. Den svenska striden kring tullpolitiken i slutet av 1800-talet kan ses som en återspegling av denna utveckling. Senare skulle lastbilar och telefoner medverka till att bryta upp traditionella leverantörslinjer och skapa krav på politiska förändringar.

Men det är inte ofta som sambandet står klart för dem som står mitt i utvecklingen. Ty ofta sker tekniska förändringar till synes var för sig, och ter sig då ganska harmlösa. Men när de olika teknikerna kombineras – till teknologiska helhetslösningar – så blir konsekvenserna mer genomgripande.

Detta var också utgångspunkten för en ung man som i sin studentuppsats från 1877 hävdade att ”samfärdselns” utveckling drog med sig hela den samhälleliga överbyggnaden. Den livliga samfärdseln utövade inflytande på folks andliga liv:

"Människor bringas i närmare beröring med varandra, härigenom ökas i högre grad deras kännedom både om sig själva och världen."

Folk skulle ta intryck av andra människors ”åsikter och föreställningssätt”. En ”livlig samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer”.

För denne unge student var kommunikationerna en viktig förändringsfaktor. Utvecklingen gick från det sämre till det bättre. Ty samfärdseln var ”okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender”, hävdade studenten. Kriget ersattes som spridningskälla för nya idéer ‒ istället kom fredliga kontakter. I förlängningen såg denne student att starka band skulle förena de olika nationerna ”till en högre enhet, mänskligheten”.

Det var visserligen en utopi att drömma om nationaliteternas uppgående i en högre enhet, men dessa utopier kunde vara morgondagens verklighet. Studentuppsatsen avslutades med att förutspå att den ökade samfärdseln skulle förverkliga den franska revolutionens höga mål om frihet, jämlikhet och broderskap.

Uppsatsskribenten hette Hjalmar Branting. Han föddes 1860 och dog 1925. Han var socialdemokratisk partiledare 1912–1925 och dessutom tidningsman och ideolog. Efter att ha författat sin uppsats och tagit studenten i Stockholm inledde han studier i Uppsala. Ämnet var astronomi. Men snart greps han av politikens eld och avbröt en lovande bana som astronom. 1887 blev han huvudredaktör för Social-Demokraten. Om Branting har sagts att med sin ”mäktiga personlighet och sin allmänna politiska kompetens kom han att mer än någon annan prägla den svenska arbetarrörelsens parlamentariskt reformistiska utveckling”, som ett lexikon förkunnar.

Branting valdes in i riksdagens andra kammare år 1897, var finansminister 1917‒1918, och blev statsminister i den första socialdemokratiska regeringen år 1920. Mot slutet av sin levnad sysslade Branting mycket med internationella frågor och ledde arbetet för att samla arbetarrörelsen efter första världskriget. Han kan betraktas som en centralgestalt i den Socialistiska arbetarinternationalen och gjorde sig ett namn i Nationernas Förbund (NF) som ”den store europén”.

Det den unge Branting diskuterade som ett slags utopi, kom han således som äldre politiker att själv vara med och försöka förverkliga. För den tidiga socialdemokratin var det självklart att arbetarklassen saknade fädernesland, eller i varje fall att något slags nationell patriotism nödvändigtvis skulle gå före en klassmässig sammanhållning. Socialisterna menade att proletärerna i alla länder skulle förena sig mot en gemensam fiende. När klassmotsättningarna hävts, kom också den objektiva grunden för ovänskap mellan nationerna att upphöra.

Men Hjalmar Branting såg i Sverige som nation ett nödvändigt fundament för det internationella arbetet. Det var snarare en gemensam internationell ordning baserad på nationer som förespeglade Branting i det praktiska, inte ett upphävande av den nationella identiteten.

Sambandet var klart. Utvecklingen av kommunikationerna skulle leda till ökad upplysning och utveckling. Men det gällde att skynda långsamt framåt och stegvis.

