Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 10

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 10

Detta är den sista delen av kapitlet “Socialdemokratin - en ideologisk mosaik” i min bok Ideologier som jag tänker försöka uppdatera för en 5 upplaga.

Texten är rätt ålderstigen fläckvis, men profetisk mot slutet. Men föga anade jag vad som var på gång….

10) Socialdemokratin och socialismen

 Socialismen har knoppat av två huvudsakliga inriktningar, socialdemokrati och kommunism, och dessa två barn av den socialistiska ideologin har trots sitt gemensamma ursprung ofta svårt att hålla sams.

 Vanligtvis brukar socialdemokrater betrakta sig som ”demokratiska socialister”, medan kommunisterna hävdar sig vara en logisk konsekvens av den socialism som Karl Marx och Friedrich Engels utarbetade.

 Socialdemokraterna är således ”revisionister” och ”reformister”. Det innebär att socialdemokratin dels omarbetat den socialistiska förkunnelsen och anpassat den efter en verklighet där såväl parlamentarism, demokrati i form av allmän rösträtt och marknadsekonomi är rådande, dels att socialdemokratin driver sin socialistiska politik genom reformer, inte revolution.

 Kommunister hävdar att de kan tänka sig en taktisk anpassning till den parlamentariska ordningen, men att demokrati är något mer än att bara rösta vart fjärde år. För kommunister är den verkliga demokratin en ”folkdemokrati” där folket har makten över hela samhället, medan socialdemokratin nöjer sig med att vara någon slags städgumma till kapitalismen.

 Ett enkelt sätt att skilja en kommunist från en socialdemokrat är att fråga dem hur de ser på det faktum att vi på svenska tåg har Första och Andra klass:

 En kommunist svarar, utan att blinka, att socialism innebär att Första Klass avskaffas. Kommunisten påminner om att det fanns en tid när det också existerade en Tredje Klass på tågen, med träbänkar och usel standard. Men att den ordningen nu är avskaffad och att det är dags att ta nästa steg och införa en gemensam standard för alla tågresande. Dessutom bör tågresandet på sikt bli gratis, eftersom goda kommunikationer, öppna för alla, är en förutsättning för ett klasslöst samhälle.

 En socialdemokrat skruvar lite på sig och lyckas till slut klämma ur sig att uppdelningen bör vara kvar, eftersom människor har olika behov, men att Andra Klass på sikt bör ha så bra standard att Första Klass betraktas som onödigt. Om några vill betala för att åka tåg med guldkant är det bara bra, säger socialdemokraten, för då kan de extra pengarna användas för att uppgradera Andra Klass och kanske finansiera billigare resor för ungdomar, studenter och pensionärer.

 Här kan vi se hur två sätt att tackla klassamhället står mot varandra, men att slutmålet är ungefär detsamma, ett klasslöst samhälle symboliserat av kollektivtrafik utan åtskillnad mellan passagerare. Därför brukar det ibland hävdas att socialdemokrater och kommunister har samma mål – en värld utan klasser. Men att vägen dit skiljer sig åt.

 Socialdemokrater kan hävda att den kommunistiska lösningen i verkligheten – såsom den utkristalliserade sig i Sovjetunionen – leder till att alla passagerare så småningom får resa i Tredje Klass, dåligt underhållna tåg med toaletter (om de ens finns) som aldrig städas, och där det inte ens finns resurser att hålla med toalettpapper och att ingen makthavare bryr sig om detta, eftersom den kommunistiska nomenklaturan åker i egna lyxtåg.

 Kommunister kan hävda att Socialdemokraterna genom sina kompromisser med borgerliga och kapitalistiska intressen förråder socialismen och accepterar klassamhället mot att Andra Klass får gratis dricksvatten. Visionen om ett framtida klasslöst resande är bara dimridåer för att dölja att de socialdemokratiska partifunktionärerna själva reser Första Klass på folkets bekostnad.

 Vi kan diskutera vilken av dessa två hållningar som är riktig. Kanske kan vi till och med säga att bägge har rätt och därmed också fel.

 *

 Ursprungligen var gränsdragningen mellan kommunister och socialdemokrater mycket otydlig. De hade gemensamma politiska uppgifter och kämpade mot militarismen, försvarade arbetarnas politiska rättigheter och försökte med olika reformer förbättra de fattigas situation.

 Det var i praktiken omöjligt i början av 1900-talet att säga vem som var kommunist och vem som var socialdemokrat. Vi ska minnas exempelvis att Lenin länge kallade sig för ”socialdemokrat”. Lenin betraktade sig som partikamrat med Hjalmar Branting. När Lenin dog 1924 skrev Branting:

 ”Lenins betydelse för den ryska revolutionen kan ej överskattas. Han har fullbordat en stor historisk gärning genom sin hänsynslösa kamp för att rensa bort allt det gamla. /…/ Lenins stora gärning kommer alltid att kvarstå som en av de mest betydelsefulla i detta upprörda tidevarv, betydelsefull i sin rätlinjighet och sin hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen.”

 Men som ett resultat av utvecklingen på 1920-talet kom socialistiska strömningar att kristalliseras kring de två huvudinriktningarna. Konflikten blev med tiden mycket stark och gränsdragningen var en ständig stridsfråga. Inom kommunismen har det varit vanligt i den interna debatten att beskylla de egna politiska motståndarna för att vara ”högeravvikare” och ”revisionister”, som kryper för ”socialfascisterna” i socialdemokratin och för att vara ”karriärister” och ”byråkrater”. Socialdemokrater brukar anklaga sin vänsterfalang för att vara ”stalinister”, ”löss i den röda fanans veck” och förespråka en politik som leder till ”en ökenmarsch”.

 Kommunister har anklagat Socialdemokraterna för att överge klasskampen till förmån för ett klassamarbete. Att de blundar för att Sverige är en liten hungrig imperialistisk makt som understödjer USA:s nykoloniala ambitioner.

 Socialdemokrater har svarat med att kommunisterna inte är riktiga demokrater, och att det var bättre med ett folkpartistiskt styre där socialdemokrater åtminstone hade rätt att öppet kritisera samhället, medan de under kommunistisk makt kunde räkna med att få sitta i fängelse.

 Striden mellan kommunister och socialdemokrater har inte enbart varit en ideologisk strid. Det har också i hög grad handlat om vem som ska kontrollera folkrörelserna. Framförallt har makten över fackföreningsrörelsen varit central för konflikten. Den kampen vann socialdemokratin, men till priset av att rörelsen tvingades ha en mycket snäv avgränsning vänsterut. Kommunisterna kom att bli marginaliserade och blev ett slags slav på vagnen till den stora socialdemokratiska rörelsen.

 Sedan murens fall i slutet av 1980-talet skedde dock en förändring av tonläget. Flera gamla kommunistiska rörelser skakade slutligen av sig kopplingen till Sovjetkommunismen och började en politisk omorientering.

 • Kommunisterna blir vänstersocialister

För det första kom kommunisterna att försöka odla en ”vänstersocialistisk” hållning, där det ingick såväl en större respekt för den parlamentariska demokratin som en viss acceptans för marknadsekonomiska mekanismer. Det tidigare kommunistiska alternativet till kapitalismen – planekonomin – kom att skjutas i bakgrunden.

För det andra kom kommunisterna att närma sig andra oppositionella idéinriktningar som ekologismen och feminismen.

 • Kommunisterna överger klasskampen som ideologisk kommandohöjd

Länge var den kommunistiska hållningen att klasskampen förklarade allt. Den stora motsättningen mellan kapitalismen och arbetarklassen stod i centrum för den politiska analysen. Alla andra samhällsproblem – miljöförstöring, förtrycket av kvinnor, rasism, svälten i de fattiga länderna och andra besvärligheter – hade en gemensam lösning: det socialistiska samhället. Det var omöjligt, menade kommunisterna, att förstå den ekologiska krisen utan att ha med i analysen att världen domineras av profitlystna kapitalister. Det gick inte att slutgiltigt göra män och kvinnor jämlika utan att införa socialismen och sopa undan den privata äganderätten till produktionsmedlen. Sådant som rasism och förtryck mot sexuella minoriteter var en variant av samma struktur som med jämna mellanrum skapade massarbetslöshet och dyrtider.

 Klasskampen blev en ideologisk kommandohöjd, utifrån vilken kommunisterna sade sig kunna förklara allt som hade med politik att göra.

 Men på 1990-talet kom en ”postkommunistisk” analys av världen, där allt fler på vänsterkanten började betrakta alla sorters förtryck som lika betydelsefulla. Männens dominans av kvinnor kunde vara utgångspunkt för att förstå såväl miljöförstöringen som världssvälten. Eller så kunde den som lärde sig förstå rasismens strukturer också tolka andra förtrycksmekanismer, inklusive den som råder mellan kapitalägaren och de anställda.

 Det var också ganska lätt att se hur kommunismen i verkligheten hade kommit att behandla frågor som rasism, kvinnoförtryck och miljöförstöring. I de flesta Sovjetstater hade antisemitism brett ut sig, kvinnor utnyttjats och naturen drabbats av ekologisk kollaps.

 Slutresultatet av allt detta blev en vänsterhållning där allt slags förtryck betraktas som likvärdigt. Det går inte längre att hävda att det är en och endast en konfliktyta som är den viktigaste. En vänsterpolitik värd namnet måste täcka alla områden med jämbördig respekt.