Detta var en linje som skilde sig från såväl den konservativa som den revolutionära socialistiska uppfattningen. Socialdemokrater som Branting motsatte sig privilegier, kabinettsdiplomati och nationell självhushållning och förespråkade exempelvis legalism (tron på internationell rättsordning) och en folklig bredd på samarbetet. Detta i motsats till högern som var skeptisk till sådana försök att bygga en global gemenskap, baserat på en internationalism som inte var väl förankrad i den bistra verkligheten, med konkurrens mellan olika rivaliserande makter. Här gällde det främst att se till att försvara sitt eget hus, innan allmänningen började odlas.

Vänstern anslöt sig tidigt till principen om övernationella partipolitiska sammanslutningar som Komintern och hade samtidigt en mycket hård inställning till den borgerliga vänstern. Socialdemokraterna anklagades för att vara undfallande mot kapitalismen.

Exempelvis Lenin förutspådde att kapitalismen kommit till sitt högsta och sista stadium, ”imperialismen”. Han menade att detta var ett utvecklingsstadium ”då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats”.

*

Enligt Lenin kännetecknades denna period av flera olika trender.

Till att börja med skapades transnationella företag där produktion och kapital koncentrerades, samhällsutvecklingen hade uppnått ett så högt utvecklingsstadium att monopol skapats, och dessa kom att få en avgörande roll i det ekonomiska livet.

Dessutom uppkom penning- och kapitalmarknader där bankkapitalet smälte samman med industrikapitalet. På så sätt skapades en finansoligarki där kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, blev allt viktigare. En annan viktig trend var att imperialismen kännetecknades av att stora kapitalistiska block bildades, sammanslutningar av kapitalister vilka delade upp världen mellan sig.

Och när världen var uppdelad mellan de kapitalistiska stormakterna och inga nya områden fanns att erövra, återstod baramilitära medel för att komma åt marknader och råvaror. Därför kom kriget som en logisk konsekvens av att kapitalismen utvecklades till detta – sitt högsta och sista – stadium.

*

 Anklagelsen om att socialdemokratin övergivit målet att avskaffa kapitalismen förekommer ganska ofta från vänstern. Genom att förvalta kapitalismen, ständigt kompromissa och försöka vinna förtroende hos dem man egentligen säger sig vilja bekämpa, så blir också socialdemokratin kapitalets fångar.

 Det ligger en del i denna kritik. Men den som vill åstadkomma något konkret, måste också vara beredd att kompromissa.

 Socialdemokratin har försvarat sig med att de genom små idoga och målmedvetna reformer och insatser gradvis urholkar kapitalets makt. Den öppna konfrontation som vänstern vill ha är inte nödvändig. Men det har också funnits en kritik mot socialdemokratin från andra hållet, från borgerligheten.

 De konservativa anspelade mer på traditionella diplomatiska insatser och var föga böjda att ansluta sig till visioner om framtida övernationella sammanslutningar.

 Traditionellt har den nationalism, som de konservativa gjorde sig till tals för, varit gränsöverskridande. Man såg Sverige främst som en del av en större organism, där de svenske hade speciella uppgifter i världen.

 Det fanns således en unik rättskänsla hos de nordiska folken, enligt de konservativa, och denna förmåga borde man värna bättre. Sverige hade en historisk uppgift att försöka åstadkomma en bättre världsordning. Det svenska bidraget skulle utgå från att svenska folket hade en hög kultur och en rättskänsla, som var nedärvd alltifrån landskapslagarna och möjlig att sprida vidare. Ofta blev den svenska konservatismens internationella uppdrag starkt kopplat till en nordism – och utgick från att de nordiska länderna gemensamt skulle axla en uppgift ute i världen.

 Hos några konservativa tänkare gjordes en direkt koppling mellan det individuella och det kollektiva. Varje nation och folk sades ha sin egenart. Det var också en tankegång som accepterades långt utanför de konservativas led. Men det var där som ”svenskheten” främst användes som argument mot exempelvis socialismen och socialdemokratin. Fenomen som partivälde och parlamentarism sades vara ”osvenska”. Den argumentationen kom också att användas– självfallet – mot kommunismen men också nazismen. De sades vara utländska tankefigurer som inte hade i Sverige att göra.