 • Kommunisterna blir folkhemskramare

Den tredje förändringen som inträffade inom den kommunistiska rörelsen var att välfärdsstaten kom att accepteras.

 Tidigare hade kommunister hävdat att sådant som ”folkhemmet” och välfärdsreformer var halvmesyrer i avvaktan på att socialismen skulle införas. Välfärdsstaten var kapitalismens möjlighet att köpa sig lite frid från klasskampen. Genom att ge arbetarklassen en liten skärv extra ur kassavalvet, blev folk förslöade och ovilliga till kamp. Socialdemokraterna mutade arbetarklassen med kapitalismens goda minne. Det var, hävdade kommunisterna, visserligen viktigt att kämpa för de reformer som gynnade lönearbetarna, men det var också viktigt att hela tiden poängtera att folkhemmets idyll inte kunde vara i all evighet. Det fanns ett annat samhälle bortom hörnet. Dit gick det inte att komma utan en kamp på liv och död mellan arbete och kapital. Därför var det viktigt att reformerna konstruerades så att de ökade arbetarnas aptit på socialistisk samhällsomdaning och att organisationer som fackföreningarna alltid höll sig på tå för att ta kamp om kapitalets profiter.

 Men med förändringarna av välfärdsstaten på 1980- och 1990-talen hamnade kommunisterna i en ny taktisk situation. Från att ha varit kritiker av folkhemstanken, blev de nu de främsta försvararna av den gamla välfärdsordningen. Genom att motsätta sig privatiseringar och valfrihetsreformer gjorde kommunisterna gemensam sak med många socialdemokrater som tyckte att förnyelsen av folkhemmet gick för långt.

 Vi kan säga att efter att under snart 100 år haft en hög grad av konflikt, kom gränsen mellan kommunister och socialdemokrater åter att bli något suddig. Men det berodde inte enbart på att kommunisterna ömsade skinn. Utvecklingen inom socialdemokratin har också spelat en stor roll.

 För det första har Socialdemokraterna kommit att överge den socialistiska tanken på en grundläggande samhällsomvandling. Några förslag till reformer i den riktningen har inte förts fram på mycket länge. Socialdemokratin har kommit att bli allt mer socialliberal, en hållning som ofta betecknas som ”den tredje vägen”. Det har också skapat en frustrerad opposition inom socialdemokratin som vill hålla fast vid den gamla socialistiska vägen, vilket är ungefär vad kommunisterna också kommit att sträva efter.

 För det andra har Socialdemokraterna ändrat ståndpunkt i synen på EU. Från att tidigare strävat efter att stå utanför har de ledande socialdemokraterna drivit ett fullt medlemskap. För att undvika partiklyvningar och traumatiska konflikter blev det plötsligt möjligt att ha flera olika linjer inom samma rörelse. I kampen mot kommunismen var det länge förbjudet med ”fraktioner” inom den socialdemokratiska rörelsen. Alla slags bildanden av nätverk och motståndsgrupper till majoritetslinjen betraktades som kommunistisk infiltration och raderades ut. Men nu blev det mycket högre i tak.

 För det tredje. Samtidigt som Socialdemokraterna suddade ut gränsen såväl mot höger som mot vänster, kom också högern att göra sin avgränsning mot socialdemokratin lite mer otydlig. Under en period mellan slutet av 1960-talet och 1980-talet fanns en stark konflikt mellan ”nyliberaler” och ”socialdemokrater”. Under större delen av efterkrigstiden var alla partier (utom, som vi sett, kommunisterna) förenade i arbetet med att bygga välfärdsstaten. De politiska konflikterna gällde det praktiska utförandet och hade inget större ideologiskt djup. Det som kallades ”de demokratiska partierna” samverkade i huvudsak och grälade om detaljer.

 Men denna samhällsharmoni försvann i slutet av 1960-talet. Som vi sett tidigare klev då en ung radikal socialdemokratisk generation fram, och med Olof Palme i spetsen kom ett stort antal reformer att genomföras. Men det gav inte bara till resultat att samhällsdebatten radikaliserades utan också att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten.

 Men under senare år verkar vi åter ha gått mot en normalisering. Den socialdemokratiska och borgerliga hållningen har blivit ganska likartad. Alla politiska rörelser har rört sig mot mitten. Ideologierna har smält samman och aktörerna lånar varandras politiska idéer.

 Dock, under ytan, hävdar några, finns stora ideologiska skillnader. Och, säger andra, snart kommer dessa upp i öppen dag, och politiken blir åter en kamp om idéer och olika samhällsvisioner.

Reflektioner över en regeringsförklaring

Reflektioner över en regeringsförklaring

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 9

Socialdemokratin - en ideologisk mosaik, del 9