 Kan en nation ha ”personlighet"? Frågan är inte helt lätt att besvara. Och i så fall, har också olika landskap speciella kynnen? Har dalfolk en personlighet? Och skiljer sig folk från Gagnef från dem från Borlänge? Och hur är det med skåningar och smålänningar? Skiljer sig kustsmålänningen från skogssmålänningen och hur förhåller sig ölänningen till detta?

 Även socialdemokrater talade om en nations ”egenart”. I ett tal till studenter i Lund 1934 försökte Per Albin Hansson kombinera tanken på att slå sig fri från en trångsynt och inskränkt traditionalism till att också på så sätt odla det unika svenska:

 ”Tro inte att vi äro dömda till ständig oförsonlig kamp inbördes. Låt er inte förvillas av gammal motsättning och misstro, låt inte stänga er inne i avgränsade miljöer och trånga klassgränser, bryt igenom den mur av okunnighet om andras levnadsförhållanden och tänkesätt, som står hindrande för förståelse och samverkan, gör slut på både den sociala högfärden och det sociala kryperiet, gör er även medborgerligt så fria som ni vilja vara det i er forskning och vetenskap.”

 Om studenterna gjorde detta, menade Per Albin, skulle deras belöning också blir stor i framtiden:

 ”Ni skola få riklig belöning i edra upptäckter på det vida fält, där kärleken till vårt lands egenart och tilltro till dess uppgifter är rotad och där en äkta folkgemenskap kan växa fram och sätta frukt i nationellt välstånd, där ur frihet och rättvisa den sociala fredan kan spira.”

 Lite tillspetsat skulle vi kunna säga att Socialdemokraterna från Hjalmar Brantings dagar företrätt en linje där nationerna samverkade i syfte att skapa fred och solidaritet, men att de i grunden skulle fortfara att vara nationella enheter. Medan såväl vänstern som högern snarare såg att nationerna stegvis skulle sammansmälta till nya helheter enligt vänstern baserat på den proletära internationalismen, enligt högern baserat på den traditionella kulturella gemenskap som vissa länder och folk hade.

 Vänstern såg framför sig en klasslös, övernationell gemenskap, som växer fram via den proletära internationalismen. Det var en radikal och stundtals pratig och patetisk inställning som visade sig farlig.

 Högern såg framför sig ett starkt Europa, där Sverige och andra länder friskt utvecklade sina speciella särdrag. Det var en äppelkindad och samtidigt surmulen position. Som också visade sig farlig.

 Socialdemokratin vacklade mellan dessa ideal. Var kanske inte direkt farlig, men blev å andra sidan så småningom besegrad med det svenska EU-medlemskapet. Socialdemokratin fick anpassa sig till de nya omständigheter som murens fall innebar. Möjligtvis underlättades denna omställning av att det är en pragmatisk rörelse, som ser mer till vad som kan göras än vad som bör göras.

 För socialdemokrater är det nödvändigt att staten planerar samhällsutvecklingen. Det behöver inte göras i detalj, utan det räcker med en planering som är indikativ, inte dirigerande. Och alltid med bestämda åsikter om vilka krafter det är som ska lösgöras, och vilka som ska hållas tillbaka.

 Socialdemokratin är pragmatisk. Det innebär att den ser till vilka resultat olika åtgärder kan åstadkomma. Därmed tonas också principerna ner. Viktiga samhällsområden skulle stödjas och regleras på ett sätt som gynnade den långsiktiga utvecklingen. Men staten skulle bara gripa in om den kunde förbättra situationen, det måste finnas en spärr mot fanatisk övertro på politikens förmåga att ställa allt till rätta en gång för alla. Istället har socialdemokratin kommit att poängtera att det är vägen framåt som är poängen, inte ett givet slutmål.

 

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 10

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 10

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 8

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 8